Vem hjälper veteranerna?

Ordföranden i Officersförbundet Lars Fresker, ordföranden i Fredsbaskrarna Bo Wranker och riksdagsledamoten Allan Widman uppmärksammar idag i SvD den tragiska årsdagen av att Veteranutredningen presenterades. Fortfarande har den inte lett någonstans. Ingen proposition har än så länge varit i närheten av presenteras samtidigt som allt fler veteraner från utlandstjänsten mår dåligt.

Officersförbundets medlemstidning Officerstidningen hade i nr 5 och 6 i år ett reportage (s. 14, nr 5) om kaptenen Pontus Hübinette som skadades svårt i Afghanistan och sedan dess tillsammans med sin sambo genomgått ett rent helvete för att hans vardag och rehabilitering överhuvudtaget ska fungera. Som vanligt i myndighetssverige är det ingen som vill ta något ansvar och resultatet har blivit därefter. Hübinette har haft problem med allt från transporter till assistenter, löneutbetalning och handikappanpassning av hemmet och jag blir lika upprörd varje gång jag läser artikeln.

Läs gärna artiklarna (det väcker en och annan tankeställare inför utlandstjänstgöring) och fundera över vad som hade hänt om Hübinette istället varit ensamstående och inte haft en sambo som lagt ner all sin tid på att jaga myndighetssverige med blåslampa. Nu är Hübinette på gott och ont än så länge rätt ensam om sin situation. Hade flera befunnit sig i samma situation hade det förhoppningsvis skett förändringar tidigare samtidigt som förbanden gått på knäna.

Men det är inte bara hos kommunerna, landstingen osv som stödet fallerar till veteranerna utan även inom den egna organisationen - Försvarsmakten. Alldeles för många hemkommande från utlandstjänst vittnar om det fullständigt katastrofala bemötande som väntar på hemmaförbandet, där den hemkommande individen under sin frånvaro inte längre existerat utan förbigåtts i befordran, lönesättning osv eller omplacerats. Under utlandstjänstgöringen är det mer regel än undantag att officerens hemmaförband är fullkomligt ointresserad av att hålla kontakten med sin personal. Det säger sig självt hur uppskattad man då känner sig. (När jag skrev om denna fråga förra gången i juli, blev jag överöst med mail från tacksamma officerare för att jag uppmärksammat detta missförhållande som de alla hade personliga erfarenheter av)
Frågan är om stödet blir så mycket bättre nu när personalavdelningarna i princip försvunnit och centraliserats och ersatts med ett telefonnummer man kan ringa till ett personaltjänstcentrum i Stockholm?

Som bekant ligger det nu ett nytt anställningsavtal och väntar där alla officerare som ska genomgå nivåhöjande utbildning måste acceptera ett utlandstjänstobligatorium. De som inte gör det skickas hem eller får inte ens påbörja utbildningen. Senaste numret av Officerstidningen tar också upp ett antal fall där så skett. Nu är det ytterst, ytterst få officerare som inte kan tänka sig att delta i utlandstjänst så det är inte där skon klämmer. Istället är det att det handlar om ett avtal som skrivs på in blanco där ingenting nämns om hur ofta och hur länge officeren kan tvingas iväg mot sin vilja och alla andra förmåns- och försäkringsaspekter som är rätt intressanta att veta innan man säljer sin själ. Dessa är nämligen ännu inte fastställda i HKV, trots att det snart är 4 månader sedan avtalet togs fram och två månader sedan det skulle ha skrivits under av officerarna. Att man sedan från överstenivå och uppåt är undantagen från avtalet gör inte saken bättre. Är detta gott ledarskap?

Soldater och officerare i utlandstjänst lider fortfarande av att ha ett mycket undermåligt försäkringsskydd och stöd. Alla försök att förbättra detta från Försvarsmakten har stoppats av övriga myndighetssverige, där t ex Arbetsgivarverket å det bestämdaste motsätter sig ett bättre försäkringsskydd, där initiativ för att stötta hemmavarande familjer på samma sätt som i våra grannländer med fixarpooler för alltjänst stoppas av lag eller beskattas till orimlighet. Istället tvingas officerarna och soldaterna teckna dyra personliga försäkringar för att kunna förvissa sig om att vara skyddade under utlandstjänsten.

Frågorna om utlandstjänstobligatorium, förmåner, försäkringar och stöd till veteraner är frågor som går hand i hand. Utan att lösa de sistnämnda blir det snabbt mycket svårt med frivilligheten och ett utlandsobligatorium blir då definitivt en piska i det moderna "frivilliga" försvaret. Framgånsrika insatser bygger på motiverad personal och då är det morot snarare än piska som är rätt redskap.

Det framtida yrkesförsvaret är fullkomligt beroende av frivillighet och ungdomars intresse för att överhuvudtaget ha en chans att fungera. Att yrkessoldaternas löner nu är nere på 16 000 kr/mån istället för 17 000 kr/mån som omtalades i våras hjälper inte rekryteringen. Får våra veteraner inte det stöd de förtjänar, framförallt de som skadats eller stupat, är yrkesförsvaret fullständigt dödfött. Det är inte för inte som man i USA t o m har en speciell myndighet just för att hantera veteranfrågor.


Det är mer än hög tid att försvarsministern tar ett helhetsgrepp om veteranfrågorna. Det finns redan en bra utredning att ta stöd i.

För övrigt anser jag fortfarande att soldater och officerare i internationell tjänst ska vara skattebefriade under insatsen. En liten kostnad för staten, en stor vinst för individen och framförallt ett tecken på uppskattning av vad som uträttas.