Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.


9 kommentarer:

Bosse59 sa...
19 april 2013 10:24  

Fd ÖB "Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan." Om det nu är så illa, krävs det väl i PRIO betydligt mer än två piloter för att hålla en flygbas 24/7? Då Sverige är ett mycket stort land, skulle vi hinna läsa om en händelse i sydsverige på nätet under de timmar vi väntar på att beredskapsroten från Luleå skall ombasera, tanka och agera.

lovealm sa...
19 april 2013 14:12  

Jag skulle verkligen vilja se ett utökat samarbete mellan de nordiska länderna, på samtliga av försvarets arenor. Men precis som Wiseman skriver så är det kanske inte i just denna ände man ska börja.

Problemet är att nästan alla samarbeten som läggs fram nu förtiden syftar till att kunna minska den egna kapaciteten inte att öka den gemensamma. Man resonerar att 1+1=3 men försöker i själva verkat att få till att 0,33+0,33= 1. Det vore naturligtvis bra om vi kunde hjälpa varandra med incidentberedskapen om skiten skulle träffa fläkten. Men det förutsätter ju att alla har en nationell incidentberedskap som har kapacitet att klara de nationella behoven och sedan kan förstärk våra grannar vid behov. Det skulle endast kunna fungera som ett reservalternativ, inte som ett förstahandsalternativ. Det är i alla fall min uppfattning att vi inte är någonstans i närheten av denna förmågenivå. Om samtliga parter skall kunna dra nytta av samarbetet så krävs det att vi är på en någorlunda lika nivå. Annars så kommer någon få dra det tunga lasset och någon glider bara med. Det är inte ett bra sätt att bygga grannsämja på.

Att dela på lägesinformationen och ledningssystem känns som ett mer naturligt steg och dessutom som nödvändigt om gemensam incidentberedskap ska kunna bli aktuellt. Annars så kommer responstiden troligtvis bli allt för lång för att assistansen ska ha en chans att göra någon skillnad. Det har dessutom stora fördelar om det skulle bli ofred. Även om vi inte har en militärallians så skulle vi tillsammans få en bättre bild av vad som händer och bättre underlag att agera på. Ska vi dessutom kunna samarbeta inom ramen för ett air-policing uppdrag runt Island så blir det ännu mer nödvändigt.

Love Alm (lovealm.wordpress.com)

LIE-mannen sa...
19 april 2013 15:38  

Med "incidentberedskap" antar jag att de avser jakt-delen av det hela. Vad många verkar glömma är att den svenska jakt-incidentberedskapen även är, och länge har varit, en del av landets underrättelseinhämtning.

http://www.aef.se/Flygvapnet/PDF-dokument/FVN_1978_1_Incidentberedskap.pdf

Vill vi verkligen dela med oss av vad våra jaktflygplan hittar och inte hittar? Kommer de andra länderna att göra det? Vad kan de tänkas hitta över Sverige? Nöjer vi oss med att var tredje-fjärde vecka kunna inhämta underrättelser med svenska incidentberedskapsflygplan? Eller kommer vi, trots den poolade incidentberedskapen, tvingas ha flygplan stående beredda för att själva kunna inhämta underrättelser vi är ute efter?


Cormorant sa...
19 april 2013 22:08  

Det skulle vært interessant å se øket samarbeid mellom de nordiske landene. Nå skal jeg innrømme at det bor en liten nordist i meg, men likevel mener jeg dette ville vært en praktisk og riktig løsning sett fra et militærfaglig perspektiv.

Stadig vekk blir jeg skuffet over egen regjerings forsvarsavgjørelser. Valget av F-35 peker seg særlig ut som en spesielt kvalmende affære, men det er noe råttent i systemet på andre måter også. Den overentusiastiske omfavningen av s.k. "nettbasert krigføring" (network-centric warfare), ISTAR-konseptet og alt høyteknologisk som et panacea for alle forsvarsrelaterte onder er farlig, spesielt i et lite land som Norge (eller Sverige), og spesielt i en region der en tidligere stormakt vokser seg større i et 'unaturlig' høy tempo og halv-subtilt truer naboer. Kvalitet er viktig, men det behøves volum. Det volumet mangler i alle nordiske land med unntak av Finland.

Libya-innsatsen for et par år tilbake var et godt bevis, om noe skjult fra omverden, på at NATO er en døende organisasjon. USA's fravær var en uhyggelig vekker på hvor svakt Europa er i dag, men kanskje mer bekymrende, på hvor dårlig forholdet er mellom de større europeiske NATO-statene. Det hele utviklet seg til et munnhoggeri man ikke hadde sett på flere tiår, og viste hvor skjør alliansen er, uavhengig av de individuelle landenes militære kapasitet. EU's eget forsøk på en militær union har ikke akkurat vært imponerende det heller, men nå har man vel strengt tatt større problemer i Brüssels enn insidentberedskap, eller gammel landssjåvinisme.

Og det er vel egentlig her problemet ligger i NORDCAPS også; man "sparer seg til fant" som man sier på norsk, og ender opp med verken forbedrede kapasiteter eller kostnadsreduksjoner. Mangelen på forsvarsvilje blant politikere var (i hvert fall for meg) skremmende en stund, inntil det bare ble deprimerende. "Every General prepares for the previous war".

Det værste er vel at vi ikke har noen mangel på verken godt forsvarsmateriell eller mannskap. Det er benektelsen av russiske, amerikanske og europeiske utviklinger, samt en nærmest fetisj-liknende kjærlighet for innsatser i områder langt fra våre, for uklare formål og lite gjennomtenkte rammeverk. Det hjalp ikke Georgia mye, men vi innbiller oss at vi er spesielle.

Jaja, det får bli min lille rant. Håper det går bra at jeg skriver på norsk.

/Cormorant

J.K Nilsson sa...
20 april 2013 11:24  

LIE sätter fingret på något viktigt här och som gör att jag undrar vad i Islandsäventyret som det verkligen var så mycket att bråka om. Luftbevakningen verkar inte ge några insatsuppgifter överhuvudtaget till svenska eller finska flygplan. Så hur ska ett insatsbeslut som rör ett NATO-land tas. NATO verkar inte vilja leda svenska luftstridskrafter så blir det finsk eller svensk stridsledning som ska fatta insatsbeslut? Hur blir Norges roll i NATOs beredskap? Kommer dom att tvingad ställa ut dubbelt? Ett för Norden och ett för NATO?

J.K Nilsson

Wiseman sa...
21 april 2013 22:45  

LIE-mannen,

Med tanke på att det finns många delar av incidentberedskapen så ställdes frågan inför inläggets skrivande om det var just stridsflyg som Widegren avsåg, vilket bekräftades.

Teaterdirektoren sa...
22 april 2013 02:19  

Fru Widegren verkar ju ha fått en god kontakt med de styrande i Moskva.
Jag föreslår att hon tar upp frågan med dessa.
Sålunda kan vi redan på ett tidigt stadium avvärja många problem för vår incidentberedskap.

Vår krigsplanering förutsätter att vi får reda på tid och plats i god tid, så varför inte förvarna om kränkningarna på liknande sätt.
Med ett ryskt arbetstagaravtal som stadgar utlandsersättning så måste denna knappas i god tid innan kränkningen skall utföras!

Jag såg att den tvåsitsiga varianten av svensk flygfarkost deltog i beredskapen!

Håller han i baksits upp ett skarpt pressmeddelande eller hur avger man verkanseld?

Vad månde bliva av denna kvinnas utredning. Verkar bli något som liknar ett jubileumsnummer av MAD.

Trippelsuck!

Teaterdirektören.

Assar Nordfors sa...
17 juli 2014 23:29  

Jag tänker på Stockholmsområdet och mellersta Sverige och tillgång på Flygvapen. Jag förstår inte varför F16 i Uppsala lades ned. F16 är fortfarande en garnison, så det vore rätt enkelt att placera ett par divisioner Gripen där, och det skulle vara bra för incidentberedskap för Stockholm och Mellansverige.
Assar Nordfors

uppgiven sa...
17 juli 2014 23:46  

"Rätt enkelt" är att ta i, det skulle krävas rätt stora infrastrukturella satsningar för att basera ett två divisioner där över tiden. För att inte tala om den mängd personal som behöver rekryteras.

Däremot så besöker incidenten Uppsalabasen tämligen ofta och det händer även att hela divisioner tillfälligt ombaserar dit.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade