Jobbet ska göras, men av vem?

Allt som oftast hörs krav från såväl förbanden som politiker och media på att Högkvarteret måste bantas. Huvudet är för stort i förhållande till kroppen, brukar det heta. Att sedan kroppen sedan länge är tändstickssmal av andra anledningar verkar inte höra till saken.

Jag håller dock inte med om HKV måste bantas. Fråga vem som helst som jobbar i HKV om den arbetsbelastning som finns där. Hur lång är en "normal" arbetsdag i HKV? Hur mår personalen som jobbar där?
Tyvärr är det så illa att det jobbet som görs i HKV måste göras. Om man nu ska skära ner storleken på HKV till hälften, vem ska då göra jobbet? Försvinner automatiskt dessa "tråkiga" uppgifter med personalen? Kommer materielanskaffningen, den långsiktiga planeringen, frågorna från Försvarsdepartementet, budgetfrågorna m fl att lösa sig själva?

Visst kan det vara så att organisationen skulle kunna ändras till ett mer effektivt håll där man t ex skulle kunna börja samarbeta inom samma försvarsgren oftare om t ex Produktion och Insats hade samma geografiska lokalisering. Hur ska man få en Försvarsmaktsgemenskap om man sedan några år inte ens klarar av att arbeta effektivt inom respektive försvarsgren?

Det senaste dryga decenniet har alla staber mellan HKV och förbanden lagts ner. Inga militär- eller försvarsområdesstaber finns längre kvar. Allt högre stabsarbete är numera förlagt till HKV. Men var ska då arbetsbördan, för all denna planering och detta "tråkiga" stabsarbete (som till stora delare tidigare legat på mellannivå) ta vägen om hälften av arbetskraften försvinner?

Det finns bara ett ställe dit det kan ta vägen, och det är nog knappast det de klagande räknar med, nämligen till samma ställen som redan ägnar allt mer arbetstid åt Palasso, HR, Prio m m sedan alla stödfunktioner försvunnit eller anorexiabantats. Arbetsbördan från HKV har bara en plats att ta vägen och det är ner på förbandsnivån till den personal som alla förutsätter ska syssla med kärnverksamheten - väpnad strid och som de klagande paradoxalt nog vill ge större utrymme genom att minska HKV.

Nerläggningarna av de lokala resedetaljerna, lönekontoren och nu senaste personalavdelningar har till största delen, som brukligt är inom statlig verksamhet, skett på kärnverksamhetens bekostnad. Precis som läkarna nuförtiden sitter och skriver journaler istället för att ta hand om patienterna sjukvårdsköerna, och poliserna i yttre tjänst kör pekfingervalsen för att upprätta sina rapporter, istället för att jaga bus, sitter dagens officerare och försöker ta sig in i datorsystem för att rapportera arbetstid, boka resor och hantera arbetsrättsfrågor istället för att vara i fält. Administratörer har alltid varit lätta att spara in på och det ger ju direkt en synlig effekt i budgetredovisningen. Effekten i kärnverksamheten, i det här fallet hur väl Försvarsmakten försvarar Sverige, är inte så lätt mätbar och kan därför försummas.

Försvarsmaktens rapporteringssystem för arbetstid (avsett för företag med kontorstjänst och inte verksamhet där man inte ser en dator på flera veckor) motiverades med en 10% besparing på kostnaderna för lönehandläggare. Att det enda man gjorde var att lägga över arbetsbördan på personal som är som är rekryterad för att utbilda och leda soldater, spaka helikoptrar eller bedriva undervattensstrid, men som är betydligt mer ineffektiv på att arbeta i ett datasystem för lönefrågor, innebar ju ingen synlig kostnad. Skillnaden ute i kärnverksamheten, märktes dock direkt.

Administrativt stöd må kosta, men det innebär oftast att avsevärd tid för kärnverksamhet frigörs, oavsett om det gäller att behandla patienter, fånga bovar eller hävda landets territoriella integritet. Nästa steg blir nu tydligen att varje officer på förbandnivå ska ta sig an ytterligare en liten del av HKV:s stabsarbete (utöver det som redan ramlat ner).

Vem ska ha tid att sköta landets försvar?