Man får vad man betalar för, d v s ingenting

Många gläds ju över de låga priserna vissa flygbolag lockar med, men bryr sig överhuvudtaget inte om att informera sig om vad man egentligen väljer bort när man inte betalar mer än en bråkdel av vad andra flygbolag tar betalt.

Oftast handlar det om flygsäkerheten. Många billigare flygbolag är långt ifrån den flygsäkerhet som de större flygbolagen har. Resenärer som rest med lågprisbolagen på charter vittnar ofta om skräckupplevelser utöver de vanliga, med handlingsförlamad kabinpersonal o s v, när de varit med om incidenter under resan.

Nu är det ramaskri eftersom Ryanair, till skillnad från andra flygbolag, helt sonika strukit de flygavgångar som ställts p g a stängningen av Mallorcas gränspassager efter bombdåden de senaste dagarna. Resenärerna får nöja sig med pengarna tillbaka och sedan lösa transporten tillbaka helt själv. Har man då köpt en biljett för 99 kr blir det till att hosta upp en hel del till innan man har en ny biljett hos ett annat flygbolag. Alternativet är att nappa på Ryanairs ytterst frikostiga erbjudande att boka om biljetten till en plats på nästa lediga flygplan om en dryg vecka. Därefter finns nästa lediga platser ytterligare en vecka bort. Självklart får man då som resenär enligt Ryanair lösa sitt uppehälle på egen hand till dess. Inte så konstigt att resenärerna blir lite smått upprörda.

Nu har Ryanairs Sverigechef mage att komma och säga att Regeringen ska ta sitt ansvar för de resenärer som sitter fast på Mallorca och sätta in statliga flygplan. Snart ska tydligen Regeringen ta ansvar för precis alla korkade grejer som medborgarna gör. Det är klart att Ryanair tycker det. Finns det något bättre än att ta betalt av någon och sedan låta någon annan göra jobbet och bära de egentliga kostnaderna? Ryanair är ju för övrigt bolaget som infört en speciell incheckningsavgift, trots att alla resenärer är tvungna att checka in.

Allt som oftast är det så att man får vad man betalar för som konsument. Visst kan det vara lockande att resa till solen för endast 99 kr, men då får man själv göra en riskkalkyl om det är värt det. Om det är något jag lärt mig i livet är det att man aldrig ska snåla på säkerhet, som t ex försäkringar.

Otyget internet

Internet innebär oanade möjligheter till informationsinsamling och därmed också slarv med information. Dagens samhälles tekniska hjälpmedel såsom mobiltelefoner med internet, trådlösa nätverk, usb-minnen o s v, bjuder på lika många säkerhetsfällor som de underlättar arbetet och vardagen. Har man en gång fått demonstrerat för sig hur öppen även den mest krypterade (civila) överföringen på normala trådlösa nätverk är, skyr man dem så fort det handlar om någon form av känslig information. Hur många Svensson är för övrigt medvetna om att man med en relativt enkel apparatur kan koppla in sig på en hel del av de trådlös övervakningskameror som finns uppsatta runtom i stöderna? Som sagt, får man en demonstration av ett proffs på vad man med mycket enkla medel kan komma åt av den informations som surrar runtom oss blir man lite mörkrädd.


Som jag skrev härom veckan tror jag inte det var någon inom Försvarsmakten som egentligen höjde speciellt mycket på ögonbrynen åt TV 4:s reportage om säkerhetsbristerna på Försvarshögskolan och på Högkvarteret (dagens reportage). Jag tror inte det är speciellt många som är överraskade över dagens artiklar (2) heller. Smålandspostens ledare bör däremot vara lite tankeväckande.

Det är som vanligt oerhört svenskt blåögt och naivt att tro att ingen orkar bry sig om vad vi gör i lilla Sverige. Speciellt tydligt brukar detta vara då man är på tjänsteresor utomlands och möts av mobiltelefondetektorer och "mobilstekare" lite varstans. Man blir nog så röd i ansiktet om man glömt att lägga ifrån sig sin mobiltelefon innan man går på ett hemligt område och mobillarmen går igång.

Problemet med den dåliga hanteringen av hemlig information på datormedia och i etern, hävdar jag helt och fullt beror på att man inom Försvarsmakten saknar tillräckligt lättanvända och framförallt lättillgängliga verktyg för att hantera hemlig information.

Den andra delen av problemen som beskrivs är hur försvarsmaktsanställda hanterar känslig information på internet. Missionsbloggarna från framförallt Afghanistan brukar innehålla ett och annat guldkorn för den som lägger pussel. Framförallt är det dock Facebook som inbjuder till läckage. Frågan är hur smart det är att skapa en "grupp" för deltagare i en mission? Det är väl känt att motståndarsidan i Afghanistan försökt kartlägga såväl svenska som danska soldater via Facebook. På den gamla fälttelefonen m/37 står det på ovansidan "Ring av, fienden lyssnar!" (signalspaning i kabel!). Tvyärr finns det inte några liknande skyltar på internet. Kanske vore något att ha på en dymoremsa på skärmarna i welfare-containrarna?

Säkerhetsmedvetandet i det svenska samhället är överlag mycket dåligt och då är det väl rätt symptomatiskt med den folkstorm som drog igång mot FRA-lagen samtidigt som folk i allmänhet lägger ut enorma mängder av privat information på helt öppna platser som t ex Facebook?

Tveksamma talibanhot

DN var idag först med att publicera TT:s intressanta intervju med vad som sägs vara en lokal talibanledare i Balkhprovinsen, den nordostligaste av de som ingår i det svenska ansvarsområdet. Svenska media fäster naturligtvis stor vikt vid att han/talibanerna utlovar hämnd för dem som dödats i förra veckan av svenska soldater. (TV 4, 2, Sydsvenskan, 2)

Idag meddelar nämligen SVT Rapport att ytterligare tre talibaner dog vid det eldöverfall som gjordes mot en svensk-finsk patrull i lördags. I svenska media talas det nu om 6 döda "afghaner", men när man talar om talibanrörelsen ska man ta nationaliteten med en rejäl nypa salt. En stor del av de som utgör talibanrörelsen är pakistanier. Många är tillresta kämpar som kommit för att delta i det heliga kriget. Vissa deltog redan på Balkan, även om det antalet blir allt mindre i takt med mängden strider. Den första självmordsbombaren i MeS härom året, lyckades inte med mycket mer än att spränga sig själv på helt fel ställe, men det intressanta i sammanhanget var att han kom från ett afrikanskt land och sålunda stod ut från det normala utseendet hos befolkningen.

Agendan hos den lokale ledaren är utifrån intervjun mycket tydlig. Han vill uppnå största möjliga effekt genom psykologisk krigföring och har en aning om vilka strängar han ska spela på för att beröra västvärlden. Det ingår självfallet att blåneka all inblandning i droghandeln, även om den utgör den viktigaste inkomstkällan för talibanrörelsen även om det inte är förenligt med tron. Viktigast är dock att utlova hämnd på och död åt västsoldaterna på alla upptänkliga otrevliga sätt. Talibanerna är mycket väl medvetna om sin underlägsenhet i öppna strider (vilket inte minst visat sig då man lider nederlag t o m när man genomför eldöverfall då man från början besitter initiativet). Därför koncentrerar man sig istället på att strida asymmetriskt; psykologisk krigföring och att tillgripa medel mot vilka ISAF har svårt att försvara sig och som har stor psykologisk effekt i den västerländska kulturen, t ex IED:er och självmordsbombare.

