Idag kom beskedet att det blir tre st strf 90 och en bärgningsbandvagn 90 till Afghanistan. Dock kommer det i första hand att endast bli frågan om förhandslagring av fordonen på plats, till man bestämt hur bemanningen ska lösas.
Hela frågan är rätt symptomatisk för beslutsfattande för svensk militär. I höstas identifierades behovet av, eller väcktes frågan om, en förstärkning med strf 90 i Afghanistan. Nu, ca 2 mån senare fattas beslutet att fordonen ska tillföras kontingenten, men det dröjer ytterligare några månader innan personal finns på plats som kan använda dem... Beslutscykeln är inte direkt snabb. Tiden från observation till aktion verkar handla om en rörelse genom kvicksand. Historiskt har det varit likadant sedan första Bosnienbataljonen, Kosovobataljonen, korvetten till Libanon och nu senaste handlar det om marint deltagande utanför Somalias kust (beslut fattas sista januari i Riksdagen och operationen påbörjas till sommaren). I genomsnitt har det tagit ett drygt halvår från att behovet identifierats och informellt beslut tagit till att riksdagen fattat beslutet och enheten avmarscherar. Jämför man med när F 22 sattes upp i Kongo, tog det 14 dagar från ett hastigt regeringsbeslut till att förbandet startade omgrupperingen. Ungefär lika kort var tiden från att order kom om att tillföra UAV:n Falken till Afghanistan till insats påbörjades.
Chefen för Försvarsmaktens insatsledning kommenterar beslutsförloppet i SvD: "Jag har lärt mig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt".
En av de tidigaste sakerna jag lärde mig i Armén var att "uraktlåtenhet att handla ligger en chef mer till last än ett felaktigt beslut" (har funnits sedan länge i ett antal olika reglementen och doktriner i Försvarsmakten. Uttrycket har också förekommit flera olika versioner beroende på utgåva)
Som civilist kanske man har svårt att förstå varför det inte bara är att tuta och köra med stridsfordonen när de väl kommit på plats, men att utbilda vagnspersonal från noll till att bli duktiga rör sig om ett drygt halvår. Uppträdandet som mekaniserat infanteri istället för jägarstrid skiljer sig också. Det förband som ansvarar för den nu aktuella styrkan i Afghanistan är uppsatt av K 3:s NBG-skvadron, vars huvuduppgift varit ungefär så långt från mekaniserad strid man kan komma, därav bemanningsproblemet. Försvarsmakten har inget stående mekaniserat förband redo för insatser på kort varsel.
Jag skulle tippa att fordonen blir stående till nästa avlösning i Afghanistan, då personalen kommer från ett mekförband (om de inte är för upptagna med högvakt förstås. Det gäller ju att vi använder våra insatsförband till rätt uppgift. Suck....). Enligt mil.se vill man ha fordonen tillgängliga under sommarens val i Afghanistan då man kan räkna med stökigheter. En annan faktor som inte nämns är att det är under våren som talibanerna brukar påbörja nya offensiver. Den svenska kontingenten befinner sig dock inte i den delen av landet.
Det har också diskuterats huruvida man ska tillföra Afghanistanstyrkan terrängbilen Galten med sin högre skyddsnivå, men där har ännu inget beslut fattats. Någon som är förvånad? Som jag har nämnt tidigare har Norge sedan snart två år stridsfordon 90 i Afghanistan, och var också det första landet som använde stridsfordon 90 i strid. I mitt förra inlägg (om det återfunna intresset att försvara Sverige på hemmaplan) skrev jag om det tal Norges försvarsminister Anne-Grete Ström-Erichsen höll i början av december för Oslos Militära Samfund. Man kan jämföra ovanstående med vad Ström-Erichsen sade i sitt tal: ”Vårt personell på bakken i Afghanistan, og det personellet som snart reiser til Afrika, skal vite at vi gjør alt vi kan for å skaffe dem utstyr som reduserer risikoen så mye som mulig. Det er derfor vi har gått til anskaffelse av nye pansrede IVECO-kjøretøy. Det er derfor vi har brukt millioner på nye jammere mot improviserte bomber. Det er også en hovedårsak til at vi hurtig har klart å få på plass nye moderne transportfly”.
Mil.se berättar idag också att UAV:n Falken kommit till flitig användning efter att den anlände i Afghanistan i skiftet november-december. Det förefaller för många som rätt märkligt att man inte tidigare skickat svenska UAV:er till Afghanistan och jag tror att UAV i fortsättningen kommer att vara ett stående inslag i den svenska kontingenten. Förhoppningsvis ger detta en viss skjuts åt anskaffandet av ytterligare UAV:er och en ersättare till den nu något gammalteknologiska och logistikkrävande Ugglan. Det senaste budet i UAV-frågan var att den ökända Genomförandegruppen i våras identifierade anskaffandet av ny UAV som verksamhet som avbryts. Hittills är det bara sagt att Falken ska var i Afghanistan till februari.
Man kan ju fråga sig om den ens får vara där så länge med tanke på att den är israelisk, liksom några andra unika förmågor i Försvarsmakten. Snart kommer det nog påbud om att uav:erna ska hem för att brännas på Sergels Torg. "Skit samma om förmågorna kostar en miljard och räddar svenska liv. De är israeliska och ska dö, för Israel är ont och det är viktigast att visa!". Att ersätta den ultramoderna materiel som är israelisk och kritisk för Försvarsmakten skulle jag tippa på skulle kosta skattebetalarna ca 2 mdr kr och två år i materielutveckling (minst) och det tror jag inte man avser betala. 2005 stoppades Flygvapnet från att delta i en flygövning i Italien en dryg vecka innan övningen startade, då Israel också skulle delta. Då var ca 400 000 kr i förberedelser kastade i sjön. Ett drygt år senare skulle Sverige delta med en korvett utan för Libanon och man hade då problem med att programmera radarvarningssystemen. Det problemet skulle deltagandet i flygövningen ha kunnat avhjälpa delar av. Så kan det gå...
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vilka materielsystem som tillförs förbanden som är insatta, bara att chefen på plats blir tillförd den materiel han anser att han behöver. Där finns det tyvärr ett otal exempel på att man i Stockholm kvitterat anropen med "hörbarhet nolla" och stängt av mottagaren.
Andra bloggare: Tokmoderaten
15 kommentarer:
Insatschefens beslut förefaller synnerligen avvägt?? Varför just 3 st? Är det särdeles kostnadseffektivt med 3 st? Logistikfunktionen som erfordras är överslagsmässigt likartad om det är denna volym eller ett kompani. Kostnadseffektivitet är nog inte Försvarsmaktens starka sida. Är det dessutom så att man har svårmod avseende vilka som ska vara förare när det årligen utbildas både vpl och officerare samt den volym av strf 90-förare som dessutom har internationell erfarenhet. Beslut och kommentarer från Försvarsmakten är tveksamma-hjälper hårdare politisk styrning och insyn i verksamheten?
Jag tycker det är mycket intressant hur FYRA stridsfordons vara eller inte vara i Afghanistan är så svårt att fatta beslut om. Troligtvis är det ju så att det är fantastiskt svårt att få iväg fordonen när hänsyn ska tas till alla regelverk som reglerar verksamheten idag. Men från ett löjtisperspektiv verkar det ju så enkelt. Fordonen finns, reservdelar finns, transportkapacitet med AN-124 finns, PlutC och Stf finns redan utsedda och att rekrytera vagnspersonal för dessa med kort varsel är med största sannolikhet en smal sak. Skulle som sagt vara intressant om någon kunde beskriva problemet. Eller är det bara så att det inte är budgeterat för den rent monetära utgiften och således är ett beslut omöjligt?
Intressant med personalhanteringen på IKS:en förövrigt. Hörde att nu när styrkan faktikst ska iväg (kan väl i dagsläget ses som mycket sannolikt) så beordrar HK att fartygschefer och annan vital personal ska bytas ut mot mer "erfaren". Om man nu har satt upp ett beredskapsförband borde det väl bemannas med chefer från första början som duger vid en ev insats. En positiv effekt blir då att förbandet kan verka kort tid efter order, vilket ju borde vara en viktig faktor för ett beredskapsförband.
Som svar på din fråga, tror jag det är direkt kontraproduktivt. Om man slapp vända på varje krona, tror jag skulle hjälpa rätt mycket.
Jag tror faktiskt inte logistiken för stridsfordon är så likartad oavsett om det gäller ett kompani eller en pluton. Stridsfordon är oerhört underhållsintensiva och slits mycket snabbt vid skarp användning. De som kom hem från Liberia var i princip helt slutkörda, varvid man fick köra enorma renoveringar på dem för att "skruva tillbaka körmilen".
Kostnaden för tillförandet uppges som 20-25 milj kr, varvid man måste minska motsvarande summa någon annanstans i budgeten. Jämför man med ett annat kapitalintensivt materielsystem, JAS 39 Gripen, få man ca 700flygtimmar för den kostnaden, vilket är en tiondel av vad Flygvapnet fick flyga 2008 och det i sin tur är vad en normal NATO-division ur ett västland flyger årligen och det med mycket dyrare flygsystem.
Jag vill hävda att hela det ekonomiska system som politiskt ålagts Försvarsmakten är helt sjukt, men förhoppningsvis blir det bättre i år då vissa förändringar införs.
Huvudsaken är att befälhavaren på plats får vad han anser att han behöver för att lösa uppgiften och det löser man inte genom hårdare politiks styrning eller insyn i verksamheten. Det finns ganska bra redovisat av Ulf Henricsson hur totalt oförstående Utrikes- och Försvarsdepartement i Stockholm försökte detaljstyra hans arbete i Bosnien, varvid han till slut valde att koppla ner förbindelsen för att kunna lösa sina uppgifter i området. Jag tvivlar på att den svenska insatsen hade blivit så lyckad som den blev, om Stockholm hade fått styra allt.
Hoppas du ursäktar det långa svaret.
Nu blev det lite fel ordning då Olles kommentar kom medan jag skrev svar till "Försvarsvän".
Olle: Jag tror som du ser ovanför att slantarna spelar en stor roll. Betänk att önskan om stridsfordon kom under senhösten under Försvarsmaktens hittills absolut sämsta ekonomiska år. Efter nyår finns det nya pengar. Det finns en ekonomisk reserv för krissituationer, men jag kan inte säga vad nivån som utlöser användande av den är.
Det var intressanta uppgifter om IKS som jag faktiskt inte hört. Som du beskriver det låter det helt vrickat. Själva beredskapsförbanden är ju sedan ett år tillbaka papperstigrar då de tilldelas beredskapnivån R90. Det betyder i klartext att förbandet endast finns på pappret men att personalen inte behöver vara rekryterad. Vidare betyder det att eftersom ingen personal är rekryterad till förbandet behöver ingen beredskapsersättning för dem utgå. Endast förband i R10 och R30 betalas ersättning och där ska personalen också finnas utpekad. Du inser ju själv varför alla förband helt plötsligt blev R90 istället för att vara R30 och R10 som tidigare utpekat... Kollar du i Regeringens regleringsbrev (finns länkat i gårdagens inlägg vill jag minnas), ser du att antalet förband med högre beredskap än R90 för 2009 är ytterst, ytterst få.... 2 st av totalt 20 av de förband som har högre beredskap än tre år(!).
Det skulle kunna vara en förklaring, men den är ju inte smickrande för vårt system.
Självklart är kraven på att hålla budget något som begränsar, men dessa krav är konsekvenser av försvarsmaktens fleråriga oförmåga att prognosticera sina kostnader.
Det kostar, förr eller senare, att slarva med ekonomin om resurserna är begränsade. Och de är det.
Kan någon förklara för mig på vilket sätt dessa Strf 90 hjälper förbandet att utföra sin uppgift?
När det gäller beredskapen är det kanske rimligt att sänka beredskapen på förand varsförmåga ändå inte efterfrågas?
Leffe: Du borde omformulera frågan så här istället: Varför ska vi ha förband anmälda till internationella styrkeregister, när vi inte avser använda dem? Många av de förband som listas har efterfrågats de senaste åren i internationella insatser under såväl FN, som EU-paraply utan att Sverige har skickat dem. Återigen verkar det viktigaste vara att få vara med i tuffa gänget.
Avseende ekonomin, tycker jag att du är lite orättvis faktiskt. Försvarsmakten har hittills aldrig dragit över sin budget, dock har det fattats pengar för att genomföra verksamhet. Försvarsmakten har också drabbats mycket hårdare av de politiska regleringarna med olika verksamhetskonton än andra myndigheter, vilket ställer till det ordentligt vid extra uppgifter och besparingar under året. Jag håller dock med dig om att oförmåga att prognosticera budgetens utfall har förekommit.
Som jag har förstått det kommer stridsfordonen delvis att användas som man gjorde i Liberia - som avskräckning. Ett annat användningsområde bör vara som understöd vid högrisk-insatser, som t ex den härom året när en lokal krigsherre som skulle gripas, dödades. Med all säkerhet kommer de inte att användas vid MOT-verksamheten, vilket hittills varit den som varit mest utsatt och så kommer att förbli. Det ligger i verksamhetens natur. Långdistanspatruller som MOT genomför är ingenting för stridsfordon av flera orsaker (räckvidd och övrigt underhåll, befolkningens inställning, vägarnas hållbarhet m m).
Jag håller nog med "Försvarsvän" om att beslutet att sicka just 3 stycken vagnar till Afghanistan verkar lite galet med tanke på de tilläggsfunktioner som krävs. Syte, tornmekaniker, vagnsmekaniker och en hel bärgningsgrupp kommer att behövas oavsett om man skickar 3 eller 9.
Sen har ju wiseman helt klart rätt i att vagnarna är OERHÖRT underhållskrävande. Vagnarna som var i Liberia klarade en mission á ca. 6 månader innan det var hem till Sverige för renovering, och det var sällan vi rullade mer än 30 mil utan att någon vagn på kompaniet rasade. Erfarenheten är kanske den att vi saknar det antal 90C vagnar som krävs för att kunna ha ett helt kompani utomlands under en längre period, och man väljer därför att endast skicka 3.
Fort men fel!
En liten tanke angående din kommentar om att agera snabbt. Jag är ganska övertygad om att många beslut i Försvarsmakten genom åren har varit just "fort men fel" och därför har kostat oerhörda resurser, även om jag nu inte på rak arm kan komma på något klockrent exempel. Om det nu har tagit lång tid för att det hela ska bli "väl genomtänkt" så får det likväl kritik. Det är svårt att hitta den gyllene medelvägen... även om jag anser att Försvarmakten är en oerhört beslutströg organisation där den största rädslan på högre nivå är att behöva stå och skrapa med foten och förklara för chefen att det har blivit knas... Det ser inte bra ut i tjänstgöringsomdömet, och dylikt lämpar sig endast att bedrivas på plutonsnivå.
Naturligtvis ska man inte handla utan att ha skaffat sig beslutsunderlag, men en av grunderna i just stabsarbete är just att fullgott beslutsunderlag för beslut går relativt snabbt att skaffa sig och efter ett tag övergår arbetet i finputsning. Du har helt rätt i att den gyllene medelvägen är bäst. Hur uppnår man den? Träning och en vilja att pröva, vilket man bäst tillgodogör sig genom att öva mycket och det gör vi ju tyvärr inte.
Jag håller däremot inte med dig om att snabba beslut lämpar sig mest på låg nivå. Snabba beslut är ännu viktigare på hög nivå för att man på låg nivå ska hinna verkställa dem.
Du pekar på en faktor jag anser spelar en ytterst stor roll i sammanhanget:
"Försvarmakten är en oerhört beslutströg organisation där den största rädslan på högre nivå är att behöva stå och skrapa med foten och förklara för chefen att det har blivit knas... Det ser inte bra ut i tjänstgöringsomdömet, och dylikt lämpar sig endast att bedrivas på plutonsnivå"
Ju högre upp i hierarkin man kommer desto ovilligare är man att fatta riskfyllda beslut utan drar istället ut på det hela. Ett iakttagande som Clausewitz gjorde redan för 200 år sedan och som hänger med än idag. Jag skulle vilja påstå att det är ännu aktuellare i dagens samhälle när ytterst få vågar ta beslut utan istället skyr ansvaret och skjuter frågan uppåt eller åt sidan.
Det är väl lite å skjuta på öppen kasse men...
Är det i slutändan inte politikernas nedskärningar som har ansvar för att försvarsledningens skotträdsla? Får en känsla av att det finns ytterst lite handlingsutrymme inbyggt i systemet.
Å andra sidan, kanske är det bara en fråga om försoffad stabskultur? Man undrar i så fall var förnyelsen ska komma ifrån...
Där har vi faktiskt en fråga till dig Wiseman: Finns det idag några positiva trender i försvarsdebatten, eller är "botten" ännu ett par år (och incidenter) bort?
Det positiva i försvarsdebatten är att det inte längre är tabu att tala om att vi måste ha ett försvar som kan försvara Sverige.
Dock anser jag att man är helt grundlurad om man tror att Försvarsmakten inte kommer att drabbas av drastiska nerskärningar i inriktningspropositionen. Längre än så har vi alltså inte kommit.
Hoppet är dock det sista som lämnar människan, så jag fortsätter kampen för ett starkt försvar som klarar av att försvara landet och göra internationella insatser, med det tidigare som huvuduppgift. Idag är det inte både och, det är inte ens endera, utan snarast varken eller.
Bra Wiseman, skönt att höra att du inte ger upp "kampen"!
Du menar väl ändå att beslut om marin insats i Somalia ska fattas i slutet av Januari? Nu har du skrivit Libanon.
Angående fartygscheferna, är det så att man sedan länge planerat byte av chefer på fartygen nu i januari. Dessa är inte de samma som har varit chefer under beredskapsperioden. Dock har de lång erfarenhet i korvettsystemet, vilket jag inte riktigt tycker framgår i nedanstående artikel.
Men från högkvartet riktades kritik mot förbandet mot att man inför insats valde att byta ut fartygscheferna. Detta tycker jag dock är helt förståeligt, och jag tror att insatsen i slutändan kommer genomföras med högkompetenta och erfarna fatygschefer.
http://www.blt.se/nyheter/karlskrona/forband-vill-skicka-tva-nya-chefer-till-somalia(1081932).gm
Sjöoff: Naturligtvis menar jag Somalia! Pinsamt slarvfel. Jag ska ändra omedelbart.
Tack för att du klarade ut omständigheterna runt bemanningen! Sådant är alltid välkommet.
Du har precis fått ett nytt fan. Den här bloggen går raka vägen in i min RSS-Läsare.
//
Jonathan (PP)
Bloggare
Skicka en kommentar