Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)



Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.



Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.


Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.



Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora "huvudet" rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.


Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.


Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon


Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt "huvud" för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)


Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.


Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.


Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv


Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

19 kommentarer:

Roger Klang sa...
5 juli 2013 kl. 18:26  

"Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare."

Jag tänker att vi behöver motmedel, mot mindre och mera lågt flygande drönare, för armén. För de lägst flygande mindre UAV:erna kan man använda Gatlingkanoner med fosforkulor. För de lite större och högre flygande kan man använda RBS 70. Och för Reaper eller andra stora, som flyger högst kan vi som du föreslår använda JAS, och RBS 70. Skulle det gå?

Roger Klang

Wiseman sa...
5 juli 2013 kl. 18:34  

Roger Klang,

Rb 70 har en höjdtäckning på i bästa fall 5 km, vilket inte förslår långt mot de mer kvalificerade systemen på samma sätt som det inte gör det mot stridsflygplan. En Reaper har inga större problem att operera över 5 km höjd. En Global Hawk har möjlighet att gå upp till 18 km höjd, vilket är på maxhöjd för Rbs 97 Hawk. En JAS 39 har en maxhöjd på 16 km, men det är inga större problem att skjuta ner mål på betydligt högre höjder så länge man kan få låst med radarn.

Lägre flygande system fungerar Arméns kommande IRIS-T liksom Rbs 70 alldeles utmärkt för att inte tala om Lvkv 90. Bara för man är "osynlig" på radar behöver inte det betyda att man är osynlig i andra spektra.

Roger Klang sa...
5 juli 2013 kl. 18:52  

Ja, IRIS-T SL är kapabel till att skjuta ned en drönare. Men den är inte kostnadseffektiv mot mindre UAV:er som flyger lågt och det kan vara slöseri med resurser som behövs på andra håll. Därför så föreslog jag den elektriska Gatlingkanonen, av en typ som i alla fall ibland finns på Humvees och som har en eldhastighet på 2000 rpm. Det spelar inte så stor roll vad den exakta benämningen är på vapnet. Det finns Gatlingkanoner med eldhastigheter på mellan 4000 och 6600 rpm. Amerikanska helikoptrar använder Gatlingkanoner med en eldhastighet på 3000 rpm. Det ser ut som om de skjuter en stråle.

Roger Klang

Falstaffakir sa...
5 juli 2013 kl. 18:55  

Ett problem med att använda Iris-T mot mindre drönare, är att det bekämpade målet är betydligt billigare för brukaren än motmedlet mot denna är för oss. En Iris-T kostar i runda slängar 300000 euro, medan teknikutvecklingen inom området lär rendera i betydlig billigare drönare. Synd att alla gamla 40/48or skrotades.

Per Gerdle sa...
5 juli 2013 kl. 23:58  

@Falstaffakir
På flera vis kan man säga "40/48" lever vidare, bland annat på stridsfordon 90. Varför inte ge dessa stridsfordon möjligheter att få invisning från luftvärnets radarstationer?

Flygverkmästaren sa...
6 juli 2013 kl. 03:25  

RPS/RPA remote pilot system eller aircraftf beskriver bra vad det är frågan om!

Anonym sa...
6 juli 2013 kl. 06:46  

Wiseman. Jag är mycket påläst inom området (enligt mig själv ;-) och vill komplimera dig för en initierad och saklig artikel! Du är uppenbart också påläst. Det är sådant som skapar förtroende och gör din blogg till ett värdefullt verktyg i försvarsdebatten.

En reflektion och observation. Utvecklingen inom området UAS tenderar att följa den traditionella flygplansutvecklingen? Du tittar mycket på dagsläget. Först kom rollen spaning. Sedan kom man på att man kunde beväpna spaningsflyget. Det började med att släppa ner handgranater på fienden. En utveckling av vapen till spanings-UAS är idag styrda granatkastargranater som fälls. En mer utpräglad attackroll utvecklades sedan. Här är vi idag inom UAS. Ett stort antal projekt utvecklar minityriariserade precisionsvapen för bl.a. UAS. Många är redan införda. I vissa fall är gränsen mellan flygplan och robot riktigt fluffig med den enda skillnaden att vapnet som kan flyga hem igen och landa kallas för UAS. Därefter började hotet bli påtagligt och motmedel föddes i form av luftvärnsförmågor och jaktflyg. Hotbilden och luftvärnsförmåga mot UAS är uppenbart ett ämne idag. Kommer vi också att få se jakt-UAV i framtiden? Flygplanens blev mer oundgängliga redskap i krigföringen, de blev dyra och värdefulla resurser, hotbilden ökade med utvecklat luftvärn och jakt och egenskyddet utvecklades. O.s.v. På Paris Airshow var ett stort nummer att israeliska Elbit presenterade ett EW-skyddssystem för UAV.

Jag instämmer dock till fullo med din beskrivning och analys av både nuläge och framtida prioriteringar. Tack för ett inlägg som bidrar med fakta till kunskap!

Wiseman sa...
6 juli 2013 kl. 08:53  

Kamrat Kalle,

Tack för berömmet! Att vi framöver någon gång kommer att få se drönare med jaktförförmåga tvivlar jag inte på. Frågan är i vilken form. Sneglar man på vad man skissar på i USA just nu så är man i ett första steg inne på system som agerar vapenbärare åt befintliga bemannade system och ska använda sig av deras sensorer. Dessa kan bli aktuella tidigast sent 2020-tal. Det lär alltså dröja ytterligare innan vi ser system med egna sensorer.

Om du inte redan läst in dig så rekommenderar jag att läsa på om MALD, miniature air launched decoy, som i princip fyller samma uppgift men utan vapen. Liknande system hade enligt min mening varit det bästa obemannade komplementet till Gripen då det ger oss en förmåga till luftöverlägsenhet då motståndaren inte har någon möjlighet att urskilja vad som är vad. Så bra är MALD på att uppträda som stridsflygplan.

Wiseman sa...
6 juli 2013 kl. 08:56  

Flygverkmästaren,

Visst är det så. Tyvärr är det ju närmast ogörligt att återgå till en korrekt förkortning när en annan satt sig i folk medvetande.


Jmf JAS 39 Gripen. I Fv säger man JAS. Gripen om ska prata med utlänningar. JAS 39 om man ska vara formell i skrift. Vad gör då politiker och tyckare utanför organisationen? Jo, säger JAS Gripen. Nåja.

Kribba! sa...
6 juli 2013 kl. 12:11  

Arbete pågår för att gifta ihop Lvkv 90 med luftvärnets måldata. Dock känns det som om alla Lvkv 90 behövs men just nu är det bara 4 st per manbat som behovsatts. Dvs det finns ett litet överantal som i princip skall skrotas på sikt.

Farbveckan -86 sa...
6 juli 2013 kl. 18:13  

Gifta ihop LvKv 90 med luftvärnets måldatasystem borde vara gjort för 15 år sedan.
Det som borde lösas nu är mottagning i samtliga strf 90 såsom Per Gerdle beskriver.

Kribba! sa...
6 juli 2013 kl. 21:11  

Hmm, jo visst är det så att det borde genomförts för länge sedan men Lvkv 90 lyder under de mekaniserade enheterna och då har detta prioriterats ned för att satsa på annat. Vi brukar skämtsamt säga att Lvkv 90 är nedkörd i diket mellan Skövde och Halmstad...............

Bygdemajoren sa...
7 juli 2013 kl. 11:08  

OT

Läsvärt och tänkvärt i dagens DN.

http://www.dn.se/debatt/it-och-administration-har-perverterat-varden/

Artikeln avslutas med ett boktips, en skrift som troligtvis skulle göra nytta om den lästes av vissa på HKV.

Resenären sa...
7 juli 2013 kl. 12:03  

"Lösningen är inte heller att försöka koppla ihop alla system till ett enda. Även om många yrkesgrupper i dag lider av att tvingas hantera en mängd olika system, blir det inte bättre om alla dessa ska kopplas samman. Att som användare försöka navigera i sådana jättesystem är inte heller någon förbättring.

Dessutom: ju fler system som kopplas samman, desto känsligare blir de för störningar, och risken för driftsproblem blir större."

Spot on!

TRIDENT sa...
7 juli 2013 kl. 13:21  

@ Resenären

Ännu är det bara en mild västanfläkt....