De lokala ledarna har som synes viss kontakt med en "högre ledningsnivå", även de i mycket agerar på eget bevåg. Talet om att vilja samregera landet är nog inte förankrat hos ledningen, som tidigare varit tydlig med att det bara finns en godtagbar utgång i kriget, alternativt ett ytterligare psykologiskt spelkort gentemot västpubliken.

I början av veckan meddelades att "talibaner" i nordvästra delen av Afghanistan gått med på en vapenvila över valet. Detta förnekades och fördömdes senare från centralt håll inom rörelsen. Man bör också vara mycket misstänksam mot alla liknande inviter. När talibanerna tog över Afghanistan i mitten av 90-talet lovade man den dåvarande regeringen visst samstyre och samarbete, men så fort man fått kontrollen över Kabul började man hänga de godtrogna i lyktstolparna. 2006 gick britterna med på en vapenvila i Musa Qaleh för att lokala klanledare skulle få styra staden. Både britterna och talibanerna (som omringat den brittiskkontrollerade staden) skulle avhålla sig från att besätta staden, vilket talibanerna snabbt bröt och återinförde sitt styrelseskick. Ett år senare återtogs staden av afghanska regeringsstyrkor, britter och danskar efter hårda strider, sedan talibanerna snabbt gjort staden till en betydande stödjepunkt.

Apropå ledningsproblemen inom talibanrörelsen är det ju lite roligt att läsa att Mulla Omar nu ska ge ut en talibanrörelsens "lilla blå". Om självmordsattacker står tydligen bl a att "självmordsdåd får bara ske mot de viktigaste målen. "En tapper son av islam får inte användas för meningslösa mål...""
Britterna hade tidigare stora problem i Irak medatt obehörig personal som tog sig in på baser för att kidnappa och genomföra självmordsdåd. Eftersök slutade oftast med att man fick fångar på halsen som i många fall endast var ute efter att få varm mat eller att man utsatte sig för självmordsbombare. Efter att man infört en ny typ av handlingsplan, varvid all personal vid larm om intrång skulle gå inomhus, samtidigt som man släppte lös hundar av hangarhundsliknande typ inom basen, minskade intrången till ett absolut minimum. Det väntar nämligen inga jungfrur i paradiset för den som spränger sig själv vid en hundattack.


Vår försvarsminister hade samtidigt idag en mycket bra debattartikel i DN om varför det är så viktigt att Sverige fullföljer insatsen i Afghanistan. Just passusen om världen inte har råd att den talibanska tentaklerna åter får fäste i Afghanistan och därmed än värre kan sprida sig in i kärnvapenmakten Pakistan, borde de flesta kunna förstå.


Det gläder mig att se att media ökat sin täckning så betydligt av den svenska Afghanistaninsatsen. Tyvärr finns det bara en orsak och det är striderna. Nu skulle jag gärna vilja se lite medial blåslampa på vad de svenska biståndspengarna går till och vilka biståndsinsatser som görs och framförallt inte görs. Fokus ligger tyvärr inte alltid helt rätt där. Det är en aspekt av Afghanistaninsatsen som helt missats i svenska media och faktiskt den absolut viktigaste delen av själva insatsen, så den förtjänar verkligen att grävas i.


När så nyheterna om de första stupade och skadade svenskarna kommer får vi se åt vilket håll vinden blåser. I det moderna västsamhället går det snabbt att överge tidigare principer, då ondskan visar sitt fula ansikte, vilket Madridbomberna är ett bra exempel på. Tre månader efter bomberna hade all spansk trupp dragits tillbaka från Irak.

Avslutningsvis vill jag ändå gratulera de svenska soldaterna till ett bra agerande och må lyckan fortsätta att stå de djärve bi.

Förvånande opinionsmätning

TV 4-nyheterna redovisar ikväll en opinionsundersökning om den svenska Afghanistaninsatsen (tv-klipp). Förvånande nog, med tanke på vad som framställts i media tidigare, stöder 50% av de tillfrågade insatsen och endast 28% tycker den är fel. Det gör det förmodligen lite jobbigt att heta Helle Klein och idag ha en ledare publicerad i Aftonbladet där man anser att insatsen saknar stöd och sedan få siffror i TV 4 som är väl oberoende av felmarginalen.

Än mer förvånande är att ännu fler, 53%, tycker det är rätt att svenska soldater deltar i strid. Det tycker inte Mp:s Peter Rådberg som nu vill att Riksdagen åter ska ta upp den svenska insatsens vara eller icke vara. Tydligen är det en sak att skicka soldater på insats och en helt annan sak att de skjuter tillbaka om någon skjuter på dem.

Nu vet jag inte riktigt hur Novus Opinion har bedrivit sin undersökning, men ser man till intervjuoffren bland allmänheten i TV 4 kan man bara konstatera en sak: juli månad är nog den rätta om man ska träffa ett tvärsnitt av svensk befolkning på stan en vardag. Fördomsfull som jag är klassar jag lätt in intervjuoffren bland allmänheten en vanlig nyhetssändning, en helt vanlig vardagskväll, till den icke förvärvsarbetande befolkning. Det gäller ju att hinna i tid till deadline.

Åter till allvaret. Det gläder mig att siffrorna ändå är så pass höga till stöd för insatsen. Det som bekymrar mig då är den bild som speglas i media. En liten förhoppning kan man kanske ändå ha om att en viss ändring sker nu. Kleins ledare tyder inte på något större insatthet i sakfrågan. Beskrivningen av USA:s agerande och agenda stämmer bättre överens med den förra amerikanska regeringen, men förmodligen blir det bättre "journalistik" när man skriver så. Vidare förstår jag inte heller varför det skulle vara ett problem att NATO leder ISAF, vilket Klein antyder.

Slutligen instämmer jag dock i att kriget i Afghanistan endast kan vinnas på den civila fronten. Det finns all anledning att förbättra ansträningarna där. En bra början (vilket Klein utelämnar/inte är medveten om) skulle vara att samordna det svenska biståndet med den svenska militära insatsen. Sverige har av outgrundlig anledning en tradition av att skicka sitt civila bistånd till en helt annan del av aktuellt land än var de militära insatserna görs. SIDA kanske kan förklara det förnämliga i detta?

Stöd Våra Soldater

I dagens DN skriver Niklas Ekdal mycket bra om det bristande stöd, framförallt politiskt som våra soldater får hemifrån med anledning av den senaste tidens händelser i Afghanistan. Artikeln är så bra skriven att jag inte försöka sammanfatta den på något sätt utan jag rekommenderar istället varmt alla att läsa den. Man kan bara hoppas att våra politiker tar till sig av kritiken.


I många andra länder (USA, Storbritannien, Danmark, Nederländerna för att nämna några oss nära stående) hymlas man inte ett dugg när det gäller att öppet uttrycka sin uppskattning för vad landets soldater gör. I dessa länder, t o m i vårt grannland Danmark, går man man ur huse för att visa sin aktning när stupade soldater kommer hem. De flesta länder har också någon form av insamling till stöd för landets veteraner och soldater som kommer hem skadade. I Storbritannien startades t ex insamlingen Help for Heroes hösten 2007 för att stödja de soldater som kommit hem skadade och de familjer som aldrig fick hem sin soldat och framförallt för minnas de uppoffringar landets soldater gjort och gör. Sedan dess har en rad insamlingsgalor och liknande genomförts och flera av de stora brittiska dagstidningarna har gått ut hårt med sitt stöd för Help for Heroes.

I Sverige är det mycket få som öppet bryr sig om det arbete våra soldater ute i världen uträttar. T o m vi officerare är dåliga på att höra av oss till kollegor som befinner sig på skarpa insatser. Få svenskar bryr sig ens om att informera sig om vad insatserna egentligen handlar om i de områden dit Sverige valt att skicka militära förband. Många politiker verkar inte alls vilja kännas vid vad de varit med och beslutat om.


Den internationellt erkända symbolen för att visa sitt lands soldater stöd är det gula bandet. Jag inbjuder därför alla landets blogg-, hemsideinnehavare, tidningar, företag, privatpersoner (helt enkelt alla...) att använda det gula band jag efter amerikansk förlaga tagit fram för att visa våra svenska soldater vår uppskattning för deras uppoffringar (kanske är det t o m någon som vill realisera det gula bandet i fysisk form). Ägna också soldaterna en tanke och hör gärna av er till dem. Det frestar på att tillbringa ett halvår långt borta från familj och vänner.

Uppdatering 091117: Bandet går nu att köpa via denna länk (eller direkt webb-shoppen)

Uppdatering 140107: Ny länk för att köpa bandet

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Högtryck och ytterligare reflektioner (uppdaterat)

Under lördagskvällen utsattes en svensk-finsk patrull återigen för ett eldöverfall i norra Afghanistan. Motståndarsidan, oklart om det är talibaner eller kriminella ligger inte på latsidan inför valet. "Normalt" sett är det under våren som talibanerna är som mest aktiva, när temperaturen har blivit behagligt varm, men sommarhettan ännu inte anlänt och kommunikationsvägarna åter börjar fungera normalt.

Det är mycket tydligt att vi ser en förändring i hur motståndarsidan uppträder i norra Afghanistan. I de tyska områdena öster om de svenska har camperna utsatts för raketbeskjutning och den företeelsen når nog snart även det svenska området om saker och ting fortsätter som de gör.

Den knapphändiga information som hittills släppts om kvällens eldöverfall meddelar att svenskar, finnar, samt de afghanska regeringsstyrkorna klarat sig helskinnade från eldöverfallet och kunde återvända till basen. Tyvärr är det bara en tidsfråga innan fru Fortuna inte längre står de svenska bi.

Jag är lika fast i min åsikt att det här landet inte är ett dugg förberett på att ta emot stupade och skadade svenska soldater till följd av strider i Afghanistan och fortfarande agerar såväl politiker som försvarsmaktsledningen som strutsar i frågan. Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning... Förstår ens försvarsmaktsledningen vad som händer i Afghanistan? Det är inte speciellt förtroendeingivande när landets högste arméofficer står på en presskonferens och "redogör" för läget i Afghanistan på en karta över det svenska operationsområdet i norra Afghanistan. Det skulle vara som om Tone Bekkestad körde det nationella vädret på en Gotlandskarta i tron att det var en Sverigekarta.

Informationsarbetet gentemot allmänheten har varit så oerhört uselt då vänstern och övriga motståndare till svensk närvaro i Afghanistan gång på gång får stå oemotsagda när de påstår att Sverige endast springer USA:s/NATO:s ärenden i Afghanistan. Sverige deltar i Afghanistan som en del i de FN-resolutioner som är bakgrunden till det militära ingripandet i syfte att genomföra återuppbyggnad av Afghanistan och hindra Afghanistan från att vara en bas för internationell terrorism. Varje dag stöter jag på människor för vilka FN-mandatet kommer som en nyhet och det känns inte bra. Likväl är svenska media att lasta då man fullständigt fokuserar sin rapportering på vad som händer i Afghanistan militärt, men knappt med ett ord nämner de civila ansträngningar som pågår för att återuppbygga landet.

Det krävs krafttag om det svenska äventyret i Afghanistan ska förlöpa väl och det är faktiskt våra politiker som har huvudansvaret, vare sig de vill eller inte. Regeringen Reinfeldt behöver göra lite mer än att bara skicka utrikesministern på rundtur i området (även om hans deltagande i P1:s Studio Ett höll hög kvalitet). Även Socialdemokraterna måste ta ett ordentligt ansvar. Det var trots allt den socialdemokratiska regeringen som beslutade att Sverige skulle delta militärt i Afghanistan. Den ende jag anser tar uppgiften på allvar är vår utrikesminister.


Ytterligare reflektioner 090726 12.30:

Jag tror inte det finns någon som inte anser att det bara är en tidsfråga innan Sverige drabbas av förluster i Afghanistan. Precis som jag tidigare skrivit är de flesta också rörande överens om att Sverige är mer än illa förberett på sådana händelser.

Vad som nu slog mig är om man i försvarsmaktsledningen samt på försvarsdepartementet insett vidden av vad svenska stupade skulle innebära för egen del? Med tanke på det höga mediala tryck som varit under det senaste året med anledning av önskemålen om ökad skyddsnivå hos fordonen samt tillgång till svenska sjukvårdshelikoptrar är det lätt att föreställa sig hur det kommer att låta i media om svenska soldater stupar eller skadas allvarligt i Afghanistan. Det kommer att bli ytterst svårt att sitta kvar i försvarsmaktsledningen eller som försvarsminister när man ideligen förhalat tillförsel av mer kapabla fordon. Trycket kommer att vara oerhört stort. (Spinner man vidare på det kan man ju också fundera på hur det kommer att låta om en svensk AMV minsprängs med förluster som resultat när media nu i sommar "avslöjat" att FMV valde bort SEP fastän vagnen har en mycket högre skyddsnivå, framförallt mot minor.)

Frågan är om man är aktivt medveten om denna aspekt, om man inte insett det eller om man stoppat huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Det är inte för sent att lindra skadan, men då krävs det att man omedelbart vidtar krafttag och tiden rinner snabbt ut. Jag skulle i alla fall ha svårt att sova gott om natten om jag innehade någon av tidigare nämnda poster. I Storbritannien har en mamma till en stupad soldat som färdades i en oskyddad Land Rover (motsv våra Toyotor) börjat processa mot Ministry of Defence.

Ovälkomna nyheter

Det blir "intressant" att höra den debatt och molekylanalys som kommer att försigå under helgen av vad det innebär att svensk trupp dödat tre upprorsmän i Afghanistan och skadade två andra. Säkerligen kommer en och annan tyckare på vänsterkanten att rasa mot faktumet. I vilket fall som helst var det bra agerat av svenskarna och finnarna.

Jag är dock rädd att det inte är det sista vi får höra om detta ifrån det svenska PRT:t. Antalet strider där svenskar varit inblandade ökar dramatiskt och kommer så att göra åtminstone fram till valet. Låt oss bara hoppas att utvecklingen inte blir densamma som inom de tyska grann-PRT:na i väster. NATO:s omläggning av underhållsvägarna från att huvudsakligen gå genom det nu rätt osäkra Pakistan, till att istället gå genom Ryssland och f d Sovjetrepubliker (senaste förra veckan förhandlade Obama fram nya tillstånd med sin ryske kollega Medvedev. Man kan ju verkligen undra vilka eftergifter Obama egentligen gick med på för att få igenom avtalet så snabbt, när Ryssland gjort allt för att motarbeta saken tidigare...) kommer att innebära en ökad betydelse för norra Afghanistan. Tidigare har den delen av landet ansetts som den lugnare, men omläggningen av underhållsvägarna samt det ökade tryck talibanerna utsätts för i södra delarna av landet, talar för att striderna kommer att öka i den norra delen.


