Gästinlägg: Utkräv ansvar för träningsresultat

Försvarsmakten har genom åren provat diverse olika modeller för att få sin personal att genomföra fysisk träning där spannet har varit allt mellan krav (låga sådana) till nuvarande modell där det handlar om att personalen ska idrotta ett visst antal timmar i veckan. Faktum kvarstår att fysisk förmåga i de allra flesta befattningar är en förutsättning för att kunna lösa sin uppgift skarpt. Även om man ska lösa en stabsuppgift som till största delen innebär ett mer orörligt arbete, ger en högre fysisk förmåga en högre grad av uthållighet och mental skärpa. För Försvarsmaktens mer fysiskt krävande befattningar finns särskilda fysiska krav som årligen testas, men för en stor del av personalen ser man mellan fingrarna med den fysiska standarden. Det rimmar mycket illa med kraven på ett ständigt tillgängligt och insatsberett försvar, när stora delar av personalen endast testas mot fysiska krav vid antagning eller inför utlandstjänst.

Wiseman


–––––––––––––––––––––––––––––––––


Utkräv ansvar för träningsresultat


Nya siffror från amerikanska försvaret skrämmer. I rapporten "Too Fat to Fight" kallas övervikt och fetma för hot mot den nationella säkerheten. Nästan 63 procent av personalen i flottan är överviktig. I armén ligger siffran på 61 procent. Flygvapnet ligger strax under, och marinkåren visar bäst viktläge på 55 procents övervikt. Dessutom är hela 27 procent av ungdomarna i värvningsbar ålder för feta för att kunna påbörja militär utbildning. Väl över hälften av personalen i samtliga amerikanska försvarsgrenar är alltså överviktig. Vi har inte problemet i Sverige i samma utsträckning, även om hela 27 procent av avhoppen från GMU beror på att rekryten inte orkar med tjänsten.

Ett vanligt argument för att ansvarsbefria lägre chefer är att de anställda soldaterna själva kan ta ansvar för sin fysik. Och visst kan många det. Men om alla anställda soldater per automatik skulle ta ansvar för sin träning, skulle knappast den ytterst stridsvana amerikanska försvarsmakten ha viktproblem. Och vikten av att hålla sig i fysisk form gäller, tvärtemot vad som ofta sägs, inte bara stridande personal. Sjukfrånvaro, förtidsavgångar och nedsatt arbetsförmåga följer i överviktens spår. Dessutom är en genomgående god fysik viktig för hur vi uppfattas av övriga befolkningen. Frihet är bra, men med friheten måste följas ett ansvar. Och med ansvar måste följa konsekvenser.

I Försvarsmakten ställer vi fysiska krav på vår personal. Det ska utföras arbetstest med jämna mellanrum för att säkerställa att person håller måttet. Men vad blir följden av ett uteblivet eller misslyckat test? Rör det sig inte snarare om rekommendationer i nuläget? Vad blir konsekvensen för den chef vars soldater inte når upp till godkänd fysisk nivå? Vad blir påföljden för den soldat som gång på gång underkänns? Min gissning är: Ingenting. Den direkta följden blir dock att enhetens lösande av sin uppgift blir mindre effektivt.

Vad är vägen framåt? Min personliga tro på personalhälsodagar, zumbadans och andra klämkäcka aktiviteter är begränsad. Likaså ställer jag mig skeptisk till de centrala direktiv som då och då når ut på förbanden, med det nya BRAK-konceptet som paradexempel. Centralstyrning är inte svaret. Jag tror helt enkelt på ansvar. Att ge ansvar till lägre chefer, och att utkräva ansvar av både soldater, plutonchefer och kompanichefer. Arbetstester ska genomföras, resultaten ska anslås i korridoren, och de som inte klarar kraven får helt enkelt göra om testerna. Riktad träning mot dem som har problem på ett kompani skulle också kunna ske på kvällstid av frivilliga kamrater. Och i slutändan måste vi ställa oss frågan: Kan vi verkligen ha kvar soldater (och befäl!) som inte når upp till godkänd nivå? Här måste chefen visa vägen och helt enkelt avskilja de soldater/chefer vars fysiska förmåga inte räcker till för uppgiftens lösande.

Från gruppchef till bataljonchef gäller samma sak. Vi chefer måste ta vårt ansvar. Vi måste ställa krav på våra soldater. Vi måste lägga ner omsorg på vem vi rekryterar. Vi måste skapa sådan plutonsanda att ingen accepterar att misslyckas, och att soldaterna pushar varandra. Och från högre chefer måste vi få frihet att göra detta! Men det stannar inte där. Lägre chefer måste också vara föredömen när det gäller fysiken. Det duger helt enkelt inte när chefer är otränade. Kanske leder det till en obekväm omprioritering av vardag och fritid, men är det inte en rimlig omprioritering med tanke på det förväntade föregångsmannaskapet? Det sägs att de tre timmarnas träning på arbetstid är en förmån, men i själva verket borde det vara ett ansvar, eller en plikt. Chefen är chef och därmed ansvarig - för sin egen kropp, för gruppens stridsvärde och för uppgiftens lösande.

Övervikt kanske inte är ett akut hot mot Försvarsmakten just nu, även om nästan en tredjedel av GMU-avhoppen beror på bristande fysik. Kommande soldatkullar måste dock nå upp till de krav som förr bara gällde Utlandsstyrkan. Alla ska vara tillgängliga, tränade och redo för insats. Det gäller inte minst officerarna. Redan nu får vi göra avkall på gruppernas effektivitet eftersom soldaterna inte orkar det som de måste orka, och det är inte acceptabelt. Tiden för eftertanke är nu. Eftertanken måste följas av handling.


Andreas Braw
Kadett