Nordiska möjligheter

SA-11 eldenhet med sin karaktäristiska eldledningsradar

När det nordiska försvarssamarbetet diskuteras framhålls allt som oftast det gränsöverskridande flygövningssamarbetet i norra Sverige, Norge och Finland (känt som Cross-Border Training) som målbild och det goda exemplet. På veckobasis övar stridsflygplan ur de tre ländernas flygvapen med varandra, men från sina hemmabaser och oftast sker detta i Sverige då det av naturliga skäl är enklast att mötas i mitten. Utan att det kostar skattebetalarna en extra krona kan man enkelt samla 20-30 stridsflygplan för att genomföra mer komplicerade övningar än vad respektive land på egen hand skulle kunna arrangera. Denna verksamhet har nu pågått ett antal år och det har blivit standard att norska och finska flygplan deltar i större svenska flygövningar i norra Sverige, till exempel den årliga TTP-övningen (Tactics, Techniques, Procedures). Ett motsvarande samarbete i södra Sverige har precis kommit igång med Danmark och förhoppningsvis snart även med Polen och Tyskland.


De stora övningsområdena i norra Sverige, motsvarande nästan hela Tysklands yta, med mycket ringa civil flygtrafik är närmast unika i världen och gör att även andra länder mycket gärna kommer till Sverige för att öva på sätt som man annars har svårt att göra. En brist i övningarna är tillgången på realistiskt luftvärn. Vid större övningar hyrs ibland gamla östtyska luftvärnssystem in från Tyskland, men till höga kostnader. Önskvärt för alla parter vore att Sverige kunde erbjuda moderna hotsystem på samma sätt som man kan göra vid Red Flag-övningarna i USA, där Sverige nu i januari åter ska delta. Tillgången på övningsfält i världen som kan erbjuda både möjligheter till skarpskjutning och riktigt luftvärn kan räknas på en handens fingrar.

Nu finns dock ett alldeles ypperligt tillfälle att ytterligare förstärka detta nordiska samarbete. Finland är nu på gång att avveckla sina SA-11 luftvärnssystem sedan man under hösten tagit ersättaren NASAMS II i drift. Finland erhöll under 90-talet SA-11 som avbetalning av Ryssland på lån som man hade till Sovjetunionen. Prestandamässigt är SA-11 ett 80-talssystem med prestanda motsvarande Hawk, med något kortare räckvidd, men i vissa andra aspekter betydligt bättre prestanda. Systemet användes bl a skarpt under Georgienkriget där det stod för många av de ryska förlusterna.

Att nu låta FMV eller annan aktör köpa eller överta driften av några av enheterna, med övriga som reservdelsförråd, skulle vara en "win-win situation" för det nordiska försvarssamarbetet. Finland avser avveckla SA-11 bland annat eftersom man inte riktigt litar på systemen, så från finsk sida torde det finnas ringa incitament att inte överlåta dem till annan användare. För svensk och norsk del skulle det ge enastående tillfällen att öva mot ett av de mer moderna ryska luftvärnssystemen och så skulle även vara fallet för Finland som nu ska återta attackrollen med stridsflyg för första gången sedan Andra Världskriget. Övningstid kan därtill även säljas till de flygvapen som gästar norra Sverige, framförallt Vidselområdet. Att placera systemen i Sverige försvårar också signalspaning då man maximerar avstånden till de yttre gränserna i form av den norska kusten och finska gränsen.



Detta är ett exempel där det som kallas Pooling & Sharing faktiskt fungerar, nämligen när det gäller övningssamarbete.