Vänta bara tills LoB 2 verkat fullt ut och vi ska leka affär i megaformat med FMV...

Dessutom talas det nu i HKV om PRIO införande 7 - det nirvanaliknande tillståndet då det bara ska gå att trycka på en knapp så spottas det ut ett insatsberett förband med en prislapp på öret när....

Själv ser jag med spänning fram mot införande 5-6, det är bara att sättas sig tillrätta på läktaren, spänna fast säkerhetsbältet och uppleva det hela inifrån...

Nu ska man förvisso hålla isär begreppen - PRIO kopplar inte ihop några system, PRIO är ETT system som all data matas in i.Det är förvisso inte heller bra, men inte att förväxla med den problematik som uppstår när flera olika system ska integreras.

Roger Klang sa...
7 juli 2013 kl. 15:45  

@Resenären:

Det är sant. Konsten att taktisera enligt uppdragstaktisk metod motverkas av sådana megasystem som det rör sig om. Det blir riktigt dåligt om man inte heller har en utgångsgruppering, förrekade ställen m.m. Samtidigt så vinner man fördelar med sådana centrala system som e.g. UndE 23 och StriC Hästveda och Bålsta, fördelar som man inte har råd att vara utan idag. Frågan är hur många vapensystem man bör koppla ihop med dessa centralsystem? Alla? Och i så fall; Ska det finnas någon form av informationsdelgivningsprioriteringshierarki? Det finns ett pris att betala för det moderna it-samhället. En avvägning krävs nog. En lösning är att man inte ledningsstyr alla vapensystem ner till minsta enhet via StriC utan bara informerar dem om läget och vem som är Friend-or-Foe, det sistnämnda ska vara automatiskt.

Roger Klang

Resenären sa...
7 juli 2013 kl. 16:33  

Nu var det ju PRIO som avsågs och hur denna guldkalv för IT-konsulterna blir till ett hinder för Försvarsmaktens personal.

Gustav sa...
7 juli 2013 kl. 19:46  

Jo du TRIDENT

PRIO är ju en intressant företeelse

Införande 7 har jag inte hört talas om innan du nu nämnde det

Men det är ju en naturlig utveckling

Införande 5-6 kommer ju inte att bli klart än på ett par år

Tidplanen åkte ju iväg minst ett år pga att man måste ta hänsyn till det LoB 2 du nämnde

Och när 5-6 är infört (enligt de planer som verkar gälla nu) så kommer man att ha avlöst Lift

Införande 3-4 var ju DELTA

Återstår alltså en hel del system av de som ingick i den ursprungliga planen

Nu firade ju PRIO 10-års-jubileum precis innan semestern

Undrar om man kommer att ha infört 5-6 innan 15-årsdagen

Införande 7 verkar ju rimligt att ha som 20-års-present

Och då är det väl dags att avlösa PRIO (SAP lär nig inte vara så "hett" om 10 år)

Vilken annan organisation kan ta 20 är på sig för att införa ett ERP-system?

Det vore intressant med en oberoende utvärdering av projektet

Synd att inte Statskontoret har något uppdratg längre

Riksrevisionen skulle sannolikt också kunna göra en utvärdering

Men det lär väl inte hända...

Anonym sa...
14 augusti 2013 kl. 08:43  

Ett sent men kanske värdefull kommentar till inlägget... (man måste trots allt ta semester även från bloggläsandet... ;-))

Ungefär såhär resonerar man f.n. inom NATO:

"The continuous increase in development of technology for remote controlled and autonomous small aircrafts, in combination with increasing common availability of such technology, makes it very likely that Small, Slow and Low (SSL) targets will be met on the battlefield more commonly than traditional aircrafts. It is also very likely that high visibility events (political and/or public) will face SSL as threats in a similar way as IED has developed as a threat for the last 10 years."

Håller i huvudsak med dig Wiseman i ditt resonemang, men det är ingen tvekan om att nuvarande luftförsvar har ett förmågegap mot kategorin "SSL". Deras signatur inom alla traditionellt utnyttjade spektrum, i kombination med väldig liten doppler, är liten och gör det svårt att med dagens system upptäcka och bekämpa dem.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade