LFU 2040 – En irrelevant utredning

Ämnet luftförsvarsutredning, eller snarare behovet av en utredning av framtida luftstridskrafter, har flera gånger tagits upp på denna blogg. Behovet kvarstår trots att Regeringen förra veckan släppte sina utredningsdirektiv för utredningen Luftförsvaret efter 2040, vilket till slut blev resultatet av kravet från flera av riksdagspartierna på en ny luftförsvarsutredning (den senaste var anno 1968). Kortfattat kan man säga att den nu beslutade utredningen blir ett spel för gallerierna medan det egentliga behovet, en utredning av luftstridskrafterna för perioden 2025 och framåt, negligeras.

Det finns två huvudorsaker till att det inte blir någon utredning för den mest instressanta och kritiska perioden. För det första är det stor risk att en sådan utredning skulle visa på så omfattande behov och svagheter i de nuvarande satsningarna på Försvaret att det skulle bli politiskt omöjlig för Regeringen (det är en sak att alla skriker att kejsaren är naken och en helt annan att en parlamentarisk utredning fastställer detsamma). Nesan för Regeringen skulle bli oerhörd. Den andra orsaken är att utredningen sannolikt skulle komma fram till ett helt annat resultat än den version av JAS 39 Gripen som Schweiz avser att beställa och som Regeringen redan fått Riksdagen att beställa tio exemplar av. Sådant går inte för sig och det skulle dessutom helt skjuta svensk flygindustri och tusentals jobb i sank. Ett oacceptabelt scenario, såväl för Regeringen som för Socialdemokraterna.


Själva direktiven till utredningen lämnar mycket att önska. Till att börja med lyckas man inte reda ut vad man egentligen menar med just "luftförsvaret". Man inleder med att konstatera att luftförsvaret rör "system för att upptäcka och varna samt bekämpa anfallande flyg och robotar". Något senare ändrar man sig till innebörden "flygstridskrafterna med bas- och stridsledningssystem samt luftvärn". I bägge dessa fall refereras till betänkanden från Försvarsutskottet. Något senare refererar man åter till Försvarsutskottet och "luftförsvaret inklusive flygstridskrafterna". I den slutliga uppgiftsställningen ges uppgiften att "studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom luftförsvaret tiden efter 2040. Med luftförsvaret avses flygstridskrafterna med samtliga komponenter, samt luftvärn. Transportflyg ska inte omfattas av utredningen."

Det är med andra ord något oklart om vad som egentligen avses. Ska man reda ut begreppen från grunden så utgörs luftstridskrafterna av två komponenter: flygstridskrafter och luftvärn. "Luftförsvaret" som begrepp har hittills inte existerat annat än som benämning på den verksamhet som genomförs för att skaffa sig kontroll över luftarenan. Förvisso utgör detta luftstridskrafternas viktigaste uppgift om man även inkluderar fientligt territorium, men det utgör ändå bara en bråkdel av de uppgifter luftstridskrafterna kan lösa och bör lösa för att den egna sidan ska nå framgång. Sett till detta har t ex utredningen helt avgränsats från att hantera flygspaning, anfall mot mark- och sjömål, med mera. Just sjömålsbekämpning är och kommer att förbli en huvuduppgift utifrån Sveriges geografiska förutsättningar med 270 mil kust.

Uraktlåtenhet att därtill inkludera bekämpning av markmål gör att man också missar en av ett försvars viktigaste komponenter, nämligen att ha en sådan förmåga att påverka en presumtiv motståndare att denna avhåller sig från angrepp. För luftstridskrafternas del handlar detta inte bara om luftförsvar utan idag framförallt om att kunna bekämpa markmål på mycket långa avstånd och med hög precision. Denna utveckling lär ytterligare förstärkas i framtiden. Finland är det enda nordiska land som har tagit till sig detta och därför anskaffat kryssningsroboten JSOW med ca 30 mils räckvidd till sina F-18 och nu senast lagt en beställning på en markavfyrad motsvarighet, ATACMS till raketartillerisystemet MLRS. Dessa system ger Finland möjligheten att t ex bekämpa mål långt in på fientligt territorium om en konflikt skulle utbryta och är därmed en parameter som motståndaren ständigt kommer att tvingas kalkylera med. För svensk del handlar det därtill också om att kunna bekämpa en motståndare redan under dennes framryckning mot svenskt territorium. Genom anfall mot överskeppning, genom anfall mot flygbaser för transportflyg och i viss mån också genom anfall mot tilltransportvägar på marken.


Värt att notera är också att till och med en försvarsutredning som denna blir helt bakvänd då ett stort förbehåll fastställs i slutet av dokumentet: "Kommittén ska utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå för luftförsvaret".

2040 är 28 år bort. Köpkraften inom försvarsområdet urholkas snabbare än i det civila samhället till följd av krigsmateriels högre komplexitet och allt mindre tillverkningsserier. Redan vid drygt 3% minskning per år är köpkraften halverad efter 20 år och efter 28 år (2040) nere på nästan en tredjedel. Därtill ska läggas andra faktorer som påverkar en försvarsbudget. En liter diesel (militär) i Afghanistan kostar idag uppåt 100 kr, p g a de oerhörda logistiksvårigheterna. Detta ger en försmak åt vad som kan komma att ske i framtiden. Jämför man de drivmedelspriser Försvarsmakten betalar idag med hur de såg ut för 28 år sedan ser man en mångdubbling som bara fortsätter och som dessutom lär accelerera. Detta är ett exempel på faktorer som i allra högsta grad kommer att påverka den framtida Försvarsmakten.


