ÖB Sverker Göransson beskriver i en debattartikel i DN den nya modell som ska gälla för den svenska insatsen i Afghanistan. På det hela låter det mycket sunt. Det är bara att hoppas att det går att rekrytera en bra chef eftersom resultatet i mångt och mycket står och faller med chefen.
Framförallt gillar jag sista stycket i debattartikeln om att det i andra länder faktiskt går att stötta soldaterna samtidigt som man är kritisk mot insatsen. Så verkar tyvärr inte vara fallet i Sverige.
VAW-123 Retires Its Last E-2C Hawkeye to the ‘Boneyard’
1 timme sedan
7 kommentarer:
Att läsa ett sådan här debattartikel får, i alla fall mig, att känna ett otroligt stort förtroende för Sverker Göranson.
Jag tror på idén med att Svenskt bistånd ska fokuseras tillsammans med den militära insatsen. Vi lägger trots allt 3,3% av budgeten på det dvs 27 miljarder.
Jag tror att det kan bli riskabelt om man har en civilchef som bara ser sin bit. Risken blir att han ska bestämma över en militär organisation, som inte fungerar exakt som en civil sådan.
Ser hellre att det är två chefer över sina respektive områden som samarbetar. Det vill säga en chef för de biståndsbitar och uppbyggandet av Afghanistan. En chef precis som idag som är boss över Försvarsmaktens styrkor i området. Dessa samarbetar och koordinerar arbetet där den ena löser säkerheten för den andras uppdrag.
Att lösa säkerheten på plats ligger ju inte på högsta ort heller så det kanske skulle passa längre ner i organisationen.
Det fungerade väldigt dåligt i forna Jugoslavien med en civil chef för en militär funktion. Jag ser inte att det skulle bli bättre i Afghanistan.
Givetvis behövs en civil funktion vid sidan av den militära och lika självklart ska de samarbeta. Lednings- och lydnadsförhållandena behöver dock inte vara sammanvävda eftersom det då lätt blir konstiga avvägningar.
You Have the Watches, We Have the Time
ÖBs debattartikel i DN visar att om vi bara anstränger oss mer, så kommer framgångarna för ISAF och Sverige. Västerländskt tänkande är väldigt fokuserat på egna framgångar, som i sin tur är beroende av hur vi själva agerar och hur mycket vi satsar. Vi har just lärt oss att Criteria for Succes är en del av det militära bedömandearbetet. När kriterierna är uppfyllda har vi vunnit och uppnått Endstate. När våra uppställda kriterier inte uppfylls, så ändrar vi till nya succéskapande kriterier.
Efter åtta års krig i Afghanistan är det dags att ändra strategi och ställa upp nya kriterier för nya succéer. Årets Fighting Season visar dock på motståndarens växande förmåga. Det är som att möta USMC, som ett ranger-befäl berättade för USAs ÖB under dennes besök i Afghanistan.
Detta leder oss över till motståndaren. Hur har han upplevt de gångna årens fall och efterföljande och pågående uppgång, den mest remarkabla ”comebacken” sedan Jesu tid? Hur tänker han om framtiden? Hur ser hans kriterier ut?
Inte vet jag, men lite klarhet får man om man läser artikeln The Taliban in Their Own Words ur Newsweek.
http://www.newsweek.com/id/216235/page/1
Glädjande att nya ÖB är så positiv till det gamla totalförsvaret. Själv var jag tvungen att gå ut på nätet för att kolla om begreppet fortfarande finns kvar. Kanske återuppstår MB och CB, nu när även Sverige skall försvaras. Måhända dock bara i Afghanistan.
På tal om att stödja trupperna. Svensk trupp åker Hercules medan al Qaidas personal åker regeringsplanet.
OBSERVATÖREN
Stolpe ut, skulle jag säga. Det är i det närmaste omöjligt för civila att förstå och leda militär verksamhet.
Till detta kommer att svensk managementkultur numer är så usel att jag tvivlar på att det går att hitta någon om är tillräckligt kvalificerad.
Förr i tiden hämtade man idéer från det militära för civilt ledarskap. Att man idag gör tvärtom är ett tecken på uppochnervända världen.
Personligen kan jag bara se det som ett populistiskt budskap för att ge mer legitimitet åt insatsen i de breda folklagren och tvätta bort stämpeln av militarism från insatsen.
Om insatsen har något problem så är det väl fokus på mjuka, icke-militära åtgärder av den typ som talibaner och banditer skrattar gott åt, om de bryr sig överhuvudtaget.
/Kompis
Detta är ett av de bästa utspel som Sverker Göransson gjort sedan han tog över som ÖB. Äntligen börjar någon att fundera över syftet med vår närvaro i Afghanistan. Det är inte att bekämpa talibaner, utan att göra livet säkert för de vanliga afghanerna så att det inte längre finns grogrund för nya talibaner. Sedan är det ju i och för sig inget som förbjuder bekämpandet av talibanerna, bara vi håller målet i fokus.
Svårigheten är precis som du säger att hitta rätt chef. Det får inte sluta med en politiskt tillsatt galjonsfigur som t.ex. Paul Bremer i Irak, utan måste vara någon som är respekterad av de militära trupperna.
LITE BLANDAD HISTORIA
General McChrystals nya strategi är inte gripen ur luften och utan historiska återkopplingar. Den terräng som befrias ska behållas och skyddas av amerikanska trupper för att visa befolkningen i de befriade områdena att de befinner sig i säkerhet. Övriga delar av landet lämnas till Talibaner och erövras efter hand senare (?). Problemet blir nog att få Talibanerna att stanna i sina reservat. Signaturen Kompis berör detta i inlägg ovan. Säkerheten blir Centre of Gravity och därmed föremål för båda sidors Criteria for Succes, fast spegelvända.
Ett alternativ är att hålla befolkningen i Strategiska Byar. Denna taktik användes med framgång av britterna mot den kommunistiska gerillan i Malaya mellan 1948 och 1955. USAs ”strategiska byar” i Vietnam – som syftade till att beröva Viet Cong dess bas för rekrytering – var däremot bara en etapp på vägen mot det totala nederlaget 1975.
Nog tror jag att Mc Chrystal får sina förstärkningar vad det lider, men strategin verkar riskabel. Kanske bättre att behålla nuvarande strategi men öka på det civila inslaget, inte som en procentuell andel av insatsen utan räknat i absoluta tal. Detta hindrar inte att vi beter oss bättre än vad främmande trupper gjort i landet genom historien. Ett anständigt och respektfullt uppträdande mot civilbefolkningen är dessutom gratis. Egentligen handlar det väl mer om taktikanpassning än en helt ny strategi, en taktikanpassning som för tydlighetens skull ges namn av ny strategi.
Chefsingenjörens synpunkt att det är slut på att jaga talibaner finner jag inget stöd för i underlaget. Att inte angripa talibanerna och deras försörjningslinjer är väl snarare att hänföra till rubriken Criteria for Failure. Jag tar mig friheten att infoga en länk som signaturen Forsno tidigare bidragit med under inlägget Sten, sax, påse.
http://www.iiss.org/recent-key-
addresses/general-stanley-mcchrystal-
address/watch-the-address/
Här förklarar generalen själv den nya strategin och besvarar frågor från pressen. Han förklarar bl a hur det går till när illgärningar av talibanerna belastar förtroendet för ISAF. Det är intressant att se den ödmjukhet, med vilken generalen går till uppgiften. Det börjar bli ont om ödmjuka genier. Vi är inte så många kvar numera.
Notera även att generalen använder ordet ”complex” för att beskriva situationen. Ett komplicerat problem går att förenkla, ungefär som när man förenklar en ekvation inom matematiken. Värdet förändras inte av en förenkling. Är däremot problemet komplext, så tål det inga förenklingar. Varje del måste vara med och behandlas separat och lösningen tål heller inte att någon del utelämnas. Militärer har en fallenhet för komplicerade problem.
ÅTERBLICK
Antalet amerikanska soldater i Vietnam nådde toppunkten i april 1969 med 543 000 soldater. Den sydvietnamesiska försvarsmakten – förstärkt med trupper från Australien, Nya Zeeland, Sydkorea, Filippinerna och Thailand - uppgick till 1,3 miljoner man. Mycket trupp är inte alltid lika med Succé.
I Irak försökte 140 000 amerikanska soldater att skapa säkerhet för en befolkning på 28 miljoner människor på en yta som är två tredjedelar av Afghanistans. I Kosovo deltog en internationell koalition med som mest 50 000 man. I Afghanistan är befolkningen 16 gånger större än i Kosovo och ytan är 60 gånger större.
STÖD TILL TRUPPERNA
Även det moraliska stödet till trupperna från hemmafronten har varierat genom åren. Ett exempel är Rudyard Kiplings dikt "Den unge brittiske soldaten", som skrevs förra gången GB var i Afghanistan:
When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains
An' go to your Gawd like a soldier.
Inte särskilt rekryteringsbefrämjande…
Noterar att ÖB tagit tag i frågan om stödet till våra soldater. Det är bra. Hoppas bara att han inte ”gör en Obama”, utan att ord verkligen följs av handling och att fokus bibehålls. Hur ser förresten motsatt uppfattning ut argumentationsmässigt?
OBSERVATÖREN
Skicka en kommentar