Gästinlägg: FRA, en såpa att åka skridskor i

I SvD skriver onsdagen den 21 oktober Anders Mildner en intressant artikel kring integritet. Den leder till en del slutsatser rörande hur lätt det är att följa vår vardag med namn på biljetter både på flyg och även numera tåg, hur lätt det är att följa vår färdväg i bil via alla fartkameror och hur lätt det är att spåra våra förehavanden i vilken affär som helst via övervakningsutrustning. Följden är att vår integritet hotas att ”kränkas” (Detta förbannade modeord) å det grövsta.

När vi sedan lägger ut våra innersta känslor i faceböcker med mera samt ohejdat torgför vår uppfattning om både det ena och det andra på nätet, då har tanken om den egna integriteten sjunkit undan betydligt. Frågan blir då huruvida det är den enskildes ansvar hur man exponerar sig och i så fall i vilken grad?

Svaret är JA. Naturligtvis kan den enskilde välja att publicera sig på vilket sätt som helst, uttrycka vilka åsikter man har och vilka lösningar på världsproblemen som bör väljas. Allt inom lagrummet naturligtvis.

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att folk i allmänhet inte är speciellt oroade att publicera sig själva när man själv tror att man har kontroll över situationen. Men har man det? Kontroll alltså? Den skicklige analytikern kan, utan större svårigheter, lägga pussel av det som finns öppet på nätet vilket innebär att den enskilde avslöjar sig själv mycket mera än vad som kanske varit avsikten. Är det en fråga om dåligt omdöme eller bara en allmän naiv inställning om hur verkligheten kan fungera? Svårt att avgöra men här börjar skuggan av FRA att framskymta.

FRA är en myndighet vars uppgift, kortfattat, är att skapa beslutsunderlag genom att inhämta uppgifter på ett antal olika sätt. Ytterst är dess syfte att förse våra makthavare med ett instrument där förutsättningar skapas för att nationen ska kunna fatta rätt beslut, i rätt tid, i svåra frågor. Gränslinjen mellan rent militärt underrättelseinhämtande och mera polisär verksamhet är svår att definiera, en gråzon idag. Det ena kan leda till det andra och det väldigt fort.

Här kolliderar hela debatten. Å ena sidan vill vi ha ett fritt samhälle, jag som person ska inte behöva bli kontrollerad annat än möjligen av skattemyndigheten, å andra sida vill jag ha ett säkert samhälle där nationen lägger sin skyddande mantel över mig. Samtidigt lägger jag ut mängder av ledtrådar om mig själv men vill inte att någon ska granska mig.

Vad är man rädd för? Den vanlige svenske medborgaren med ett hyfsat rent mjöl i påsen har ingenting att frukta. Den som ligger utanför lagens råmärken bör dock oroa sig. Det är väl en grundläggande tanke hos oss alla.

Misstänksamheten mot myndigheter, och då främst FRA, gör dock att debatten får oproportionerliga dimensioner. Är det media själv, i rädsla för att bli synade, som eldar på debatten eller är det den vanlige svensken?

Såpakaraktären i hela debatten är dock att regering och riksdag, i varje fall de som tänkt lite, aldrig kommer att avsäga sig möjligheten till informationsinhämtning. ”Går den att skaffa vill jag ha den!”

Just därför att vi inte har råd att avsäga oss möjligheten. Inget land i världen skulle göra något så dumt, ej heller Sverige och, det kanske mera chockerande, det har vi aldrig gjort, alltså avsagt oss tillgången till all den information FRA kan inhämta!

Varför? Därför att vi inte har råd med den risktagningen! Att hamna i ett efterläge i en krissituation bara därför att vi inte utnyttjar vår faktiska potential är faktiskt livsfarligt.

Att sedan skridskoåkningen i den politiska såparenan rullar på är just en riktigt hal såpopera iscensatt för att lugna en orolig (?) allmänhet.

Oavsett vilka lagar som stiftas kommer Sverige, för vårt allas bästa, att ändå följa upp allt vad som möjligt är. Det vet alla politiker, nåja kanske inte de mest naiva, men dock de mera kunniga, oavsett partitillhörighet.

För det borde medborgarna i vårt land vara tacksamma. Jag är det i varje fall.


Borneo