Kvar blir ett 2020-tal fortsatt höljt i dunkel, där vi vet att vi idag saknar ekonomiska medel till även de mest grundläggande anskaffningarna. Inom området för Regeringens utredning kan man konstatera att nytt stridsflygplan, nytt transportflygplan, markbaserade radarstationer, medellång/långräckviddigt luftvärn, flygbasutrustning, signalspaningsflygplan, attackvapen med mera, alla är ofinansierade poster där materielsystemen faller för åldersstrecket under perioden fram till 2025 och utan att någon lösning presenterats. Har man inte utrett vad behoven är och hur statusen är i omvärlden och framförallt närområdet, blir det mycket svårt att lösa något problem. Till ovanstående ska ju naturligtvis också fogas de mycket stora behoven hos mark- och sjöstridskrafterna, vilket allt som allt får talet om en Genomförandegrupp 2 att framstå i all sin absurditet.

Ställer man politisk nivå till svars för dessa framtida omöjligheter möts man snabbt av tal om "pooling and sharing". P&S fungerar utmärkt när det gäller fredstida resurser, men är den sämsta lösningen när det blir allvar. Som exempel kan tas det haussade strategiska transportflygsamarbetet som Sverige är en del av. När det förra våren för första gången blev allvar, nämligen med Libyeninsatsen, fanns inga C-17 att tillgå. Dessa var bokade sedan tidigare för andra nationers behov och lösningen blev en luftbro med svenska C-130. Inom Norden möts man av ett annat problem, vilket faktiskt Riksdagen själv korrekt har formulerat. Den krig eller det krig som drabbar ett nordiskt land, drabbar oss alla. Sålunda kommer samtliga att ha stora nationella behov och inga resurser att dela med sig av. Ska man alltså "poola" och "shara" för orostider bör det i så fall vara med länder som har diametralt annorlunda behov och säkerhetspolitisk situation.


Frågan förblir: Vad finns det egentligen att utreda i Regeringens luftförsvarsutredning 2040?


Se också Försvar och Säkerhets översättning av direktiven för luftförsvarsutredningen till fotboll. Visar verkligen på det absurda.

Bekymrande situation Turkiet - Syrien (uppdaterad 24/6 20.50)

Situationen mellan Turkiet och Syrien är minst sagt bekymrande sedan gårdagen och har egentligen varit så i många år. Dock har den syriska nedskjutningen av ett turkiskt RF-4E spaningsflygplan vridit upp temperaturen.

Mycket är ännu oklart avseende vad som hände. Turkiet talar om att flygplanet störtade på turkiskt territorium, medan syriska uppgifter talar om att flygplanet sköts ned av eldrörsluftvärn när det på låg höjd och i hög fart flög strax utanför den syriska kusten.

Såväl SVT Aktuellt som TV 4 Nyheterna vill få det till att Turkiet nu har legitima skäl att påkalla stöd enligt NATO-stadgans artikel 5 och därigenom kunna genomföra en invasion av Syrien. En minst sagt vidsträckt tolkning. Som referens använder sig bägge programmen av Tomas Ries. Förmodligen är denna tolkning inte något som Tomas Ries uppskattar eftersom den går rätt långt utanför folkrätten.

De syriska uppgifterna om att flygplanet flög i hög fart och på låg höjd verifieras i turkiska tv-intervjuer med invånare i en turkisk hamnstad nära gränsen som trodde att flygplanet skulle slå i taken på husen. Uppträdandet med låg höjd och hög fart är typiskt för spaningsflygplan i syfte att undgå upptäckt och bekämpning. Att flygplanet också kränkt syriskt luftrum verifieras också av Turkiets president som ansåg det rutinmässigt att stridsflygplan kränker andra länders luftrum med några kilometer med tanke på de höga hastigheter det handlar om. Man kan fråga sig om Turkiet skulle acceptera denna förklaring om det hade rört sig om ett grekiskt spaningsflygplan. Sannolikt inte. Det kan dock ha rört sig om en oavsiktlig kränkning då landets flygvapen har ett inte alltför imponerande rykte avseende flygsäkerhet och åtföljnad av bestämmelser. Internationell standard är att kränkande fartyg och luftfartyg varnas innan man tar till verkanseld. Detta är dock inte ett krav och har kränkningarna varit upprepade kan det föranleda att man hoppar över varningar och varningseld. Det är bara att jämföra med de svenska ubåtsjakterna där man med tiden gick direkt till verkanseld.

Förutsatt att uppgifterna stämmer att flygplanet sköts ned med eldrörsluftvärn kan man också konstatera att det måste ha flugit mycket nära den syriska kusten. De mer klenkalibriga eldrösluftvärnsystem som Syrien förfogar över har en räckvidd på < 5 km, särskilt när det gäller mål på låg höjd och i hög fart. Med tanke på att territorialvattengränsen och därmed luftrummet sträcker sig 12 sjömil från kusten, rör det sig antingen om en allvarlig kränkning, ett luftvärnsrobotsystem eller helt enkelt ett haveri. Än så länge har inte besättningen återfunnits, vilket tyder på att flygprofilen varit sådan att man inte hunnit skjuta ut sig. (På Youtube finns ett filmklipp som uppges vara taget från en strand i närheten av där det turkiska flygplanet sköts ned. Man blir dock inte mycket klokare av att se det. Om någon av läsarna är slängd i arabiska får man gärna översätta och dela med sig av det som sägs)


Även om fallet skulle vara sådant att flygplanet skjutits ned i turkiskt luftrum är det högst tveksamt om Turkiet har legitima skäl att hävda självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51 och därmed kunna påkalla stöd enligt NATO-stadgans artikel 5. Det rör sig än så länge om en enda isolerad händelse och där händelseförloppet inte är helt tydligt. Man kan t ex jämföra med sänkningen av den sydkoreanska korvetten för två år sedan. Proportionaliteten mellan att ett flygplan skjuts ned och ett fullskaligt angrepp på ett land, kan ifrågasättas.


Det är inte särskilt smickrande för vare sig Aktuellt eller Nyheterna att sända dessa spekulationer som förstanyhet. Det får snarast ses som ett inlägg för att späda på NATO-skepsisen.

Mest bekymrande är dock att Ömer Çelik, vice ordförande och utrikespolitisk talesperson i det styrande AK-partiet, på Twitter talar om händelsen som större än bara mellan Turkiet och Syrien utan istället en affär mellan det internationella samfundet/NATO och Syrien. Ska en internationell interventiongenomföras i Syrien ska det vara med sanktion från FN:s Säkerhetsråd. I annat fall får det sannolikt betydligt större och mer allvarliga konsekvenser i framtiden. Ryssland sitter fortsatt på trumfen.


DN, 2, 3, 4, 5, SvD, 2


Uppdatering 24/6 20.50: Läs även Mark Klamberg som diskuterar nedskjutningen ur ett folkrättsligt perspektiv och jämför med IKFN.

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.


Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså "gammheter" (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill


Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.


Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta


Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: "Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?"


Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Amatörernas afton får en uppföljare?

Enligt en pm som SvD tagit del av förbereder nu Moderaterna för ytterligare nedskärningar i Försvaret. Enligt promemorian ska en arbetsgrupp i Regeringskansliet föreslå åtgärder, sannolikt innebärande omfattande förbandsnedläggningar, för att skapa mer långsiktigt balans i ekonomin.

Precis som så många gånger varnats för på denna och andra bloggar samt av ÖB och försvarsmaktsledningen räcker inte ekonomin för att täcka alla behov som Försvarsmakten står inför de närmaste åren. Med samma ekonomiska ansvarstagande som uppvisats i Grekland har Försvarsmakten hanterats de gångna 20 åren. Beslut på beslut om nödvändiga anskaffningar och justeringar har skjutits på framtiden och nu närmar sig väggen snabbt. Vad som händer nu när Finansdepartementet bestämmer att Försvarsdepartementet och Försvarsmakten ska klara allt inom ram är en repris på vad som skedde 1996 när Thage G Peterson avfärdade beskeden från ÖB att budgeten inte räcker för all den verksamhet och anskaffningar som beordrats.

Att försvarsbudgeten är kraftfullt underfinansierad har idogt förnekats av moderata försvarspolitiker som hellre talar om vilken "ansvarsfull" försvarspolitik man för och där den främsta talepunkten i manuskriptet är att det "inte finns något som är bestämt bortom 2014 och då går det inte att uttala sig om det och fram till 2014 är ekonomin i balans".


Morgonens besked var faktiskt helt väntat. Det nya personalförsörjningssystemet baserat på anställda soldater är enormt mycket dyrare än det gamla systemet. För att finansiera övergången ville Försvarsmakten redan 2008 genomföra nedläggningar i grundorganisationen. Detta stoppades dock av Regeringen hösten 2008 efter Georgienkriget då man insåg att opinionen inte skulle godkänna något sådant. Beskedet blev då "inte före valet" för att sedan bli "inte före nästa val". Personalförsörjningssystemet bygger därmed vidare på en kalkyl vars grunder ej infriats. Att ett av de andra benen i kalkylen ska infrias, att alla soldater stannar i snitt 6 år i Försvarsmakten, är inte heller särskilt troligt. Sedan något år tillbaka har det i princip rådit byggstopp på många förband. T ex har F 17 i Ronneby flera gånger efterlyst beslut om att få bygga nya hangarer för att inrymma de helikoptrar som i framtiden ska baseras på flottiljen, men tystnaden från försvarspolitikerna har varit massiv. Man har varit fullt medveten om vad som stundar.

Den som följde Folk och Försvars seminarium om Insatsorganisation 2014 i höstas kunde ta del av en mycket intressant redogörelse från Mikael Oscarsson (kd) över vilka materielsystem som måste ersättas under de kommande 15 åren. Listan är diger och i princip samtliga Försvarsmaktens väsentligaste materielsystem ingår. Innan 2020 kommer t ex Sverige att stå utan transportflygplan när Herculessystemet faller för åldersstrecket och i budgeten finns inga medel för anskaffning av ersättare och så fortsätter det. Anskaffning eller anskaffning har skjutits upp i denna lyxfällanförsvarspolitik, där dessutom materielanskaffningsanslaget sjunkit med 50 % sedan 2007. Istället för att avsätta medel långsiktigt och istället för att genomföra periodvisa anskaffningar har problemen skjutits på framtiden och pengarna istället satsats på projekt som aldrig lett till någon färdig produkt eller krigsförband, t ex NBF och luftvärnsrobotsystemet BAMSE.


Att det dröjde så pass länge innan en ny försvarsminister tillsattes och att Sten Tolgfors plötsligt bestämde sig för att avgå, kan mycket väl ha haft med den nu nämnda Amatörernas Afton 2 att göra. Det ligger rätt i tiden med tanke på att det en kort tid efter att Försvarsmakten lämnat in sitt underlag för förmågelyft Gripen. Den som har gott minne minns måhända att Sten Tolgfors avgång också motiverades med att reformen inom försvarsområdet nu var i hamn och målen uppnådda. Var det verkligen så? Innan Enströms tillträde var också varningarna omfattande om de enorma problem som stundar vid horisonten. Med tanke på mängden materielsystem, kritiska sådana, rör det sig sannolikt om materielanskaffning för bortåt 70 mdr kr fram till 2025 som är ofinansierad, dvs inte ryms i nuvarande försvarsbudget.


Nu talar SvD:s uppgifter om att en ny amatörernas afton, helt moderat denna gång, ska tillsättas för att se till att bl a förmågelyft JAS 39 (populärt känd som Super-JAS) ska rymmas inom budgeten. Det blir ett intressant tilltag med tanke på att någon försvarsberedning som tittar på förutsättningarna för ett framtida försvarsbeslut, ännu inte tillsatts. Återigen börjar man alltså från fel ände med att bestämma en budget och anpassa innehållet efter denna istället för att först analysera de yttre förutsättningarna. Man kan också fundera över den parlamentariska funktionen i försvars- och säkerhetspolitiken när Riksdagens Försvarsutskott ej är helt betrodd med att ta del av den hemliga information som sedan ska ligga till underlag för Riksdagsbesluten. Är det så konstigt att resultaten inom försvarspolitiken blir därefter?


Ett gammalt axiom är att uppföljare alltid blir sämre och när redan originalet var uselt lär resultatet bli därefter. Den enda skillnaden är nu att en av gruppmedlemmarna är tidigare kommendör i ubåtsvapnet.

De nya moderaterna har nu helt lämnat walk-over till Socialdemokraterna inom försvarspolitiken och frågan är närmast om Alliansen håller för denna typ av moderat försvarspolitik. Det är inte helt givet och reaktionerna från de försvarspolitiska talesmännen i Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern vittnar om att detta inte alls var sanktionerat i Alliansen. På Twitter har det idag varit ett strikt tillämpande av EMCON bland de moderata försvarspolitikerna, från att igår ha twittrat glatt om ett moderat försvarspoltiskt seminarium under kvällen. Seminariet lär inte ha diskuterat dagens avslöjande. Frågan är om den nya genomförandegruppen ens var förankrad hos försvarsminister Karin Enström med tanke på att hennes enda kommentar under dagen varit "inga kommentarer". Uppenbarligen behöver det förberedas talepunkter.


2014 kommer sannerligen att bli ett intressant år.



SvD, 2, 3, DN, SVT, SR, Smp

Bloggar: Försvar och Säkerhet, Cynismer, Sverige och Världen, Cornucopia

SvD uppmärksammar PRIO

I en ledare i SvD idag skriver Claes Arvidsson om system PRIO och injöd läsarna att "berätta sina allra bästa historier om PRIO", vilket sedan presenteras på SvD ledarblogg. Hittills har två episoder presenterats och fler lär följa (Historia 1, historia 2). Dessa är dock ganska tama och av säkerhetsskäl lär historierna förmodligen koncentrera sig kring löne- och resehanteringsfunktionerna i PRIO.

Vill man läsa något värre är det bara att slå upp senaste Officerstidningen och reportaget om vedettbåten Jägaren där ett antal PRIO-episoder tas upp.

Syrien och den ryska trumfen

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.


Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.


Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.


Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.


Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.


Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.


Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.


Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3

Satsas mer på städningen än soldaterna?

Som bekant är lönerna för svenska soldater inte mycket att skryta med. Blott 16 000 kr per månad gör att det är ett jobb vars konkurrenskraft är tveksam. Ursäkterna från officiella håll för de låga lönerna är många och för att nämna några:

"Det är en ingångslön"

Förvisso, men löneutvecklingen ger en maxlön långt under 20 000 kr efter 8 års tjänstgöring. De soldater som har stor tidigare utlandserfarenhet i bagaget erbjuds 500 kr högre ingångslön. Hur lockar man en IT-specialist med 16 000 kr/mån, när denne får det dubbla direkt i civil sektor? En statsvetare med en fil kand att jobba på televapen? Hur behåller man den lastbilsförare vars C-körkort Försvarsmakten har betalt när denne inte är aktuell för internationell tjänst och lönen hos åkerierna är 10 000 kr högre?

"Det är en grundlön. Man måste slå ut det över en längre tid och räkna in utlandstjänstgöring och tillägg"

En av de vanligaste förklaringarna. Man ska dock ha i åtanke att om alla anställda soldater under en åttaårsperiod ska få tjänstgöra utomlands en enda gång under 6 månader krävs det att de svenska internationella insatserna mer än fördubblas. En mycket stor del av soldaterna har också sådana tjänster som gör att de mer än sannolikt aldrig kommer att efterfrågas i internationell tjänst. Räknar man dessutom på att arbetstiden vid insats är mer än dubbelt så lång som normalt hemma blir det en rätt dålig affär när löneförstärkningen är 80 % och ju högre grundlön man har desto mindre är löneförstärkningen. Ser man till målbilden var det från början också tänkt att en stor del av de internationellt insatta förbanden ska utgöras av tidvis tjänstgörande soldater och inte de heltidsanställda.

"Man är inte soldat för lönen utan upplevelsen"

Visst är det mycket mer än lönen som lockar med de militära yrkena. Dock ska ändå utgifter och inkomster gå ihop när månaden är slut. För att citera en soldat som intervjuades i SVT Agenda härom veckan så är det ett yrke som man inte har råd att hålla på med. En annan menade i Sveriges Radio på att hon tjänade mer när hon sommarjobbade på slakteri. För somliga är det upplevelsen som är lockelsen och då framförallt utlandstjänsten, men mycket långt ifrån alla kommer någonsin att komma i kontakt med utlandstjänst och många av de som gör det nöjer sig efter en gång med att bocka av en punkt på sin bucket list och byter sedan jobb.

"Det är 14 sökande till varje plats"

Ändå är det inte fullt bemannat vid inrycken. Det intressanta är dessutom den mängd som Försvarsmakten lyckas behålla och vilken kvalitet dessa håller – inte hur många som söker. Statistiken för detta års avgångar är inte rolig att se och för att personalförsörjningssystemet ska fungera krävs det att varje anställd soldat stannar minst 6 år, annars kommer kostnaderna avsevärt att stiga.


Listan kan göras lång. I ett i närtid publicerat inlägg togs aspekten upp att istället för att lägga ytterligare 2,5 mdr kr per år på internationella insatser skulle dessa pengar förmodligen göra avsevärt större nytta som löneförstärkning för såväl officerare som soldater. Om de nu fanns att tillgå i försvarsbudgeten, vilket de inte gör. Lars Wilderäng, mer känd genom sin blogg Cornucopia och boken Midvintermörker, har på uppmaning av Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och Säkerhet räknat på soldatlönerna och förmånerna och sammanfattar det hela mycket träffande: "Som det är nu får en 20-åring högre lön om hin slutar och börjar diska på Tre Vapen eller torka toaletterna på Högkvarteret eller Försvarsdepartementet. HKV och Försvarsdepartementet värderar de som håller rent på sina toaletter högre än soldaterna som skall offra sina liv för landet".
Läs gärna inlägget och de räkneexempel som finns där.


För ungefär två år sedan skrev Jan Kallberg ett inlägg på Newsmill där han angav tio skäl varför det nya yrkesförsvaret kommer att haverera. För inlägget hånades han bl a i kommentarerna här på WW. Tiden har dock gett Kallberg rätt på flera punkter.


Det känns synd att behöva säga det än en gång – det hade varit mycket lämpligare med en gradvis övergång till ett nytt personalförsörjningssystem och helst ett system som blandade såväl anställda som värnpliktiga soldater.


Läs även Officersförbundets 1:e vice ordförande om soldatlöner och bemanningen av Org 13: "Ingen medlem får hamna mellan stolarna pga att PRIO inte kan ta fram var den enskilde är tillsvidare placerad eller motsvarande".


GP

Övertidskrig

Den som följer Cornucopias blogg har säkert redan sett det här filmklippet, men eftersom inte alla gör det renderar det i en post här också. Det är förmodligen rätt många som ser en och annan parallell till innehållet i filmen.

Kriga på övertid?

Strategiska realiteter fortfarande aktuella (uppdaterad 21.15)

Rysslands högste general har i dagarna besökt Finland och idag Sverige. Under besöket i Finland gick general Nikolaj Makarov ut i hårda ordalag mot Finland och finsk säkerhetspolitik. Bland annat ifrågasätta han enligt finska Yle Finlands rätt att hålla militärövningar på landets eget territorium. Närmare bestämt rör det sig om övningar i östra delen av Finland och generalen ställde frågan mot vem dessa övningar syftar. Generalen varnade också Finland för att ytterligare närma sig NATO, vilket han ser som ett hot mot Ryssland. Makarov anklagade också Finland för att stödja Georgien i fråga om Sydossetien och Abchazien. Makarov ifrågasättande av övningar i östra Finland ter sig rätt märkligt med tanke på de stora ryska Ladogaövningarna, såväl 2009 och 2012 nära den finska gränsen. Just Ladoga 2009 som hölls samtidigt som Zapad 2012 lär ha varit en av anledningarna till tidpunkten för den svenska beredskapsövningen Dagny II som utgjorde starten för det svenska nationella försvarets pånyttfödande.

Makarov träffade sedan president Ninistö, som enligt Huvudstadsbladet upplyste Makarov om att hans felaktiga slutsatser bygger på felaktiga analyser av Finlands säkerhetspolitik.

Idag är Makarov på besök i Sverige. Vad han meddelar Sverige under sitt besök är höljt i dunkel och än så länge har endast SvD och Aftonbladet uppmärksammat Makarovs uttalanden i Finland. I Riksdagen ställde Lars Ohly frågor till försvarsminister Karin Enström med anledning av att Makarov anklagas för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Makarov ska under sitt besök träffa såväl Enström som ÖB Sverker Göransson. Varken på Försvarsdepartementets eller Försvarsmaktens sidor (utlagt nu) finns information om besöket.

Den ryska utrikes- och säkerhetspolitiken utgör ett reellt problem för Sverige. I Sverige vill vi gärna leva i tron om att världen avseende utrikes- och säkerhetspolitik har utvecklats bort från det Kalla kriget, vilket den i stort sett har. Problemet är dock att man i Ryssland alltmer är benägen att återgå till den typ av utrikespolitik som fördes i världen på 30-talet där det var stat mot stat, mer än dagens globalisering. I söndagens Agenda talade försvarsminister Enström om att Sverige får hålla koll på utvecklingen i Ryssland och i media betonas ofta att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå och att huvudfokus ligger i Kaukasus. Frågan är om åskådarplatsen är tillräcklig. Ser man dock till var den modernaste materielen grupperas är det inte i Kaukasus eller Fjärran Öster utan framförallt i det Västra Militärområdet, dvs Östersjön och Arktis. Med andra ord Sveriges närområde. SvD:s Rysslandsexpert Jan Blomgren talar i en analys av Makarovs utspel om att Ryssland känner sig alltmer trängt av NATO. Det är naturligtvis en anledning, men bidragande är också att just i det Västra Militärområdet finns det som ses som nyckeln till Rysslands framtid. Analyserna i serien Strategiska Realiteter är fortsatt gällande.


Man ska ha fullständigt klart för sig att hot är en helt annan sak än förmåga. Ryssland har knappast någon avsikt under att använda militärt våld mot någon av sina grannländer. Att däremot återta förmågan är något som bör leda till åtgärder. Att bygga en förmåga tar ett decennium. Att ändra en avsikt går avsevärt snabbare.


Bloggar: Staffan Danielsson (c)


Uppdatering 21.15: Under sitt tal i Finland visade general även en karta över Europa, där en gräns var dragen mellan Sverige och Finland. Det som ligger öster om gränsen, dvs Finland och Baltikum, ansåg Makarov utgöra Rysslands intressesfär och det väster därom NATO:s. Finlands deltagande i samövningar med NATO samt det nordiska försvarssamarbetet ansågs vidare kunna utgöra hot mot Ryssland och de finska övningarna ansågs inte vara försvarsövningar utan riktade mot Ryssland.

Tomt ryskt ordskrammel om återinstiftande av gamla tiders gränsdragning från Sovjetunionens dagar har förekommit många gånger tidigare. Dock är det första gången någon i samma position som Makarov, dvs rysk ÖB, yttrar åsikter som dessa och dessutom i ett grannland. Hade det rört sig om en groda torde Makarov snabbt ha blivit uppläxad av presidenten kombinerat med en ursäkt till Finland. Så har dock inte skett och kommer sannolikt inte att ske heller.

Makarovs framträdande gör det än mer intressant att få veta vad han hade att säga idag till försvarsminister Karin Enström och hans motsvarighet Sverker Göransson. Det lär dock aldrig komma ut någon annan version än att det var ett ytterst trevligt besök med en rad artighetsfraser och löften om framtida samarbeten. Oavsett vilket är berör Makarovs utspel i Finland i högsta grad genom såväl solidaritetsförklaringen med de nordiska länderna som genom EU:s solidaritetsdeklaration.

Glädjande var att se att SVT Aktuellt i 21-sändningen uppmärksammade Makarovs utspel i Finland. Mindre imponerande var att man inte med ett ord nämnde att Makarov i skrivande stund befinner sig i Sverige.

Två olika exempel på exekutivt ledarskap (uppdaterad 22.50)

