Gästinlägg: En Försvarsmakt i sorg - en möjlighet (uppdaterad 10/2 kl 18.30)

Imorgon, eller på onsdag beroende på vädret, väntas kvarlevorna av de två stupade svenska officerarna hem till Sverige med flyg. Media har mobiliserat för fullt efter gårdagens tragedi. Det är lätt att nu återigen vaggas in i en falsk trygghet att nu kommer inte något liknande att hända igen. Det kommer det med all säkerhet, kanske imorgon, kanske inte förrän om något, kanske i Afghanistan, eller kanske någon annanstans. Sverige sänder soldater på insats för att det är soldater som behövs i den aktuella miljön, en miljö som är livsfarlig. Hade den inte varit livsfarlig hade man inte behövt skicka soldater. Det är fullständigt naturligt, men ändå verkar alltför många inte förstå dessa enkla sammanhang. Livet som soldat på skarpa uppdrag är förenat med livsfara. Den faran kan minskas genom utbildning, bra utrustning och god underrättelsetjänst, men faran kommer alltid att finnas där och soldater kommer alltid att stupa eller såras. Om Sverige ska kunna ha soldater att använda i framtiden är det av yttersta vikt att soldaterna känner att samhället ställer upp för dem och deras anhöriga. Vi alla, inte minst våra politiker, är skyldiga dem det när de sätter liv på spel för vår och andra säkerhet. Ha det i åtanke när nedanstående gästinlägg läses.

/Wiseman
----------------------



Tragedi. Något annat ord finns inte för att beskriva gårdagens eldöverfall. Nu har vi alla en chans, en möjlighet, att jobba för att visa att våra kollegor inte dog förgäves. Nu finns det en konkret chans att visa att vi bryr oss, som vänner, som kollegor, som styrande politiker, som Försvarsmakt och som nation. Hur då?

På individnivå handlar det om medmänsklighet, att höra av sig till vänner, kollegor och familj. Att finnas som stöd. Som kollega handlar det i grunden om att fortsätta med vårt jobb, om det så är nere i Mazar-e Sharif eller om det är hemma på förbandet. Vi jobbar ju för det som kapten Palmlöv och löjtnant Andersson gjorde den yttersta uppoffringen för: en grundläggande tro på demokrati och medmänsklighet. Om vi ger upp nu så säger vi i grunden att det som pågår i Afghanistan är ok – och då har de dött förgäves. Vad ger det för solidaritetsignal? På nivån Försvarsmakt och Regering handlar det om en konkretisering av politiskt stöd och erkännande. Ett officiellt erkännande för de båda officerarna som dog när de verkställde Sveriges utrikespolitik.

Hur går omhändertagandet och välkomnandet till imorgon (eller om det blir på onsdag p g a vädret) när kropparna efter de båda stupade officerarna landar på Ärna? Kommer det att ske i dolt mörker eller kommer de stupade äras av en ceremoni med officiella personer och nära? I Försvarsmaktens ceremonireglemente finns beskrivet något som heter ”Saknad kamrats formation”. Den flygs bl a såväl i Sverige som i Finland till åminnelse av det svenska frivilligförbandet F 19, som kämpade för Finlands frihet under vinterkriget. Varför inte förära kapten Palmlöv och löjtnant Andersson samma ära, inklusive eskort av Gripenplan från att deras flygplan når svenskt luftrum? Eller är sådan eskort endast förbehållen svenska idrottslandslag?

Nu har vi alla ett val, från vän till minister – antingen så gör vi inget eller så gör vi någonting!


/Kapten K
Afghanistanveteran


Uppdatering 9/2: Flygplanet kommer inte under tisdagen p g a vädret i Afghanistan.
Johanne Hildebrandt har tänkvärda ord i sin kolumn.



Uppdatering 10/2 kl 18.30: Herculesen med kvarlevorna beräknas landa i Uppsala vid 19-tiden och eskorteras enligt uppgifter i media av två st JAS 39 Gripen.

SvD, DN, 2, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, HD, Världen Idag, SVT, TV4 (även livesändning i TV 4 Nyhetskanalen på samma länk), SR