Vad som jag däremot anser vara en mycket mindre välkommen nyhet är att utrikesminister Carl Bildt, under ordförandeskapet tillika EU:s "utrikesminister", apropå nämnda eldstrid, basunerar ut på sin blogg att han i detta ögonblick befinner sig i Kabul.
I de ämbeten Carl Bildt bekläder är han högvilt, snarast ett primärmål, för talibanerna och att då skriva på internet att han under helgen kommer att befinna sig i Afghanistan är så oerhört naivt att man måste vara svensk för att ens tänka tanken.
Även om det nu skulle vara så att Carl Bildt anser sig odödlig eller orädd, kan hans behov av att hålla allmänheten informerad (i grunden otroligt vällovligt) komma att kosta människor i hans närhet livet under hans vistelse i landet. Inte bara hans livvakter utan även vanliga afghaner som råkar befinna sig på fel plats. Talibanerna bryr sig nämligen inte så mycket om civila.

Kutymen bland ISAF-deltagare är att när man har VVIP-besök så skriver man inte något om det förrän efteråt av förklarade anledningar. Tittar man på utrikesministerns officiella schema är det som det sig bör vara, rensat under helgen. Nu har utrikesministern själv skrivit ut sitt schema på bloggen, var han kommer vara och när han kommer till Kabul o s v. Det finns inte sååå många vägar från flygplatsen till regeringsbyggnaderna. Jag kan inte tänka mig att SÄPO är värst imponerat. Hade informationen om besöket endast stått på utrikesministerns blogg hade det varit en sak. Nu har samtliga svenska tidningar tagit upp besöket i sina artiklar. Återstår att hålla tummarna, för utrikesministern lär inte vara benägen att ändra sitt schema.





Edit 25/7 07.00: Intressant analys av SvD:s Mikael Holmström

Jag har också äntligen tagit mig tid att se hela SvD:s film från FM presskonferens igår. Man ju undra hur imponerad C FS 17 blir när hans närmaste högre chef mitt i presskonferensen (ca 19 min in i filmen) ställer sig och redogör för läget i Afghanistan som helhet på en karta över det svenska ansvarsområdet (jämför med denna karta). Det är inte så lätt alla gånger.

Tag lärdom

SvD:s artikel om att attackerna mot den svenska styrkan i Afghanistan har ökat, aktualiserar återigen vad jag skrev om deras tyska kollegors situation i början av juli. Se till att dra politisk lärdom av de tyska erfarenheterna istället för att som vanligt stoppa huvudet i sanden och sedan bjudas på en betydligt obehagligare upplevelse framöver.

Det känns ju lite märkligt att den nya sändningen av Galtar ska vara på plats först efter valet i Afghanistan, som utgör årets stora orosmoment.


Edit 23.20: Expressen skriver också om det ökade hotet och i SvD kommenterar Lars Fresker (OF), Isabell Jernbeck (m) och Gunilla Wahlén oviljan/oförmågan att förse chef på plats med de resurser han anser nödvändiga för att lösa uppgiften.

Säkerhetstjänst igen

TV 4:s nyheter har nu två dagar i rad talat om bristande säkerhet både hos Försvarshögskolan och Högkvarteret. Uppenbarligen har TV 4 gjort kraftiga framstötar i med offentlighetsprincipen i högsta hugg för att få ut MUST:s rapporter.

Jag tror inte det finns någon officer som lyfter speciellt mycket på ögonbrynen åt de uppgifter som framkommit i media. "Alla" vet att fungerar så och de som ifrågasätter huruvida ett förförande egentligen är förenligt med säkerhetsbestämmelserna får räkna med att bli klassad som idiot och i värsta fall utfryst (om man är dum nog att påpeka sådant fler gånger). Den allmänna uppfattningen hos personalen är att ingenting skulle fungera om man skulle agera i enlighet med reglerna. Tyvärr är jag tvingad att hålla med. Med tanke på hur illa det går att se till att rätt personal får rätt information när man håller sig till öppna kanaler är det ett mardrömsscenario att tänka sig hur det skulle fungera om alla skulle agera efter regelboken. Det är det som är den stora skandalen. Korrekta och framförallt tillräckligt lättillgängliga verktyg för krypterad samband saknas. Istället ser personalen till att lösa uppgiften, men med fel verktyg.

Nu skulle jag kunna lägga ut texten om sådant som är betydligt värre än vad som framkommit i TV 4:s reportage, men det är inte förenligt med gott säkerhetsmedvetande. Det är åtskilligt som gör mig mörkrädd.

Jag lämnar därför istället en tanke att fundera över: Om MUST:s test (enligt TV 4) gick ut på att man avlyssnade mobiltelefontrafik en bit från HKV med bärbar apparatur, vad tror ni då de utländska ambassaderna gör som i många fall endast ligger några minuters promenad från HKV?

Helikopterpool?

Else-Marie Lindgren må ha många förtjänster, men hennes åsikt i pressen idag om en gemensam helikopterpool måste jag ta som ett rejält syntax error.

Istället för att uppgradera 5 st Hkp 10 för att bättre kunna handskas med helikopterbristen i väntan på Hkp 14, vill Lindgren att vi i Norden och/eller Europa ska "poola" våra helikoptrar.
Else-Marie Lindgren tror tydligen att det finns helikoptrar i överflöd någonstans. Det tror inte jag. Eller mer korrekt: Det VET jag att det inte gör. Ett underskott blir ju inte mindre för att man är flera med underskott som gör ett gemensamt underskott.

En annan intressant tankenöt är huruvida man nu ska utrusta helikopterpoolen med en gemensam helikoptertyp. Alla nordiska eller europeiska länder har ju inte samma helikoptertyp och i de fall det är samma typ är de inte likadant utrustade. Då krävs det ett nytt stort köp av helikoptrar där samtliga länder ska enas om en konfiguration (lycka till!). Om poolen ska innehålla flera helikoptertyper blir det i alla fall så att respektive land endast kommer att kunna nyttja sina egna helikoptrar såvida man inte ska lägga pengar, och framförallt kapacitet=flygtid på att utbilda besättningar. Det skulle ju innebära ytterligare brist på helikoptertid.
Det sista alternativet skulle vara att respektive land anmäler ett helikopterförband med helikoptrar, besättningar och underhållsresurser till den gemensamma poolen och att länder som behöver kapacitet då hyr hela klabbet från poolen. Den lösningen är ytterligare några steg bortom vad NATO innebär så jag tror inte det heller är värst aktuellt.


Även modifieringen av helikoptrarna blir en intressant historia. Försvarsmakten dras fortfarande med problem med de modifierade Hkp 10B, trots att det norska företaget som genomförde modifieringen skulle ha levererat helikoptrarna för snart två år sedan. Hur ska man då göra med de helikoptrar som nu ska modifieras? Ska man modifiera dem hos samma företag för att se till att få dem modifierade på exakt samma sätt, eller ska man göra en ny upphandling och få dem modifierade hos ett annat företag med följden att det kommer att bli två olika helikoptertyper i tjänst och därmed en massa besättningsrelaterade problem med inskolning/omskolning, underhåll etc? Nu har jag varit på semester ett tag, men det sista jag hörde och som DN bekräftar är att helikoptrarna inte kommer att utrustas med varnings- och motmedelssystem, vilket i alla fall gör dem rätt oanvändbara i stridsmiljö. T o m de somaliska piraterna förfogar idag över bärbara luftvärnsrobotar, enligt internationella källor.

Det visar sig återigen att om man är snål från början blir effekten sämre och mycket kostsammare i slutändan. Värt att tänka på när det gäller den aktuella upphandlingen av nya pansarterrängfordon.

Fortsatta fördyringar inom PRIO

Föga förvånande för dem som arbetar med PRIO berättar SvD idag att problemen med PRIO fortsätter och att man har haft problem med löneutbetalningar och betalning av fakturor under våren.

Många av problemen med PRIO har varit kända, förväntade sedan tidigare. Införandet sköts upp en gång, men många av problemen kvarstod varvid man övervägde att skjuta upp införandet igen, men insåg att inte heller det skulle se bra. Istället körde man på och FMLOG som varit först ut i införandet har haft enorma problem med systemet och tvingats ta till en del "fula" lösningar för att se till att förbanden i Utlandsstyrkan får sin materiel i tid och överhuvudtaget får den.

Det som bekrymrar mig mest är oförmågan hos PRIO att hantera hemlig information (än så länge). Klarar systemet inte detta får man aldrig det helhetsgrepp på Försvarsmaktens resurser som behöver och önskar. Ackreditering av hemliga system brukar ta betydligt längre tid än vad man först tror, p g a alla de brister som ständigt upptäcks. Jag tror inte PRIO är ett undantag. Snarare tvärtom eftersom PRIO kommer att vara så allmänt spritt och ersätta så pass många gamla datasystem.

Nu talar SvD om fördyringar på dryga miljarden kr. Det är INTE riktigt vad Försvarsmakten behöver.


Jag hoppas verkligen att PRIO håller vad det lovar och att man får bukt med problemen, för de utlovade funktionerna skulle verkligen kunna hjälpa Försvarsmakten.


Man kan i alla fall återigen konstatera att det där med att köpa lösningar direkt från hyllan bara är en utopi. Det finns ytterst lite som går att applicera direkt från hyllan utan anpassning.

Innanför OODA-loopen

De som är bevandrade i modern krigsvetenskap känner till överste Boyd och hans teori om OODA-loopen och vilken vikt den tillmäts i modern manöverkrigföring. För att segra över motståndaren gäller det att ha ett informationsöverläge som gör att man kan fatta fler och bättre beslut oftare en motståndaren, varvid man denne till slut tvingas inse att händelserna i kriget glidit honom ur händerna.


Under våren beslutade Försvarsmakten att samtliga officerare som skall genomgå nivåhöjande utbildning (d v s genomgå central utbildning på MHS eller FHS som senare leder till befordran) måste teckna ett nytt anställningsavtal där man förbinder sig att tjänstgöra i operationer utomlands, även kallat tvingande utlandstjänst. Officersförbundet har å det kraftigaste motsatt sig denna order, eftersom den är så löst formulerad.

För majoriteten av officerarna har säkert detta gått obemärkt förbi om man inte följt Officersförbundets info. Speciellt eftersom Försvarsmakten inte gick ut med informationen förrän stora delar av officerskåren, framförallt de som ska tillbringa det närmaste åren/åren med studier, gått på semester. Hux flux får officerarna som under kommande år ska genomgå nivåhöjande utbildning ett brev i postlådan där det står att om de inte tecknar om sitt anställningsavtal till tvingande utlandstjänst kommer man ej att få genomföra utbildningen. Att sedan få tag i någon ansvarig på central nivå är inte lätt. De flesta är ju på semester, kan det anstå till i höst [datum efter sista teckningsdatum]? Officeren i fråga måste alltså fatta beslutet på egen hand utan något stöd eller att egentligen veta vad man tecknar sig för, eftersom också stora delar av facket, Officersförbundet, har semester.

För den utomstående kan det förefalla som ännu en lyxåtgärd à la Stockholms sopåkare - officerare har ju betalt för att kriga. Egentligen innebär detta samma sak som att man som ingenjör på Ericsson helt plötsligt under semestern får veta att man riskerar att bli av med jobbet om man inte förbinder sig att jobba i Afghanistan i framtiden under perioder. Mer än så får man inte veta.

Försvarsmakten väljer nämligen att inte med ett ord berätta för de anställda hur länge och hur ofta man kan förvänta att bli skickad på insatser utomlands, vad som händer om man får förhinder (graviditet, dödsfall i familjen, sjukdom etc), vilket stöd som ges till familjen under insatsen, vad som händer om man vägrar denna tjänstgöring, etc.

Jag tvivlar på att en anställd på Ericsson skulle godta dessa villkor, såvida inte lönen var extremt hög.

Man skulle kunna tro att det är en ny trend inom Försvarsmaktens personalpolitik. Uppgifter till mig gör gällande att personal som ska stötta materielinförande i länder dit Sverige säljer krigsmateriel numera förväntas underteckna sina fleråriga kontrakt in blanco utan att MUST:s säkerhetsbedömningar för landet och området är genomförda, utan att få information om boende och levnadssituationer i landet och utan att få genomföra rekresor i landet i fråga. Handlar det om länder med mycket hög kriminalitet och med aktiva terrorgrupper kan sådan information vara nog så intressant.

Något som förmodligen gått de flesta förbi som inte läser lite djupare på Försvarsmaktens intranät, är att Försvarsmaktens personaldirektör sade upp sig under våren. Uppenbarligen gillade han inte den framtida personalpolitiken för Försvarsmakten eftersom han valde att sluta i förtid. Det bådar inte gått för personaltjänsten när en person som är civilt rekryterad att handha personaltjänst ogillar den förda personalpolitiken så att han säger upp sig. Jag börjar inse varför.
Det kan också vara nog så intressant att veta att som Officersförbundet skriver:

"Inget krav för chefskretsen
...
En annan sak som vi påpekade var att FM pratar mycket om den goda arbetsgivaren, men visar det lite i handling. ÖB med flera pekar på vikten av det goda ledarskapet och att vara föregångsman, under våren har det i FM utnämnts en ny general löjtnant, några brigadgeneraler och ett tiotal överstar. Ingen av dessa har skyldighet i sitt anställningsavtal. Efter ÖB chefsmöte i slutet av maj då frågan om föregångsmanskap lyftes av en förbandschef, har FM utnämnt mer än fem nya OF 5 officerare, utan skyldighet, säger Peter Löfvendahl"

Vän av ordning undrar naturligtvis vad som hände med Försvarsmaktens ledord, Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA)? Tydligen har man i alla fall börjat applicera manöverkrigföring inom personaltjänsten.

Framförallt undrar jag hur detta kan gå hand i hand med försvarsministerns ord att "De internationella insatserna bygger på att kvinnor och män söker sig till dem på frivillig grund".


De officerare som nu är berörda av kravet på att skriva nya anställningsavtal bör läsa den information som finns på Officersförbundets hemsida innan man fattar ett beslut.

Sent omsider

Sent omsider, pga andra åtaganden, tänkte jag kommentera försvarsministerns replik på SvD:s ledare Lödder i Almedalen.

I vanlig ordning, svarar tyvärr inte försvarsminister konkret på de argument som förs fram i SvD:s ledare (den är kort så läs den gärna...).

På kritiken mot den bristande förmågan hos Försvarsmakten att försvara Sverige och ställa upp med erforderliga resurser enligt den nya svenska solidaritetsdeklarationen svarar försvarsministern att Sverige minsann har mycket som de andra nordiska länderna saknar, t ex "ett dubbelt så stort flygvapen som grannländerna ... korvetter och ubåtar i världsklass, ... och moderna stridsvagnar".


Självfallet nämner försvarsministern på klassiskt politiskt manér inte med ett ord följande:

- Vårt Flygvapen är dubbelt så stort (tills de beordrade nerdragningarna till 99 fpl är genomförda, vilket inte nämns med ett ord) som grannländerna av en helt annan anledning, nämligen att vi utbildar våra egna piloter och andra länders samt genomför egen taktisk och materiell utveckling. Det kräver extra resurser. Skulle vi likt Norge välja att köpa våra flygplan från Onkel Sam skulle situationen vara annorlunda.

- Våra korvetter är inte så värst mycket att hurra för jämfört med övriga länder med tanke på att vi helt saknar ett kvalificerat luftförsvar på dem. Deras antal är också försvinnande litet. Att Norge och Danmark sedan har betydligt större fartyg med högre förmåga nämns inte heller. Ubåtarna är definitivt av världsklass och det är förmodligen vi därför gör vårt bästa för att dra ner på deras antal och inte utveckla någon ny.

- Med stridsvagnarna är det samma visa. Visst, Strv 122 är fantastisk, speciellt för 8 år sedan. Nu finns det betydligt modernare, vilket t ex Danmark har beställt. Dessutom är det en nerdragning till 60 stridsvagnar föreslagen, varvid övriga 60 förmodligen säljs till Norge för en billig slant. 60 stridsvagnar är ungefär vad man under invasionsförsvarets dagar ville försvara Arlanda med.


Det för mig raskt in på nästa punkt. "Flyg, ubåtar och ytstridsfartyg är centrala för försvaret av Gotland, liksom omedelbart tillgängliga arméförband", skriver försvarsministern. Visst är de det. Men de markresurser som krävs för att försvara Gotland på ett trovärdigt sätt är vad som numera totalt finns tillgängligt i hela riket. Det skulle ju naturligtvis innebära att vi blottställer resten av landet, samt kastar solidaritetsdeklarationen i sjön. Det finns nämligen flera sätt att uppnå ett offensivt mål än att angripa det direkt. Det kan säkert försvarsministerns militära rådgivare upplysa honom om.

Borg och Tolgfors Försvarsmakten är och förblir ett luftslott, bäst lämpad för nålstick i andra världsdelar.


Läs ledaren i SvD. Den är ytterst läsvärd och träffande. Jämför sedan med försvarsministerns replik.

Känns det betryggande?


Apropå solidaritetsdeklarationen konstaterar jag att den försvarsdebatt som en gång fanns i våra officiella försvarsmakts- och försvarsgrenstidningar numera, på sin höjd, endast återfinns i frivilligförsvarets tidningar. Öv 1 Kim Åkerman (känd för de befattningar han haft inom Försvarsmakten i Stockholmsområdet) har i senaste numret av Försvarsutbildarna (tidigare FBU, FVRF etc) Stockholms tidning "Slagfjädern" en stridbar artikel som verkligen slår huvudet på spiken. Tydligen når inte ÖRA hela vägen fram till frivilligförsvaret.

Replik i SvD:s ordervägran (Gästblogg)

Nedan följer ett gästbloggsinlägg med anledning av "ordervägransdebatten" på SvD:s ledarsida:

Försvarsmakten skall se till att ta fram "korrekta" beslutsunderlag för regering och riksdag

SvD skrev den 1 juli på ledarplats "Ordervägran är ingen bra idé för försvaret" om den förtida avvecklingen av nuvarande stridsledningscentraler innan den pågående utvecklingen av GLC/NOC är möjlig att realisera och därmed slutligen avdömda av regering och riksdag. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3144253.svd

Generalmajor Anders Brännström skrev 3 juli i SvD ett repliksvar "Försvarsmakten tar bara fram underlag för beslut i riksdagen". Enligt Försvarsmaktsledningen, med hänvisning till inriktningspropositionen, skall vi gå i en riktning mot Gemensam Ledningscentral med Network Operating Center (GLC/NOC). Brännström hävdar att en betydande ekonomisk reducering genomförts, 1.5 miljarder och ytterligare besparingar kan förväntas som konsekvens av den inslagna vägen.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3155927.svd

Försvarspolitikern Allan Widman replikerade 7 juli "Frågan om ordervägran är mycket berättigad" . Widman menar att regeringen inte har beslutat om någon organisationsförändring och den bör omfatta nedläggning av nuvarande ledningscentraler. Widman ställer sig mycket tvivlande till riktigheten i besparingarna.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3171051.svd

Det är tur att regering och riksdag har de slutliga beslutet om nedläggning av nuvarande centraler och om "projektet Gemensam Ledningscentral och Net Operating Centre" slutligen skall sjösättas.

Skälen är mycket enkla för att avbryta GLC/NOC utvecklingen innan det har blivit en "ekonomisk gökunge".

- Regeringens intention att det Nätverks Baserade Försvaret (NBF) skulle avbrytas har inte skett. Verksamheten i ENKÖPING pågår oförminskat men under ett annat namn, FMLS Technical Systems, som utgör valda delar av GLC/NOC. Den konkreta resultatet av utvecklingen har varit magert. Kostnader fram till idag för NBF är minst 3 miljarder, förmodligen mycket mer om indirekta kostnader tas med. Att då tala om att man först skall utreda för att sedan låta politikerna fatta beslut om införande klingar falskt.

- Behovet av GLC/NOC är inte utklarat. Ett behov av gemensam lägesinformation på operativ eller högre taktisk nivå föreligger däremot. Det är inte samma sak som att slå ihop marinens, flygvapnets och arméns ledningssystem på stridsteknisk nivå.

- Styrande måsättningsdokument för arbetet med GLC/NOC saknas och den realiserbarhetsstudie som FMV genomför sker därför på mycket grova antaganden.

- Ekonomin är inte redovisad och besparingar inte klarlagda för en flytt och nedläggning av nuvarande centraler och kostnader för en etablering på annan eller ny plats. Rationaliseringsvinster och synergieffekter det talas om är outredda påståenden från Försvarsmaktsledningen.

- Kostnaderna för ett nytt tekniskt ledningssystem som innefattar alla arenor, sjö, mark och luft torde knappast vara billigare än de dyraste av de nu enskilda systemen. Bara utvecklingen av flygvapnets stridsledningscentraler har kostat ca 5 miljarder över 20 år. Det mest kostnadsdrivande har varit flygsäkerhetsarbetet något man aldrig kan tumma på.

- Regering och riksdag önskar ett ökat nordiskt samarbete. Ingen av våra grannländer väljer att anskaffa system byggd på utveckling liknande den vi driver i Sverige. Man förlitar sig på inköp av beprövad system inom varje "arena" och som är kompatibla med NATO Combined Joint Task Force koncept.

Skall vi delta i internationell verksamhet under FN- eller EU-flagg (NBG motsv) så måste våran militära förmåga vara anpassad till CJTF-konceptet vilket vi dessutom bundit oss för i EU-samarbetet.

Det är till EU:s styrkeregister vi anmäler våra förband och vilken förmåga dessa har.

Sist men inte minst vore det glädjande om Anders Brännström kunde redovisa det han vet, nämligen att 1,5 miljarder någonstans "hämtats hem" som en följd av inriktningen att organisera GLC/NOC.

Vänligen

Peter Neppelberg

SEP, AMV, FRES, FMV, SNAFU och annat

En salig massa förkortningar blir det i den här härvan.

SEP började under 90-talet som ett projekt för framtagande av ett nytt pansrat enhetsfordon för Försvarsmakten. Fordonet skulle finnas i en rad olika varianter, men alla bygga på samma grundfordon. Liknande projekt pågick och pågår runtom i världen. SEP skulle t ex finnas både som hjulburen (6- resp 8-axlar) och bandgående.

Sedan Bae köpte Hägglunds har projektet också haft en brittisk dimension. I Storbritannien har också upphandlingsprojektet FRES (Future Rapid Effect System) pågått, där man eftersökt ett nytt standardfordon för brittiska försvaret. SEP har varit en av deltagarna i projektet. Totalt handlar det om ca 8 fordon som deltagit i upphandlingen av FRES standardfordon.

För några veckor sedan kom beskedet att FMV nu förordar att finska Patrias AMV köps in som nytt splitterskyddat standardfordon till Försvarsmakten, vilket fick en rad personer att höja på ögonbrynen och t ex socialdemokraterna att kräva ett köp av svensk materiel i dessa kristider. Fullt förståeligt, eftersom Hägglunds framtid mer eller mindre står och faller med SEP. Om inte svenska Försvaret köper SEP, lär inte heller någon annan försvarsmakt göra det. Det finns en mycket naturlig inneboende misstro mot att köpa krigsmateriel som tillverkarlandets egen försvarsmakt ratat. Hittills har svenska staten plöjt ner en dryg miljard i projektet. Officiellt uppges att huvudskälet är att AMV är hyllvara, men inte SEP.

FMV anser nu att AMV uppfyller kraven bättre än SEP, vilket är lite lustigt, då SEP tidigare utvärderats till en högre poäng än AMV. Likaså viskas det om att AMV föll på mållinjen eftersom fordonet inte uppfyllde ett av FMV:s skallkrav. Hux flux ändrades detta skallkrav till AMV:s fördel.

SEP:s kritiker anför gärna att Storbritannien ratade SEP i sin FRES-upphandlinghäromåret och det är riktigt. Huvudskälet var då att SEP ej ännu tillverkades och ej ännu köpts av svenska Försvarsmakten. Nuförtiden vill alla köpa något som någon annan redan köpt för att inte stå som ensam användare.

Det man dock inte nämner (om man ens vet om det) är att Storbritannien rev upp sitt FRES-beslut i vintras eftersom det visade sig att vinnaren, General Dynamics Piranha V, egentligen inte uppfyllde flera av kraven och att britterna och tillverkaren inte kunde komma överens vid förhandlingsbordet om de mest grundläggande saker. FRES-affären är nu åter öppen och FRES standardfordon ligger på is i avvaktan av vad som nu händer i den pågående FRES specialfordonsupphandlingen. En annan mycket intressant aspekt av FRES-upphandlingen är att AMV inte ens kvalade in pga för låg skyddsnivå. För att nå upp till en bättre skyddsnivå krävs det att fordonet uppgraderas med extra skydd från en annan tillverkare.


Hägglunds har nu anmält hela FMV-affären till Länsrätten i Stockholm som nu stoppat upphandlingen. Det återstår att se var det hela slutar. Patria har också förekommit i mutaffärer i nästan alla länder dit AMV sålts.

Jag är fullständigt övertygad om att SEP kommer att bli en säljsuccé om bara svenska Försvarsmakten köper fordonet. Hägglunds har ett ytterst gott renommé internationellt för sina stridsfordon (både Strf 90 och bandvagnarna är enorma succéer) och SEP är i mångt och mycket vad många länders försvarsmakter idag letar efter. Niklas Ekdal har också en poäng i att regeringen i vintras uppmanade befolkningen att köpa svenskt i dessa kristider. Det faller sig lite märkligt när inte ens staten gör det. I ett första skede handlar det om drygt hundra fordon, men tilläggsordrar på flera hundra enheter av samma fordon kommer att följa. Idag besöker statssekreteraren vid Försvarsdepartementet Hägglunds för att diskutera affären.


SNAFU är för den som inte vet det militär slang. Situation Normal - All Fucked Up...

Förmågeglapp - bara att vänja sig

Regeringens utredare av en eventuell livstidsförlängning av Försvarsmaktens helikopter 4 avstyrker en förlängning i sitt delbetänkande. I ett drygt år har helikoptrarna varit ur drift och på detta år har alltför mycket hunnit ske, för att man enkelt ska kunna återuppta verksamheten, speciellt inte för den mer krigsliknande verksamhet som är aktuell idag.

Redan tidigare var helikoptrarna väldigt långt gångna och låg över slutet för sin förväntade livstid. Försvarsmakten har velat avveckla dem tidigare i syfte att spara in pengar i den hårt ansträngda ekonomin. Det kostar mycket att ha flera olika materielsystem. När Hkp 4 köptes var det heller aldrig aktuellt med den hotnivå, och skyddsnivå, av mer avancerade slag som idag existerar i så gott som alla tilltänkta operationsområden. Inför NBG 2008 gjorde man en halvhjärtad modifiering av helikoptrarna, som i princip förde dem upp på den nivå de skulle ha haft då de levererades för 30 år sedan, men är ljusår från vad som är önskvärt idag. T ex saknades helt skydd mot bärbara luftvärnsrobotar eftersom det kostade för mycket att anskaffa och integrera. Det är heller inte bara att slänga i några piloter igen och tro att det fungerar. De flyger i bästa fall något annat helikoptersystem nu, men de flesta sitter på backen och väntar på en inflygning på ett nytt system eller har helt andra arbetsuppgifter. Försvarsmaktens helikoptrar har haft dålig flygsäkerhet med dödliga haverier som utgång så det räcker för ett bra tag framöver. Det skulle ta ett bra tag att återta den förmåga man givit upp.

Anledningen till att Försvarsmakten nu står utan medeltunga helikoptrar är fördröjningarna i leveransen av helikopter 14, vilka inte gått i takt med utfasningen av gamla system. Helikopter 14 skulle redan ha varit färdiglevererad, men nu räknar man med att helikopter är fullt operativ i Försvarsmakten först 2018. Hittills har 2 av 18 helikoptrar levererats till FMV, som tvekat att ta emot dem eftersom dokumentationen på materielen varit undermålig. Enligt FMV:s tidning Protec befinner sig den ena helikoptern kvar hos tillverkaren för tester och utbildning, medan den andra står i Linköping.

Valet av NH 90 som Hkp 14 är inte okontroversiellt. FMV rekommenderade inköp av en helt annan helikoptertyp som bättre uppfyllde de operativa kraven, vilket den dåvarande regeringen bortsåg ifrån och bestämde sig för att köpa NH 90. Hade man gått på FMV:s linje hade förmodligen Sverige haft en bättre helikopterförmåga idag istället för ett ordentligt förmågeglapp. Nu rullas en liknande historia upp när det gäller ordern på nya stridsfordon.

För taktiska insatser med helikopter är Sverige idag begränsat till 3 st Hkp 10B, som fortfarande inte heller är operativa i sin medevac-roll, två år efter utlovat datum. Därutöver finns ett antal obeväpnade och oskyddade Hkp 10 (några ska få en halvhjärtad skyddsmodifiering) och Hkp 15. Hkp 15 är i sin tur en rätt intressant historia där man köper in en förhållandevis avancerad helikopter, för att sedan efter leverans börja fundera på vad den går att använda till. Det har talats om att sända hkp 15 till Afghanistan för att i alla fall kunna skicka något, men det blir då samma visa som med Hkp 10, eftersom även Hkp 15 anskaffats utan egenskydd. När den gäller de person- och medevac/casevactransporter som är aktuella i Afghanistan blir det snarast som att skicka en moped med sidovagn istället för en buss. Det är ju också lätt att tänka sig hur det skulle gå om man skickar ett antal Hkp 15 på modifiering, likt Hkp 10B.


Försvarsmakten och helikoptrar fortsätter att vara en sorglig följetong (vilket jag tidigare beskrivit i fyra delar).

Förmågeglapp är ett ord som vi kommer att få vänja oss än mer vid när det gäller Försvarsmakten. Materielsystem avvecklas i en rasande takt utan någon ersättare kommit. Tidigare i år har stridatalänken till Gripensystemet varit en het potatis, vilket den fortsätter att vara. Försvarsmakten har redan gett order om avveckling av stridsledningscentraler och sjöbevakningscentraler, trots att det är regeringen som har den befogenheten. Ett ytterst märkligt förfarande. SvD berättar att glappet nu gäller ubåtsjaktsförmågan, vilket är rätt märkligt med tanke på att ett liknande glapp uppdagades i början av 80-talet (då landets bästa ubåtsjaktsresurs seglade rakt igenom pågående ubåtsjakt i Hårsfjärden för att avvecklas vid Muskövarvet) och inte var fyllt förrän mot slutet av decenniet när de ny korvetterna kommit i tjänst. Mer insiktsfull politisk styrning minskar risken för att glapp uppstår. Nu påbörjas avveckling av dessa korvetter, medan det nya korvettsystemet (som har helikopterhangar, men ej plasts för Hkp 15B, då man misslyckades lite i upphandlingen...) inte kommer att vara operativt förrän ungefär samtidigt med Hkp 14, och då utan egentlig luftförsvarsförmåga.


Förmågeglapp, lägg ordet på minnet... Vi kommer att få höra det igen.


Häromdagen fick jag detta filmklipp i mailen. Det beskriver ganska bra situationen i även det svenska Försvaret och är skrämmande träffande speciellt när det gäller inrättandet av den nya gemensamma lägescentralen.

Vad som komma kan

Tidningarna berättar idag med stora rubriker att USA inlett en ny offensiv i Afghanistan i syfte att tränga undan talibanerna från de södra provinserna och därigenom möjliggöra för befolkningen att rösta i det kommande presidentvalet. (Aftonbladet citerar i sin artikel faktiskt siffror från HRW-rapporten "Troops in contact" om civila förluster orsakade av bägge sidor i kriget. Kors i taket!) Militärt våld är inte en universal lösning på Afghanistans problem men är det enda sättet att säkra situationen så att civilt bistånd och återuppbyggnadsåtgärder kan genomföras. De i sin tur är det enda som kan leda till en varaktig stabilitet kan uppnås.

Tyskland har sedan VK 2 haft kraftiga lagar mot användande av militär makt utomlands. Detta har framförallt visat sig i Afghanistan, där t ex tyska specialstyrkor spårat upp höga talibanledare, men utan att kunna nedkämpa dem. Talibanerna har nämligen varit kalla nog att utnyttja hålen i de tyska nationella förbehållen (caveats) i insatsreglerna (rules of engagement). Det stipulerar att tyska styrkor ej får skjuta först utan endast får delta i strid om de blir direkt anfallna. På så sätt har talibanledarna kunnat ta sig undan.

Dessa regler har dock blivit allt mer överspelade. Tyskland för befäl över ISAFs norra region, RC N. Av de fem PRT (återuppbyggnadskontoren) i RC N har Tyskland hand om två och Sverige ett. Tidigare har norra delen av Afghanistan, där bl a Sverige har sina styrkor, varit mycket lugnt, men det är på väg att ändras. Det tyska PRT i Kunduz innehåller det enda pashtunska fästet i norra delen av landet. Pashtunerna är det folkslag som har närmast band till talibanerna.

Tyska styrkor har under första halvåret dragits in i allt större och fler strider med talibanerna i området, och där har det inte varit några problem med vem som skjuter först. Flera tyskar har stupat i strid och flera fordon förstörts. På sistone beskriver tyska soldater situationen som att det återuppbyggnadsarbete de tidigare bedrev nu upphört eftersom de är fullt upptagna med att freda sig själva och sin egen camp. Tysklands förbundskansler Angela Merkel besökte under våren förbanden i området och minuter efter att hon lämnat campen inleddes en massiv attack mot denna. Syftet var otvivelaktigt att komma åt kanslern. Under 2008 förekom 3 attacker mot tyska förband i Kunduzprovinsen. I år har det hittills varit 20. Mycket av orsaken står att finna i att den afghanska regeringen gjort sig av med polisen i området, varvid ett säkerhetsvakuum uppstått. Tyskland har nu beslutat sig för att förstärka i Afghanistan och kommer i anslutning till det kommande valet ha ca 4500 man på plats.

För talibanerna framstår Norra Afghanistan som ett allt tacksammare område att operera i, både när det gäller numerärer och stridsvilja. ISAF har mycket större mängder trupp i södra Afghanistan, som räknas som det våldsammare området. I norr har dessutom de deltagande länderna ofta sökt sig dit av anledningen att det är lugnt och att man kan delta utan att riskera att hamna i strid. I länder som Sverige och Tyskland är det betydligt känsligare med stridande trupp än i t ex Storbritannien, Nederländerna o s v, vilka har sina förband i södra Afghanistan. Detta är en svaghet som talibanerna verkar ha insett att utnyttja i det tyska området och risken är att man försöker sig på något liknande i det angränsande svenska.


De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att svenska soldater åter varit i strid med talibaner eller rebeller. Frågan är vad som händer om det börjar ramla in svenska förluster på samma sätt som det gjort tyska, t ex den 21-åriga soldaten Karine Fais som stupade i april. All vår jämställdhet till trots tror jag inte de som inte stödjer ett svenskt deltagande i Afghanistan inte är sena att slå mynt av svenska kvinnliga förluster. Döden är inte ett ämne som diskuteras i det svenska samhället och alltför få och svaga, till inga, förberedelser har gjorts för att förbereda Sverige och svenska allmänheten på stupade och sårade svenskar.

I värsta fall leder en hysterisk folkopinion till ett snabbt och nesligt tillbakadragande av den svenska kontingenten i Afghanistan, varvid man lämnar övriga ISAF-länder med ett stort och svårhanterat problem. Plötsligt står ett helt PRT utan bemanning. En mycket tacksam situation för de som motsätter sig ett framtida demokratiskt och välmående Afghanistan. Detta inlägg av de två moderata försvarspolitikerna som senaste veckan besökt FS 17 visar med all önskad tydlighet vad det handlar om.


Frågan kvarstår, vem tar ansvar för att förbereda befolkningen på vad vårt ökade militära världssamvete kan medföra?



För den som är slängd i tyska kan jag rekommendera att läsa på den tyska bloggen Die Noergelecke om tyska insatsen i Afghanistan.

Glöm inte

att läsa del 2 i Lars Gyllenhaals artikelserie i NSD om den säkerhetspolitiska situationen på Nordkalotten. Gyllenhaal ställer en rad konsekventa frågor om Sveriges säkerhetspolitik. Flera känns säkert igen.

Intressant är också att läsa Gyllenhaals ord om Makarovdoktrinen. Makarov gör sitt yttersta för att förnya den ryska krigsmakten. I likhet med Sverige arbetar man för att skära bort pappersförbanden, varvid en reduktion i personal från 1,1 milj till 900 000 man är aktuell. En viss skillnad mot vad som sker i Sverige. En annan likhet är också att Makarov vill att alla hans förband ska vara direkt gripbara, men istället för att som vår försvarsminister tala om dagar, vill Makarov att alla förband ska vara insatsberedda på en (1!) timme. Makarov har gett order om att till 2012 ska 30% av den ryska krigsmaktens materiel vara omsatt till helt ny och till 2020 i princip samtlig materiel, vilket är en enorm skillnad mot Sverige.

Som tillägg till Gyllenhaals slutkläm är väl ett tecken på det allmänna ointresset för Sveriges säkerhet och försvarsfrågor att dessa två artiklar förts in på NSD:s kultursidor. Det känns inte riktigt som rätt plats för ämnet.

Vad man definitivt ska ta med sig från artiklarna är de ryska uttalandena om att Sverige och Finland tillhör Arktis. Med andra ord är vi i Sverige högst berörda av de ryska ansträningarna att säkra råvarutillgångarna i Arktis.