LFU Ny

Behovet av en luftförsvarsutredning har aldrig varit större. Hur ska det framtida svenska luftförsvaret utformas, och vilken hotmiljö ska det kunna verka i? Framförallt, vad är dess uppgift? 40 år har gått sedan den förra luftförsvarsutredningen, LFU 67, som bl a innebar en reduktion av luftvärnets förmåga till förmån för jaktflyg.

Luftförsvaret utgör och kommer att utgöra Sveriges främsta försvarslinje, tillsammans med Marinens ubåtar och ytattack. Det är ett bestående faktum till följd av Sveriges geografiska läge. Stor oklarhet råder dock om hur luftförsvaret ska fungera och pendeleffekten är därför stor. För drygt tio år sedan var det nationella perspektivet förhärskande, för att under 00-talets mitt helt ha förbytts i ett internationellt perspektiv. Idag har det åter svängt mot det nationella perspektivet och som beslutfattare förvånas man då över att många av de resurser som fordras för ett fungerande nationellt luftförsvar ”råkar” ha avvecklats under 00-talet. Uppvaknandet blir som en kalldusch.

I det målvakuum som idag existerar är det mycket lätt hänt att små influenser får mycket stora efterverkningar, när beslut tas utan hänsyn till ett större sammanhang. Det är en miljö som försvarsindustriella aktörer frodas i. Huvuduppgiften för dagens luftförsvar verkar framförallt vara en fredstida produktionsorganisation fokuserad mot att stödja exportansträngningar.

Försvarsminister Sten Tolgfors hävdar ofta och gärna att Sverige har ett numerärt starkt flygvapen, nu senast i ett tal i veckan. Det är dock inte samma sak som ett starkt luftförsvar. Ett fungerande luftförsvar kräver en redundant ledning, redundant bassystem, stridsflyg för rörligt försvar och insatser på djupet samt luftvärn för att över tiden kunna försvara egna förband och kritisk infrastruktur.

Bassystemet har jag tidigare avhandlat i ett inlägg och det har även Chefsingenjören och Väpnaren. Istället för att hålla fast vid den tidigare spridningstaktiken med dess skydd för flygförbanden, förväntas idag stridsflyget uppträda från en fredsgruppering utan vare sig skydd för mark eller lufthot, i form av säkerhetsförband, fortifikatoriskt skydd eller luftvärn. Som lök på laxen förväntas basförbanden hantera dubbelt så många flygplan med hälften av personalen.

Ser man till ledningen, märker man att den i princip helt inriktats mot den fredstida produktionen. Liksom basfunktionerna har ledningen fått (eller ska) flytta in i oskyddade anläggningar på de få kvarvarande flygflottiljerna, med undantag av berget i Hästveda (som fortfarande planeras läggas ner), samt Bålstaberget som planeras bli kvar. Motsvarande berg i norra Sverige lades ner redan i början av 00-talet. Det är självförklarande att redundans kräver två skyddade anläggningar, men av det verkar det bli intet. I denna nätverkens guldålder kan man förvånas över att ledordet är koncentration snarare än motsatsen. Trots direkta order från politisk nivå fortsätter arbetet med GLC/NOC i Enköping, även om anläggningen nu bytt namn. Planen verkar nu snarast vara att övervintra till efter valet och då ta nya tag.

I inriktningsvakuumet som uppstått har man också lyckats med att avveckla de nationella förmågorna till krypterad, säker ledning av luftförsvaret och för luftförsvarets ingående komponenter att skilja vän från fiende, vilket torde vara bekant från SvD:s artiklar i ämnet. Istället är man idag beroende av att NATO ska delge de krypton som krävs för att använda den internationellt anpassade utrustning som anskaffats. Det är något som inte kommer att hända, annat än efter ett svenskt NATO-medlemskap, förutom möjligtvis vid enstaka NATO-övningar. Ett i längden mycket olyckligt och farligt förmågeglapp har uppstått, där man istället för att välja väg nu fumlar i mörkret.

Ett modernt luftvärn är en nyckelkomponent i ett luftförsvar. Utan luftvärn faller luftförsvaret samman då jaktflyget har dålig förmåga att kontinuerligt luftförsvar ett område. Ju längre området är från basen, desto mer av flygtiden går till transportflygning, till last för lösandet av luftförsvarsuppgiften. Den hotmiljö som sedan början av 90-talet är dominerande innefattar massiva angrepp med kryssningsrobotar istället för som tidigare angrepp med bomb- och attackflyg. Kryssningsrobotarnas räckvidder görs att de ofta kan skjutas från eget territorium varefter de på egen hand med hög fart och låg höjd tar sig fram till sina mål. P g a sin storlek, fart och höjd är kryssningsroboten ett mycket svårbekämpat mål, där det krävs högt placerade radarspaningsresurser och luftvärn grupperat nära målområdet för att lyckas med bekämpning. Ser man till det svenska luftvärnet idag ligger tonvikten på det mycket korträckviddiga, rb 70, medan det med medellång räckvidd (HAWK) var en bristvara redan från inköpsdatum för 40 år sedan. Det har dock uppgraderats i förmåga successivt sedan dess. Resurserna räcker dock knappast till att försvara basområden samt kritisk infrastruktur. Liksom övriga delar inom luftförsvaret, har luftvärnet starkt fått lida till förmån för försvarsindustrins intressen, där målet snarast varit att anskaffa svensk materiel än att anskaffa den materiel som behövs. F d ÖB Bengt Gustavssons redogörelse för svensk försvarspolitik 1965-1995 utgör i sammanhanget mycket intressant läsning om hur det gick till när Luftvärnet blev med rb 70.

Slår man ut komponenterna i dagens svenska luftförsvar på en karta, märker man att det blir väldig tunnsått. Är det en medveten handling kan det ursäktas. ”Blev det bara så”, är situationen mer än bekymmersam. En given situation uppstår sällan på egen hand. Oftast är det en bristande styrning och ett bristfälligt beslutsunderlag inblandat.

Frågan är vad det är som gör att man från politisk nivå är så avogt inställd till att göra en ny luftförsvarsutredning. Är det en rädsla att det ska visa sig att befintliga resurser inte stämmer överens med den hotmiljö som framtiden innebär? Är det så att man inte kan enas om hur framtiden ska se ut?

LFU 67 syftade till långsiktighet, men det var nog ingen som förutsåg att långsiktigheten skulle sträcka sig en bra bit in på nästa årtusende. När nu många i utredningen ingående komponenter helt eller nästintill tjänat ut, är det hög tid för en ny utredning. Resultatet av målbildsvakuumet har varit alldeles för tydligt med förmågeglapp, enormt höga materielkostnader för materiel i obetydligt antal och en organisation som spretar åt alla håll och hittar på egna uppgifter.