Om en förstärkning i Afghanistan

Under en övergångsperiod kommer den svenska Afghanistanstyrkan att tillföras en förstärkningspluton, bl a för att möjliggöra för de två stupade officerarnas närmaste kollegor att återvända till Sverige för sorgearbete.

Allan Widman skrev under måndagen på Newsmill om att det är dags att förstärka den svenska närvaron i Afghanistan. Det är en åsikt jag instämmer i. Sverige har åtagit sig ansvaret för ett mycket stort område i Afghanistan, men bemanningen är fortsatt gles och närmast en spegelbild av huvudfotingen Försvarsmakten, med ett stort "overhead" och ringa verkansdelar. Den extra trupp som kan tillföras kommer att kunna göras i form av verkansförband. Ett knappt skyttekompani är inte mycket när man betänker att det svenska ansvarsområdet i Afghanistan är drygt fyra ggr större än Kosovo, till vilket Sverige sände en hel bataljon 1999 för att ansvara för ett avsevärt mycket mindre och mer lättöverblickat område. Insatsen i Kosovo är idag under avveckling och kommer att få en mer civil prägel, vilket också bör friställa resurser för en utökning i Afghanistan. Man skall också bära i åtanke att skyttekompaniet, liksom övriga delar av kontingenten regelbundet genomför leave och därför inte till fullo är på plats.

I April 2005 uttryckte dåvarande ÖB Håkan Syrén i ett tal på ett seminarium anordnat av Folk & Försvar följande ståndpunkt: ”Av flera skäl är det dessutom viktigt att även de löpande insatserna i möjligaste mån sammanhålls i minst bataljonsinsatser. Resurserna för underhåll och ledning är i dag inte alltid proportionella mot förbandets storlek och om våra insatser sprids ut i kompanienheter så blir effektiviteten och rationaliteten låg. Vidare är det svårare att hävda svenska normer för uppträdande då våra förband på lägre nivå ingår i andra nationers enheter. Inflytandet och insynen ökar också i takt med förbandsbidraget. Ur militär synvinkel är det därför klart att föredra att genomföra färre men större samtidiga insatser.”

Det rationella vore att förstärka den svenska Afghanistaninsatsen permanent. Om en inte alltför lång tid är det vår i Afghanistan och fighting season. Mycket talar för att årets fighting season blir ännu intensivare än 2009 års. Inom kort kommer en ny storoffensiv att påbörjas mot talibanrörelsen i södra Afghanistan. Ökat tryck i södra Afghanistan kombinerat med omläggningen av underhållsvägarna till norra Afghanistan har redan medfört en ökad oro i norr, även om intensiteten fortfarande är långt från den i söder. Försvarsmakten anhöll tidigare i höst om att få förstärka insatsen till 550 man, men Regeringen satte gränsen till 500 man. Trots den bästa av ambitioner blir inte de svenska insatserna i ansvarsområdet mer än temporära nålstick p g a resursbristen.

Sverige bör också göra en fullständig översyn av ISAF:s behov i Afghanistan, framförallt i den norra delen där vi redan verkar, och matcha dem mot de svenska registerförband som redan står i beredskap. Jag instämmer i Allan Widmans ståndpunkt på Newsmill: ”Sverige har resurser och kan med kort varsel komplettera dessa. Utgångspunkten måste vara att prioritera det som fungerar här och nu.” Att inte använda registerförbanden när starka behov finns blir bara ett bevis på att de är papperslösningar och då skulle pengarna förbanden trots allt kostar kunnat användas på annat håll.

För mig är valet lätt. Antingen tar man situationen och åtagandet i Afghanistan på allvar och tillför de resurser som behövs, eller också avvecklar man hela rasket och erkänner att Sverige inte mäktar med liknande åtaganden. Icke-besluten, där man försöker välja en väg som inte finns, är de farligaste och mest kostsamma. Från politiskt håll har man försökt undvika frågan eftersom man är övertygad om att opinionssiffrorna inte tål ett starkt svenskt engagemang i Afghanistan. Aftonbladets SIFO-undersökning tyder på motsatsen.

Man ska heller inte glömma att det inte är de militära resurserna som kommer att skapa fred och återuppbygga Afghanistan, utan det är de civila. Fortfarande återstår mycket arbete i att samordna den svenska utrikespolitikens militära och civila instrument. Varför inte fokusera svenska biståndsansträngningar dit där Riksdagen nu har bestämt att svenska militära ansträngningar ska medge säkerhet för bistånds- och återuppbyggnadsarbete? Målsättningen på sikt är och måste vara att successivt överlämna ansvaret för säkerhet till afghansk polis och militär, men det kommer att ta tid.


DN, 2, SvD, 2, Expressen, 2, Wilhelm Agrell (Expr), Aftonbladet, Mil.se, SR, HD, TV4, SVT


Uppdatering 12/2: Fp vill utöka insatsen med 100 man. Det är ett förslag jag stödjer. Det som tillförs utöver den befintliga styrkan kommer att vara i form av verkansförband, d v s soldater som arbetar ute på fältet och inte inne i campstaben och liknande. Det är på fältet resurserna behövs, men framgång fordrar också en bra ledningsstruktur och den finns som sagt redan på plats. Biståndsminister Gunilla Carlsson går nu också in och styr upp SIDAs arbete genom regeringsbeslut. SIDA har nämligen tänkt dra ner på verksamheten i Afghanistan (och Irak) För att göra den svenska insatsen för Afghanistan så effektiv som möjligt krävs samordning mellan de civila och militära satsningarna. Detta har blivit bättre det senaste året, men kan förbättras ytterligare. Enorma synergieffekter finns att vinna om insatserna samordnas bättre.
Vidare: Aftonbladet, SVT, TV 4, SvD, 2