Såvida jag inte har fått allting om bakfoten är målet med svensk kriminalvård att rehabilitera dömda brottslingar (eller klienter som de tydligen numera ska benämnas). Därtill ska straffen i viss mån utgöra en avskräckande faktor. Idag berättas det att regeringen vill öka strafflängden för grova brott. Mord ska t ex höjas till 18 år istället för 10 år. Som vän av ordning och reda välkomnar jag att man tar tag problemet med kriminaliteten.
Jag har dock en annan fundering. Om nu kriminalvården syftar till att rehabilitera kriminella att åter kunna passa in i samhället, varför ska man då släppa dem efter en viss tid? Straffskalan ska ju självklart utgöra ett riktvärde för hur allvarligt brottet är och hur samhället reagerar på den typen av kriminalitet. Oftast släpps en kriminell från fängelset innan denne har avtjänat sitt straff, vilket då motiveras med gott uppförande eller att ”klienten” rehabiliterats. Men varför inte motsatsen? Döms personen till rättspsykiatrisk vård ska det till en utskrivningsprövning innan den dömde släpps fri och det kan ta tid. En av kvällstidningarna berättade i somras om en åldrad man som fortfarande satt på sluten rättspsykiatrisk vård för de grova sexualbrott han begått och kunde inte släppas då han fortfarande, trots sin höga ålder utgör en fara för samhället. Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän han vid intervjun började förhöra sig om reporterns barn, hur gamla de var, hur de såg ut, huruvida reportern kunde visa några bilder på dem istället för att vilja diskutera sin sjukdom. I början av intervjun var han också mycket noggrann med att påpeka att han ju faktiskt var frisk och inte förstod hur länge han skulle behöva sitta inne.
Om nu kriminalvården berömmer sig om att rehabilitera kriminella, varför ser vi då inte till att de kriminella först släpps fria när de är rehabiliterade? Det går ju inte att komma ifrån fakta att många kriminella är återfallsbrottslingar och i vissa fall inte ens är fria innan de åter begår brott. Uppenbarligen är de ju då inte det minsta rehabiliterade och blir istället ett fortsatt problem för samhället. Då anser jag att det inte är konstigare än att de åter får gå i fängelse direkt utan att passera gå tills de rehabiliterats. Strafflängden ska ha mycket liten inverkan och snarast utgöra en minimitid. Självfallet får man då se över hur långa straffen är.
Det här inlägget blir det säkerligen mycket kommentarer till, men det är alltid intressant.
Aftonbladet, DN, SvD
Behåll kriminella bakom lås och bom tills de är rehabiliterade
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
Putin ritar röda linjer1 dag sedan
-
-
-
-
Flygvapnets pilotutbildning3 månader sedan
-
-
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
-
Parklek m/601 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
NATO, nyttan för Sverige2 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Agree to disagree...4 år sedan
-
25 år siden Srebrenica4 år sedan
-
Veteraner förtjänar att hedras4 år sedan
-
Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)4 år sedan
-
Twittertrådar5 år sedan
-
-
-
Nytänkande, tack!6 år sedan
-
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
Halvsovande blogg8 år sedan
-
-
Reservofficer blir Totalförsvar8 år sedan
-
Påkörd av moped9 år sedan
-
-
Vila i frid Ralph Lédel9 år sedan
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?9 år sedan
-
Gick du på den lätta?9 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
7 kommentarer:
Kan inte mer än hålla med dig!
/J
1992 besökte jag KVA Tidaholm å tjänstens vägnar och djupintervjuade ett antal befattningshavare, allt från styresman till vårdare. Ett av mina "offer" beskrev situationen inom kriminalvården på följande sätt: "Om man ser Kriminalvården som ett företag som producerar rehabiliterade kriminella - ja då har vi väldigt många returer..."
/SIerra Lima
Jag är också fruktansvärt trött på de som begår en massa vardagsbrott som ställer till väldigt mycket problem för vanligt folk. Dessutom känns det rätt tröstlöst att släppa ut de som man vet kommer vara tillbaka inom några månader.
Jag ser dock inte att ditt förslag egentligen innebär några större skillnader mot idag. Visst uppfattas det som att man släpper ut folk innan de avtjänat sitt straff när de får villkorlig frigivning efter (minst) 2/3 av strafflängden, men det vet ju rätten om när de dömer.
Det omvända systemet som du föreslår innebär också en minimitid och du angav också att ett övre tak kan krävas. Det blir alltså samma sak, för jag misstänker att man då skulle korta strafftiderna till 2/3 av dagens (där man redan räknat med att vf sker efter 2/3). Om man inte kortar strafftiderna så är det i princip samma sak som att förlänga dagens.
Idag har man alltså redan ett intervall på totalt 1/3 av strafftiden där villkorlig frigivning kan ske beroende på hur väl "rehabiliterad" personen är. I praktiken innebär det att den som missköter sig får sitta längre än 2/3. För visst ska det löna sig med gott uppförande? Däremot bör man vara hårdare mot de som missköter sig så att de faktiskt får avtjäna längre straff, dock längst till den maxtid som rätten satt ("hela straffet"). Om man i dagens system skulle ta bort villkorlig frigivning skulle det inte längre finnas något incitament för att sköta sig.
Den som idag missköter sin villkorliga frigivning exempelvis genom att begå nya brott måste då avtjäna de kvarvarande dagarna av det tidigare straffet, förutom de som tillkommer för den nya domen.
Jag tror också att du fortfarande vill att man ska ha någon sorts uppföljning efter att de muckat. Idag sker ju det med de som har frigivits villkorligt genom frivården. Men är de rehabiliterade så ska det ju inte krävas några ytterligare åtgärder, eller?
