Valda delar av sanningen

På Newsmill skriver försvarsminister Sten Tolgfors ännu en gång om vilken enorm förbättring det nya yrkesförsvaret kommer att vara för den svenska försvarsförmågan, hur utmärkt rekryteringen går och det svenska försvarets framgång i en NATO-utvärdering. Förmodligen känner sig försvarsminister mycket pressad av Försvarsmaktens fadäs för två veckor sedan när man erkände att man endast rekryterat en bråkdel av de tidvis tjänstgörande soldater man tidigare anmält.


Ett yrkesförsvar kommer, precis som försvarsministern skriver, på många punkter att vara bättre än ett värnpliktsförsvar, men under förutsättning att det lyckas rekrytera rätt personal och övas i större omfattning än värnpliktsförsvaret. Yrkessoldater med något års erfarenhet i bagaget kommer att vara skickliga och eftersom de har sitt dagliga värv inom Försvarsmakten kommer de att mycket snabbt kunna användas för skarpa insatser.

"Anställda soldater och förband kan hålla högre kvalitet genom mer övning, vilket stärker både deras egen säkerhet och landet försvarsförmåga", skriver försvarsministern i sitt debattinlägg.

Sanningen är dock att endast 25 % av soldaterna som kommer att vara heltidsanställda. Försvarsmakten har uttryckt önskemålet 50 %, men från politisk nivå är 25 % beslutat. Majoriteten av dessa kommer att återfinnas inom Flygvapnet och Marinen som redan under värnpliktstiden (borträknat de senaste åren) hade nära på yrkessoldatsstatus på sina värnpliktiga och som nu med några få procents undantag helt kommer att bemannas med yrkessoldater. I Armén kommer endast en mycket liten andel av soldaterna vara yrkessoldater. Resterande kommer att vara tidvis anställda med tjänstgöringskontrakt där de förbinder sig att någon vecka under året övas och vid behov genomföra insatser.

Jämfört med värnpliktstiden blir det ett antal bekymmer. Det första är graden av övning, där försvarsministern anser att denne kommer att vara mycket högre än tidigare. En värnpliktig gjorde ofta en tredjedel av sin tid som fältdygn. En anställd soldat kommer att nå någonstans runt 50 dygn per år. Redan detta kommer att vara mycket dyrt i form av övningsdygnsersättningar och liknande förmåner. För de tidvis tjänstgörande soldaterna blir problemet att de efter den grundläggande utbildningen, kortare än värnplikten, endast tjänstgör någon vecka per år. Vid kända och förberedda insatser såsom den nuvarande i Afghanistan, kommer det att krävas en omfattande vidareutbildning innan insats. Vid nationella, uppdykande insatser, är det tveksamt om den tidsramen kommer att finnas att tillgå. Utan övning spelar det mycket, mycket liten roll om en soldat är värnpliktig, anställd eller inte har någon som helst tidigare militär erfarenhet.

Nästa problem är rekryteringen. Redan i dagsläget är avgångarna något högre bland de som genomför grundläggande militär utbildning än vad tidigare värnpliktiga hade. Även om det i antal procentenheter endast handlar om några enstaka, är ändå ökningen markant. Man ska också ha i åtanke att mycket stora delar av de soldater som till dags datum rekryterats är sådan som redan är övertygade av budskapet. De är nämligen f d värnpliktiga, känt inom Försvarsmakten som "magasinet" av f d soldater. De är med andra ord de mest lättrekryterade. Hur ska man nå ut till och övertyga alla andra ungdomar? Hur fångar vi upp de ungdomar som innan sin värnplikt inte hade en tanke på en karriär i det militära och som i dagsläget är våra mest hängivna och duktiga officerare och soldater?

Rekrytering är bara en sida sida av myntet. Det andra är att väl behålla soldaterna när de anställts i Försvarsmakten. Ser man till de kampanjer som till dags datum haft som avsikt att locka unga att söka soldatyrket, ligger fokus på internationella insatser och skarp verksamhet. Verkligheten är dock att antalet insatser blir begränsade. Med en ekvation för bemanning som utgår från att varje soldat stannar i genomsnitt 6 år i Försvarsmakten, kommer detta att bli ett problem. Det problemet ägnas det åtskillig kraft åt i Försvarsmakten i dagsläget. Hur motiverar man soldater som tidigare varit vana och som förväntar sig kontinuerlig övning, när de möts av en verklighet där insatser inte är garanterade och där antalet övningsdygn blir betydligt färre än under värnplikten?

Det internationella samfundet är på väg ut ur Afghanistan. Det är idag en realitet. Den insatsen är vad som har drivit Försvarsmakten under de senaste åren. Utan en liknande insats kommer mycket få armésoldater att genomföra en insats. För soldater och sjömän i Flygvapnet och Marinen riskerar antalet insatser att bli än färre. När sedan den låga grundlönen för soldater förklaras från generalsnivå med att man måste räkna in lönerna med påslag för övningsdygn och skarpa insatser, inser man att det kan uppstå vissa problem i framtiden. Den huvudsakliga målgruppen för rekrytering, personer födda på 80- och 90-talen, är kända bland arbetsgivare som mycket själviska och kräsna, hela tiden undrandes vad man själv har för personlig vinning av ett skeende. Man drar sig inte för att snabbt byta arbetsgivare. MTV-generationen vill ha snabb stimulans. Det blir ytterst tydligt vid samtal med soldater, där man ser den skarpa utlandsinsatsen som största motivation och efter det en yrkesväxling för studier eller annat jobb.

Redan fördelningen 25/75 kontinuerligt/tidvis tjänstgörande soldater kommer att bli mycket dyrt för Försvarsmakten om den skisserade övningsnivån ska hållas. Det går i dagsläget inte att se att budgeten kommer att gå ihop bortom decenniets mitt med denna målsättning och definitivt inte de ersättningsbehov av kritisk materiel som finns i form av stridsfordon, fartyg och transportflygplan. Vad som är väl känt från tidigare års ekonomiska problem är också att det första som får stryka på foten är just övningar.


Återigen kan man konstatera att det oprövade och illa genomtänkta nya personalförsörjningssystemet för det svenska försvaret är just illa genomtänkt. Antalet "utmaningar" (militäriska för problem) är många och i alldeles för många fall, mycket stora. Med tanke på att just 75 % av försvaret ska utgöras av tidvis tjänstgörande personal, är det inte mindre än en katastrof att formerna för detta fortfarande inte är fastställda från politisk nivå. Att hålla den redan nu allvarligt försenade tidtabellen med målgång 2018 kommer att bli en "utmaning".

 Gärna ett yrkesförsvar, men då som komplement till en större och tryggare personalförsörjning. Framförallt med en gradvis övergång. Tyvärr är det redan för sent eftersom man från politiskt håll sedan länge sågat av grenen man satt på. Bara det faktum att den parlamentariska utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem var klar ett år efter att beslutet i riksdagen tagit om avvecklingen av värnplikten som personalförsörjningssystem tagit, talar sitt tydliga språk.