Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman

16 kommentarer:

Anonym sa...
11 mars 2010 23:18  

Mkt intressant läsning. Dessvärre är inte detta ensamt en beskrivning av den "sjuka" värld vi lever och agerar i.

Blir mest tårögd, så enda kommentaren i övrigt är nog att du glömt att lägga detta under etiketten "Absurditeter" - det platsar bra där också...

Anonym sa...
12 mars 2010 01:51  

Extrem bra artikel!

Tyvärr finns det alldeles för många 'lustigheter' för att uttrycka det milt. För att flika in en kommentar angående jordbruket:

Det skulle vara ytterst intressant och se hur utvecklingen i övriga EU skulle bli om, Sverige aktivt började lobba för att höja regelverket runt jordbruket till nivån i Sverige. Då syftar jag exempelvis på:

Regler kring kemiska bekämpningsmedel samt djurskydd, exempelvis hur många hönor det får finnas mer m2 osv.

Eller som vi gör i Sverige, staten beslutar reglerna. I detta fallet de högsta i branschen. Sedan köper kommun och landsting det producerade livsmedelt ifrån Danmark eller Argentina, allt i enlighet med LOU. Då de höga kraven gör att maten blir dyrare med de högre kraven.

..Konkurrens på olika villkor..

Anonym sa...
12 mars 2010 11:43  

Väldigt bra artikel, det behövs en förändring men kommer de tre största skurkarna i dramat är just det, stora. Mycket inflytande. Och denna dubbelmoral, ack så vacker.

Anonym sa...
12 mars 2010 14:24  

Bra skrivet.
Ännu en av anledningarna att jag inte ville vara med i EU.
/Morfar

Anonym sa...
12 mars 2010 19:18  

Intressant artikel, men den är lite feltänkt. Andelen artiklar jag har läst om det här området är många och alla klagar på det Europiska och Amerikanska exportstödet för jordbruksprodukter.

Om något land skulle få för sig att subventionera jordbruksprodukter och mat i största allmänhet till Sverige, så att priset sjönk till en tredjedel av nuvarande matpriset, skulle Sverige inte klaga. De flesta jordbruk skulle försvinna, men bönderna skulle snabbt kunna omskola sig till industri eller tjänstejobb. Kostnaden är liten i förhållande till vinsten. Lite minskade skatteintäkter och lite kostnader för omskolning är ingenting jämfört med vinsten i att det andra landet betalar matkostnaderna för alla i Sverige. Vi skulle hurra.

En borttagning av subventionerna i Europa och USA skulle kraftigt öka priserna på mat i den fattiga delen av världen framförallt Afrika. En svält katastrof blir följden. De Afrikanska bönderna får bättre betalt och jobb skulle skapas, men inte på långa vägar de antal som drabbas av prishöjningen.

En snabb observation här:
Etanol kommer från jordbruksprodukter. Jordbruk som i normala fall producerar spannmål. Det här ökar bevisligen matpriserna. I debatten om bilbränslet etanol har det klagats på det ökande matpriset som orsakar svält i tredje världen. Det är något NEGATIVT med prisökningen här alltså. När man kritiserar västvärlden för att subventionera mat till tredjevälden så blir det tvärtom, något POSITIVT med prisökningen. Vilken dubbel moral tycker jag.

Det tycks finnas en uppfattning att det enda de duger till i Afrika det är att vara bönder och det enda som kan bygga upp Afrika det är jordbruket. Jag tycker att detta är fel. En modern bonde kan försörja tusentals med mat. Inte den mest arbetskraft intensivaste branschen och inte den bransch som kan försörja en hel kontinent.

Det är inte näringen att satsa på i Afrika. Det finns andra näringar förutom jordbruket (industri, turism, tjänstesektorn, byggsektorn, gruvdrift). Kina byggde inte upp sin förmögenhet på jordbruksprodukter utan på industriprodukter. Västvärlden kan ge investeringsstöd, lån, mikrolån, utbildning och infrastruktursatsningar. De kan också skippa den straffskatt för de produkter som inte kommer från EU/USA.

Är det hungrande Afrika behov av mat eller pengar? Enligt mig är det pengar, mat finns det gott om, pengar finns det inte. Om dom bara tjänar pengar kan dom köpa mat av andra precis som vi.

Zeta

Jonas sa...
12 mars 2010 22:24  

SIDAs utbetalningar till de svenska partierna är bara en liten del i den lokala svenska biståndstragedin. Svenska partier har fått mångmiljonbelopp av SIDA för att stödja olika systerpartier runt om i världen. Om kontrollen av biståndspengarna som gått till budgetstöd eller till NGO projekt har varit dålig så är det ingenting mot hur obefintlig kontrollen har varit av hur dessa partipengar har använts.

Jag kan bara konstatera att detta har pågått i decennier och att det inte är någon slump att det är under Gunilla Karlssons ledning som oegentligheterna uppdagas.

