Kvalificerad dupering

Då jag läste försvarsministerns debattartikel i gårdagens DN slogs jag av att den faktiskt var ganska vettig. Jag är starkt emot ett avskaffande av värnplikten, vilket torde ha framgått, men jag motsätter mig ingalunda kontrakterade förband. Dock kvarstod ett stort frågetecken när jag avslutat artikeln.

Försvarsminister Tolgfors vill att armén i framtiden ska bestå av en blandning mellan stående och kontrakterade bataljonsstridsgrupper. Alla ska kunna förstärkas med artilleri, stridsvagnar etc beroende på uppgfiten. Det låter ju väldigt slagkraftigt på pappret, men ingenstans nämns något om hur många dessa ska vara. På en fråga från SvD om just detta svarar han undfallande att han har ett "hum".

Jag har också ett "hum". Detta "hum" är att det är betydligt färre än dagens patetiskt få 20 bataljoner. Pengarna lär definitivt inte räcka till mer än kanske hälften. Det är inte för inte som förslaget avses realiseras efter 2010. Regeringen har ju nämligen utfäst sig att inte lägga ner några förband dessförinnan för att blidka väljarna. Men efter 2010 är det ju fritt fram. Och lägga ner blir man tvungen till när man redan nu förbinder sig att försvarsbudgeten ska ligga kvar på 40 mdr kr. Redan nu minskas den reella försvarsbudgeten med uppåt en miljard kr per år p g a inflation, lönehöjningar och den tekniska faktorn (att teknisk materiel ständigt fördyras) och detta är ingenting försvarsbudgeten kompenseras för. Det går ju också att utläsa i regeringens mycket försenade planeringsanvisningar för Försvaret där man efterlysar samordning till färre verksamhetställen. "De insatsförband som tillsammans kan utgöra komponenterna i framtida, mer permanenta, bataljonsstridsgrupper bör i möjligaste mån lokaliseras till samma hemmabas (garnison). " (med andra ord: i samband med inriktningspropositionen nästa år kommer nästa nerläggningsvåg att begynna)

Sen är det ju inte direkt någon nyhet med bataljonsstridsgrupper sammansatta efter uppgiften. Det har ju föreskrivits i reglementen sedan årtionden tillbaka, men det låter ju bra om man ska övertyga oinsatta. Så vari ligger det nya?

Det är bara att konstatera att det finns en politisk önskan om ett försvar, men det verkar mest handla om ett tvång från allmänheten man i längsta grad försöker undkomma att realisera genom sockersöt semantik. Och det fungerar ju tyvärr -(VLT, GP)

Det refereras ständigt till Georgienkriget som norm, där Ryssland på någon dag hade 20 000 man, understödda av 300 flygplan och en marinstridsgrupp, i Georgien. Att Rysslande hade tillbringat sommaren med att föra fram dessa enheter och föröva dem får man tydligen inte ta upp. Frågan är dock vad detta fåtal svenska stridsgrupper ska förslå mot ett liknande hot (det ska ju tydligen vara normbildande?). Förmodligen inte mycket mer än vad Georgien klarade av. Det georgierna hade störst framgång med har vi redan avvecklat till gränsen för utrotningshot - luftvärn och artilleri. Vi hamnar nog dessutom i exakt samma sits som Georgien. Det stående förbandet, i Georgiens fall en brigad, är insatt utomlands och de kontrakterade räcker inte till.

Nej du Tolgfors. Jag ger inte mycket för det här, även om det vid en första anblick ser bra ut. Men det är ju stort att inse något som majoriteten insåg för tio år sedan - "Försvaret klarar i dag inte att värna Sverige".


Slutligen: Är man sosse måste man tydligen komma med den korkade kommentaren att "detta riskerar göra beroende av NATO". Dags att vakna. Så har det varit i årtionden och vem är att lasta för det?

