Försvar i användning

Så har då Försvarsberedningen överlämnat rapporten. Nog så genomarbetad och tänkt (bl a åsikterna om en helt ny organisation och överordnad myndighet), men jag kan inte låta bli att vara kritisk på en rad punkter. (mastodontinläggsvarning igen, men det är läsvärt...)

- Värnplikten avskaffas till förmån för kontraktsanställda och heltidsanställda soldater. Inom vissa områden i Försvaret blir det bara heltidsanställda. Detta har jag avhandlat i tidigare inlägg om värnplikten.

- Mängden tunga stridsfordon ska nedgå till förmån för lättare förband. Detta förvånar mig en aning eftersom trenden i omvärlden snarast är den motsatta. De senaste tio åren har de lätta stridsfordonens lov sjungits, men alla de tre senaste större konflikterna har fått de inblandade att ropa efter tyngre (Irak och Afghanistan, men även Libanon 2006). Precis som Försvarsberedningen skriver i sin rapport har t ex Kanada som sedan länge bestämt sig för att helhjärtat satsa på hjulgående lätta stridsfordon (ett fåtal mycket gamla stridsvagnar fanns kvar) brådstörtat krishandlat Leopard II av Tyskland. Dessa vagnar åkte raka vägen till Afghanistan. På samma sätt har Danmark handlat. Medan svenska förband i Afghanistan får förlita sig till Sisu-bilar, har Norge även valt att skicka Stridsfordon 90 vilket man definitivt inte ångrade för någon vecka sedan.

- Luftvärnet ska avveckla sin mest kvalificerade förmåga, RBS 97. Visserligen ett gammalt system, men ändå det enda som har möjlighet att luftförsvara mer än ett villaområde. Istället ska det kvalificerade luftförsvaret skötas av stridsflyg, vilket raskt för mig in på nästa punkt.

- Stridsflyget ska väsentligen reduceras (med en division, tyckte ordföranden i Försvarsberedningen vid presskonferensen). Hur ska man då mäkta med att sköta det kvalificerade luftförsvaret om man även ska hinna ägna sig åt Flygvapnets nya paradgren Close Air Support, samt spaning? Visserligen utgår Försvarsberedningen från att i alla internationella insatser som bli aktuella för Sverige kommer någon annan redan ha skapat luftherraväldet, men vem ska då lösa det nationella luftförsvaret?

Från början hoppades jag att hade förstått avsikten fel och att den "väsentliga reduceringen" handlade om det s k F100, ett Flygvapen med 100 st JAS 39C/D genom modifiering av äldre 39A/B. Så väl var det inte. Det står yttryckligen i rapporten att F100 är före reduceringen. Då undrar jag återigen, hur skall Flygvapnet egentligen kunna fungera?

Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen.

Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig.

Mest anmärkningsvärt är följande: Redan idag är fler piloter inom Flygvapnet avdelade för att lösa kringuppgifterna, dvs utbildning, utprovning etc än det finns piloter på de taktiska divisionerna.

Vad händer då med dessa förhållanden i framtiden? Ja, riksdagen har ju beslutat att Försvarsmakten ska stödja exporten av JAS 39 med utbildning etc, så det kommer utan tvekan att ha högre prioritet än det svenska Flygvapnet, annars bryter man ju kontrakten med en rad länder. Hur ska då alla dess uppgifter lösa med runt 60 flygplan? Det går inte, om Flygvapnet ska göra annat än syssla med exportstöd. Incidentberedskap, egenträning, luftförsvar, close air support etc kommer att få stryka på foten. Den enda lösningen jag kan se är om man fastställer att dessa 60 fpl är för Flygvapnets taktiska divisioner och taktikutveckling och sedan styckar av den övriga verksamheten i en separat organisation skiljd från Försvarsmakten och försvarsbudgeten, för är det verkligen detta som ska finansieras med försvarsbudgeten?


Försvarsmakten hamnar efter intagande av organisation föreslagen av Försvarsberedningen i ett läge där ingen chans till återtagning finns eftersom man helt ger upp värnplikten och än en gång slänger materielen. Häri finns själva kvintessensen:

Försvarsberedningen, liksom alla andra politiker som vill reducera Försvaret, stöder sig alltid på varianter av följande formulering: "militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid".

Finns det någon som tror att någon politiker eller annan makthavare någonsin kommer att säga eller skriftsätta att ett militärt angrepp mot Sverige är sannolikt inom en snar framtid? De närmaste åren? På tio års sikt?

Så fungerar inte världen idag. Man får inte tio års förvarning. Man får inte tre års förvarning. Även om man nu skulle få tre års förvarning skulle det inte räcka (mycket bra debattartikel). Man bygger inte ett landslag i världsklass på tre år från att tidigare aldrig ha sysslat med sporten. Krig är en materialsport. När Sverige kommer att behöva köpa igen de stridsvagnar eller luftvärnssystem som vi nu ska göra oss av med, kommer de inte att finnas att få tag på p g a att omvärlden har samma behov och då går de nationella behoven först. Det tar också åratal att köpa in nya materielsystem. Så mycket borde politikerna i alla fall ha lärt sig av turerna kring HKP 14 och framförallt HKP 10B och NBG. Det kritiseras ju t o m i Försvarsberedningens rapport.

Det som är riktigt bra i Försvarsberedningen rapport är bilaga 1, Allan Widmans avvikande uppfattning om NATO. Ett kort citat:

"I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende... ...Inte minst av sistnämnda skäl bör det svensk-nordiska samarbetet fullt ut inkludera Estland, Lettland och Litauen. Dessa länders geografiska läge och förflutna gör dem mer utsatta för den osäkerhet som präglar Rysslands politiska utveckling. Denna utsatthet påverkar även vår säkerhet."


Försvarsminister Tolgfors och partisekreterare Schlingmann har idag också en replik på Bo Pellnäs debattartikel. Det klingar lika falskt för de insatta nu som för snart 70 år sedan.


Jag kan slutligen bara sammanfatta läget på ett sätt.

Vi har nu sågat av grenen vi sitter på och faller handlöst genom rymden. Eftersom man inte har någon fallkänsla mer än i några sekunder kan vi sitta lugnt och kasta sågen. Ingen fast mark syns under oss under överskådlig tid, men när den dyker upp, och det kommer den att göra, kommer den att göra det snabbt och då kommer det att göra ont. Mycket ont.