Det är väl egentligen en sund tanke att de ska släppas ut först när de är rehabiliterade, men exempelvis en värnpliktsvägrare lär ju inte göra om det brottet så han är ju "rehabiliterad" innan han ens hamnar i finkan.
Ser man kriminalitet som en sjukdom som kräver rehabilitering, så ska man ju ut så fort man är frisk (rehabiliterad), oavsett om det tar en vecka eller flera decennier. Det är ju något de flesta tycker är märkligt med rättspsykiatrisk vård, dvs att de kan komma ut långt tidigare än om de dömts till fängelse.
Ett system som helt byggde på rehabilitering borde väl teoretiskt sätt vara optimalt, men i verkligheten skulle det vara väldigt känsligt för manipulation.
Det amerikanska systemet med "three strikes and you're out" verkar något bättre och framför allt lättare att tillämpa än ditt förslag.
KVV: Jag tror faktiskt vi är inne på samma spår. Självklart finns det en massa detaljer som måste sorteras ut för att göra systemet mindre känsligt för manipulation. Det amerikanska (eller vissa delstater i alla fall) med 3 strikes har ju den nackdelen att skurkarna vet att 3:e gången är det kört i vilket fall som helst vilket gör att grovt våld kan bli följden innan gripandet. Jag menar att i likhet med det amerikanska systemet blir ju ett nytt brott en ny strike, varvid det automatiskt blir ett nytt straff. Självfallet ska då en mycket noggrannare utskrivningsprövning göras. Det kan också vara en idé som du antyder att alltid se till att ha en villkorlig del efter frigivning.
Det jag inte skrev ut i klartext, eftersom jag tyckte det var så självklart, är att mitt system är helt beroende av att mycket genomgående och omfattande prövningar görs av "klientens" rehabiliteringsstatus.
Ett gott exempel där man totalt har misslyckats är Voljakkalafamiljen som fortsatt i samma spår i flera decennier. Åmselemördaren är ett annat fint exempel (även om han nu tillbringat största delen i Finland). Sedan har vi också alla ungdomsbrottslingar och värstingar som återfaller direkt.
Så mycket står klart i alla fall att det nuvarande systemet fungerar inte.
Jag kan ibland bli frustrerad över bristande logik och stenåldersmentalitet i debatten om hur man ska hantera brott.
Många anser tydligen att längre straff (hämndfaktorn?) är en lösning. Därmed skulle man bättre avskräcka "buset" från att begå brott.
Tyvärr, tror jag inte att det är så enkelt. De flesta individer som begår brott är normalbegåvade, vanliga, människor med möjligen något avvikande moraliska uppfattningar. Därmed kommer de först att bedöma risken förknippad med att begå brottet.
Risk definieras ofta som produkten av sannolikhet och konsekvens. Vad är sannolikheten att en händelse inträffar och vad blir konsekvensen om den inträffar.
För en potential brottsling blir därmed kedjan att först värdera sannolikheten att bli upptäckt och lagförd. Det är först därefter som konsekvensen, ett eventuellt straff och dess längd, blir intressant att överväga.
Eftersom sannolikheten idag att bli upptäckt och lagförd är minimal, p.g.a. avrustningen inom polis och rättsväsende, så är det tämligen riskfritt att begå brott. Därmed lär knappast straffets längd ha någon avgörande inverkan på mängden brott som begås.
Ett räkneexempel:
Sannolikhet att bli upptäckt och lagförd:
Fall S1: Antag att 5% av alla brott blir uppklarade, vilket är lågt men väldigt positivt om man t.ex. tittar på inbrottsstatistiken: 0,05
Fall S2: Antag att 90% av alla brott blir uppklarade: 0,90
Fall K1: Sannolikheten att få ett långt straff är liten: 0,2
Fall K2: Sannolikheten att få ett långt straff är hög: 0,9
Längre straff enbart ger:
Risk R1=S1*K1: 0,05*0,2=0,010
Risk R2=S1*K4: 0,05*0,9=0,045
Risken ökade från 10 promille till 45 promille. Avskräckande?
Förbättrade resurser till polis och rättsväsende vilket ökar sannolikheten att åka dit:
Risk R3=S2*K1: 0,90*0,2=0,18
Risk R4=S2*K2: 0,90*0,9=0,81
Slutsats: effekten av ökad strafflängd är försumbar så länge inte sannolikheten att åka dit också blir förbättrad.
Lek lite med siffrorna själv och fundera på var vi först borde lägga resurserna. Mer dyr förvaring på anstalt eller mer förebyggande insatser där de kan ge effekt, dvs. ge polis och rättsväsende förutsättningar att fungera?
Lekman: Jag är också tveksam till att längre straff skulle avskräcka buset. Jag tror mer på "omskolning" eller som det skulle kallas i Försvarsmakten "värdegrundsarbete" och en effektivare kriminalvård. Jag erkänner att jag har dålig insyn i hur dagens kriminalvård fungerar (uppenbarligen gör den ju inte det med tanke på hur många som återfaller). Sist jag besökte en anstalt var i början av 90-talet.
Däremot kan jag ju konstatera att även om man tillämpar din modell med större resurser till polisen (vilket jag också förespråkar), så kommer vi att få öka utgifterna för kriminalvården, eftersom vi kommer att få fler dömda brottslingar.
Kriminalvården ska vara en intstituion för återanpassning till samhället, inte en utbildningsplats i kriminalitet och plats för nätverkande för kriminell verksamhet.
Hear, hear...
Skicka en kommentar