Det kvoterade landslaget II

I morse kunde man på SvD Brännpunkt läsa två unga kristdemokrater, Christian Carlsson och Ebba Busch, angripa Försvarsmaktens personalrekrytering med anledning av artikeln i Helsingborgs Dagblad 19 januari om hur Försvarsmakten försöker öka andelen kvinnor (kommenterat på WW som "Det kvoterade landslaget"). De bägge unga kristdemokraterna drar sig inte för att kalla rekryteringsformen för ett "olyckligt genusexperiment" och man ifrågasätter följderna av att positivt särbehandla kvinnor och den attityd som det medför avseende kvinnor i Försvarsmakten. Man ifrågasätter också vilken kvalitet på soldaterna det medför och drar sig inte för att ge försvarsminister Sten Tolgfors en ordentlig känga: "Den minskade ambitionsnivån för kvalitén på våra soldater är visserligen helt i linje med den moderate försvarsministern försvarspolitik, men inte desto mindre beklaglig".

Inte helt förvånade var Försvarsmakten i form av personaldirektören Per-Olof Stålesjö snabb med en replik: "Vår rekrytering är inget experiment", där han noga poängterar att man handlar i enlighet med regleringsbrevet i syfte att utjämna könsfördelningen i Försvarsmakten. Alla som rekryteras uppfyller de uppsatta kraven: "det betyder INTE att vi mäter män och kvinnor efter olika skalor. Sådana påståenden är direkt felaktiga. Samtliga kvinnor och män som söker till Försvarsmakten bedöms efter en och samma skala. De som inte klarar kraven sållas bort."


Så långt låter ju allt väldigt betryggande om man inte känner bakgrunden som delvis presenteras i slutet av artikeln. Försvarsmakten använder sig av de lägsta kraven som kan ställas på soldater för att tillgodose att brett grundintag och därefter positiv särbehandling "enligt diskrimineringslagen och Försvarsmaktens jämställdhetsplan". I den ursprungliga artikeln i HD berättar den intervjuade samordnaren av GMU att dagens tester också är avsevärt lägre än förr avseende fysisk förmåga, men högre avseende värdegrund.

För en organisation vars huvuduppgift är väpnad strid, den ultimata sporten och därtill på liv och död, känns det mycket märkligt att man aktivt ska välja att inte rekrytera den mest lämpade på testerna utan den som precis klarat gränsen. Det torde vara självskrivet att man då vill ha den bäst lämpade individen på varje befattning, oavsett kön, religion, sexuell läggning eller handikapp.

Frågan är vad man tror sig uppnå med denna positiva särbehandling. Det är möjligt att det kan fungera inom andra delar av samhället, men inom organisationer där det är just kamp med liv och död som resultat är det svårt att se funktionen. Soldater är mycket väl införstådda med vad seger respektive förlust medför och granskar och väger allt i sin utrustning och omgivning extremt noga, från byxknappar till magasinsfickor och stridskamrater. Vad är den svaga länken? Vad kan jag förbättra för att öka mina överlevnadschanser? Det tävlingssinne när det är som starkast.

Vad blir då följden av Försvarsmaktens antagningstester i nuvarande form? Tyvärr tolkar de flesta detta som att det bara är en fråga om fysiska krav, men det gäller naturligtvis även andra mätområden. De bästa killarna rekryteras tillsammans med tjejer som spänner över hela skalan och där många tjejer kommer att vara de som knappt nått över grundkraven. De sämsta mot de bästa. Är det en rättvis kamp? Klämda i mitten kommer de tjejer att vara som lyckats bra på testerna, men som nu kommer att kämpa hårt för att differentiera sig från de svagare och visa att de lyckats på egna meriter. I många fall leder detta till ett olyckligt anammande av en grabbigare stil.

Att kalla det hela ett genusexperiment är tydligen inte korrekt. Att kalla det för rekrytering med väpnad strid i centrum, känns inte ett dugg mer korrekt.

I den svenska politiska korrekthetens namn ska man nu som skribent poängtera att man som officer faktiskt har massor av duktiga kollegor som är kvinnor, invandrare, homosexuella eller alla tre. Så kommer icke att ske. Det torde vara underförstått.