J.K Nilsson sa...
13 mars 2010 00:24  

Zeta, biodrivmedel driver upp priset på jordbruksprodukter endast indirekt än så länge. Genom att få avsättning för överskottet har vi skapat en förutsättning för spekulation i bland annat spannmål. Det var det som ledde till kravallarna i Egypten och Pakistan häromåret.

Klaga på dom som handlar med mat som om de vore ädelstenar eller värdepapper då det är det som driver priset. Inte vi som kör på biodrivmedel.

J.K Nilsson

Anonym sa...
13 mars 2010 09:56  

Baste Wiseman, det har kanns lite for enkelt och inte i niva med dina egna blogginlagg. For manga faktafel, forenklingar och politiska tolkningar for att det skall vara bra. Jonas verkar kunna en del om bistandspolitik men han tycker mer an han vet. Eller sa vet han men valjer att vinkla fakta sa de tjanar hans argument.

Stoffe

Lindquist (Asien) sa...
14 mars 2010 05:50  

En fråga jag oftast ställets inför är varför Svenskar tvingas att betala skatt till SIDA vilket gör de själva medskyldiga till korruption, förtryck och krig i tredje världen? Sedan kan man undra varför det fins öar av extrem lyx i områden där Svenska biståndsarbetare verkar. Svenskar betalar för att det ska borras brunnar i Indien inte långt från stormrika Indier med stora välfyllda simbassänger. När väl brunnarna är klara så tas dessa ändå i beslag av de mäktiga och rika. Pengar är därför inga problem, det är snare en fråga om hur pengar fördelas inom regioner. Alltså kan och bör Sverige avskaffa biståndet helt och istället inrikta sig mot att förmå alla dessa öar av rikedom att dela med sig. Om Svenskarna har så gott om pengar att hällas över korrupta regimer, så kan väl några kronor gå till att ge Era äldre människovärdig föda, tillfälle att komma, och sjukvård.

Anonym sa...
14 mars 2010 07:43  

J.K Nilsson
Spekulation på spannmål är en av de negativa följderna av en marknadsekonomi. Dock så övervägs dessa av de positiva. Hur mycket, eller lite Etanol tillverkningen driver upp priset har jag inga siffror på (tror inte någon har det). Jag ville bara påpeka dubbelmoralen i argumentationen.

Stoffe
Du måste nog gå in mer i detalj om du vill ha någon trovärdighet i din argumentation. Att skriva att saker och ting är komplicerat är bland de sämsta argument som finns, helt i nivå med ord som gammalt och omodernt. Här får du nog gå in mer på detaljer för att lyfta dina argument.
Att du skriver att det finns faktafel utan att nämna ett, hjälper inte heller till.

Zeta

Band sa...
14 mars 2010 12:47  

Hej W!
Jag vill gärna göra en kommentar kring Svensk biståndspolitik kopplat till våra insatser, det kanske inte går att härleda direkt till Jonas inlägg men ändå…

I debatten om statens utgifter, där Försvarsmakten så ofta får slängar av sleven trots att man inte övertrasserat sin budget i modern tid, nämns aldrig eller nästan aldrig den utgiftspost som SIDA står för. Med en totalbudget på 15 Miljarder varav ca miljarden åtgår till administration av utdelandet av de övriga är det ändå väldigt, väldigt känsligt att ifrågasätta både summans storlek och vad den används till. Inte för att den sittande regeringen inte försökt att ta bättre styrning över vårt bistånd. Men intressant är ändå SIDAs motstånd till riktade medel till vårt PRT i norra Afghanistan.

Först efter stora politiska insatser har man beslutat att ca 25% av Afghanistanbiståndet skall sättas in i det område som Sverige har ansvar för. Då ska man veta att Sverige 2008 avsatte minst 454 miljoner till Afghanistan. Detta enligt SIDAs egen årsredovisning för 2008, (bilaga 4 & 5) men eftersom man delar upp utgifterna på olika poster är det svårt att addera ihop den totala summan som ett visst land får. Alla dessa miljoner som slussats till Afghanistan har afghanerna själva inte kunnat distribuera vidare i landet bla i avsaknad av något så basalt som ett fungerande bankväsende. Detta innebär att man helt enkelt måst åka från de olika provinserna till Kabul för att hämta pengar i säckar. I sin tur har den omfattande kontanthanteringen inneburit att ett antal hjälparbetare från olika organisationer dödats längs vägarna när de rånats. Allt som sker i Afghanistan kan alltså inte skyllas på Talibanerna utan vanliga kriminella står som bekant för en stor del av det vardagsvåld som är den vanlige afghanens lott.

