Gästinlägg: Svensk krigsjournalistik

I inlägget "Hemkomst" kritiserade jag återigen hur svenska media rapporterar från Afghanistan och andra områden där Sverige deltar i militära insatser (eller snarare inte rapporterar). Det ledde till en diskussion mellan mig och en av läsarna, varvid journalisten Johanne Hildebrandt kom på tal. Johanne har nu själv skrivit ihop ett inlägg i diskussionen, vilket jag tyckte var så intressant att det får bli ett eget gästinlägg.

/Wiseman
------------------

Svar till anonym:

Jag har aldrig varit inbäddad i Afghanistan och av de fem reportage jag skrev sist handlade 1 1/2 om de svenska soldaterna. Ett handlade om BB, på kvinnornas slagfält dör 17000 mammor dör i barnsäng varje år, ett var från fängelset och handlade om korruptionen inom rättsväsendet, ett halvt handlade om en vallokal långt ute på landet och ett från själva valdagen. Under tidigare resor till Afghanistan och Pakistan har jag uteslutande rapporterat om civilbefolkningen, framför allt kvinnor och barn, samt varit inbäddad i ett flyktingläger som drevs av Rawa.

Om du verkligen hade varit journalist, som du påstår och jag betvivlar, hade du upptäckt detta under din rutinmässiga faktakoll på eniro nyhetssök eller textarkivet, och därmed inte underminerat ditt resonemang med så simpla faktafel.

Sant är dock att jag i egenskap av kolumnist har skrivit om soldaternas situation och hur de behandlas av sin arbetsgivare. Att granska statsanställdas arbetsmiljö, även om de råkar befinna sig i Afghanistan är en självklarhet, likaså att granska skälen till varför de skickats dit. Om Sverige skickar ut hundratals soldater varje år så måste de också tas hand om när de kommer hem. Det finns ett mänskligt pris som både militären och dess anhöriga betalar förutom det politiska spelet och dess hyckleri som jag tidigare kritiserat.

Anonym påstår att det inte är gammelmedias ansvar att få folk att bry sig mer om läget. Så du menar att licensfinansierade SVT inte har ett bevakningsuppdrag? Att kvällstidningar inte bedriver kampanjjournalistik? Det människor inte vet kan de inte heller förhålla sig till. Självklart är det medias bild att ge ett brett faktaunderlag så att människor kan förhålla sig till vad som sker i Afghanistan och resten av världen. Vad skulle journalisterna annars göra om vi inte berättar vad som händer? Dunka varandra i ryggen på pressklubben?

Medias makt är stor. Mycket av förvirring om vad som hände i Bosnien i början av kriget berodde för övrigt på att media i början inte var tillräckligt kompetent att analysera, belägga och beskriva det som pågick. (Detta var min generations lärokrig, jag var själv en okunnig rookie som mestadels skrev riktigt dåliga artiklar.) Folk i Sverige hade svårt att relatera till vad som hände, kriget ansågs komplicerat och långt borta, få brydde sig men många klagade över att Sverige tog emot tiotusentals flyktingar från forna Jugoslavien. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern krävde att de svenska soldaterna skulle tas hem. Men när journalistiken nådde en kritisk massa vaknade opinionen mot kriget och så småningom tvingades fred och Daytonavtal fram.

I dag är kriget i Afghanistan underrapporterat och anses hopplöst, komplicerat och långt borta. Sverige tar emot flyktingar och ingen förstår varför de flytt hit. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern kräver att trupperna ska tas hem…

Anonym påstår också att jag undrat var alla ”riktiga reportrar” tagit vägen, vilket är ytterligare ett faktafel. Följande stod i min kolumn i Aftonbladet den sjunde februari:
”…utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara. De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.”

Jag kritiserade med andra ord medias prioriteringar, inte reportrarna. Att diplomaten Diana Janse kan ge en mer komplett bild av Afghanistan i sin bok ”en del av mitt hjärta lämnar jag kvar” är ju ganska trist för min kår. Att soldater numera bloggar, både i DN och på Armémuseums hemsida, är visserligen bra för de är duktiga och ger en bredare bild av skeendet, å andra sidan är det ett steg tillbaka till tiden innan William Russel Howard bevakade Krimkriget i början på 1800-talet och fick epitetet som världens första krigskorrespondent. (Innan Howard bestod rapporteringen av brev från officerarna som berättade om vad som hänt, vilket sedan publicerades.)

Det finns många skickliga kollegor som vill åka till Afghanistan men som inte får eftersom det saknas pengar. Krigsrapportering är dyrt, att ha ett reportage team på plats i ett par veckor kan gå på flera hundra tusen i löner, försäkringar, transporter, tolkar, satellitkostnader, etc. All heder åt Expressens chefredaktör Tomas Mattson som satsar pengar på en redaktion i Afghanistan men framför allt ska reportern Terese Christiansen, som tagit initiativet och utför jobbet, ha beröm. (Jag har självklart erbjudit Terese allt mitt stöd om hon behöver det.) Det är tungt, slitigt, riskabelt och ensamt att vara reporter i en krigszon, få kollegor vill lägga månader av sitt liv på något sådant. Det går däremot bra att stanna hemma och klaga på texterna och tycka att "det där var väl inte så märkvärdigt" och bli avundsjuk när någon får uppmärksamhet, åk dit då och gör det bättre då istället för att gnälla.

En reporter kan bara ge några skärvor av verkligheten och kan inte skildra allt som sker i Afghanistan, det behövs många olika röster och infallsvinklar. Att vara på plats är ett måste. Tyvärr är också krigsrapportering en försummad genre inom svensk journalistik, många kollegor har ingen aning hur arbetet går till.

Det är ett fysiskt jobb, och handlar mest om att förflytta sig till olika platser. Då pratar man med dem som känner till vägen, försöker ta reda på om tillstånd krävs och sedan hyr man helt enkelt en bil, åker och hoppas på det bästa. Som svensk kvinnlig reporter har man sällan några fiender utan släpps igenom vid vägspärrar. Om man är trevlig mot folk är de oftast trevliga tillbaka och i Mellanöstern har jag tillgång till både kvinnornas och männens värld. En norsk manlig kollega försökte intervjua afghanska kvinnor i tolv dagar, alla vägrade tala säga något, medan jag bodde tillsammans med kvinnor i ett läger och pratade om allt.

Väl på plats sätter man igång och jobbar, söker upp folk att intervjua, följer med människor som gestaltar något av de ämnen man läst in sig på, barnmorskor, soldater, valarbetare på landsbygden, etc. Mitt mål är att ge en sådan bred bild av skeendet som jag kan och självklart ska allt vara sant. Om inte de som på plats känner igen sig i min beskrivning så är ju något fel. Allt tar alltid mycket längre tid än planerat, halva arbetsdagen används till att hantera diverse problem, det gäller att vara uthållig och orka skriva en bra artikel efter femton timmar i dammig hetta. Hemmaredaktionen stressar allltid och vill ha texter, det gäller att stå emot kraven på kvantitet till förmån för kvalité. Att kontrollera fakta är alltid svårt, uppgifterna är ibland motstridiga och det kan vara svårt att skaffa sig en överblick, som i Kosovo. Då är det bra att samarbeta med utländska kollegor, för att bekräfta fakta under traumatiska situationer, dela
kostnader och för säkerhets skull om och när man blir beskjuten, vilket självklart händer ibland och inte är mycket att orda om.

Något supande i hotellbaren är det inte frågan om. Dagens journalister har ständig deadline med artiklar, bloggar, webb-tv, radio, vilket gör att rapporteringen lätt bli urvattnad. Kommentatorsfunktionen gör att alla kan kritisera faktafel i texten, vilket är bra. Folk kan också kommunicera via chattar, vilket för människor närmare och ökar. Men generellt sett håller den svenska krigsjournalistiken, inklusive mig själv, sämre klass än exempelvis den
brittiska. Jag har gjort jobb åt både BBC och The Guardian och kraven som ställdes på mig där var mycket högre än hemma och redaktörerna var oerhört pålästa, vilket var stimulerande. Amerikanska kollegor har pluggat försvars och krigsjournalistik i flera år på universitet innan de ger sig ut på fältet. I Sverige finns ingen utbildning och ingen diskussion om hantverket vilket är tråkigt, krigsrapportering är svårt, efter nitton år känns som om jag först nu börjar behärska
ämnet och tänker försöka plugga på Försvarshögskolan till hösten för att vidareutveckla mig.

Beröringsskräcken mellan journalister och militärer vilket grundar sig på okunskap och förståelse inför varandras arbetsuppgifter. Många av de reportrar som skickats ut för att bevaka en händelse som de stupade officerarnas hemkomst är allmänreportrar som fått någon timme på sig att läsa in sig på ämnet och dessutom saknar grundläggande kunskap om försvaret. Ett par kollegor är politiskt färgade och bär på en föreställning om att militärer är sprungna ur Mordor vilket gör att de förvränger fakta på ett nästan tragikomiskt sätt, särskilt med tanke på att de inte lämnat soffan. Andra kollegor gör misstag för att de saknar erfarenhet och/eller slarvar, eller inte bryr sig om att ge en sanningsenlig bild.

Men militärer kan å andra sidan vara oerhört avoga och fyrkantiga när ni talar med media, och när ni underhåller fakta så undrar självklart varje journalist vad ni mer döljer. Info har dock blivit mycket bättre de senaste två åren vilket de ska ha en eloge för. Men för att som journalist verkligen få reda på fakta krävs att man är på plats och vågar ställa frågor som går emot ens egen uppfattning om hur saker och ting borde vara. Därför hoppas jag verkligen att Ohly och Linde följer med mig till Afghanistan, och även du Anonym är också välkommen ut på fältet.

För det viktiga är ju att presentera fakta, oavsett hur den ser ut, eller hur?

/Johanne Hildebrandt