Både och - då, nyss och här och nu

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till "sega gubbar" där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena."

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det "kaukasiska lackmustestet" (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.


*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.