Borgerlig försvarspolitik - militär väljarflykt?

Sedan Anders Borgs tal i Almedalen sommaren 2007, har det sett allt bistrare ut för de borgerliga inom de militära väljarleden. Trots sin korta tid som försvarsminister blev Mikael Odenberg mycket populär bland officerare och försvarsintresserade. Han hade en militär bakgrund, förstod sakfrågorna och var drivande bakom en svenska insats i Tchad. Hans avgång stärkte ytterligare hans ställning hos många försvarsintresserade.

Sedan dess har inte regeringen direkt gjort sig populär för sin försvarspolitik och man fick mycket riktigt Georgienkriget nerstoppat i halsen. Löftet i samband med kriget om att frysa de mycket omfattande och omtalade förbandsnerläggningarna som aviserades våren 2008 till efter valet 2010 verkar ha fyllt sitt syfte. Som alltid är minnet bra, men kort hos väljarkåren.

På den andra sidan blockgränsen finns tre partier som, precis som försvarsminister Sten Tolgfors brukar understryka, inte kan enas om vilken politik de ska föra. Socialdemokraterna är minst försvarsovänliga och aviserar endast en reduktion inom försvarsbudgeten på 3 mdr kr/år, medan miljöpartiet och vänsterpartiet går längre än så. Dagens oförmåga att försvara Sverige är en direkt följd av den försvarspolitik som fördes under 2000-talet under regeringen Persson. Med tanke på att det även med den borgerliga försvarspolitiken kommer att bli en omfattande osthyvel som går fram över Försvaret, är det inte lätt att välja parti för dem som håller försvarsfrågorna varmt om hjärtat.

Jag har varnat för det tidigare, men nu blir det allt tydligare att den borgerliga försvarspolitiken trycker försvarsintresserade i armarna på Sverigedemokraterna. Ett starkt bevis för detta är att (f d) moderatpolitikern och en av författarna till Operation Garbo, den f d överstelöjtnanten Stellan Bojerud för några veckor sedan aviserade sin övergång till Sd med den borgerliga försvarspolitiken som huvudorsak. Samma argument och känslor som Bojerud ger uttryck för i intervjuer om övergången känner jag igen från diskussioner med kollegor (dock utan att de mig veterligen gått över till Sd). Jag tror dock inte att Bojerud är ensam f d officer/officer/försvarsintresserad om att tro att Sd är det enda alternativet för den som anser att ett kapabelt svenskt försvar är en viktig fråga.

Jag har en känsla av att rätt många människor skulle uppfatta starka band mellan landets militära personal och Sverigedemokraterna som rätt obehagligt. Det kan också vara något för landets övriga partier att fundera på inför valet nästa år. Bojerud går dock tydligt ut med att han inte helt delar partilinjen i invandringsfrågorna (Bojeruds sambo är dessutom laotiska).


Jag ska försöka återkomma med en försvarspolitisk valguide innan valet nästa år.