Nous ne freinons pour personne

"I över ett decennium har EU lekt med tanken på att skapa en gemensam försvarspolitik, och i slutändan ett gemensamt EU-försvar. Men Libyenkrisen har visat att drömmen är död, suckar diplomater i Bryssel" är ett citat från en artikel i SvD om effekterna av Libyen-krisen. Inte minst i Sverige är dessa mycket kännbara där Regeringen stått närmast handfallen inför utvecklingen i Nordafrika och inte minst i Libyen. Att det skulle bli ett flygförbud över Libyen var närmast givet när Arabförbundet reste krav på detsamma. Ändå tog det åtskilliga dagar efter FN-mandatet innan någon som helst fingervisning avseende beslutsavsikt kom från Regeringen. Den annars så talföre försvarsministern Sten Tolgfors som i tid och otid framhåller Försvarsmaktens förmåga att agera här och nu, har lyst med sin frånvaro från det offentliga rummet sedan krisen uppstod. Nu om någonsin fanns det förband i hög beredskap som kunde sättas in med kort varsel, såväl i luften som till sjöss men beslut har aldrig kommit.

Att man ansett ledningen för insatsen som oklar och otillräcklig är en mycket gångbar ståndpunkt. Det måste helt klart redas ut. Att denna skulle komma att klaras ut med tiden lär var och en ha kunnat förstå. Rätt åtgärd i sådana fall är att höja beredskapen på intressanta enheter och om möjligt framgruppera dessa för snabbare insats, så att när svenskt beslut om insats eventuellt kommer, kan denna genomföras inom timmar istället för om flera veckor. Det är alltid enklare att sänka en intagen beredskap än att inta en högre beredskap. Avseende deltagande i insatser beslutade av FN äger Regeringen mandat att fatta beslut, i annat fall krävs riksdagsbeslut. Känner man behov av att närmare klara ut beredskapen för EU/NBG för EAW, kan denna beredskap även lösas från Medelhavet. Så enkelt är det. Norge företrädde samma åsikt som Sverige, men ansåg i och med NATO-mötet härom dagen att frågan var utklarad och påbörjade därmed insats med sina förband som redan framgrupperats.

Det är nu utklarat att NATO kommer att ta över ledningen för hela insatsen, vilket Regeringen uttryckt som något man väntat på. "En fråga om svenskt deltagande måste komma från NATO", har det hetat. Det ter sig nu alltmer troligt att en sådan kommer under veckan, förmodligen tisdag eller onsdag. Vad blir svaret?

Regeringen har fört en mycket undfallande linje avseende händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu Syrien och Jemen. Saudiarabien och Bahrain ska vi inte ens tala om, men där har Sverige liksom många andra västländer oljevapnet emot sig. Frankrike drar sig dock inte för att redan nu varna dessa stater för konsekvenserna av deras agerande mot befolkningen. Nous ne freinons pour personne, är som vanligt den franska inställningen.

Ett annat konfliktområde man verkligen funderar över varför det är så tyst om är Elfenbenskusten, där en stor humanitär katastrof liknande Rwanda är på väg att segla upp. Den som kan sin säkerhetspolitiska historia lär minnas att EU:s stridsgrupper skapades just med Rwandas tragiska historia som bitter erfarenhet. Den svenska regeringen har alltså alla möjligheter att agera kraftfullt på det internationella planet, men verkar istället välja att aktivt stå åt sidan och pliktskyldigast heja på de andra där så verkar säkert att göra. Ska man vara cynisk kan man gissa att hejaropen stiger till ett fortissimo vid en mer given positiv utgång liksom de var mycket starka innan FN-insatsen blev av.

Avseende Libyen, de andra arabstaterna med demokratiska problem och Elfenbenskusten, uppvisar nu EU återigen samma valhänthet som tidigare visat i säkerhetspolitiska frågor. Som betonas i SvD:s artikel uttrycks nu åsikten att detta var dödsstöten för det EU-gemensamma försvaret och det är inte alls otroligt eftersom de länder som tidigare varit pådrivande för detta, Frankrike och Tyskland, står på diametralt motsatta sidor i frågan om agerande i Libyen.

Vad som mest bekymrar är att de organisationer som Sverige sätter sin fullständiga tillit till att lösa eventuella svenska säkerhetspolitiska problem, EU och FN, återigen uppvisar de största svagheterna i sitt säkerhetspolitiska agerande. FN är som vanligt handikappat av de fem länderna med veto i Säkerhetsrådet och EU av att dess medlemsländer inte kan enas och att man inte vill betala för insatser med organisationens stridsgrupper. Vill man tillgodogöra sig populärversionen av vad en innehållslös solidaritetsförklaring innebär rekommenderas Cornupcopias, a k a Lars Wilderäng, roman Midvintermörker.

Åsikten har uttryckts tidigare på WW att en organisations handlingskraft och beslutsamhet avtar med antalet medlemmar. Detta har tidigare varit ett faktum för EU, men har i och med kriserna i arabländerna även drabbat NATO, där Turkiet agerat bromskloss. Förmodligen delvis p g a de religiösa inslagen, men säkerligen även p g a landets interna problem i form av Kurdistanfrågan. Intressant (glädjande är egentligen fel ord) är att se att även Svante Cornell är av liknande åsikt om EU:s bristande beslutsförmåga.


Det råder ringa tvivel om att hade inte Frankrike och sedan även Storbritannien och USA agerat när man agerade för en veckan sedan, hade Benghazi sannolikt blivit ännu ett Srebrenica. Man får inte sluta ställa sig frågan vad som ska vara end-state för den internationella interventionen i Libyen, men man måste samtidigt påminna sig om vad alternativet hade varit.


Vad som avskräcker mer än EU:s, FN:s och NATO:s obeslutsamhet är ändå Regeringens handlingsförlamning. Ett agerande skulle ha kommit långt tidigare. I och med att aktion uteblivit finns inte längre någon trovärdighet i form av ord om vad som händer i arabvärlden eller omvärlden. Allt tal om behov av aktion och solidaritetsförklaringar faller platt. De svenska registerförbanden framstår i allt tydligare dager som papperstigrar. Det förefaller inte helt osannolikt att en oförmåga att använda förbanden efter allt stort tal om behovet av dem och deras användbarhet, kommer att resultera i personalen moral sjunker.


Konspirationsteoretiker hävdar att Regeringens ovilja att fatta beslut och framhållande av NATO som säkerhetspolitisk organisation skulle vara ett led i en agenda att framtvinga en svensk NATO-anslutning. Finns det andra skäl till Regeringens passivitet i säkerhetspolitiska frågor?

Någon NATO-anslutningsagenda finns förmodligen inte, men ändå visar det inträffade på att NATO är en betydligt bättre säkerhetsgarant än EU och FN. Allra bäst är dock en egen förmåga och ett starkt samarbete inom en ännu snävare organisation, men det vore en högst otrolig utveckling. Ett fullvärdigt NATO-medlemskap som säkerhetspolitisk garanti framstår ändå som ett enda trovärdiga alternativet.

Det finns också skäl att liksom Sumatra fråga sig om detta var den sista gången vi såg USA ta sig an ett i stora delar europeiskt problem. I vilket fall som helst bör vi först och främst ägna vår energi åt att se över den inhemska säkerhets- och försvarspolitikens identitetskris.


Media:
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aft, 2, 3, 4, 5, 6
SR, 2, 3, 4
SVT, 2, 3