Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman