Solidaritet mot och för vem?

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen...

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.


Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.



Uppdatering 7/2 kl 09.45:
Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.


Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

15 kommentarer:

Anonym sa...
7 februari 2010 00:22  

vad våra politiker och övriga i ledande positioner säger eller skriver att de avser att göra fäster nog andra mindre vikt vid...

sannolikt desto större vid vad de faktiskt gör, som t ex att montera ner det svenska invasionsförsvaret, centralisera kritiska funktioner utan redundanser (som om de inte behöver skyddas över huvud taget), lägga ner i princip all forskning och utveckling, avveckla svensk försvarsindustri, avstå från att söka medlemskap i NATO, mm

och vad vi faktiskt gjort, t ex under andra världskriget då vår solidaritet sattes på prov...

Anonym sa...
7 februari 2010 01:30  

Tack Herr Wiseman! Detta är något som borde tas upp en gång i veckan, minst. Droppen som urholkar Sten.

Fortsätter man att resonera utefter den nya doktrinen kan man också skymta vad man anser om vårt deltagande i natoövningar m.m.
"Natoutvidgning utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland". Med den meningen dog väl alla diskussioner om vårt närmande till Nato.

Vad som är mer förvånande är att våra politiker verkar vara helt ovetande om vad som händer i vår närhet. Exempelvis Iskanderrb (SS-26) till Kaliningrad eller den nya radarstationen på Hogland, mitt i Finska viken. Anslagen till militären beräknas att öka med 40-50 procent de närmaste tre åren i Ryssland. Upprustningen av Östersjöflottan är prioriterad och skall vara klar senast 2015.O.s.v...o.s.v....Strutsmentalitet?Förträngning? Eller läser de bara mil.se?
Media i övrigt verkar vara måttligt intresserade!

Av de fyra större övningarna;
Baltic Host,
Sabre Strike,
Amber Hope och
Nothern Coasts är vi vad jag vet inbjudna till den näst sista och skall deltaga i den sista.
Med tanke på det lilla intresset för de ryska övningarna 2009 så lär väl dessa också passera lika obemärkta!?!
I samtliga länder runt Östersjön, utom Sverige, talar man sedan förra året om dessa övningar, i press,bloggar och övrig media.

I QDR 2010 pekar man också ut Ryssland som en aktör som om 5-10 år kan utgöra ett hot mot USA.
Vi talar om ett år efter IO14 eller vad det nu kommer att heta.
Har vi varit i det berömda blå skåpet och gjort något nu igen?

Vad man anser om EU; gemensamma säkerhets-och försvarpolitik är ganska tydligt. Man nämner den inte ens.
Däremot är man orolig för vissa europeiska länders minskade försvarsanslag och klena försvarsförmåga.
Hmmm...vilka kan det vara?

Vår solidaritet inskränker sig nog till ett, efter sedvanlig noggrann utredning, och helt intetsägande, pressmeddelande.
Det värsta är att nu kan "solidariteten" vändas emot oss och som du säger i din rubrik till vem och mot vem skall vi skicka det.
Det kanske bara skall skickas internt. Skulle kanske varit bra om kunnat kryptera det också.

Teaterdirektören.
PS: FOI har en snabbanalys av QDR 2010 som heter FOI memo 3092.

Wiseman sa...
7 februari 2010 02:07  

FOI:s analys är länkad i texten.

Johan sa...
7 februari 2010 09:51  

Bra kommentar om dessa två viktiga strategiska doktriner för våra två stormakts-/supermaktsgrannar.

Viktigt att lägga fram är dock att Ryssland backat på linjen om att använda taktiska kärnvapen i regionala konflikter (se bl a DN). Detta var en hotbild som togs på mycket stort allvar och eldade på rysskräcksivrarna under förra året.

Att Ryssland inte ser NATO:s utvidgning med blida ögon är egentligen inget nytt. Det har mer eller mindre ingått i varje seriös rysk doktrin sedan mitten av Jeltsintiden.

Icke förty ska dock de ökade ryska regionala ambitionerna tas på allvar och här finns, precis som du beskriver, all anledning till oro och eftertänksamhet. Likaså den stora satsningen på rysk teknologi. Se t ex på den nyligen genomförda premiärflygningen av PAK FA, Rysslands svar på F-22 (http://www.youtube.com/watch?v=NPHzCqSJ5xY). Något liknande har inte skett sedan 80-talet.

Slutsats: Ja, den nya ryska doktrinen manar till eftertänksamhet men lägg även fram de delar som påvisar en mer defensiv hållning. Debatten tenderar annars att hålla "vargen-kommer-nivå" vilket vore tråkigt.

