Ingen svensk air policing över Island

Idag diskuterade Utrikesnämnden den eventuella svenska "insatsen" i form av luftrumsövervakning över Island. Denna insats, om man nu kan kalla det så, är kanske något överraskande en av de mest laddade säkerhetspolitiska frågorna sedan de tyska kraven på transitering genom Sverige.

Hittills har inte svenska media uppmärksammat Utrikesnämndens möte, men däremot har man gjort det i Finland, där även försvarsminister Enström härom veckan först berättade att Sverige med stor sannolikhet kommer att delta i en samnordisk patrullering av det isländska luftrummet.

Det är förmodligen få som förstått frågans laddning. Uppkomsten av NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats är resultatet av Rysslands allt starkare närvaro med flygstridskrafter över Atlanten och mycket nära det isländska luftrummet. USA lämnade 2006 sin tidigare bas på Keflavik, vilket lämnade Island utan militär luftrumsövervakning, som bl a har till uppgift att identifiera och kontrollera de flygplan som oanmält och utan att svara på radioanrop flyger genom av luftrum som tillhör Islands Flight Information Region, dvs luftrum som leds av isländska flygtrafikledare.

Att NATO:s isländska luftrumsövervakningsinsats i högsta grad är riktad mot ett specifikt land är inget att hymla om och det är just det som gör frågan till en så het potatis i Sverige. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar Sverige också en aktivare ståndpunkt längs det egna landets gränser, där verksamhet likartad den i Islands närhet förekommer vilket fått NATO att inrätta en luftrumsövervakning över de baltiska länderna bedriven på snarlikt sätt som den över Island.

Sverige har därmed satt sig i en rävsax. Genom att delta i den isländska luftrumsövervakningen tar man automatiskt även ett tydligare ställningstagande på den egna bakgården i Östersjön, vilket därmed inte bidrar till någon ökad avspänning i regionen. Ska man hålla den linjen krävs det också att man har musklerna att backa upp densamma. Väljer man å andra sidan att inte delta i den isländska luftrumsövervakningen, den nordiska solidaritetsförklaringens första lackmustest, blir följden ofelbart att den nordiska solidaritetsförklaringen på vilken Sverige sedan några år baserar hela sin utrikes- och säkerhetspolitik för närområdet, haverar. Vilken trovärdighet medför det när den nation vars regering år efter år i regeringsförklaringar fastslagit att vi bygger vår säkerhet gemensamt med andra och att vi inte ska förhålla passiva när ett annat nordiskt land behöver hjälp, förvägrar landet denna hjälp?


När det gäller multinationella insatser talar man ofta om länder som deltar aktivt respektive sådana som bara flyter med och vars flagga gör sig bra på insatsemblemet eller som helt enkelt själva vill sola sig i glansen av de andra deltagarländerna. Statsminister Fredrik Reinfeldt och Sverige har tack vare Libyeninsatsen blivit inbjudna i flera av de politiska finrum som tidigare varit otänkbara för ett land som Sverige. Det eventuella svenska deltagandet i övervakningen av det isländska luftrummet i den form som nu presenteras lär dock inte öppna några dörrar utan snarare medföra motsatsen.

Efter Utrikesnämndens möte meddelade nämligen statsministern att Sverige inte kommer att delta i någon air-policing, det vill säga aktivt hävdande av ett luftrum motsvarande den svenska incidentberedskapen gör med svenskt luftrum.

"Reinfeldt underströk att ett svenskt deltagande enbart skulle innebära bevakning av det isländska luftrummet och inte så kallad ”air policing”, alltså beväpnade plan redo att ingripa. Det ansvaret ligger fortsatt på Nato."

Med andra ord är det svenska bidraget till den isländska luftrumsövervakningen av föga vikt. Sverige söker aktivt en medelväg där man kan komma undan med en halv pudel åt vardera hållet. Luftrumsövervakning är inte en uppgift som kräver närvaro av stridsflyg, såvida man inte har för avsikt att hävda luftrummet. Det kräver sensorer som täcker in det aktuella luftrummet. En svensk "Islandsinsats" skulle därmed effektivare kunna lösas av de svenska radarspaningsflygplanen S 100D (ASC 890). Problemen är dock två. För det första finns det bara två svenska S 100D kvar eftersom de övriga fyra radarspaningsflygplanen av ursprungligen sex S 100B (FSR 890) sålts utomlands (de sista två levererades till Thailand bara härom veckan). Att lova bort S 100D till Island skulle innebära en allvarlig nedgång i den nationella sensorkedjan och därmed svenska luftrumsövervakningen. För det andra är sensortäckningen kring Island redan god till följd av landets geostrategiska läge och det Kalla kriget. Att tillföra ytterligare långräckviddiga sensorer är sannolikt inte vad som efterfrågas även om NATO i regel understött insatserna med E-3 AWACS – en av mycket få resurser som ägs gemensamt av organisationen och inte nationellt.

Försvar och Säkerhet gjorde under kvällen en djupdykning i innebörden av Air Surveillance och Air Policing och det finns alla skäl att fundera kring om statsminister Reinfeldt har fullt klart för sig vad som förväntas vid ett svenskt deltagande. Därför finns det ingen större anledning att djupare gräva i dessa begrepp.

Det förvånar därför inte när utrikesminister Carl Bildt på sin blogg talar om "Islandsinsatsen" som en förlängning av det redan existerande nordiska flygövningssamarbetet som är väl utbyggt mellan Norge, Sverige och Finland. Ett övningssamarbete som "under en period skulle kunna fortsättas med utgångspunkt från flygbasen vid Keflavik". Har man hängt med i finsk press under de senaste veckorna har man sett att även där har "Islandsinsatsen" framställts som just övning. Om Finland intagit samma undflyende ställning som Sverige är det bara att beklaga, då även detta innebär ett urvattnande av just den solidaritetsförklaring på vilken Sverige baserar sin utrikes- och säkerhetspolitik.


Yle