Övrig media: SvD Sydsvenskan

Akademisk kritik

Det var upplyftande att läsa kritiken i DN mot Försvarsmaktens förmåga att genomföra kärnverksamhet. I mångt och mycket var det bara att sitta och bocka av de kända bristerna och se att, författarna till avhandlingen Mats Alvesson och Karl Ydén, fått med de flesta. För det är ju så att i princip allt Alvesson och Ydén tar upp i artikeln är känt, och påtalat, av officerskåren.

Man får ju ändå beundra modet att våga nämna t ex deltagande i Gay Pride som verksamhet av diskutabel relevans för Försvarsmaktens kärnverksamhet. Förut gynnade Försvarsmakten försvarsindustrin. Nu verkar rollen som gynnad i mycket ersättas av PR-företag och div andra företag med flummig inriktning som lyckas sälja in sitt koncept hos officerare som vill göra karriär på nytänkande.

Låt hoppas att doktorsavhandlingen ger lite avtryck, men det är nog att hoppas för mycket.

Fick han Gevalia?

Det gläder mig att se att en svensk politiker på högsta nivå har vågat sig till Afghanistan på besök, ett land som svenska journalister (inte direkt kända för sitt mod, med något enstaka undantag) inte ens vågar sig till. Jag har länge efterlyst svensk närvaro på högsta nivå i Afghanistan, något som lyst med sin frånvaro. ÖB har ju varit där flera gånger, vilket ju är fullt naturligt, men det "räknas" inte på samma sätt. Det är ju inte ÖB som har beordrat dit våra soldater.

Jämför man våra politiker med Storbritanniens och USA:s motsvarigheter inser man snabbt att det inte ens går att göra en jämförelse. Premiärministern, utrikesministrarna och presidenten har vid ett flertal tillfällen gjort besök i olika delar av Irak och Afghanistan och när det gäller Afghanistan handlar det inte om de snällare delar som den svenska styrkan är i. Då kan man fråga sig varför t ex Fredrik Reinfeldt, Göran Persson på den tiden han var statsminister, eller varför inte kungen (har ju definitivt inte beslutat om den svenska insatsen, men har ju ett starkt symbolvärde) besöker de svenska utlandsförbanden. Att Carl Bildt gör det är mycket bra och mycket uppmuntrande för soldaterna, men knappast någon skräll. Han är ju inte direkt känd för att vara en fegis.

Följande citat får mig dock att bli lite fundersam över UD:s bild av läget i Afghanistan:

"Bildt säger efteråt att han tycker att militären har för "höga skyddsvallar" och att soldaterna borde kunna få röra sig mer utanför förläggningen på fritiden - i civila kläder.- Ju mer kontakt, desto bättre blir förståelsen, menar han."

Frågan är då om Carl Bildt riktigt har förstått innebörden av eventuella svenska stupade eller kidnappade för både regeringen och för det svenska deltagandet i Afghanistan? Risken för detta ökar flerfaldigt om man skulle låta soldaterna åka runt fritt i staden utan skyddsutrustning och vapen och inte i grupp. Tanken är ju god, men tyder på en viss romantiserad bild av verksamheten. Förmodligen gjordes också intervjun innan ministern orienterades om förbandets verksamhet.

Lägg också noggrannt märke till afghanen med svenskt förflutet som ger utrikesministern en gåva. Det är idag mycket vanligt med "lokalbefolkning" som har förflutet i Sverige och som uppträder i närheten av svenska förband. Den här gången var det ganska oskyldigt, men det finns också gott om exempel på motsvarigheten som fortsätter sina kontakter med landsmän "på flykt" i Sverige och som inte har samma goda uppsåt. Och så undrar folk hur "FRA-lagen" ska kunna skydda svenska soldater i utlandet...

Fiendens fiende

Det är sällan jag och sossar ställer oss på samma sida i försvarsfrågan men nu händer det i värnpliktsfrågan och mer specifikt Anders Karlssons debattartikel på Brännpunkt.

Socialdemokraterna vill som bekant inte avskaffa värnplikten, men låt oss titta lite på argumenten i artikeln.

1. Försvarsmaktens personalförsörjningssystem måste vara långsiktigt stabilt. Kvaliteten och mängden får inte vara beroende av hög- respektive lågkonjunkturer.

Som vanligt med socialdemokrater i opposition - ett rejält självmål. Sossarnas lekstuga med försvarsbudgeten genom åren är ju största delen av anledningen till varför situationen är som den är i dag. Försvarsbudgeten har ju varit den klassiska statsbudgetregulatorn för socialdemokratiska finansministrar - och nu tyvärr också borgerliga (det är väl inte för inte som vissa kallar nya moderaterna de gamla socialdemokraterna?). Men visst håller jag med om att personalförsörjningssystemet måste vara långsiktigt stabilt. Det gör alla, men varför är det inte redan så?


2. Försvarsmakten måste av legitimitetsskäl ha en folklig förankring. Jag ser med oro på en försvarsmakt som blir en liten enhet, långt utanför samhället. Den dagen svenska folket inte tycker att Försvarsmakten är viktig kommer stödet för försvarets årliga anslag på 40 mdr att försvinna.

Helt riktigt. Sen verkar det ha blivit ett självändamål att försvarsbudgeten ska vara just 40 mdr kr oavsett vad som sker i omvärlden och trots att det i realiteten innebär att försvarets köpkraft minskar med en dryg miljard kr varje år, p g a inflation, teknisk faktor och höjda löner och hyror. Karlssons sista mening är oerhört viktig och sann.


3. Kostnaden för rekrytering och mönstring torde vara upp till tio gånger dyrare med en yrkesarmé än med värnplikt. I en högkonjunktur när civila jobb och höga löner lockar blir det dyrare att rekrytera soldater till Försvarsmakten. Lönerna måste vara konkurrenskraftiga om vi pratar om soldat som yrke.

Helt riktigt. Rekryteringskostnaderna kan jag faktiskt inte mycket om, förutom att det skulle kosta ca 200 milj kr/år att mönstra hela befolkningen. Å andra sidan har det också en positiv effekt på folkhälsan.

Däremot är ju lönerna ett oerhört stort problem om vi tänker oss ett yrkesförsvar. Vi kommer aldrig att kunna rekrytera soldater med samma driv och intelligens med löner på ca 20 000 kr/mån som de vi får idag med värnpliktssystemet. Hur många unga människor med höga avgångsbetyg från gymnasiet väljer att jobba heltid i hemtjänsten i några år istället för att läsa vidare och sikta på ett mer välbetalt jobb? Det är dömt att misslyckas. Med ett yrkesförsvar kommer vi i mångt och mycket få anamma det stelare system som andra länder med yrkesförsvar har, där man i mindre grad kan förlita sig på soldaternas initiativförmåga och istället satsa på befälets ledarskap.


Många människor på vänsterkanten som ser NATO-spöket i allt, brukar varna för att ett ständigt minskat försvar tvingar in oss i NATO. Det tror som bekant inte jag. Däremot tror jag våra värderingar i samhället gör att vi snart känner oss mogna för ett NATO-medlemskap. Men på samma sätt som de varnar för NATO med ett minskat försvar i åtanke, vill jag varna för den stora regementsdöden med ett yrkesförsvar. Vi kommer helt enkelt inte ha råd med lika många utbildningsplattformar (och då kan man ju verkligen fråga sig hur vi ska ha möjlighet att utbilda inkallade värnpliktiga om det skulle behövas...).

Med dagens utveckling är jag rätt övertygad om att Försvarsmakten kommer att tappa ytterligare ett antal förband efter valet 2010. Vad är egentligen nyttan med att utbilda tre kompanier på flera olika regementen när man kan ha en stående styrka på tre bataljoner på en enda plats? Förmodligen ingen, enligt den som kommer att utreda frågan. Redan nu vet jag att Flygvapnet har för avsikt att centralisera sin värnpliktsutbildning. Linköping och Uppsala är de platser som är hetast just nu. Övriga flottiljer har inga värnpliktiga alls. Det blir ju en rätt absurd lösning när man utbildar soldater för att tjänstgöra i Flygvapnet och betjäna flygförband, men man har inga flygplan i närheten att öva på????

Är det egentligen konstigt att man har svartsyn i officerskåren? Det ska bli mycket spännande att se resultatet på den senaste värdegrundsundersökningen....

Mer om den nya personalförsörjningen: SvD

Klart bakåt för ny ÖB

Som väntat är vägen fri för ÖB Håkan Syrén att bli ny ordförande i EU:s militära kommitté - EUMC. Beslut i frågan tas den 10 nov. Detta kommer att göra att Syrén kommer att lämna posten som ÖB i förtid, vilket talar för att vi snart kommer att få reda på vem som blir ny ÖB. Jag har mina aningar om vem det blir...

Försvarsministern kommenterar

Yrkesförsvaret kommer

Under onsdagen kommer förmodligen regeringens värnpliktsutredning att offentliggöras. Ansvarig utredare har varit Anders Svärd (c). Jag har tyvärr inte kunnat läsa den av naturliga skäl. Däremot har jag en aning om något av innehållet och definitivt en egen åsikt i frågan. Den som har hängt med i bloggen tidigare vet att jag är stark förespråkare av värnplikten. Enligt mig finns det ett fåtal gångbara skäl för ett yrkesförsvar, men de överväger definitivt inte fördelarna med ett värnpliktsförsvar. Det som jag har fått mig redovisat som Svärds huvudorsak för att förespråka ett yrkesförsvar kommer jag inte att skriva ut i klartext förrän det bekräftas offentligt, eftersom det låter alldeles för bisarrt. Förhoppningsvis har mina kollegor missuppfattat situationen.


Fördelarna med värnpliktsförsvar:

- Vi kommer i Sverige aldrig att kunna rekrytera tillräckligt många soldater för att ha ett ordentligt försvar utan att ha en värnplikt. Nu kommer visserligen värnplikten att finnas krav, men endast i ofredstid. Frågan är som alltid när det gäller mobilisering - Vem vågar fatta beslutet och sluta försöka greppa det sista halmstrået?


- Ett yrkesförsvar, t o m med dagens patetiskt låga numerär, kommer att vara betydligt dyrare än ett värnpliktsförsvar. En värnpliktig soldat kostar idag ca 1000 kr/dag (ersättning, mat, logi, övning, befälslöner etc). För att ha någon rimlig chans att rekrytera något annat än slödder till yrkesförsvaret måste lönerna för meniga soldater börja någonstans runt 20 000 kr/mån. Lägg till detta arbetsgivaravgifter så hamnar man på 30 000 kr/mån, dvs åter ca 1 000 kr/dag. Skillnaden är att nu ska vi dessutom lägga till kostnader för övning och befäl på dessa 1 000 kr. Därutöver kommer den trevliga bieffekten att för att få in soldater och underofficerare (eller other ranks som det kommer att heta i den nya organisationen) lönemässigt under officerarna, måste de sistnämndas löner höjas betydligt. Annars faller all trovärdighet.

Ergo: Lönekostnaderna för ett yrkesförsvar kommer att bli betydligt högre än för värnpliktsförsvaret. Resultatet med en minskande försvarsbudget (i bästa fall oförändrad) blir att man måste kapa någon annanstans. Redan idag ligger lönekostnaderna på uppåt en tredjedel av budgeten. Låter ytterligare förbandsnerläggningar troligt...? Nu är ju alla förband fredade fram till nästa val. När ska vi gissa att omställningen ska ske?


- En av värnpliktens största fördelar har alltid varit att soldaterna inte enbart är soldater. Soldaterna har varit direkt användbara efter sin grundutbildning, men breddat sina kunskaper i sina civila yrken. Därför har de alltid haft flera kompetenser utöver just sin soldatkompetens. De har därför varit bättre på att lösa sina uppgifter på okonventionella sätt. Det tydligaste exemplet på detta har varit vid internationell tjänst, där de svenska förbanden i princip alltid fått högsta betyg av övriga förband och befälhavare. Orsaken har varit att de varit goda soldater och därutöver också kunnat nyttja sina civila kompetenser till missionens gagn. Svåra situationer har ofta lösts på annat sätt än genom rå styrka. Det stora åldersspektrat har gjort att soldaterna varit mognare och mer trygga i sig själva.

Faktum är att USA nu i högsta möjliga grad försöker skicka reservistförband till Irak och Afghanistan. Orsaken är att dessa förband är de som är mest lika de fördelar vi har haft med det svenska värnpliktsförsvaret. 5 års bittra erfarenheter i Irak har visat att det som fungerar bäst är att uppträda mer "polislikt". D v s såsom en kvarterspolis gör på jobbet. Inte som en soldat som är ute efter att i strid tillintetgöra motståndaren. Detta förespråkas t o m i de senaste amerikanska reglementena och instruktionerna. De går t o m så långt som att uppmana chefer att söka upp och utnyttja personal i det egna förbandet, som har just andra kompetenser än den för soldaten klassiska väpnade striden.

Allt efter att värnpliktsnumerärerna har nergått har rekryteringen till utlandsstyrkan blivit svårare. Men blir det bättre av att vi skär ner numerären ytterligare och istället har en betydligt mindre försvar där soldaterna kan se fram emot att tillbringa hälften av sin tid insatta i utlandet? Det lär knappast främja rekryteringen.

Självklart ska vi i Sverige som vanligt inte ta till oss av andras aktuella erfarenheter. Det är en av de starkaste traditionerna vi har.

Jag har vid ett antal tillfällen fått se värnpliktiga under repetitionsutbildning agera. Ett av de mest slående tillfällena var under min egen GU. Trots att jag och mitt gäng var drygt halvvägs in i vår värnplikt och repkillarna i flera fall hade gjort GU för 10 år sedan, tog det bara någon dag innan de slog oss på fingrarna i allt när det gällde hastighet i lösande av uppgifter.
Vad ska du göra med soldaterna när man har grundutbildat dem? Efter ett år har de lärt sig i princip allt man kan lära dem. Då blir det till att slå dank stora perioder mellan en och annan övning. Livet i en yrkesarmé är inte bara övning, övning, övning. Den amerikanska soldatutbildningen är t ex avsevärt kortare än den svenska.


- Ett av de starka argumenten för yrkesförsvar lär vara att det ska främja jämställdheten, vilket jag starkt ifrågasätter. Skulle det bli fler kvinnor som söker frivilligt i framtiden än idag? Kanske räknar man med att färre män kommer att söka frivilligt, varvid andelen kvinnor automatiskt blir högre? Lösningen borde väl istället vara att se till att pliktlagen omfattar bägge könen?


- Vurmare av yrkesförsvaret framhåller gärna den högre beredskapen hos detta. Nu kommer det ju ofrånkomligt att vara så att vårt framtida yrkesförsvar kommer att vara ÄNNU mindre än dagens försvar i sin numerär. Vassare? Mycket tveksamt. Även om en japansk kockkniv är riktigt, riktig vass är det ju inte något man kapar en tall med. Problemet med värnpliktsförsvaret när det gäller beredskap har alltid varit under senare år att alla värnpliktiga rycker in och ut samtidigt, varvid vi saknat en stående beredskap. Vid en ev mobilisering har vi också alltid fått räkna med längre och längre återtagningstid eftersom man under det senaste dryga decenniet inte har haft råd med några repetitionsövningar. Se istället till att ha gripbara förband med differentierade utbildningscykler.


- Ett av vänsterrörelsens starka argument för värnplikten har alltid varit samhällsnyttan med att ungdomar ur alla klasser trycks samman och lär sig samarbeta. Detta tror jag mycket på. Värnplikten är enormt bra i just detta avseende, vilket man har svårt att förstå om man själv inte befunnit sig i denna situation. Under värnplikten tvingas man in i en konstgjord grupp människor som man själv inte valt ut och lär känna dessa och deras egenskaper, karaktärer, styrkor och svageheter utan och innan och man lär sig samarbeta. Många som varit otroligt negativa till sin värnpliktstjänstgöring innan inryck är sedan otroligt positiva till upplevelsen efteråt. En annan stor fördel är Försvarsmaktens folkförankring. Ju fler som gör värnplikten,
desto fler har insikt i vad Försvarsmakten gör.

Försvarsmakten är, trots allt som media försöker påskina, en av Sveriges bästa organisationer på att hantera och diskutera moral och etikfrågor. Jag är övertygad om att man får ett mjukare samhälle ju fler som gör värnplikten.


- Slutligen är jag fullständigt övertygad om att det kommer att vara lögn i helvete att försöka återinföra värnplikt då den kommer att behövas. Då kan vi fråga oss vad vi ska göra med vår japanska kockkniv till yrkesförsvar.

Är då (s) och (v) svaret på problemet med sitt tal om utökade värnpliktsvolymer? Knappast. Ni kan ju själva lista ut hur det skulle gå med Mona vid rodret när man talar om dubbelt så stora besparingar på försvarsutgifterna som Alliansen.

Läs gärna också de andra inläggen om värnplikten

SvD DN SvD SvD Aftonbladet Sydsvenskan

Edit 081111: Även Officersförbundet tvivlar på att det går att personalförsörja Försvarsmakten utan ett värnpliktssystem.

CIMIC:ens brister

SvD uppmärksammar idag hur pass lite av det svenska biståndet till Afghanistan som används i Sveriges PRT. För militär personal är det ingen överraskning att det är så. Sverige och dess statliga biståndsorgan har en lång tradition av att inte se till att de civila insatserna görs i samma område av ett land där vi har militär personal. T ex var situationen likadan på Balkan.

Ur min synpunkt är det här förhållandet olyckligt. "Andra" länder är ofta mycket bättre på att se till genomföra sina biståndsinsatser i anslutning till sina militära insatsers lokalisering. Detta gör att befolkningen ofta kopplar den militära närvaron till ett gott ändamål. För CIMIC-handläggarna blir det ganska frustrerande.

Olyckligt är det, men knappast någon nyhet.

Thage och talibanerna

Så har då f d talmannen och försvarsministern Thage G Peterson åter tagit sig in på scenen och kräver att Sverige militärt ska dra sig ur Afghanistan. Peterson är fortfarande fullt övertygad om att den militära närvaron i Afghanistan endast är till last för Afghanistans framtid och att det är bistånd och civil återuppbyggnad som är medicinen.

Det är det också. Men det måste finnas möjlighet för denna. Och det är det FN-resultionerna, som Thage G Peterson inte med ord nämner, handlar om. Det ligger i Petersons största intresse att inte nämna att det är på uppdrag av FN som Sverige, och NATO, har militär personal i Afghanistan.

Vidare lever talibanflirtande Peterson i sin naiva tro att det som i media enkelt beskrivs som talibaner är afghaner. Så är icke fallet. Bakom denna benämning gömmer sig idag till stor "jihadister" från en rad olika länder och bakgrunder, som har Afghanistan som skådeplats för sitt krig mot den store satan.

I samma anda rapporteras det i svensk media om bombning av en "skola" i norra Pakistan, där rubrikerna ska antyda att USA åter bombar civila. Att det sedan rör sig om en koranskola, vilket allt som oftast är täcknamn för "talibanernas" träningsläger antyds endast mycket svagt. Går man däremot till källan för nyheten, BBC, är det något tydligare. Likaså skriver SvD följande om beslutet i Pakistans parlament timmarna innan attacken:

"Bara några timmar efter att ­Pakistans parlament igår varnade USA för militära operationer på pakistanskt territorium kom en ny attack."

BBC däremot, vars lokala version på Urdu är källan för nyheten, beskriver situationen så här:

"The attack comes hours after the Pakistani parliament unanimously adopted a resolution calling on the government to defend its sovereignty and expel foreign fighters from the region.
The resolution also called upon the government to prevent the use of Pakistani territory for attacks on another country."

En viss skillnad i version föreligger alltså.

Att jihadisterna använder norra Pakistan, som till stor del inte kontrolleras av den pakistanska centralregeringen, som utgångsläge, underhållsbas och tillflyktsort för operationer inne i Afghanistan är inget som direkt uppmärksammats i svensk media. Det enda som jihadisterna direkt fruktar av ISAF:s vapen är just flyganfall. Detta gör positionerna inne i Afghanistan osäkra och möjligheten att ta sig över gränsen till Pakistan är den bästa utvägen. Samma taktik användes för 40 år sedan av Nordvietnam och Viet-cong, men då handlade det om Laos och Kambodja.


Egentligen bör det inte förvåna någon att Thage G Peterson har denna ståndpunkt. Det är bara att gå tillbaka till hans tid som försvarsminister och framförallt tiden dessförinnan när han kraftfullt motsatte sig ett svenskt deltagande i Bosnien-Hercegovina. Argumenten var desamma. Historiens utfall är känt. För att sticka ut hakan - finns det något fall där åtaganden från det internationella samfundets sida fungerat utan militära insatser som säkerhet? Civila och militära insatser måste gå hand i hand. De fungerar inte var för sig.

Här hittar ni en trevlig talibanromantisering av Thage G Petersons kollega i föreningen för Afghanistan-solidaritet. Åh, vad det är vackert med kvinnor i burka! (det går för övrigt bra att byta ut Afghanistan mot t ex Kina, Kuba eller Nordkorea. Vad ordföranden i föreningen, Jan Myrdal, har för åsikter om dessa länder och deras styrelseskick, torde vara välkänt.)

Läs även Säfflemannens åsikter om Thage och ämnet.

Krigsbloggen har också lite intressanta fakta om norra Pakistan / Afghanistan. Passa också på att läsa om "svensken" som sprängde sig i Irak. Visst ska vi vara stolta i Sverige över att ha sponsrat Al Qaidas andreman i Irak?

Hur är det med det svenska deltagandet i Afghanistan? Gör vi vårt eller inte? Kommer debatten i framtiden vara om vi föll undan för "terroristerna" och lät andra (USA, Storbritannien etc) göra det smutsiga jobbet, på samma sätt som man idag resonerar om Sveriges icke-deltagande i VK 2 och undfallenheten för nazi-Tyskland?

Alla vill ha långsiktighet, men hur?

På Brännpunkt kan man läsa Björn von Sydows maning till samverkan i försvarsdebatten. Flertalet av åsikterna är rimliga och man kan hoppas att hans partikamrater ställer upp på dem. Dock tror jag inte att socialdemokraternas vapendragare i miljöpartiet gör det. Vidare ställer jag mig frågan hur man ska få ihop ekvationen kvalitativt försvar och minus 5 mdr kr. Jag får det inte. På det hela är det väl lite sent tänkt från von Sydows sida, med tanke på att det är just hans parti som ställt till med den största oredan och till största del under just hans ministerskap. Hur vore det med ett: "Vi hade fel..."?


Även moderaterna har en medverkan på Brännpunkt i försvarsfrågan. Också den klok i mycket, men slutklämmen "För mig och många andra moderater är förmågan att försvara Sverige en hjärtefråga" känns uppgiven. Det är ju som bekant inte en åsikt som längre delas av moderatledningen.



Tokmoderatens slutord kan jag hålla med om.





Hur ska man då lyckas med långsiktigheten? Tja, en bra början vore väl att sluta skära?

Tillbaka

Bloggen har legat i träda under några veckor medan jag varit sysselsatt med annat. Smickrande nog har flera personer uttryckt sin oro för att bloggen skulle vara nerlagd, men det är den definitivt inte.

Det var ett tag sedan jag utlovade en layoutändring. Den är inte heller bortglömd, men har också blivit drabbad av trädan.