Fejka svimning

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på SvD Brännpunkt att Socialdemokraterna och de rödgrönas inställning att Sverige ska kasta ledartröjan för NBG 11 riskerar Sveriges anseende. Det är en underdrift. Att i så sent skede lämna ledarskapet för NBG 11 (beredskap från 2011-01-01) är inte att riskera Sveriges anseende i EU och i säkerhetspolitiska frågor, det är att slå det sönder och samman. Lägg därtill det fullkomligt vansinniga kravet i det rödgröna valmanifestet att USA ska avveckla alla sina militära baser utanför USA, så kommer den säkerhetspolitiska katastrofen att vara fullbordad med en rödgrön regering. (På Newsmill finns att läsa en amerikansk synvinkel på avvecklingskravet, vilket är rätt intressant)

Det är ytterst tydligt att Socialdemokraterna har sålt sig själva till Vänsterpartiet i de säkerhetspolitiska frågorna. Först kravet på USA-reträtt och sedan NBG. Deltagandet i EU:s stridsgrupper är från början en socialdemokratisk idé, men det är tydligt att man övergett den nu. Följer man mönstret kommer nästa punkt förmodligen att bli en snabb reträtt från Afghanistan, också det ett gammalt vänsterkrav och något Socialdemokraterna tidigare starkt motsatt sig. Något svar på hur en eventuell rödgrön regering kommer att agera i frågan om Afghanistan kommer inte väljarna att få innan valet. Det har man redan deklarerat. Det står mellan JA, NJA, NEEJ! och ytterligare ett NEJ, med tanke på inte heller Sverigedemokraterna vill fortsätta Afghanistaninsatsen och sedan tidigare har sagt sig vara villiga att stödja Socialdemokraterna i Riksdagen i många frågor.

Att i så här sent skede fejka en svimning och hoppa av ledarskapet är ynkligt. Det kommer Sverige att straffas för om avsikten blir verklighet. Redan talet om avhopp är med all säkerhet något som man i Helsingfors, Dublin, Tallinn och Oslo är nog så irriterad över.

Försvarsministern tar också upp funderingar hur de rödgröna ska finansiera sin försvarsbudget. Han är inte ensam om att fundera över det. Redan den borgerliga försvarsbudgeten är otillräcklig för de ambitioner man har och de uppgifter som ålagts Försvarsmakten. Att sedan minska denna nivå med ytterligare två mdr kr låter sig inte göras.


Hittills har NBG-förbanden kostat Sverige stora summor pengar, men de har också gett oss mycket duktiga soldater, vilka sedan kunnat användas i bl a Afghanistan. Beredskapskraven har också forcerat en del materiella långbänkar, där förmågor och materiel som varit beslutade och beställda sedan långt tidigare, nu fått krav på sig att bli klara till ett visst datum.

Den stora frågan är dock vad EU ska ha sina stridsgrupper till? Hittills har inte en enda av stridsgrupperna satts in, trots att det funnits tillfällen, möjligheter och behov. Det stora problemet i EU är att organisationen är för splittrad säkerhets- och utrikespolitiskt. Därför är det tveksamt om stridsgrupperna någonsin kommer att bli något annat än oanvända beredskapsförband. Att hoppa av NBG 11 är inte ett alternativ, men till nästa tilltänkta svenska stridsgrupp för EU år 2014 bör Sverige ha sett till att få frågan ordentligt genomlyst i EU.