Den norska Kalixlinjen

Lars Gyllenhaal är en mästare på att gräva i media när det gäller Barentsområdet och säkerhetspolitik. Idag länkar han till en artikel i norska Aftenposten om den norska motsvarigheten till Kalixlinjen. Artikeln innehåller också en förnämlig google-karta som dessutom är zoombar, vilket gör att man ytterligare kan orientera sig i området.

Artikeln handlar om en nyligen utkommen bok av en 73-årig pensionerad norsk generalmajor och beskriver bl a hur Norge i händelse av krig avsåg att föra fördröjningsstrid genom Finnmark och ha en fast försvarslinje längs Lyngenfjorden och mot svensk gränsen väster om Treriksröset. Säkerligen fanns flera andra handlingsalternativ, men just den här taktiken är intressant.

Området väster om den beskrivna linjen innehåller flera av de viktigaste norska försvarsanläggningarna och uppmarschområdena. Här finner man bl a de flygbaser som förberetts för att ta emot NATO-flyg, framförallt amerikanskt, t ex Andöya, Evenes och Bardufoss, stridsledningscentralen Sörreisa och flera av de stora bergsförråd förberedda med materiel för bl a amerikanska marinkåren.

Stridsplanen bygger helt och hållet på att Sverige skulle sköta sin del av försvaret mot öst, medan man var förberedd på att sovjetiska förband skulle genomföra en kringgång genom Finland. Som bekant utgör Sverige med sin längde halva den europeiska fronten mellan väst och öst och denna norska stridsplan säger något om hur man betraktade svenskt försvar. Antingen skulle Sovjetunionen inte våga sig in i Sverige, eller också räknade man stenhårt med att Kalixlinjen skulle hålla. Geografiskt erbjuder den i artikeln dragna linjen en av de mest lättförsvarade. En mycket lång fjord med branta bergväggar och ett kort gränsavsnitt till svenska gränsen. Men vad säger att den svenska gränsen skulle utgöra en fast barriär?


Områdena omedelbart väster om försvarslinjen utgör fortfarande de militärt mest prioriterade i Norge, eller snarare de enda som prioriteras. Den årliga norska försvarsmaktsövningen (under senare år benämnd Cold Response) med stora NATO-inslag och sedan något år tillbaka också svenska flyg- och markstridskrafter genomförs alltid i just detta område. Förra året fördes även övningen in i svenskt territorium. De senaste åren, liksom senaste decenniet, har scenariet varit internationell konflikt mellan stater med blandade folkgrupper och omtvistade energiresurser. Till skillnad från många andra liknande övningsscenarier möter den blå sidan ofta en materiellt stark röd sida. Ur svensk synvinkel ger dessa jointövningar förmodligen betydligt större övningsutbyte än de svenska försvarsgrensvisa övningar som genomförs. Man övar med förband från länder vi politiskt har uttryckt en solidaritetsförklaring mot. Man övar mot riktiga motståndare med realistiskt uppträdande och man övar ledd av riktiga staber. Övningar liknande dessa, men på svensk mark måste vara målbilden för svenska övningar om vår solidaritetsförklaring ska vara av något värde alls. Detta måste realiseras på något års sikt.

Tänker man de motbjudande tankarna om framtida energikriser och nyupptäckta energireservoarer i Arktis är vi åter tillbaka till samma scenario för vars förberedelser en norska generalmajoren berättar. Skillnaden är att vårt broderland i öster lär bjuda segare motstånd. Inget av våra grannländer hymlar med att man förbereder sig för "farligast"-alternativet. I Sverige skippar vi "troligast"-scenariot till förmån för "i bästa fall"-scenariot.

Det finns åtskilliga scenarier att beskriva där vi ser en fredlig och trivsam utveckling i världen. Tyvärr är möjligheten att med säkerhet beskriva utvecklingen i omvärlden ens 5 år framåt i tiden ytterst begränsad. Den som hävdar motsatsen kan man antingen kalla optimist eller blåögd. Kanske ligger det något i att vi i Sverige är blåögda.