Wiseman sa...
7 februari 2010 10:08  

Johan: Det ryska användandet av kärnvapen i regionala konflikter är omtvistat och för de senaste tio åren ser jag det som orealistiskt. Förespråkarna finns, men de har alltid kvästs av högre nivåer. Kärnvapen i regionala konflikter spelar egentligen inte så stor roll för svensk del. Sedan årtionden har vi stoppat ner huvudet i sanden och gått "all in" på att kärnvapen aldrig ska användas och därför slutat utbilda Försvarsmakten att hantera sådana hot. Moderna kryssningsrobotar som t ex Iskander (det finns många fler, men Iskander är det enda som nämns i media) är ett större hot och inte heller det mäktar dagens försvar med. De är snabba och svårupptäckta och kräver en helt ny generation av luftvärn än det svenska. Också här har huvudet varit i sanden i åratal.

Det vi i Sverige verkligen ska fundera över är de allt större ryska ambitionerna i Östersjön med anledning av gasledningen, samt vad som kommer att hända i regionen om Barentsfrågan blir hetare.

Forsno sa...
7 februari 2010 10:55  

Problemet är att Allan och Folkpartiet inte fått några signaler om stöd för en mer ambitiös/realistisk försvarspolitik från de andra regeringspartierna.

Om försvaret av landet enbart blir en folkpartistisk profilfråga kommer det inte att leda till de breda beslut som behövs.

Anonym sa...
7 februari 2010 12:27  

Forsno

Tror du på allvar att vi är i närheten av någonting som kan "leda till de breda beslut som behövs"?

Om det bara är Fp i den nuvarande regereingen som lyfter fram denna fråga

Hur tror du då att det kommer att se ut om vi får en röd-grön regering efter nästa val?

Tyvärr känns det som vi är ungefär så långt ifrån man kan komma...

Eller ?

Wiseman sa...
7 februari 2010 13:17  

12.27: Nej, allra längst ifrån var vi våren 2008. Sedan dess, och framförallt under det senaste året har fp svängt. Kd är inte långt borta. C har en tung börda att bära för partiets agerande i FB 00, där propositionen klubbades igenom tack vare Centerns stöd.

Forsno sa...
7 februari 2010 13:31  

@Anonym 12:27
Så länge Fp är ensamma om att lyfta frågan så är sannolikheten försumbar.

Det var därför jag menade att det var problematiskt.

Politik är dock, tack och lov, inte bara en fråga om att anpassa sig efter rådande opinion; det är även en fråga om att driva och skapa opinion.

Det är fortfarande gott om tid att knyta ihop något innan nästa försvarsbeslut, men valresultatet blir naturligtvis avgörande.

Åskådaren sa...
7 februari 2010 14:27  

Solidaritetsförklaringen är ett politiskt uttryck. Egentligen helt intetsägande. "Glidande skalor" är politiker bra på.
Inga förpliktelser av hårdvarukaraktär, mest mjukvara som kan skrivas om vid behov.
Solidaritesförklaringen ligger ungefär i samma dimension som begreppet insatsorganisation, dvs en organisation som behöver år på sig för att vara insatsberedd i sin helhet.
På min tid var det mycket diskussion kring begreppet återtagning. Försvaret skulle ha förmåga att efter beslut och inom en viss tidsrymd kunna växa till tidigare volym. Detta skulle ske om "säkerhetsläget" förändrades. Men vad som konstituerade detta förändrade "säkerhetsläge" skulle se ut kunde inte ens Tage G svara på. På senare tid verka han vaknat till.
I denna tidsepok får vi inte heller glömma vilken roll Folkpartiet tillsammans med S spelade i Försvars- och säkerhetspolitiken. Spåren förskräcker.

Jag tycker vi samlar lite historiska erfarenheter av "solidaritet". Helt enkelt därför att jag tycker att våra politiska företrädare i alla partier är lite historielösa. I och för sig kan man inte förvänta sig annat då de generellt är i åldersskiktet 35 - 45. Vissa baserar nog (män) sina ställningstaganden angående Försvaret på sin värnpliktstid. Förvisso finns det också beslutsfattare "som ångar" på med motsatsen, dvs avsaknad av erfarenheten överhuvudtaget.

Kan vi inte göra en lista "Historisk solidaritet i praktiken"
- 35 Etiopien
- 39 Finland, Polen
- 44 Upproret i Warschawa
- 56 revolten i Ungern
(fyll på)

När man tänker tillbaka, verkar det nästan som om Sovjet var den mest solidariska nationen till att ge hjälp (materiel) till lierade.

Det här kanske blir lite långsökt, men man måste börja någonstans.

Göran Gbg sa...
7 februari 2010 16:17  

Följande är en aning vid sidan av ämnet, men apropå solidaritetsförklaringen så anser jag det helt otroligt att något så viktigt inte behandlats i ett riksdagsval. I alliansens valmanifest 2006 nämns bara allmänna fraser som "internationella insatser" och "utlandstjänst". Inte ett ord finns som är i närheten av det åtagande som solidaritetsförklaringen innebär. Jämför med vad f d riksdagsledamoten Hans Lindblad skriver om hur FRA-lagen hanterades:

"FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.

Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.

Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet."

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html

Likheten i hantering mellan FRA-debatten och solidaritetsfiaskot är tydlig: försöker man smyga in något utan att ha tänkt igenom konsekvenserna blir det lätt fel. Alliansen får skylla sig själv. Solidaritetsförklaringen hade mått bra av en rejäl dos medicin, d v s realism, men avled endast 18 månader gammal.

Wiseman sa...
7 februari 2010 16:45  

Göran: De första stegen togs faktiskt i början av tidigare s-regeringar, då man slopade "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Regeringsförklaringarna år efter år under 00-talet kom allt närmare en solidaritetsförklaring. Glöm inte att även S stod bakom den solidaritetsförklaring som först avgavs i Försvarsberedningens rapporter och som sedan inarbetades i regeringsförklaringen.

Göran Gbg sa...
7 februari 2010 17:33  

Jovisst syns en trend - i efterhand. Poängen är att jag vill veta innan vad det är jag röstar på. Undrar hur det hade gått om värnplikten tydligt diskuterats i senaste valrörelsen?

Åskådaren sa...
7 februari 2010 17:42  

Göran:

Jag kan heller inte erinra mig något i valmanifestet som klart talade om slopat värnpliktsförsvar. Jag kommer att ha detta agerande från regeringen i åtanke i september.

Exyoff sa...
19 februari 2010 15:06  

OPERATIV EFFEKT - ETT GLÖMT BEGREPP

Så här resonerar man i Finland:
”Det är åtskilligt som går åt fel håll i Ryssland”. Hit hör en negativ demokratisk utveckling, restriktioner för medier, hårdnande språkbruk mot grannländerna och militär upprustning. Samtidigt finns det en annan sida. Ryssland har hög tillväxt men är också ett land med sjunkande medellivslängd och 20 miljoner fattiga. Satsningarna på försvaret ökar med 25 procent per år.
Finland har en budget (ökande) på 25 miljarder. Försvarets uppgift är nationellt försvar! Detta kan sedan även nyttjas för stöd till samhället och internationella uppgifter. Finland utbildar 25000 vpl och 25000 reservister årligen samt genomför två stora övningar/år. Finland har mer utlandstrupp än Sverige (900 utomlands och mer än 3000 på hemmaplan i beredskap). Finlands krigsorganisation är på 350000 och minskas till 250000. Territorialförsvaret är viktigt och man stärker frivilligförsvaret.
Så här resonerar man i Norge:
”Ryssland har påbörjat militär upprustning”.
Försvarsbudgeten är 31 miljarder/år. Norge är NATO-medlem.
Norges uppgift är att höja tröskeln för ett ev. ryskt anfall. Nationellt försvar (yrkesförsvar) som är på plats krävs för detta. Regelbunden övningsaktivitet i strategiskt viktiga områden är viktigt.

Jag menar att Sveriges ÖB inte verkar ha någon vilja till och inga pengar avdelade för nationella försvarsuppgifter. Vi har ingen reell krigsorganisation. Hemvärnet (nationella skyddsstyrkorna) är ett minne blott och skall dessutom över tiden endast kunna vara närvarande i Stockholm, Göteborg, Malmö och på Gotland!!

Jag menar också att den huvudinriktning mot internationella uppdrag som valts är en farlig väg då vi ju inte äger besluten om insats.

Några konkreta exempel:
I dag tillämpar Sverige modellen: utbilda-beredskapsställa-insätta-skingra och börjar sedan om från början igen. Operativ effekt NOLL!

Antalet fredsetablissemang verkar inte spela någon roll då de senaste 15 årens halveringar av antalet INTE gjort att ÖB kommit i balans med ekonomin.

Hur klokt är det med en Nordic Battle Group (NBG) som inte kan användas på hemmaplan om det skulle behövas. Den består ju till många viktiga delar av utländska delar. Operativ effekt NOLL!
Det mest förödande som kan hända nu är att NBG aldrig sätts in! Den första NBG sattes inte in och är nu upplöst.

Ett annat fantastiskt exempel är våra nya Visbykorvetter. Vi har fn. fem korvetter, inköpta för 10 miljarder, som knappt kan skydda sig själva och som är omöjliga att sända ut i de internationella operationer som vi säger oss vilja prioritera. Operativ effekt NOLL!

Förresten, var tog det nätverksbaserade försvaret vägen? Operativ effekt NOLL!

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade