Om en förstärkning i Afghanistan

Under en övergångsperiod kommer den svenska Afghanistanstyrkan att tillföras en förstärkningspluton, bl a för att möjliggöra för de två stupade officerarnas närmaste kollegor att återvända till Sverige för sorgearbete.

Allan Widman skrev under måndagen på Newsmill om att det är dags att förstärka den svenska närvaron i Afghanistan. Det är en åsikt jag instämmer i. Sverige har åtagit sig ansvaret för ett mycket stort område i Afghanistan, men bemanningen är fortsatt gles och närmast en spegelbild av huvudfotingen Försvarsmakten, med ett stort "overhead" och ringa verkansdelar. Den extra trupp som kan tillföras kommer att kunna göras i form av verkansförband. Ett knappt skyttekompani är inte mycket när man betänker att det svenska ansvarsområdet i Afghanistan är drygt fyra ggr större än Kosovo, till vilket Sverige sände en hel bataljon 1999 för att ansvara för ett avsevärt mycket mindre och mer lättöverblickat område. Insatsen i Kosovo är idag under avveckling och kommer att få en mer civil prägel, vilket också bör friställa resurser för en utökning i Afghanistan. Man skall också bära i åtanke att skyttekompaniet, liksom övriga delar av kontingenten regelbundet genomför leave och därför inte till fullo är på plats.

I April 2005 uttryckte dåvarande ÖB Håkan Syrén i ett tal på ett seminarium anordnat av Folk & Försvar följande ståndpunkt: ”Av flera skäl är det dessutom viktigt att även de löpande insatserna i möjligaste mån sammanhålls i minst bataljonsinsatser. Resurserna för underhåll och ledning är i dag inte alltid proportionella mot förbandets storlek och om våra insatser sprids ut i kompanienheter så blir effektiviteten och rationaliteten låg. Vidare är det svårare att hävda svenska normer för uppträdande då våra förband på lägre nivå ingår i andra nationers enheter. Inflytandet och insynen ökar också i takt med förbandsbidraget. Ur militär synvinkel är det därför klart att föredra att genomföra färre men större samtidiga insatser.”

Det rationella vore att förstärka den svenska Afghanistaninsatsen permanent. Om en inte alltför lång tid är det vår i Afghanistan och fighting season. Mycket talar för att årets fighting season blir ännu intensivare än 2009 års. Inom kort kommer en ny storoffensiv att påbörjas mot talibanrörelsen i södra Afghanistan. Ökat tryck i södra Afghanistan kombinerat med omläggningen av underhållsvägarna till norra Afghanistan har redan medfört en ökad oro i norr, även om intensiteten fortfarande är långt från den i söder. Försvarsmakten anhöll tidigare i höst om att få förstärka insatsen till 550 man, men Regeringen satte gränsen till 500 man. Trots den bästa av ambitioner blir inte de svenska insatserna i ansvarsområdet mer än temporära nålstick p g a resursbristen.

Sverige bör också göra en fullständig översyn av ISAF:s behov i Afghanistan, framförallt i den norra delen där vi redan verkar, och matcha dem mot de svenska registerförband som redan står i beredskap. Jag instämmer i Allan Widmans ståndpunkt på Newsmill: ”Sverige har resurser och kan med kort varsel komplettera dessa. Utgångspunkten måste vara att prioritera det som fungerar här och nu.” Att inte använda registerförbanden när starka behov finns blir bara ett bevis på att de är papperslösningar och då skulle pengarna förbanden trots allt kostar kunnat användas på annat håll.

För mig är valet lätt. Antingen tar man situationen och åtagandet i Afghanistan på allvar och tillför de resurser som behövs, eller också avvecklar man hela rasket och erkänner att Sverige inte mäktar med liknande åtaganden. Icke-besluten, där man försöker välja en väg som inte finns, är de farligaste och mest kostsamma. Från politiskt håll har man försökt undvika frågan eftersom man är övertygad om att opinionssiffrorna inte tål ett starkt svenskt engagemang i Afghanistan. Aftonbladets SIFO-undersökning tyder på motsatsen.

Man ska heller inte glömma att det inte är de militära resurserna som kommer att skapa fred och återuppbygga Afghanistan, utan det är de civila. Fortfarande återstår mycket arbete i att samordna den svenska utrikespolitikens militära och civila instrument. Varför inte fokusera svenska biståndsansträngningar dit där Riksdagen nu har bestämt att svenska militära ansträngningar ska medge säkerhet för bistånds- och återuppbyggnadsarbete? Målsättningen på sikt är och måste vara att successivt överlämna ansvaret för säkerhet till afghansk polis och militär, men det kommer att ta tid.


DN, 2, SvD, 2, Expressen, 2, Wilhelm Agrell (Expr), Aftonbladet, Mil.se, SR, HD, TV4, SVT


Uppdatering 12/2: Fp vill utöka insatsen med 100 man. Det är ett förslag jag stödjer. Det som tillförs utöver den befintliga styrkan kommer att vara i form av verkansförband, d v s soldater som arbetar ute på fältet och inte inne i campstaben och liknande. Det är på fältet resurserna behövs, men framgång fordrar också en bra ledningsstruktur och den finns som sagt redan på plats. Biståndsminister Gunilla Carlsson går nu också in och styr upp SIDAs arbete genom regeringsbeslut. SIDA har nämligen tänkt dra ner på verksamheten i Afghanistan (och Irak) För att göra den svenska insatsen för Afghanistan så effektiv som möjligt krävs samordning mellan de civila och militära satsningarna. Detta har blivit bättre det senaste året, men kan förbättras ytterligare. Enorma synergieffekter finns att vinna om insatserna samordnas bättre.
Vidare: Aftonbladet, SVT, TV 4, SvD, 2

17 kommentarer:

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 04:13  

Håller helt med dig!
Det skulle också vara mycket enklare att pedagogiskt förklara att vi skyddar detta/denna skola,sjukstuga, pumpstation, jordbruksprojekt,verkstad eller vad det nu må vara.
Att bygga upp en struktur som vi kan påvisa och därmed också försvara.
Går vi inte "all in" militärt,ekonomiskt,biståndsmässigtoch framför allt politiskt kan vi lika gärna åka hem och låta någon annan ta över våra uppgifter.
Att göra som vi brukar, sätta en ekonomisk "hotbild", håller inte i det här fallet heller. Verkligheten kommer mycket fortare ikapp när skeendet är utanför dataskärmen.
Man borde nog hinna se över organisationen innan FS19 åker i syfte att få mer effekt utanför campen.
Lite mindre huvud och mer armar och ben.
Teaterdirektören.

M.Siipola sa...
10 februari 2010 kl. 07:34  

Jag har alltid tyckt att Sverige i första hand ska försvara sitt land. Om resurser finns kan man dock hjälpa till på andra håll. Våra politiker tycker att dessa resurser finns och har därför skickat svenska trupp till Afghanistan. Vilket jag tidigare har tyckt vara helt fel. För vårat eget försvar är väl inte mycket att hurra över?

Men ju mer jag läser på den här bloggen, desto mer har jag börjat få en förståelse av nödvändigheten av våran (eller någon annat lands) insatt I Afghanistan, för att de någonsin ska få någon ordning där.

Att BARA skicka ditt skolfröknar och doktorer tror inte jag hjälper.

Det jag inte alls kan begripa är hur talibanerna tänker och hur man kan ha så olika värderingar. För Islam är ju inte någon våldsreglion, inte mer än den kristna i varje fall.

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 08:34  

Det svenska ansvarsområdet är mycket större än Kosovo, bara Jowzjanprovinsen är lika stor som Kosovo, och PRT MeS är fyra provinser.

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 08:45  

Klokt inlägg i vilket jag instämmer helhjärtat.

En liten fundering bara; Det svenska ansvarsområdet är väl inte lika stort som Kosovo utan 4 gånger så stort som Kosovo!
?

Old School

Wiseman sa...
10 februari 2010 kl. 09:05  

Tack, det har sina nackdelar att sitta och skriva mitt i natten. Det är bra när fakta korrigeras.

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 09:59  

Helt riktig slutsats av en klar och tydlig analys. Antingen gör vi det ordentligt eller åker vi hem. Emellertid saknas en viktig faktor och det är om de allierade verkligen satsar tillräckligt och på rätt sätt. Trots amerikansk truppförstärkning känns det som Sverige inte är det enda landet som gör varken eller. Och som sagts av Wiseman - det är farligt - för trupp, moral, mål med insats men också politiskt vilket våra politiker borde förstå men inte gör för de stirrar sig blinda på korta håll.

Stoffe

Plutch sa...
10 februari 2010 kl. 16:03  

Jag välkomnar truppförstärkning i form av skytteförband. Dessa bör få minst 6 månader samövning innan de skickas ner.

Som det är nu så hämmas effektiviteten på förbanden pga för kort samövning. Jag säger inte att skyttekompaniet FS18 är dåliga i grunden, inte alls, men de har inte fått de förutsättningar som de borde vad avser samordning.

Sen anpassas uppgiftsställning och taktik för att passa förbandets kvalitet så det kommer inte bli någon katastrof, men som sagt, det vore bra om det lilla truppbidrag vi har hade givits full förutsättning att bli så effektiva som möjligt.

Det gamla US-tänket känns mer och mer inaktuellt för var dag som går.

Per A. sa...
10 februari 2010 kl. 17:15  

Hur stort numerärt övertag föreslår de moderna teorierna om counterinsurgency* att man behöver för att kunna vinna respektive spela remi?

Är det fortfarande 10:1 respektive 5:1 som gäller som tumregel?

Om det fortfarande är dessa styrkeförhållanden som gäller, och om de uppskattningar om 25.000 Talibaner är någorlunda korrekta, så skulle det alltså behövas en kvarts miljon man i Afghanistan om vi vill vinna, och något över hundratusen man om vi vill vara där under överskådlig tid.

ISAF är på något under 70.000, och värdet av ANA/ANP verkar tveksamt.

Har väst de truppreserver som dessa siffror verkar föreslå som nödvändiga, och finns viljan att betala kostnaden för detta?

Eller finns det någon ny fin teori som med bestämdhet och trovärdighet hävdar att mängder med trupp inte längre är nödvändigt?


*) En bra svensk term för detta vore önskvärd.

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 18:24  

Sverige borde ha minst en fullrustad battlegroup på tusen man i M-e-S för att upprätthålla säkerheten. Därutöver behövs ett traditionellt Provincial Reconstruction Team på några hundra man som utför återuppbyggnadsarbetet.

Som det är nu finns bara ett överdimensionerat PRT med oklara uppgifter, plus ett fåtal skyttesoldater som ska hålla ordning.

Det är inte hållbart eller värt kostnaden.

Josef Boberg sa...
10 februari 2010 kl. 19:48  

Hela wår barbariska historia är bokstavligt talat fylld med ovedersägliga BEVIS på att: ”Våld föder - för att ej säga göder än mera av våld !”

Hur lång tid (= mänskligt lidande) skall ytterligare behöva passera - innan wåra ”kära” MaktHavare har lärt sig den läxan ? - undrar Josef B.

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 20:26  

Just därför är det en bra ide att bekämpa roten till det onda?
Som en rotfyllning ungefär. Det gör ont, men blir bättre på sikt?

Anonym sa...
10 februari 2010 kl. 20:46  

Detta är ett rökt projekt. Det kommer inte att vara möjligt att demokratisera eller normalisera ett klansamhälle. Det kommer alltid att vara någon som har en oförrätt att hämnas. Vad vi skall göra där blir mer och mer obegripligt. Ta hem folket nu!
Kalle

Andreas sa...
10 februari 2010 kl. 20:48  

Jag håller helt med om att insatsen borde förstärkas snarast. Dels för att styrkan är alldeles för liten i förhållande till område och uppgift och dels för att klargöra för både talibaner, kriminella och de övriga som styrkan är där för att hjälpa att man inte låter sig skrämmas bort. Om någon av dem börjar tro att svenskarna kommer att springa hem med svansen mellan benen så fort något händer så blir det helt omöjligt att åstadkomma någon förändring. Skicka tio bataljoner om det är vad som behövs, pengarna finns, det är bara att sluta hälla ner dem i svarta hål av misskötta företag.

Forsno sa...
10 februari 2010 kl. 21:21  

Bra inlägg Wiseman. Jag håller med om allt.

De svenska politikerna är medvetet luddiga i frågan om varför vi är i Afghanistan ("demokrati" och "kvinnorna") med den nuvarande amerikanska har varit väldigt tydlig:

Den militära närvaron i Afghanistan syftar till att skapa säkerhet och stabilitet.

Varken mer eller mindre.

Det internationella samfundet/väst har visserligen intresse av att landet utvecklas i demokratisk riktning, men det är något som möjligen kan byggas ihop med afghanerna på flera årtiondens sikt om vi lyckas skapa säkerhetsgrunden att bygga på.

Detta demokratibygge är inte en militär uppgift, men vi måste ta det som är den militära uppgiften på allvar.

Jag gillar för övrigt inte frågan som SVT ställer ifall det var värt att Johan Palmlöv och Gunnar Andersson dog för Afghanistan.

De dog för Sverige.

De stupade när de verkställde av riksdagen beslutad svensk utrikespolitik.

Cynisk sa...
10 februari 2010 kl. 21:24  

Att Afghanistan är ett klansamhälle är rätt. Att klansamhällen inte skulle gå att demokratisera och normalisera stämmer inte, något som vi kunnat se på Balkan. Även Kosovo har ett utpräglat klansamhälle men ändå har området med stöd av NATO och biståndsorgan kommit väldigt långt i demokratiseringsprocessen även om det fortsatt är långt kvar till ett fullt "väst-normalt" samhälle.

Afghanistan är betydligt svårare än Balkan, det håller jag med om, men omöjligt ska det inte behöva vara. Oerhört krävande för omvärlden är det men ett uttåg ur Afghanistan kommer att bli än mer krävande för omvärlden.

Per A. sa...
11 februari 2010 kl. 20:46  

En oerhört obehaglig tanke slog mig alldeles nyss.


Vad händer med FM om kriget slutar riktigt illa, Vietnamkrigs-illa? Dvs. väst utropar 'seger', eller åtminstone en 'hedersam fred', och går hem, varefter det sitter Talibaner i Kabul tämligen omgående? Kan en försvarsmakt som redan verkar vara i viss obalans av andra orsaker stå pall som fungerande organisation?

Anonym sa...
11 februari 2010 kl. 22:01  

Ja vad ska den nya FM göra om det inte finns några internationella insatser som vi anser att vi bör åka på - under överskådlig framtid?

Ska vi ha frivilligt anställda som bara går och övar?

Eller ska vi sluta att anställa/kontraktera?

Hur kommer det att gå att rekrytera till insatsförsvaret om det inte finns några meningsfulla insatser - eller inga insatser alls - i sikte?

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade