Gästinlägg: Svensk krigsjournalistik

I inlägget "Hemkomst" kritiserade jag återigen hur svenska media rapporterar från Afghanistan och andra områden där Sverige deltar i militära insatser (eller snarare inte rapporterar). Det ledde till en diskussion mellan mig och en av läsarna, varvid journalisten Johanne Hildebrandt kom på tal. Johanne har nu själv skrivit ihop ett inlägg i diskussionen, vilket jag tyckte var så intressant att det får bli ett eget gästinlägg.

/Wiseman
------------------

Svar till anonym:

Jag har aldrig varit inbäddad i Afghanistan och av de fem reportage jag skrev sist handlade 1 1/2 om de svenska soldaterna. Ett handlade om BB, på kvinnornas slagfält dör 17000 mammor dör i barnsäng varje år, ett var från fängelset och handlade om korruptionen inom rättsväsendet, ett halvt handlade om en vallokal långt ute på landet och ett från själva valdagen. Under tidigare resor till Afghanistan och Pakistan har jag uteslutande rapporterat om civilbefolkningen, framför allt kvinnor och barn, samt varit inbäddad i ett flyktingläger som drevs av Rawa.

Om du verkligen hade varit journalist, som du påstår och jag betvivlar, hade du upptäckt detta under din rutinmässiga faktakoll på eniro nyhetssök eller textarkivet, och därmed inte underminerat ditt resonemang med så simpla faktafel.

Sant är dock att jag i egenskap av kolumnist har skrivit om soldaternas situation och hur de behandlas av sin arbetsgivare. Att granska statsanställdas arbetsmiljö, även om de råkar befinna sig i Afghanistan är en självklarhet, likaså att granska skälen till varför de skickats dit. Om Sverige skickar ut hundratals soldater varje år så måste de också tas hand om när de kommer hem. Det finns ett mänskligt pris som både militären och dess anhöriga betalar förutom det politiska spelet och dess hyckleri som jag tidigare kritiserat.

Anonym påstår att det inte är gammelmedias ansvar att få folk att bry sig mer om läget. Så du menar att licensfinansierade SVT inte har ett bevakningsuppdrag? Att kvällstidningar inte bedriver kampanjjournalistik? Det människor inte vet kan de inte heller förhålla sig till. Självklart är det medias bild att ge ett brett faktaunderlag så att människor kan förhålla sig till vad som sker i Afghanistan och resten av världen. Vad skulle journalisterna annars göra om vi inte berättar vad som händer? Dunka varandra i ryggen på pressklubben?

Medias makt är stor. Mycket av förvirring om vad som hände i Bosnien i början av kriget berodde för övrigt på att media i början inte var tillräckligt kompetent att analysera, belägga och beskriva det som pågick. (Detta var min generations lärokrig, jag var själv en okunnig rookie som mestadels skrev riktigt dåliga artiklar.) Folk i Sverige hade svårt att relatera till vad som hände, kriget ansågs komplicerat och långt borta, få brydde sig men många klagade över att Sverige tog emot tiotusentals flyktingar från forna Jugoslavien. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern krävde att de svenska soldaterna skulle tas hem. Men när journalistiken nådde en kritisk massa vaknade opinionen mot kriget och så småningom tvingades fred och Daytonavtal fram.

I dag är kriget i Afghanistan underrapporterat och anses hopplöst, komplicerat och långt borta. Sverige tar emot flyktingar och ingen förstår varför de flytt hit. Maj Britt Theorin, Thage G Petersson och vänstern kräver att trupperna ska tas hem…

Anonym påstår också att jag undrat var alla ”riktiga reportrar” tagit vägen, vilket är ytterligare ett faktafel. Följande stod i min kolumn i Aftonbladet den sjunde februari:
”…utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara. De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.”

Jag kritiserade med andra ord medias prioriteringar, inte reportrarna. Att diplomaten Diana Janse kan ge en mer komplett bild av Afghanistan i sin bok ”en del av mitt hjärta lämnar jag kvar” är ju ganska trist för min kår. Att soldater numera bloggar, både i DN och på Armémuseums hemsida, är visserligen bra för de är duktiga och ger en bredare bild av skeendet, å andra sidan är det ett steg tillbaka till tiden innan William Russel Howard bevakade Krimkriget i början på 1800-talet och fick epitetet som världens första krigskorrespondent. (Innan Howard bestod rapporteringen av brev från officerarna som berättade om vad som hänt, vilket sedan publicerades.)

Det finns många skickliga kollegor som vill åka till Afghanistan men som inte får eftersom det saknas pengar. Krigsrapportering är dyrt, att ha ett reportage team på plats i ett par veckor kan gå på flera hundra tusen i löner, försäkringar, transporter, tolkar, satellitkostnader, etc. All heder åt Expressens chefredaktör Tomas Mattson som satsar pengar på en redaktion i Afghanistan men framför allt ska reportern Terese Christiansen, som tagit initiativet och utför jobbet, ha beröm. (Jag har självklart erbjudit Terese allt mitt stöd om hon behöver det.) Det är tungt, slitigt, riskabelt och ensamt att vara reporter i en krigszon, få kollegor vill lägga månader av sitt liv på något sådant. Det går däremot bra att stanna hemma och klaga på texterna och tycka att "det där var väl inte så märkvärdigt" och bli avundsjuk när någon får uppmärksamhet, åk dit då och gör det bättre då istället för att gnälla.

En reporter kan bara ge några skärvor av verkligheten och kan inte skildra allt som sker i Afghanistan, det behövs många olika röster och infallsvinklar. Att vara på plats är ett måste. Tyvärr är också krigsrapportering en försummad genre inom svensk journalistik, många kollegor har ingen aning hur arbetet går till.

Det är ett fysiskt jobb, och handlar mest om att förflytta sig till olika platser. Då pratar man med dem som känner till vägen, försöker ta reda på om tillstånd krävs och sedan hyr man helt enkelt en bil, åker och hoppas på det bästa. Som svensk kvinnlig reporter har man sällan några fiender utan släpps igenom vid vägspärrar. Om man är trevlig mot folk är de oftast trevliga tillbaka och i Mellanöstern har jag tillgång till både kvinnornas och männens värld. En norsk manlig kollega försökte intervjua afghanska kvinnor i tolv dagar, alla vägrade tala säga något, medan jag bodde tillsammans med kvinnor i ett läger och pratade om allt.

Väl på plats sätter man igång och jobbar, söker upp folk att intervjua, följer med människor som gestaltar något av de ämnen man läst in sig på, barnmorskor, soldater, valarbetare på landsbygden, etc. Mitt mål är att ge en sådan bred bild av skeendet som jag kan och självklart ska allt vara sant. Om inte de som på plats känner igen sig i min beskrivning så är ju något fel. Allt tar alltid mycket längre tid än planerat, halva arbetsdagen används till att hantera diverse problem, det gäller att vara uthållig och orka skriva en bra artikel efter femton timmar i dammig hetta. Hemmaredaktionen stressar allltid och vill ha texter, det gäller att stå emot kraven på kvantitet till förmån för kvalité. Att kontrollera fakta är alltid svårt, uppgifterna är ibland motstridiga och det kan vara svårt att skaffa sig en överblick, som i Kosovo. Då är det bra att samarbeta med utländska kollegor, för att bekräfta fakta under traumatiska situationer, dela
kostnader och för säkerhets skull om och när man blir beskjuten, vilket självklart händer ibland och inte är mycket att orda om.

Något supande i hotellbaren är det inte frågan om. Dagens journalister har ständig deadline med artiklar, bloggar, webb-tv, radio, vilket gör att rapporteringen lätt bli urvattnad. Kommentatorsfunktionen gör att alla kan kritisera faktafel i texten, vilket är bra. Folk kan också kommunicera via chattar, vilket för människor närmare och ökar. Men generellt sett håller den svenska krigsjournalistiken, inklusive mig själv, sämre klass än exempelvis den
brittiska. Jag har gjort jobb åt både BBC och The Guardian och kraven som ställdes på mig där var mycket högre än hemma och redaktörerna var oerhört pålästa, vilket var stimulerande. Amerikanska kollegor har pluggat försvars och krigsjournalistik i flera år på universitet innan de ger sig ut på fältet. I Sverige finns ingen utbildning och ingen diskussion om hantverket vilket är tråkigt, krigsrapportering är svårt, efter nitton år känns som om jag först nu börjar behärska
ämnet och tänker försöka plugga på Försvarshögskolan till hösten för att vidareutveckla mig.