I närtid har två olika exempel av ledarskap på hög nivå manifesterats. Idag har vi firat Sveriges nationaldag. För många svenskar en dag vilken som helst i kalendern, men sedan några år helgdag och därmed mer uppskattad. Frågan är bara hur många svenskar som reflekterar över hur bra vi har det i Sverige. Även om det finns en rad förbättringsområden är det ändå ett fantastiskt land att leva. Det är få förunnat att avnjuta det vi i Sverige var dag tar för givet, såsom yttrandefrihet, demokrati, rent vatten och en rad andra saker. Vilken dag passar då bättre än denna för att medaljera de svenskar som gjort stora insatser vid försvar av många av de rättigheter de flesta av oss tar för givet, och i vissa fall även sårats i samband med detta? Just så skedde idag i samband med högvaktsavlösningen på Stockholms slott där ÖB medaljerade en rad svenska veteraner som sårats under internationell tjänstgöring, samt utdelade Försvarsmaktens förtjänstmedaljer i guld med svärd respektive silver samt Försvarsmaktens belöningsmedalj i silver till personal för insatser i samband med strider i Afghanistan (lista). Därefter höll prins Carl Philip ett tacktal till de medaljerade. Detta är ett utmärkt exempel på ledarskap och visad uppskattning för de individer som gjort stora insatser och som sårats då de ställt upp för att utöva svenska folkets yttersta vilja. Tyvärr verkar SvD vara den enda tidning som valt att uppmärksamma detta. Expressen valde t ex aktivt bort att nämna detta utan skrev bara om att Carl Philip hälsade allmänheten välkommen till "öppet slott". Apropå Riksdagens talman Per Westerbergs tal på Skansen under kvällen kan det också tyckas märkligt att Riksdagen endast väljer att uppmärksamma de som nyss blivit nya svenskar och inte de som dödats, sårats eller gjort enorma insatser i försvaret av de värderingar som vi vill erbjuda nya svenskar och som Riksdagen beordrat ska försvaras.


Det andra exemplet är inte lika lysande utan handlar om nya chefsutnämning i Försvarsmakten. Sedan tidigt i år är Försvarsmakten inbegripet i en större omstrukturering av personalen, där det övergripande syftet är att personal med rätt kompetens ska bemanna rätt befattning. I många fall innebär detta att personer kommer att behöva välja mellan att fortsätta sitt arbete i Försvarsmakten eller att sluta detta för att prioritera familjen. En stor mängd officerare kommer att hamna på befattningar som är avsedda för specialistofficerare. Nyttan av bemanningsarbetet är odiskutabel. Tyvärr har man inte tagit tag i problemet tidigare. Även om syftet är bra för verksamheten är det av yttersta vikt att de anställda känner att arbetet går rätt till och att alla behandlas lika. Tyvärr känner många anställda en stor oro över processen och upplever att vissa särbehandlas. Processen hjälps heller inte av att Högkvarteret i år är exkluderat från processen och först ett år senare ska genomföra det som resten av organisationen genomför nu och under hösten. Värst i sammanhanget är dock att den general som tidigare i år utnämndes som ansvarig för hela processen nu lämnar Försvarsmakten med kort varsel för en civil anställning innan processen är ens nära klar. Signaleffekten gentemot Försvarsmaktens anställda är alltför tydlig. Måhända lockar civila arbeten när den militära vägen närmar sig sitt slut. Likväl måste man ändå ibland anamma det som på engelska omtalas som "service above self" eller det valspråk som Gustav VI Adolf valde: Plikten framför allt.


Vikten av gott ledarskap minskar inte med högre grad. Tvärtom.


Se även Cynismer apropå det sistnämnda ledarskapsexemplet

Uppdatering 22.50: Förtydligande avseende medaljerade.

Försvaret och försvarspolitiken uppmärksammad i SVT Agenda (uppdaterat 7/6 08.00)

I SVT Agenda 3/6 ägnades ca en fjärdedel av programmet åt Försvarets situation idag och i framtiden, varvid Karin Enström för första gången på allvar intervjuades i sitt nya ämbete som försvarsminister.

Videoklipp borttaget

Inledningen av programpunkten var förmodligen den bästa granskning av situationen i Försvarsmakten som gjorts i svenska media på flera år. Soldater intervjuades om hur de upplever situationen, f d rektorn för FHS och pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks fick ge sin syn på hur han ser på Försvarsmaktens förmåga att hantera en kvalificerad motståndare, framförallt koncentrerat kring avsaknaden av luftvärn. En viss skillnad mot situationen i höstas när Försvarsdepartementet fick Försvarsmakten att ställa in Neretnieks föredrag om innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen på Arméinspektörens fältövning.

Även Johan Tunberger intervjuades som bakgrund och fick ge sin syn på underfinansieringen av materielinköpen till Försvarsmakten. Sin vana trogen de senaste åren varnade Tunberger för en anskaffning av "Super-JAS". Den nya generationen stridsflyg kommer att innebära en oerhört stor investering och sannolikt kommer det att bli en särskild budget för detta eftersom det omöjligt kan rymmas inom försvarsbudgeten. Ändå är det en nödvändig investering om inte situationen ska bli helt ohållbar under 2020-talet. Tunberger gör helt rätt som kritiserar investeringen som mycket dyr, men han nämner aldrig några alternativ till JAS 39. Att anskaffa ett annat system blir med all säkerhet betydligt dyrare än Gripen.


Karin Enström intervjuades sedan av Mats Knutsson i studion och det var nästan så att man trodde att det var Sten Tolgfors som tagit plats. Det var samma undanglidande svar och skönmålningar av situationen där ny färg raskt smetades på den nya fasaden för att dölja de djupa sprickorna under. På en av de stora frågorna som i mångt och mycket fäller avgörandet om Sverige överhuvudtaget kommer att ha ett försvar om några år, nämligen situationen för soldaterna, föll Enström in i gammalt spår och hänvisade till att rekryteringen går utmärkt och att man borde se till lönerna över hela anställningen inklusive internationella insatser istället för att bara titta på lönerna i Sverige. Enström bortsåg därmed direkt från något som hon med all säkerhet vet, nämligen att majoriteten av soldaterna aldrig kommer att genomföra en utlandsinsats. Man kan också dra resonemanget vidare till att internationella insatser måste genomföras för att hålla yrket attraktivt, inte minst lönemässigt.

Videoklipp borttaget

Räknar man lite detta kommer man fram till att om samtliga 6600 anställda soldater ska genomföra en internationell insats om 6 mån under sin anställning på 6 år, måste de internationella insatser kraftigt utökas. Räknat på att drygt 50 % av personalen i en insats är soldater krävs det förbandsinsatser på ca 1000 personer per halvår för att alla soldaterna ska få möjlighet till internationell tjänst EN gång under sin anställning. Idag kostar de internationella insatserna mellan 2 och 3 mdr kr/år. För att samtliga kontraktsanställda soldater ska få en internationell insats krävs en fördubblad ansträngning. Försvarsbudgeten lär inte tolerera att ytterligare 2,5-3 mdr kr viks för insatser. Det lär också vara ett oerhört dyrt sätt att höja soldaternas löner med ett ytterst marginellt resultat. Det skulle bli betydligt mer i lönekuvertet för motsvarande summa till löner och därmed möjligheterna att motverka just det som en av soldaterna i inslaget sammanfattade situatioenn med: det är ett yrke man inte har råd jobba inom. Men då närmar sig Försvarsmakten raskt situationen inom så många andra länder med yrkesförsvar, nämligen att mer än 50 % av budgeten går till personalkostnader mot ca 30 % för några år sedan. Också detta ohållbart om man ser till några andra av Försvarsmaktens strategiska problem, främst materielförsörjningen.


Överlag slapp Enström mycket lätt undan på frågorna från Mats Knutsson. Hon hade kunnat pressas betydligt hårdare just när det gäller de aspekter som Neretnieks tog upp. Till sommaren är sannolikt en ny försvarsberedning tillsatt för att gräva i försvarets framtida utveckling. Det kommer att bli mycket intressant att se exakt vilket uppdrag som Regeringen ställer till beredningen eftersom detta i hög grad påverkar resultatet. Klart är att situationen ekonomiskt är i högsta grad ohållbar. Personalförsörjningen har blivit dyrare än väntat (för Försvarsmakten och politikerna) samtidigt som Försvarsmakten inte kunnat genomföra de grundorganisationsförändringar man föreslagit Regeringen för att finansiera personalförsörjningen. Att Sveriges militära karta kommer att se likadan ut efter 2014 som den gör idag är mycket osannolikt. Osthyveln har gått ner till paraffinet när det gäller förmågan. Nu återstår endast att minska förmågebredden. Men vilken förmåga ska strykas? Vilken förmåga behöver inte ett land där det nationella försvaret åter är fokus och där utländsk hjälp ej kan garanteras eller får planeras? Och vilken utländsk hjälp finns att få i ett Europa där samtliga stater tagit fram den stora osthyveln och hänvisar till just hjälp utifrån?


Karin Enström har mer eller mindre omedvetet tagit den svenska motsvarigheten till att vara jordbruksminister i Sovjetunionen – ministerportföljen där målen aldrig går att nå.


Läs även Cynismer och Cornucopia apropå Agenda. Efter programmet bröt också en rätt intensiv försvarsdebatt ut på Twitter. Den enda rikstidning som uppmärksammat programmet är förvånande nog Expressen.

Uppdatering 08.45: Sveriges Radio Skaraborg uppmärksammar på morgonen de många avhoppen bland soldaterna. Bl a intervjuas en ung soldat som berättar att hon tjänade bättre när hon sommarjobbade på slakteri. Ett uttalande som i mångt och mycket sammanfattar problemet.



Uppdatering 7/6 08.00: Tyvärr verkar inte SVT tillhandahålla inbäddningar av klipp som inte startar automatiskt och det går ej heller att justera i html-koden. En klar nackdel för folk som sitter med mobilt bredband med trafikgräns.

Tråkiga nyheter

På försök avvecklas från och med idag möjligheten att helt anonymt kommentera inläggen. Ett flertal gånger har helt anonyma kommentatorer, som inte ens bemödar sig med att hitta på en /signatur, kommit med fräna angrepp på andra personer i kommentarsfälten. Somliga gånger går flera olika kommentarer att härleda till en och samma person som försöker framstå som flera. Dessa förfaranden utgör problem eftersom de sänker debatten och får mer seriösa kommentatorer att dra sig för att kommentera.

Cornucopia meddelade tidigare i veckan helt anonyma kommentarer stängs av på försök och eftersom detta verkar falla väl ut görs nu så även här. Detta innebär inte att det inte längre går att kommentera anonymt. Det går alldeles utmärkt. Skillnaden är bara att man måste ha ett konto registrerat hos Google, Wordpress eller OpenID och dessa går att skaffa anonymt. Cornucopia tipsar om Verisigns OpenID-tjänst som är oerhört enkel att registrera sig på och allt som krävs är att man har en mailadress.


Kommentarerna kommer fortsatt att modereras innan de publiceras.