Balansgång på den tunna röda linjen

Aktuellt hade ikväll ett mycket intressant inslag där programmet låtit göra en SIFO-undersökning om svenskarnas inställning till Försvaret.

Man kan konstatera att svenskarna inte verkar tycka att Afghanistans sak är vår. Man kan ställa sig två frågor direkt: hur skulle ett terrordåd i Sverige påverka opinionen och vad skulle fler svenska stupade innebära för insatsen? Svensson har en tradition av vilja att andra ska lösa alla problem och tala högljutt om att inget görs. Det kanske behövs en ny "Fredsstyrkan" för att folk ska få upp ögonen för vad som händer därborta? Eller varför inte en inbäddad journalist à la Ross Kemp? (vad tror du om det Johanne Hildebrandt?)

Den första frågan är svårast att svara på. Det beror säkerligen på omfattningen. Som exempel kan nämnas bomberna i Madrid där följden blev ett snabbt tillbakadragande av spanska trupper från Irak. Men överlag tror jag det blir ett negativt utslag på allmänhetens stöd.

Den andra frågan anspelar på den tunna is regeringen befinner sig på när det gäller den svenska truppen i Afghanistan. Afghanistan (och snarare USA-motståndarna) inom vänstern har gjort ett digert jobb när det gäller att få med sig media på sitt spår. Flygvapnet har länge velat skicka Gripenförband till Afghanistan och det har även uttryckts önskemål från andra länder om detta, men regeringen säger blankt nej. Och det är ju inte så konstigt. Det är inte omöjligt att föreställa sig att regeringen skulle falla med en förlorad JAS i Afghanistan eller en vapeninsats mot ett mål av diskutabel militär karaktär. Sen är det ju inte så att bara för att man skickar stridsflyg så behöver man fälla bomber. Det går lika bra att uppträda i spaningsrollen, vilket Tyskland gör. Jag tror dock aldrig att vi får se svenska JAS i Afghanistan om inget radikalt händer med opinionen.

Det roliga är att när man tittar på mätningen är det vänsterblocket som är mest negativt till svensk trupp i Afghanistan. Samtidigt är det vänstern som högst brukar vurma om solidaritet med andra folk? Inte utan att man funderar hur det går ihop.

Vidare kan man se hur effektivt ett budskap och värderingar kan föras neråt i de militära leden. Deltagarna på värnpliktskongressen använde pliktskyldigt de argument de fått itutade sig under värnplikten om utlandstjänst av sina befäl och som de i sin tur fått uppifrån. Kvarstår gör frågan hur hanterar vi personal som inte är intresserad av utlandstjänst? Det är ju lite rörande med officeren från Livgardet som intervjuades och inte ville åka och refererade till familjen. Många blir nog upprörda av det, men är det ändå inte ett kvitto på att vi lyckats med att få fram officerare som uppskattar "mjuka" värden? (här är det väl på sin plats med en smiley..)

Lite besviken blev jag dock över andelen svenskar som önskar öka det nationella Försvaret. Jag tror inte riktigt att poletten har trillat ner i stugorna att dagens militära försvar är betydligt mindre än 10 % av vad det var för drygt tio år sedan, med över 50 ggr längre mobiliseringstid. Låt hoppas att Aktuellt beställer en liknande undersökning till vårvintern då regeringens inriktningsproposition presenteras med den nya stora regementsdöden.

SVT SVT-analys