Gästinlägg: Riskfritt, för vem?

Nedan följer det under natten utlovade gästinlägget av en av piloterna i det förband som är tänkt att delta i FN-insatsen över Libyen. Han liksom många andra är förvånad och upprörd över den socialdemokratiska retoriken runt det svenska deltagandet i FN-insatsen och är förmodligen precis lika undrande över vilka de begränsningar i attackbeväpningen är som Carl Bildt nämner som orsak till att man inte skulle klara av att verka mot markmål. Vore Bildts ord sanna skulle ju detta innebära en enorm blotta i det svenska försvaret, vilken borde åtgärdas omedelbart. Nu är situationen sådan att de attackvapen som inte fungerar för svenska flygplan är samma modeller som till stor del används av de övriga koalitionsländerna, nämligen GBU-12, -49 och derivativ av dessa.

Wiseman

----------------------------------------------

Riskfritt, för vem?


Jag har under en längre tid tränat på alla typer av uppdrag vi är tänkta att utföra i och runt Libyen. Att släppa en precisionsstyrd GBU 12/49 med hjälp av ett av värdens bästa laserutpekningssystem, med ett av världens bästa flygplan – otvivelaktigt det mest prisvärda – är inget som kan anses vara ute i kanten på kunskapsramen.

Men så kommer då frågan: ”Kan du vara heeelt säker på att inte skada civila eller att bomben inte träffar fel?”. Frågan kan tyckas vara berättigad men faktum är att den är helt onödig. Ställer man den frågan så har man redan bestämt sig för ett resultat av diskussionen, kanske i all okunskap. Det går så klart aldrig att vara heeelt säker på resultatet av en icke-trivial kedja av händelser som bombfällning, oavsett kvalitén på ingående delar. Styrfenor kan gå av, civila kan köra stridsvagnarna.

Jag tror ingen politiker skulle överväga att detaljstyra läkare på ett sjukhus. Vilka operationer som är att rekommendera för vilka åkommor är upp till läkaren som nogsamt väger risker för och emot. Operation innebär alltid en risk men jämför man den risken med alternativet så är kanske, eller kanske inte, den värd att ta för att rädda patienten. Men faktum kvarstår, det är läkaren som gör bedömningen och ingen medicinsk outbildad, briefade eller inte, skulle någonsin lägga sig i denna detaljprocess. Läkaren styrs av att alltid måna om patientens bästa.

När Urban Ahlin (s) nu raljant meddelar att jag inte kan avgöra om mål är civila eller militära eftersom jag flyger så högt, och dessutom insinuerar att jag skulle bomba även om jag var osäker, så blir jag lite fundersam och undrar stilla hur mycket detaljkunskap han sitter inne med? Min utbildning är i alla fall i tidsåtgång och komplexitet ganska lika läkarens. Nog för att politiker är perceptiva men har han verkligen på denna korta tid lyckats sätta sig in i alla detaljer som rör detta ämne så han kan detaljstyra på detta vis?

Faktum är att genom att ta ifrån oss möjligheten att slå ut mål på marken med en bredsida av begränsningar så kommer det troligtvis innebära samma sak som om man förbjudit en viss typ av operation, civila som kunde ha räddats räddas inte. Den nyfikne undrar säkert varför.

Man kan diskutera detta fram och tillbaka, hävda att läkare räddar liv men vi vill ta desamma, men saken hamnar alltid nere på samma fundamentala och aningen filosofiska frågeställning; är det rätt att riskera livet på ett fåtal för att rädda betydligt fler andra? Jag är pragmatisk och anser att svaret generellt är ett tydligt ja! I alla fall så länge som man har den helhjärtade intentionen att urskillningslöst rädda liv, och det har vi den helhjärtade intentionen att göra.

Urban Ahlin säger att om vi ser civila anfallas av Khadaffis militär så ska vi använda Gripens överlägsna fartresurser att åka därifrån! Jag vet inte om jag skulle kunna sova lika bra efter ett sådant beslut, även om jag så klart lyder order och gör som jag blivit tillsagd.

Nu tycker jag så klart inte att vi ska få fria händer att göra vad vi vill bara för vi är tränade för det. Faktum är att det militärt finns väl etablerade och långt testade metoder för att styra risknivån vid alla typer av vapenanvändning. Dessa kallas Rules Of Engagement, ROE, och är detaljerade nästan in i absurdum bara för att just styra egenrisk mot vådabekämpning. Men det är militära detaljer som kanske inte passar sig här.

Tas vi helt ifrån möjligheten att verka mot markmål så kommer vi avsevärt begränsas i vad vi kan göra för att upprätthålla FN-resolutionen. Det är enkelt att sitta i opposition i Stockholm och i okunskap uttala sig med bredsidor som påverkar liv lång långt bort med anledningen att det skulle bli problem medialt om en förlupen bomb träffade civila.

Någon med en skopa kurage, likt de till höger på den politiska skalan, skulle i stället läsa den prekära situationen och förbereda sig och media på att allt kanske inte kommer att gå så svensk perfekt men att de tiofaldigt, eller mer, räddade civila är tacksamma för att de fått chansen till ett liv i sitt hemland.

Duke