Sverige har nu tillslut fattat beslutet att ändå avdela pengar direkt till PRT MeS område och det har sedan FS12 (vi skriver nu FS18 med snar rotation till FS19) funnits en befattning som ”Development Advisor, DEVAD” vid PRT-staben. Men vissa tider har denna stol stått tom därför att SIDA inte förmått att skaka fram en enda anställd som velat/kunnat/vågat åka till det fjärran Afghanistan och samverka med försvarsmakten. Vissa signaler som jag uppfattat säger att det mer än något annat handlat om att man inte vill vara på samma plats som FM och därmed kunna tolkas som att man hjälper till att ”köpa sympatier” till en militär insats.

Det är här man kan komma tillbaka till det kontroversiella i att som militär ha synpunkter på vårt bistånd. Om Sverige varje år ska skicka 15 miljarder minus förvaltningskostnader till bättre behövande borde det finnas en bättre strategi för vad dessa miljarder ska användas till än att nöja sig med att se till att de ”betalas ut från det stora svenska kontot” vilket ju är fallet i tex Afghanistan där mottagaren inte ens förmår hantera utdelade medel på ett sådant sätt att de kunnat förskingras. Det borde kunna gå att nå större konsensus om att de utdelade medlens effekt skall uppnås i den mottagande änden och att inte i den utdelande.

Istället bör man anamma en mycket mer pragmatisk syn på hur dessa medel ska användas som en del av en samlad svensk strategi för hur vi ska hantera Afghanistan. FM har nu sedan fem år tillbaka löst sin del i det afghanska åtagandet. Vi har inom ramen för PRT-konceptet löst de frågor som rör säkerhet men samtidigt har Sverige som nation misslyckats med att tillföra erforderliga medel för återuppbyggnad. Ska man vara elak kan man påstå att vi de sensaste åren haft ett dyrt PT – Provincial Team på plats i Masar E Sharif, för någon reconstruction, har vi inte genomfört.

J.K Nilsson sa...
14 mars 2010 14:13  

Zeta, menar du att jag för någon slags dubbelmoral?

J.K Nilsson

Anonym sa...
14 mars 2010 16:37  

Nej, nej.
Dubbelmoralen avser de jag skrev i kommentaren innan (12 mars 2010 19.18). Där jag också nämnde dubbelmoralen. Läs den en gång till så förstå du. Jag hade en känsla att min kommentar kunde missförstås av dig, men det finns ingen ”edit” funktion så det blev som det blev.
Kan något missförstås så gör det oftast det.

Zeta

Anonym sa...
14 mars 2010 18:40  

att 12:47

Så klart att SIDA är emot riktade pengar till specifika områden i ett land. Då detta bryter mot både tidigare svensk hmm väldefinierade biståndsverksamhet, och till parisdeklarationen.

nummer två så fanns även en Svensk DEVAD (samt personal från USAID) på PRT MeS under FS11, dvs vid övertagandet av ansvaret för PRT:et

Numera är dessutom dessa (advisor) positioner stärkta i och med öppnandet av den svenska ambassaden i Kabul 2008.

/tikvah

Band sa...
15 mars 2010 23:07  

RE: Tikvah.

1) Jag tror inte ett ögonblick att Paris-deklarationen hindrar något annat land från att sätta in sina utvecklingsmedel där de gör mest nytta - ur utdelarens synvinkel.

2) Jag vet att det fanns en svensk DEVAD under FS11 och del av FS12, men inte under långa tider därefter. Och att det svenska PRT:t i flera år måst förlita sig på en DEVAD från USAID länder väl knappast SIDA till heder?! Särskilt som PRT:t mer än en gång fått säga nej till begäran om medel till olika lokala insatser eftersom det inte funnits svenska pengar att tillgå trots de 454 miljonerna. Men när man frågat "sin" DEVAD från USAID (som i ärlighetens namn inte ingått i PRT:t utan mest bott där )har man ibland, men inte alltid, kunnat få hjälp.

3) Att Sverige öppnat ambassad i Kabul kommer inte att med automatik innebära att den totala Svenska insatsen i norra Afghanistan får ett större Reconstruction-inslag. Min fördomsprofilering säger mig att man får ta avståndet i km från Kabul till MeS multiplicerat med 10 och upphöjt i obekvämhetsfaktorn för att få fram det sanna avståndet mellan SIDA i Kabul och ett projekt i Charbolak.
Men som sagt, det är grundat på fördomar...

Band

Jonas sa...
16 mars 2010 21:52  

Till Stoffe.

Om du anser att jag far ned osanning bör du presentera de fakta som du anser inte är rätt. De flesta fakta finns redovisade i boken.

Cramér P, Gustavsson S. & Oxelheim L (red). EU som aktör i världen. Europaperspektiv 2007. Stockholm: Santérus Förlag

Att jag tycker i biståndsfrågan är helt klart. Jag tycker väldigt mycket i denna fråga men jag anser också att jag har belägg för detta. Att bara rapa upp data utan att anlägga en åsiktsdimension anser jag vara ett ganska tråkigt sätt försöka skapa opinon.

Jag vågar även påstå att Wisemen tycker i många frågor och det är det som gör bloggen så oerhört läsvärd.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade