Tveksamma talibanhot

DN var idag först med att publicera TT:s intressanta intervju med vad som sägs vara en lokal talibanledare i Balkhprovinsen, den nordostligaste av de som ingår i det svenska ansvarsområdet. Svenska media fäster naturligtvis stor vikt vid att han/talibanerna utlovar hämnd för dem som dödats i förra veckan av svenska soldater. (TV 4, 2, Sydsvenskan, 2)

Idag meddelar nämligen SVT Rapport att ytterligare tre talibaner dog vid det eldöverfall som gjordes mot en svensk-finsk patrull i lördags. I svenska media talas det nu om 6 döda "afghaner", men när man talar om talibanrörelsen ska man ta nationaliteten med en rejäl nypa salt. En stor del av de som utgör talibanrörelsen är pakistanier. Många är tillresta kämpar som kommit för att delta i det heliga kriget. Vissa deltog redan på Balkan, även om det antalet blir allt mindre i takt med mängden strider. Den första självmordsbombaren i MeS härom året, lyckades inte med mycket mer än att spränga sig själv på helt fel ställe, men det intressanta i sammanhanget var att han kom från ett afrikanskt land och sålunda stod ut från det normala utseendet hos befolkningen.

Agendan hos den lokale ledaren är utifrån intervjun mycket tydlig. Han vill uppnå största möjliga effekt genom psykologisk krigföring och har en aning om vilka strängar han ska spela på för att beröra västvärlden. Det ingår självfallet att blåneka all inblandning i droghandeln, även om den utgör den viktigaste inkomstkällan för talibanrörelsen även om det inte är förenligt med tron. Viktigast är dock att utlova hämnd på och död åt västsoldaterna på alla upptänkliga otrevliga sätt. Talibanerna är mycket väl medvetna om sin underlägsenhet i öppna strider (vilket inte minst visat sig då man lider nederlag t o m när man genomför eldöverfall då man från början besitter initiativet). Därför koncentrerar man sig istället på att strida asymmetriskt; psykologisk krigföring och att tillgripa medel mot vilka ISAF har svårt att försvara sig och som har stor psykologisk effekt i den västerländska kulturen, t ex IED:er och självmordsbombare.

De lokala ledarna har som synes viss kontakt med en "högre ledningsnivå", även de i mycket agerar på eget bevåg. Talet om att vilja samregera landet är nog inte förankrat hos ledningen, som tidigare varit tydlig med att det bara finns en godtagbar utgång i kriget, alternativt ett ytterligare psykologiskt spelkort gentemot västpubliken.

I början av veckan meddelades att "talibaner" i nordvästra delen av Afghanistan gått med på en vapenvila över valet. Detta förnekades och fördömdes senare från centralt håll inom rörelsen. Man bör också vara mycket misstänksam mot alla liknande inviter. När talibanerna tog över Afghanistan i mitten av 90-talet lovade man den dåvarande regeringen visst samstyre och samarbete, men så fort man fått kontrollen över Kabul började man hänga de godtrogna i lyktstolparna. 2006 gick britterna med på en vapenvila i Musa Qaleh för att lokala klanledare skulle få styra staden. Både britterna och talibanerna (som omringat den brittiskkontrollerade staden) skulle avhålla sig från att besätta staden, vilket talibanerna snabbt bröt och återinförde sitt styrelseskick. Ett år senare återtogs staden av afghanska regeringsstyrkor, britter och danskar efter hårda strider, sedan talibanerna snabbt gjort staden till en betydande stödjepunkt.

Apropå ledningsproblemen inom talibanrörelsen är det ju lite roligt att läsa att Mulla Omar nu ska ge ut en talibanrörelsens "lilla blå". Om självmordsattacker står tydligen bl a att "självmordsdåd får bara ske mot de viktigaste målen. "En tapper son av islam får inte användas för meningslösa mål...""
Britterna hade tidigare stora problem i Irak medatt obehörig personal som tog sig in på baser för att kidnappa och genomföra självmordsdåd. Eftersök slutade oftast med att man fick fångar på halsen som i många fall endast var ute efter att få varm mat eller att man utsatte sig för självmordsbombare. Efter att man infört en ny typ av handlingsplan, varvid all personal vid larm om intrång skulle gå inomhus, samtidigt som man släppte lös hundar av hangarhundsliknande typ inom basen, minskade intrången till ett absolut minimum. Det väntar nämligen inga jungfrur i paradiset för den som spränger sig själv vid en hundattack.


Vår försvarsminister hade samtidigt idag en mycket bra debattartikel i DN om varför det är så viktigt att Sverige fullföljer insatsen i Afghanistan. Just passusen om världen inte har råd att den talibanska tentaklerna åter får fäste i Afghanistan och därmed än värre kan sprida sig in i kärnvapenmakten Pakistan, borde de flesta kunna förstå.


Det gläder mig att se att media ökat sin täckning så betydligt av den svenska Afghanistaninsatsen. Tyvärr finns det bara en orsak och det är striderna. Nu skulle jag gärna vilja se lite medial blåslampa på vad de svenska biståndspengarna går till och vilka biståndsinsatser som görs och framförallt inte görs. Fokus ligger tyvärr inte alltid helt rätt där. Det är en aspekt av Afghanistaninsatsen som helt missats i svenska media och faktiskt den absolut viktigaste delen av själva insatsen, så den förtjänar verkligen att grävas i.


När så nyheterna om de första stupade och skadade svenskarna kommer får vi se åt vilket håll vinden blåser. I det moderna västsamhället går det snabbt att överge tidigare principer, då ondskan visar sitt fula ansikte, vilket Madridbomberna är ett bra exempel på. Tre månader efter bomberna hade all spansk trupp dragits tillbaka från Irak.

Avslutningsvis vill jag ändå gratulera de svenska soldaterna till ett bra agerande och må lyckan fortsätta att stå de djärve bi.