Beröringsskräcken mellan journalister och militärer vilket grundar sig på okunskap och förståelse inför varandras arbetsuppgifter. Många av de reportrar som skickats ut för att bevaka en händelse som de stupade officerarnas hemkomst är allmänreportrar som fått någon timme på sig att läsa in sig på ämnet och dessutom saknar grundläggande kunskap om försvaret. Ett par kollegor är politiskt färgade och bär på en föreställning om att militärer är sprungna ur Mordor vilket gör att de förvränger fakta på ett nästan tragikomiskt sätt, särskilt med tanke på att de inte lämnat soffan. Andra kollegor gör misstag för att de saknar erfarenhet och/eller slarvar, eller inte bryr sig om att ge en sanningsenlig bild.

Men militärer kan å andra sidan vara oerhört avoga och fyrkantiga när ni talar med media, och när ni underhåller fakta så undrar självklart varje journalist vad ni mer döljer. Info har dock blivit mycket bättre de senaste två åren vilket de ska ha en eloge för. Men för att som journalist verkligen få reda på fakta krävs att man är på plats och vågar ställa frågor som går emot ens egen uppfattning om hur saker och ting borde vara. Därför hoppas jag verkligen att Ohly och Linde följer med mig till Afghanistan, och även du Anonym är också välkommen ut på fältet.

För det viktiga är ju att presentera fakta, oavsett hur den ser ut, eller hur?

/Johanne Hildebrandt

15 kommentarer:

Trött Officer sa...
14 februari 2010 kl. 17:04  

@Johanne:

Ett uppriktigt tack för den insats du gör. Det blir lättare för oss i uniform att göra det jobb vi är satta att göra när det finns folk som du, som vågar ta dig dit du tar dig och rapporterar om det du verkligen ser och upplever. Allt för många av dina kollegor nöjer sig med att sitta hemma i morgonsoffan, fälla ner dom politiskt färgade glasögonen och sen bara tycka saker.
Du har integritet, och den solidaritet du visar mot både oss i uniform och de vi arbetar med och mot gör att ingen kan beskylla dig för att vara partisk eller "en ivrig anhängare av krig i största allmänhet"(Ett Guillou-citat, på tal om politiska glasögon i morgonsoffor).
Tyvärr är du i minoritet i din kår, vilket gör att många av oss i uniform fortfarande agerar med ryggmärgen och misstänksamhet när vi får en kamera i ansiktet.
Men du skall veta att du gör ett stort avtryck hos oss, och ditt namn uttalas med respekt på logement, i hytter och befälsrum samt i bostadsbaracker på Svenska camper världen över.

Lars Gyllenhaal sa...
14 februari 2010 kl. 17:06  

Tack för att du skriver!

Lars

Viktor Lima sa...
14 februari 2010 kl. 18:53  

Johanne,

Stort tack för dina reportage som sticker ut i media genom sin realism och verklighetsnära stil. När jag någon gång i framtiden möter dig ute på någon gudsförgäten missionen är det jag som bjuder dig på en öl!

/VL

Anonym sa...
14 februari 2010 kl. 20:17  

"Det är tungt, slitigt, riskabelt och ensamt att vara reporter i en krigszon, få kollegor vill lägga månader av sitt liv på något sådant" Det finns ju ett utmärkt verktyg som du förespråkar när det gäller yrkesmilitärer och det är ju att tvinga ut folk! Varför inte tvinga alla som går på journalisthögskolan att skriva kontrakt på att de måste åka och rapportera från krigszoner när redaktionschefen så önskar?
Jocke

Cynisk sa...
14 februari 2010 kl. 20:22  

Jag tror att "anonym" uppvisar den yrkesetiska nivån hos den nya journalistkåren.
Den gamla yrkesstoltheten och integriteten är borta, nu gäller snusk och lösnummerförsäljning.

Den bristen på etik är en stor anledning till militärens avoghet till media, tror jag.

Eftersom jag tror att det finns något bra i livet så tror jag att heder lönar sig. Det visar sig säkerligen.

Anonym sa...
15 februari 2010 kl. 12:39  

Tack för stöd, och ursäkta att mitt inlägg blev så väldigt långt.

Guillou gör politik av journalistik och jag har väldigt svårt att ta honom på allvar.
Dessvärre är åsiktsjournalistik billigare att producera än reportage från fältet, så vi lär förmodligen se mer av det.

Men det hade varit underbart att att tvångskommendera ut Guillou och andra kollegor på fältet.

Cynisk, jag hoppas verkligen att heder och sanning lönar sig i slutändan, annars vore ju allt meningslöst och bortkastat.

Tintin sa...
15 februari 2010 kl. 16:33  

Den som är intresserad av ett svar av mig, anonym journalist, kan gå in på min blogg och läsa. Det blev för långt för att få plats som kommentar.

erica sa...
15 februari 2010 kl. 17:53  

Du skriver verkligen levande och intressant. Jag blir tagen av dina ord.

kram erica

Lövet sa...
15 februari 2010 kl. 18:25  

@Johanne: Du är ett välkommet och nyansrikt ljus i ett annars bottenljust debattmörker.

RAF-kramaren Lindeborg och Al Fatha-do:n Guilliou var lätta att identifiera redan innan jag gick in och uppdaterade mig på hennes senaste blogginlägg.
Guilliou sitter under hjortkronan, sippar på sitt 7:e rödvinsglas och spyr galla över Johanne H. Hon är nämligen mycket tuffare och smartare än han någonsin varit.

Tänka sig att de har en central plats i opinionsbildningen - man trodde ju Kpistvänstern dog med Andreas Baader & Co.

Anonym sa...
15 februari 2010 kl. 21:10  

Eller så är det som jag hört...

Livet är orättvist - och det ska övas - ofta

Harpoon sa...
15 februari 2010 kl. 22:43  

Det är väl ingen mer än Guillou själv som tar Guillou på allvar?

Lew sa...
16 februari 2010 kl. 01:18  

Johanne Hildebrandt kan väl snarast jämföras med Sveriges Michael Yon, vilket kan vara den högsta beröm en enkel grisbasse på hemmaplan kan ge.

Möcköt bra!

/Lew

Anonym sa...
16 februari 2010 kl. 10:54  

Harpoon,

Å andra sidan tar Guillou sig själv på så enormt stort allvar att det räcker och blir över.

Anonym sa...
19 februari 2010 kl. 23:08  

Tänkvärt som vanligt Johanne, du skall ha ett stort tack för det arbete du utför och sättet du gör det på.

Jag måste tillstå att jag kan förstå journalister som undviker att intervjua militärer efter att ha sett processen på nära hand.

När förbandet besöktes av reportrar som ville ha svar på frågan om varför kollegorna åker till Afghanistan så var många skeptiska men en del ställde ändå upp. När reportaget sedan gick i tryck så ansåg sig många av de jag talade med vara felciterade och missförstådda.

Trots att vi vill berätta om våra tankar, erfarenheter osv så saknas det grundläggande förtroendet för att slutprodukten kommer att vara rättvis mot utsagan. Enligt den här soldaten så är du en av mycket få som har en positiv inverkan på detta förtroende.

/Soldat P

Anonym sa...
21 februari 2010 kl. 09:35  

Soldat P:
Är glad att jag har förtroende. Just citat är känsliga. Jag brukar alltid visa citaten i en text, eller hela texten för den del så inga missförstånd uppstår.
Jag har ju själv blivit intervjuad och vet hur väldigt fel det kan bli..

Sedan kan det ju också vara svårt för en stressad reporter som bara besöker förbandet ett par timmar att förstå allt och dessutom fånga det korrekt i text.

Detta är ett skäl till att inbäddning är bra för att komma nära och få en bredare bild av en insats. Som reporter får man ju bara den militära delen som inbäddad men är det den man är ute efter så inbäddning en förutsättning, på samma sätt som man måste bo hos en familj för att skildra vardagsliv på bästa sätt.
Johanne Hildebrandt

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade