Otyget internet

Internet innebär oanade möjligheter till informationsinsamling och därmed också slarv med information. Dagens samhälles tekniska hjälpmedel såsom mobiltelefoner med internet, trådlösa nätverk, usb-minnen o s v, bjuder på lika många säkerhetsfällor som de underlättar arbetet och vardagen. Har man en gång fått demonstrerat för sig hur öppen även den mest krypterade (civila) överföringen på normala trådlösa nätverk är, skyr man dem så fort det handlar om någon form av känslig information. Hur många Svensson är för övrigt medvetna om att man med en relativt enkel apparatur kan koppla in sig på en hel del av de trådlös övervakningskameror som finns uppsatta runtom i stöderna? Som sagt, får man en demonstration av ett proffs på vad man med mycket enkla medel kan komma åt av den informations som surrar runtom oss blir man lite mörkrädd.


Som jag skrev härom veckan tror jag inte det var någon inom Försvarsmakten som egentligen höjde speciellt mycket på ögonbrynen åt TV 4:s reportage om säkerhetsbristerna på Försvarshögskolan och på Högkvarteret (dagens reportage). Jag tror inte det är speciellt många som är överraskade över dagens artiklar (2) heller. Smålandspostens ledare bör däremot vara lite tankeväckande.

Det är som vanligt oerhört svenskt blåögt och naivt att tro att ingen orkar bry sig om vad vi gör i lilla Sverige. Speciellt tydligt brukar detta vara då man är på tjänsteresor utomlands och möts av mobiltelefondetektorer och "mobilstekare" lite varstans. Man blir nog så röd i ansiktet om man glömt att lägga ifrån sig sin mobiltelefon innan man går på ett hemligt område och mobillarmen går igång.

Problemet med den dåliga hanteringen av hemlig information på datormedia och i etern, hävdar jag helt och fullt beror på att man inom Försvarsmakten saknar tillräckligt lättanvända och framförallt lättillgängliga verktyg för att hantera hemlig information.

Den andra delen av problemen som beskrivs är hur försvarsmaktsanställda hanterar känslig information på internet. Missionsbloggarna från framförallt Afghanistan brukar innehålla ett och annat guldkorn för den som lägger pussel. Framförallt är det dock Facebook som inbjuder till läckage. Frågan är hur smart det är att skapa en "grupp" för deltagare i en mission? Det är väl känt att motståndarsidan i Afghanistan försökt kartlägga såväl svenska som danska soldater via Facebook. På den gamla fälttelefonen m/37 står det på ovansidan "Ring av, fienden lyssnar!" (signalspaning i kabel!). Tvyärr finns det inte några liknande skyltar på internet. Kanske vore något att ha på en dymoremsa på skärmarna i welfare-containrarna?

Säkerhetsmedvetandet i det svenska samhället är överlag mycket dåligt och då är det väl rätt symptomatiskt med den folkstorm som drog igång mot FRA-lagen samtidigt som folk i allmänhet lägger ut enorma mängder av privat information på helt öppna platser som t ex Facebook?