Återigen CAS i Afghanistan

Enligt mil.se blev en svensk-finsk patrull idag beskjuten i västra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, varvid man fick tillkalla flygunderstöd, som enligt media sköt verkanseld mot angriparna.

Under det senaste året har den svenska användningen av flygunderstöd ökats flerfaldigt och verkanseld har använts vid ett flertal tillfällen. I huvudsak är det amerikanskt stridsflyg som stått för understödet och man brukar kunna läsa om det i amerikanska flygvapnets dagliga Air Power Summary (dagens är ej publicerad ännu).

I Sverige har kd-ledamoten av Försvarsutskottet, Else-Marie Lindgren, kämpat för att få till en en svensk insats med JAS 39 Gripen i Afghanistan. Sedan flera år finns det ett snabbinsatsförband med JAS 39 som är utbildat just för att kunna genomföra det understöd som efterfrågas i Afghanistan i väntan på man lyckas anskaffa en taktisk UAV, samt direkt flygunderstöd. Då Lindgren i höstas frågade ÖB vid en utfrågning i Riksdagen om insatsen i Afghanistan, huruvida man skulle kunna sätta in Gripen tills en TUAV var på plats, fick hon svaret att Gripen flyger för högt och för fort.

Att sätta in det förbandet i Afghanistan eller något annat liknande insatsområde innebär en politisk risk som Regeringen inte vågar ta. En svensk insats med stridsflyg anses ha en alldeles för hög politisk profil på hemmaplan och den politiska mardrömmen, speciellt inför valet, är att ett svenskt stridsflygplan bekämpar fel mål och civila dödas.

Det svenska förbandet i Afghanistan har råkat i strid ett antal gånger det senaste året och vid ett flertal tillfällen tvingats kalla på flygunderstöd, som antingen levererat verkanseld eller genomfört styrkedemonstrationer för att skrämma bort motståndarna. Oftast är det amerikanska flygplan som levererar understödet. Terrängen i Afghanistan och de stora avstånden gör att flygunderstöd är det understöd som går att få fram snabbast för förband som befinner sig långt från basen och därmed inte har möjlighet att få med sig eget understöd i form av t ex stridsfordon 90.

Det som gör mig något förbluffad är faktumet att det går alldeles utmärkt att ha unga svenska officerare på marken som leder in ett amerikanskt flyganfall och därmed fullständigt tar ansvar för att något ton bomber hamnar på rätt ställe, samtidigt som det är politiskt helt omöjligt att skicka ett flygförband, även om det inte ska uppträda i attackrollen. Juridiskt är det den svenske officeren som har tryckt på avtryckaren, eftersom han levererat målläget och är ansvarig för att förvissa sig om att flygplanet anfaller rätt mål och då han/hon förvissat sig om det, ska ge eldtillstånd. Är han/hon det minsta osäker ska anfallet avbrytas till dess det inte existerar några frågetecken om att det är rätt mål.

Skulle flygunderstödet innebära att fel mål angrips och civila skadas eller dödas, kommer den svensk som ledde in anfallet att bära det fulla ansvaret. Det senaste i raden exempel på detta är det olyckliga flyganfallet mot den stulna tankbilen i höstas. Alla försök att offentligt skylla över ansvaret på USA (som är det land som oftast står för flygunderstödet) kommer att misslyckas kapitalt.

Naturligtvis är det i första hand media politikerna är oroliga för. Media skapar i mångt och mycket sanningen och styr därmed landet och eftersom antydningar om JAS-plan som bombar civila säljer lösnummer, fortsätter den bilden att dominera. På något sätt verkar det också vara helt ok att döda motståndare i Afghanistan med 40 mm kulspräng från Stridsfordon 90, men bara tanken att vapnet istället skulle vara luftburet får många politiker att se ut som strykrädda hundar.

Det skulle bli mycket intressant att se reaktionen i media om ett antal svenska soldater stupade vid ett eldöverfall där flygunderstödet varit upptaget på annat håll och någon ifrågasatte varför man inte sett till att ha svenskt flyg på plats för att snabbt kunna understödja svenska markförband.

Kostnadsmässigt är det enligt uppgifter inte så stor skillnad på att ha ett flygförband i Afghanistan jämfört med i Sverige eftersom det rör sig om stående förband och flygtidsuttaget med all säkerhet blir lägre i Afghanistan. Den största kostnaden ska vara logistiken för ombasering till och från Afghanistan.

Det man ska trycka på, och som Försvarsmakten inte fått fram i debatten förrän i början av vintern, är att ISAF är en multi-nationell insats. Alla länder ska inte behöva ställa upp med alla komponenter utan man ska komplettera varandra. Sålunda kommer en svensk resurs aldrig att vara enbart svensk, utan stå till ISAF:s förfogande. Just denna aspekt har ofta negligerats i höstens helikopterdebatt. Dock ska man veta att alla förstärkningar är välkomna och att önskemål om ett svenskt stridsflygbidrag kommit flera gånger.

I dagsläget handlar det inte om att släppa bomber i Afghanistan utan framförallt om att fylla det förmågeglapp som uppstått i väntan på en ny taktisk UAV. Enligt sakkunskapen i HKV flyger tydligen våra svenska flygplan avsevärt mycket högre och fortare än motsvarande amerikanska, vilket skulle göra dem olämpliga för uppdraget (ironi gör sig tyvärr dåligt i textform). Även ett svenskt bidrag i form av stridsflyg med huvuduppgift spaning, och med nationella förbehåll (caveats) för att användas för flygunderstöd inom det svenska området, skulle även det välkomnas inom ISAF. Allt är bättre än inget och det skulle frigöra andra ISAF-resurser för insatser där de verkligen behövs, men Sverige inte politiskt vågar verka. I dagsläget är det ytterst sparsamt med flygresurser i norra Afghanistan, då det tidigare varit ett mycket lugnare område.

Det viktigaste är att soldaterna på marken får det understöd de behöver och än så länge har det gått bra. Man får hoppas att lyckan fortsatt står de svenske bi, då insatsplaneringen hemma i Sverige ofta verkar bygga mer på tur än agerande. Snart är det vår och "fighting season". Med tanke på den mängd strider det svenska förbandet varit inblandad i under den lugnare delen av året, finns det all anledning att fundera extra inför våren.