Det här är förmodligen ett av de absolut längsta inläggen som publicerats på den här bloggen och avhandlar det allt större beroendet av privata tjänster i offentlig förvaltning, här framförallt Försvarsmakten.
Man är oerhört naiv om man tror att man som offentlig myndighet ska kunna spara pengar genom att lägga ut en verksamhet på ett företag. Företag måste göra vinst. Det ligger i deras grundförutsättningar. Det företag som inte gör vinst överlever inte. Det är på samma sätt som med casinon. De är inte gjorda för att folk ska vinna pengar utan förlora dem, varvid de blir till vinst för casinots ägare.
Företag betalar i regel också bättre löner till sina anställda än offentlig verksamhet, vilket gör att de oftast kan rekrytera mer kompetent personal. Detta gäller inte minst vad avser förhandling och kontraktsskrivning. Ju bättre man skriver kontraktet, desto gynnsammare blir förutsättningarna att göra en vinst. Men för att vara billig på ett område måste man begränsa sig och sitt uppträdande till vissa områden av verksamheten. Det man förlorar på gungorna måste man ta igen på karusellerna.
För att citera en amerikansk studie:
"In 33 of the 35 job classifications POGO looked at, the average contractor billing rate was significantly steeper than the average compensation for federal employees. The two jobs where it was more cost-effective to hire contractors were groundskeeper and medical records technician. So when the White House needs its lawn mowed, it shouldn’t hire in-house. Still, in every other case, it was cheaper for the government do the job itself.
In some occupations, the difference in price was so dramatic, any coupon-clipping soccer mom could easily have seen the government was getting ripped off. When the government hired a claims examiner for example, it paid the contractor nearly five times more than if it had gone with a federal employee."
Som myndighet är det också lätt hänt att teckna kontrakt som inte är heltäckande. Uppgifter som man trodde var självklara och underförstådda tas inte upp i kontraktet och därmed blir de inte lösta. Eftersom kontraktet redan är skrivet och inte svårt att omförhandla, hamnar man ofta i en otrevlig sits när man upptäcker brister. Hade verksamheten varit kvar i den egna organisationen hade man lätt kunna ge order om förändringar, men istället krävs omförhandling där man redan från början befinner sig i underläge. Antingen kostar det mer eller också får man minska någon annanstans.
Under den stora beredskapsövningen Dagny II (inte så stor egentligen, men den koncentrerade alla tillgängliga svenska militära förband och flytta dem till Gotlandsområdet under slutfasen av de ryska storövningarna Zapad och Ladoga 2009), drog Försvarsmakten två stora lärdomar. Den ena rörde nationell ledning, där den strategiska timeoutens villfarelser gjort att man lagt ner alla mellanliggande stabsnivåer mellan förbanden och Högkvarteret. Arméns Taktiska Stab fanns sig då för första gången försökandes leda 60 bataljoner hemvärn (långt från alla var faktiskt inblandade i Dagny II) utöver de reguljära arméförbanden. Det var en ohållbar situation som man inte var dimensionerad för. Av den anledningen ser vi nu äntligen ett antal regionala staber återuppstå.
Den andra lärdomen rörde just det som kallas Offentlig-Privat Samverkan i samband med skarp verksamhet. Beredskapskontrakt som man tidigare haft med vissa företag hade inte förnyats och gällde därför inte, vilket försenade överskeppning till Gotland. Ett annat exempel rör skolflygplanet SK 60 där flygunderhållet och klargöringen sedan något år hade övergått till ett civilt bolag eftersom ”detta var så mycket effektivare och billigare för Försvarsmakten”. Istället för att ha militär personal som underhåller och klargör flygplanen, löses nu denna uppgift av civila flygtekniker. För att verksamheten ska gå ihop är upphandlingen koncentrerad till normal arbetstid och till de flygbaser där man bedriver flygtjänst med SK 60.
SK 60 som stridsflygplan har utgått ur krigsorganisationen sedan länge, men användes frekvent som sambandsflygplan i dess fyrsitsiga variant. En uppgift vid beredskapshöjningar och övningar har alltid varit att flytta nyckelpersonal och materiel från fredsbaser till krigsbaser, så att verksamheten kan börja rulla direkt istället för att man ska behöva invänta att hela betjäningsförbandet flygtransporteras med Hercules eller anländer per lastbil någon dag senare. Under Dagny II blev det alltför tydligt att konceptet inte längre fungerade. Bolaget hade ju inte någon personal på krigsbaserna som kunde ta emot flygplan utan endast på flottiljerna. Att ta med en egen flygtekniker som kunde klargöra flygplanet efter landning gick ju inte heller. Även om teknikernas behörigheter inte ännu fallit, så hade det varit ett solklart kontraktsbrott. Det blev inga framskjutna transporter. Flera uppgifter talar nu om att även underhållet av Gripen är på väg att läggas ut på Saab istället för att Försvarsmakten ska behålla detta inom organisationen. För Saab är det viktigt att säkerställa framtida inkomster då marknaden för att sälja stridsflygplan blir allt mindre för var dag som går och Försvarsmakten kan på pappret minska sin personal med ett antal rader. Att sedan samma personal anställs av Saab med högre lön lär inte höra till saken.
Den store amerikanske generalen och sedermera presidenten Eisenhower varnade på sin tid för han kallade det militärindustriella komplexet. I och med etableringen en stor permanent amerikansk krigsmakt med tillhörande vapenindustri, varnade presidenten för att det militär-industriella komplexet på sikt skulle kunna komma att influera landets politiska nivåer på oönskat sätt.
De stora krigsmaterielbeställningarnas tid är idag förbi, vilket försvarsindustrin insett. Istället har man insett att det går att göra pengar inom tjänstesektorn. Vi har sett det mycket tydligt i USA där försvarsindustrins tjänstesektor med ”contractors” närmar sig materielsektorn i omsättning, vilket är en logisk följd av de massiva nedskärningarna inom det amerikanska försvaret efter det kalla kriget och innan 11 september 2001.
Krigen i Afghanistan och Irak har kostat biljoner dollar, utgörande närmare hälften av den amerikanska statsskulden enligt många källor. En av de stora utgiftsposterna har varit ”contractors” där logistiken numera till stor del sköts av privata företag, men sedan slutet på 90-talet även strids-, bevaknings- och utbildningsuppgifter, kända genom företag som Blackwater (Xe), Dyncorp, Triple Canopy med flera. Flera av dessa företag är idag på väg att bli uppköpta av de stora giganterna inom det militärindustriella komplexet, t ex Lockheed Martin. Under Gulfkriget 1990-91 gick det 60 amerikanska soldater på en contractor. Drygt 15 år senare var det drygt 20 % fler contractors än amerikanska soldater i Irak. Gräver man lite djupare ser man att företagen som stått för merparten av tjänsterna gjort enorma vinster under kriget.
Att lägga ut militära uppgifter på entreprenad ger nämligen också fördelen av att man minskar den militära numerären på pappret. Att sända militär personal till ett insatsområde i en annan världsdel är inte alltid populärt och man vill därför kunna hålla dessa siffror så låga som möjligt. I Sverige ser vi detta fenomen ytterst tydligt genom den närtida överenskommelsen med oppositionen om att minska den svenska numerären i Afghanistan och i somras genom Socialdemokraternas krav på en minskning av antalet Gripen i Libyeninsatsen mitt under den mest kritiska fasen. Genom entreprenad behöver man bara visa toppen på isberget. Även om Sverige inte nyttjar sig av contractors (än) i tillnärmelsevis lika stor utsträckning som USA ligger sedan tidigare t ex stora delar av ”campdriften” utlagd på ett danskt företag som då sköter bl a förplägnad. På vissa platser är också bevakningen upphandlad av privata aktörer.
Även i andra sammanhang finner man varianter på upphandling av tjänster för att hålla nere egen offentlig numerär. Bara under 2010 lade Försvarsmakten 700 mkr på konsulttjänster. Högkvarteret har under flera år varit hårt ansatt avseende dess numerär på samma sätt som hela Försvarsmakten idag är styrd den hårt åtdragna svångremmen kring antalet personalrader. Lösningen på Högkvarteret liksom hos andra myndigheter är att använda konsulter, eftersom de inte redovisas på samma sätt som anställda.
I Sverige har det under senare år talats en del om övergångarna av militär personal direkt till försvarsindustrin, vilket är en fullständigt naturlig följd av de massiva nedskärningarna av försvaret. Varför stanna i ett sjunkande skepp när man kan utnyttja sina specialkunskaper inom ett område och dessutom få avsevärt mycket högre lön? Man kan ju i flera fall till och med komma tillbaka till sin gamla arbetsplats som konsult. Samma tendens har varit tydlig världen över avseende tjänstesektorn, där t ex gamla soldater från specialförbanden funnit nya tjänster hos försvarsindustrin där man kan göra samma sak som man utbildats för, men få avsevärt mycket mer pengar i fickan.
Ett vanligt argument när man talar om att det är effektivare att lägga ut verksamhet på privata företag, är effektiviteten. I en mindre väl fungerande organisation ser det ofta på ytan ut att bli en effektivitetshöjning och man lyckas plötsligt få ut effekt som tidigare inte varit möjlig. Grunden till företeelsen står att finna i ett dåligt ledarskap där man bör ställa sig frågan varför ens personal inte löser tilldelade uppgifter på avsett sätt, när ett civilt företag som också ska klara en vinstmarginal kan göra det. Orsaken behöver naturligtvis inte vara just personalen, utan kan lika gärna vara organisatorisk eller ha att göra med påtvingade arbetssätt eller arbetsmetodik.
I Sverige utmålas ofta privat vård som något fult och smutsigt, men varför väljer då så många privatpersoner privat vård? För att den fungerar så klart. De privata företagen har inte samma märkliga organisatoriska regler som offentlig sjukvård, varvid man faktiskt klarar av att leverera sin produkt och därtill göra en vinst. Detta om något torde vara ytterligare ett tecken på att det finns något grundläggande organisatoriskt fel i verksamheten, när en konkurrent klarar av att lämna en bättre produkt och dessutom billigare. Tyvärr verkar sådan eftertankar sällan gå mycket längre än tjurighet istället för att man gör något konkret åt saken. Istället för att ta tag i problemen och gå till botten med dem betalar man hellre för att bli av med dem. Förmodligen finns det också en viss mån av stöd till det privata näringslivet i botten.
I Försvarsmakten privatiserades bl a städning och militärrestauranger under det tidiga 00-talet. Att en militär kock lagade mat såväl i fält som i matsalen ansågs vara en form av grå arbetskraft. Man kunde heller inte kräva att de värnpliktiga skulle behöva städa hela kasernerna. Då och då görs nya upphandlingar av dessa tjänster när kontrakten ska förnyas och stundom bjuder ett nytt företag under det förra. På golvet märks ingen större skillnad eftersom det gamla företagets personal ofta går över till det nya. Förrådstjänst och bevakning var också områden som avvecklades till förmån för anställning av civila respektive kontrakt med bevakningsbolag. Sålunda bevakas idag förbanden huvudsakligen av Securitas eller andra vaktbolag beroende på vem som för tillfället är billigast, istället för beväpnade soldater. Allt i sin ordning, är det ju lätt att tycka. Antalet larm är ju mycket lågt.
I och med den strategiska time-outen avvecklades stora delar av krigsorganisationen inklusive baser. I och med detta är t ex Flygvapnet tvingat att till mycket stor del uppträda även i krig från sina fredsbaser, vilket då blir intressant. Hur säkerställer man att alla de civilt anställda och framförallt de civila företagens anställda fortsätter att lösa de uppgifter Försvarsmakten är beroende av eftersom man inte längre ”har råd” att hålla sig med egen personal för dessa ändamål? Är dessa anställda en tillgång eller en belastning när de saknar militär utrustning och grundutbildning? Våra civilanställda har idag skrivit under på internationell tjänstgöringsskyldighet, men varken för soldater eller civilt anställda existerar idag någon tjänstgöringsskyldighet i det nationella försvaret. Hade det inte inneburit en högre grad av beredskap, flexibilitet, kontroll och inte minst sunt ekonomiskt tänkande att själv kunna sköta dessa grundläggande funktioner? Bevakningspersonalen i Securitas har knappast lägre lön än våra soldater och lägg sedan därtill Securitas vinstmarginal på verksamheten. Det hade inte varit så dumt med ett antal anställda bevakningssoldater istället.
Privat verksamhet inom offentlig sektor behöver naturligtvis inte vara av ondo. Det finns t ex inom vården gott om små privata läkarmottagningar som ger utmärkt vård, till samma kostnad som det offentliga och utan några storbolagsavkastningskrav. Men för att lösa enkla, grundläggande uppgifter som man har resurser för själv finns det egentligen ingen anledning att lägga ut på privata företag som ska göra en vinst på samma gång – t ex landstingstvätt. Förr anställdes ofta personal i Samhall för att lösa liknande uppgifter. Nu är det gott om privata företag som tagit över såväl personal som uppgift och därtill gör vinst på kuppen. När marginalerna krymper, ser vi resultat liknande de som Aktuellt berättade om igår. Samma sak gäller t ex städning. Hur kan det bli effektivare och ”billigare” att lägga ut en så enkel uppgift som städning på ett annat företag istället för att själv anställa en städare och slopa kravet på vinstmarginal?
För en myndighet som Försvarsamakten som dras med mycket begränsade ramar där det nu gäller att vända och vrida på varje krona, samtidigt som uppdras att leverera en operativ effekt betydligt över vad ramarna medger, kan man verkligen ifrågasätta om det är rätt väg att gå att i allt högre grad betala någon annan att lösa verksamheten och samtidigt göra vinst på skattepengarna.
Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Tjänstesektorn är försvarsindustrins andra våg och sedan några år har den börjat nå Sverige på allvar.
Media: SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SR, 2, SVT, Exp, 2, 3, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Tweet
29 kommentarer:
Helt rätt observerat. Det kan aldrig bli billigare att låta ett privat bevakningsbolag sköta bevakningen än att anställa egna soldater för samma arbete./TS
En tanke som slagit mig med all outsourcing som görs är att syftet kanske är att kapa kostnader i slutändan.
Min tanke är att FM outsourcar de tjänster som idag innehas av civilanställda.
Ta en civilasntälld mekaniker som exempel. Lönen bör ligga en bit över 19.000 / mån. Om man då outsoursar dessa tjänster tillräckligt länge för att slippa återanställa om man kapar avtalet med den civila firman så går det hur lätt som helst att ersätta den civilanställde med en kontraktsanställd soldat för 16.900 /mån.
FM har då sparat in på de kostnader som chefer idag verkar tycka minst om. Vad blir besparingen i slutändan när FM har gjort detta med samtliga civilanställda mekaniker, kockar, förrådsmän med flera?
Nackdelen är all kunskap som går förlorad då man gör sig av med personal som sitter inne med 20 kanske 30 års erfarenhet. Det verkar inte spela så stor roll i dagsläget då detta är just vad som händer ute på garnisonerna idag.
Ett militärt perspektiv på fenomenet i Irak...
@Anonym 2011 23:07
Det kanske funkar i verksamheter som inte kräver speciellt stora kunskaper på nyanställd personal.
Att städa ur personal med så liten löneskillnad kommer bara skada organisatinen.
Om det ska ge effekt så måste dom gå på personal i övre kategorierna med högre lön. Samtidigt blir det då väldigt svårt att ta in nya eftersom de över nivåerna har helt andra krav på kunskap.
Sedan att enbart se till lönekostnad är fel. En "konsult" har ofta andra förmåner osv. Samtidigt som det ofta står i kontrakt att det kan brytas med kort varsel.
Slutsatserna är dock helt korrekt, anställda är alltid billigare så länge allt är guld och gröna skogar.
Upphandlingar av personal och funktioner via ex "outsourcing" är ofta väldigt svåra att få rätt, det är inte många som klarar av att förutse allt som kan hända i framtiden på 1,3,5år....
Oftast sker dom inte med förnuft utan det är ekonomi eller politik som styr med känslor.
/Tinhead
Långt, men intressant skrivet!
Att man lägger ut viss verksamhet på ett annat företag är idag vanligt oavsett vilken branch vi talar om, och man gör det av flera olika anledningar.
För att vara konkurranskraftig och få ut mest för pengarna så bör alla verksamheter fokusera på sin kärnverksamhet. Verksamhet som inte ingår i kärnverksamheten och kan göras av andra effektivare lägger man med fördel ut på entreprenad.
En anledning till att lägga ut en viss arbetsuppgift på någon annan kan vara för att få tillgång till en viss kompetens och kompetensutveckling, eller för att få skalfördelar. En biltillverkare tillverkar exempelvis inte sin egen bilplåt och en snickare tillverkar inte sin egen spik; dels för att de inte har detta kunnande men också för att det är ineffektivt att bedriva sådan verksamhet i liten skala för att täcka bara sitt eget behov. Det är helt enkelt billigare att köpa in plåt och spik från stora producenter som säljer dessa varor till alla som är i behov av plåt och spik. På så vis kan biltillverkaren och snickaren fokusera på det just dem gör bra. På samma sätt kan man tänka sig att ett vaktbolag som hanterar bevakningen för många verksamheter är effektivare än att låta varje verksamhet själv anställa var sin vakt, trots allt så är det sällan en vakt behöver vara på plats hela tiden. Om behovet ökar eller minskar så är det med denna lösning också lättare att anpassa utbudet efter behovet.
Förutom effektivitet så kan man också välja att lägga ut viss verksamhet eftersom det ger en rörlig känd kostnad istället för en fast kostnad med risk för prisökningar. Dvs man är villig att betala extra för att någon annan ska stå för den ekonomiska risken. Att kostnaden är känd beror på att den regleras av ett avtal, sker kostnadsökningar så är det leverantören som drabbas. Att kostnaden är rörlig beror på att den kan betalas mot utfört arbete, istället för en fast kostnad för anställning varje månad. Att hyra in personal är vanligtvis dyrare än att själv anställa samma personal, men är personalen inhyrd så går det lättare att styra antalet arbetstimmar efter behovet, och om personalbehovet upphör så kan man enkelt göra sig av med den inhyrda personalen. Om ett företag tidsvis har extra mycket arbete så är det ofta ekonomiskt fördelaktigt att dimensionera personalstyrkan för normal arbetsbelastning och sedan hyra in personal då man har mycket att göra än att själv sitta med alla anställda, detta trots att inhyrd personal är dyrare.
Det finns mao många anledningar till att lägga ut arbetsuppgifter på andra företag. Att det är billigare att ha egen städare bara för att städföretaget har en viss vinstmarginal är ingen självklarhet. Utöver ovan nämnda så tillkommer också fler anledningar, vissa kan vara relaterade till skatter eller andra regleringar som gör det fördelaktigt med entreprenad.
Hej Wiseman
Bra genomgång av problemet. Jag kan inte säga att jag håller med dig fullt ut dock.
Ja, det är rätt att företag gör vinst. Nu kanske inte försvarsföretag har samma pålägg som en bank t.ex., men visst det ska göras vinst - helt klart. Detta är det incitament som driver hela det västliga systemet - Kapitalism. Om det är rätt eller fel kan vi debattera till förbannelse, men jag tror att det är mer rätt än fel åtminstone. Med bankerna har vi dock sett att systemet inte kan vara helt oreglerat eftersom ren kapitalism inte rikigt fungerar. Vi måste ha regler mot olaglig konkurrens osv.
Den faktor du översiktligt antyder är problemet inom Försvarsmakten är organisationen. Jag skulle vilja ta det ett steg längre - det är den totala effektiviteten och drivkrafterna till att nå denna som är problemet.
Inom FM så är/var en av de stora drivkrafterna (hos vissa) att nå upp i grad. Högre grad=större social status OCH lön. Jag tror inte här på det tvådelade befälssystemet. En Förvaltare kommer aldrig att få samma betalt eller social status som en General/Amiral, men detta är en passus.
Låt oss i alla fall komma ihåg drivkrafterna. Nu finns det skickliga soldater/sjömän som drivs av att göra ett gott jobb, men oftast vill man ha något för det - eller hur?
Ok alltså verksamheten drivs inom FM av folk i ledningen som är i karriären. Tyvärr behöver inte betyda att man har administrativ eller ekonomisk talang även om man e en j-vl på att leda pansarstrid. Oftast ses det ned på de förra som sysslar med organisation och sådana frågor. Eller hur?
I den högre ledningen behöver man dessutom ha ett gott öra mot marken eftersom man är granskad av både politiker och allmänhet. Detta får ofta uttryck i att man, på lägre nivå, ska genomgå allsköns formella utbildningar för att man ska uppfylla de formella kraven - sådana att någon i ledningen kan skylla på individen om det går snett.
Det kan vara allt från HBT till minibusskörkort, värdegrund you name it. När jag lämnade räknade jag på skoj ihop alla formella utbildningar och det blev en inte helt oansenlig mängd med icke direkt produktiva utbildningar. Det fanns nästan ingen tid över för faktisk produktion.
Relaterat till utnämningen av högre officerare (läs blivande administratörer) har vi ju det faktum att man helst inte ska ha någon skit på det egna skrivbordet osv. Detta resulterar oftast i att man skickar runt ärenden i organisationen istället för att ta tag i dem. Processerna och reglerna är så jäkla tunga och ingen vet varför de kom till, vem som är ansvarig eller ens vad de är bra för. Således genereras en massa egenvärme och folk jobbar som sjutton för att hålla igång brasan. Frustrerande nog når man inte raka vägen mot målet eftersom man ska fylla i hundra blanketter och sedan gå upp och knacka på någon stabsofficers dörr för att sedan få gå tillbaka och rätta två helt irrelevanta stavfel (oftast ett led i en enkel härskarteknik för att hålla sig kvar på toppen).
Allt ovan relaterar till ett enda mått - effektivitet och här tror jag att det, tyvärr, är enklare att gå över ån efter vatten.
Ett civilt bolag med ett kontrakt måste faktiskt prestera något eftersom det står så i kontraktet. Vad som är problemet är HUR kontraktet är skrivet och här finns det mycket i övrigt att önska.
Ta exemplet med Carema - vilken inkompetent idiot är ansvarigt för detta? Inte någon med någon som helst affärs- eller kontraktsbakgrund i alla fall.
Forts i annan kommentar pga för många tecken.
Ett bra kontrakt är A och O. Det är FM förbannade uppgift att skriva bra kontrakt helt enkelt - om man nu ska köpa en tjänst. Det är dock inte alltid lätt att skriva enkla kontrakt som uppfyller alla eventualiteter, men vad gäller beredskap t.ex. för det nämnda Sk60-fallet är jag nog säker på att det hade kunnat finnas en klausul om avrop för flygtekniker på krigsbas motsv, men man hade fått betala för det - fast en jour-utkallad militär tekniker är knappast gratis heller? Här måste man jämföra äpplen och äpplen.
Tills FM får sitt "shit together" tror jag att nyttjandet av civila företag är av nöden tvunget.
Sedan har vi det här med Lagen om Offentlig upphandling som är en käpphäst. Inte lagen som sådan, men hur den appliceras. Det finns ett missförstånd här att man inte får upphandla på kvalite - endast på pris. Så är inte fallet. En rätt genomförd upphandling Har alla möjligheter att ställa krav på kvalite osv., men denna möjlighet utnyttjas inte. Gjorde den det skulle FM få mer pang för pengarna.
För att sammanfatta: FM har dåligt inre effektivitet idag och det skulle behövas en nystart över vem som gör vad och varför och till vilken kostnad och kvalite. Tills dess är nog FM av nöden tvungen att nyttja civila kontraktörer. Men skriv för guds skull bra avtal.
Skit in ger skit ut, inte svårare än så egentligen.
Bra kontrakt i all ära (en absolut nödvändighet) men hur få företagen att ställa upp rejält utanför kontraktsramarna vid en större inter/nationell kris/krig?
Mvh,
Lars
Innan man ger sig in i diskussionen om OPS (eller Private Finance Initiative (PFI) och Public Private Partnerships (PPP) som de kallas i UK) bör man ju känna till bakgrunden och de bakomliggande motiven till dessa initiativ.
Läs gärna http://mod.uk/DefenceInternet/AboutDefence/WhatWeDo/FinanceandProcurement/PFU/
Ursprunget till att man började fundera på alternativa finansieringsformer för ”militära kontrakt” var att man konstaterat att dessa i princip aldrig höll budget. De blev regelmässigt mycket dyrare än man från början avsett.
Delat ansvar…
En av anledningarna till detta var att man hade ett delat finansiellt och tekniskt ansvar som gjorde att det var i princip omöjligt att avgöra om det var försvarsindustrin (leverantören) eller den beställande försvarsmyndigheten som orsakat kostnadsökningarna.
Ett initiativ som startades för att råda bot på detta vara Cost as an Independent Variable (CAIV).
Läs gärna http://www.caiv.com/
Helt kort kan man beskriva tankegången som att man lägger över allt ansvar för ett militärt materielsystem (t ex ett stridsvagnssystem) på leverantören – såväl utveckling och konstruktion som vidmakthållandet (underhållet) på leverantören.
Leverantören ska på detta sätt ges ett ekonomiskt incitament att konstruera ett underhållsmässigt system. Och själva poängen (som gör att man kan betrakta kostnaden som en ” Independent Variable”) är att leverantören får en fastställd summa pengar för kontraktet – sedan ska de lösa uppgiften. Inga tilläggsbeställningar!
Detta innebär givetvis att man flyttar över en stor del av den ”finansiella risken” på leverantören, vilket de givetvis måste ta med i beräkningen när de offererar.
Ansvaret för finansieringen och den finansiella risken
Ansvaret för finansieringen av och den finansiella risken för (för bl a valutakurs- och ränteförändringar) ”militära kontrakt” låg tidigare på den beställande försvarsmyndigheten.
Alla försvarsmyndigheter strävar ju efter att minska sina budgetar och finansiella bindningar, varför man började studera sätt att lösa detta.
För 10 år sedan ansågs det att ”privata initiativ” (industrin/företag) var bättre på (och hade bättre förutsättningar för) att skapa finansiellt förmånliga lösningar (att få lån, sprida risk, etc) varför det var naturligt att flytta ansvaret för finansieringen till den ”privata sektorn”.
Min poäng
Om man sätter sig in i bakgrunden (t ex som den beskvits här ovan eller på annat sätt) det så blir det sannolikt enklare att sätta in dessa initiativ (som har över 10 år på nacken nu) i dagens finansiella, militära och allmänna samhällsklimat (som har ändrats något under dessa 10 år).
Sedan kan vi diskutera hur genomtänkta och aktuella de känns idag…
En svensk kommun lade ut IT-driften på ett privat bolag. Efter en inkörningsperiod så fungerade det bra. När det var dags att förnya avtalet så gjordes en upphandling varpå en konkurrent till det tidigare använda bolaget fick avtalet, då dessa var mycket billigare än den andra leverantören.
Tyvärr hade man från kommunen missat den lilla, men inte helt obetydliga detaljen att det inte ingick på-platsen service i avtalet, utan detta kostade extra enligt normal prislista, med reseersättningar etc.
Så jag håller med föregående talare i att avtal är a och o. Tyvärr tenderar ju priserna att gå upp om man kräver allt för mycket i avtalen, vilket gör att det ser trist ut i räkenskaperna. Kan man istället skära bort sådant som inte känns nödvändigt..
Sen blir det ju lite extra intressant när det gäller försvarsmakt och ofredstid. Även om avtalet förbinder Securitas att förse förbanden med vaktpersonal i ofred, vad är det som säger att den anställde inte helt enkelt säger upp sig och sticker? Inom det militära kallas det att desertera, vilket förr i alla fall ledde till dödsstraff om man blev upptäckt. Att säga upp sig och inte stanna uppsägningstiden ut på sin arbetsplats är ett civilrättsligt ärende (uppsägningstiden brukar ju dessutom företagen vilja ha så kort som möjligt - vakten kanske är inhyrd från manpower t.o.m). Å andra sidan finns det väl lite sydafrikaner, chilenare eller ukrainare som kan ställa upp som vaktsoldater om pengarna finns..
Alla är överens om att köparen måste vara kompetent kontraktskrivare, även jag instämmer där.
Sedan har vi då det lilla problemet med hur ett för köparen bra kontrakt skall se t. Låt mig exemplifiera med ett par goda vänner till mig som byggde hus. De skrev hustillverkarens standardkontrakt efter att ha konstaterat att om den färdiga produkten inte uppfyllde vissa krav skulle slutbetalningen inte behöva betalas ut innan byggaren åtgärdat bristerna. Husfirmans underleverantör Byggbolag X och Son fuskade flagrant och avvek i flera avseenden från ritningarna. När det hela granskades inför leverans och slutbetalning framkom att det skulle bli dyrare att korrigera det felbygda än vad slutbetalningen skulle ge firman i intäkt. X och Son gick i konkurs och startade nytt byggbolag. Husleverantören avstod från slutbetalningen och våra vänner stod där bl a med ett uppvärmningssystem som inte klarade att värma huset etc.....etc.
Nu till FM: hur skall FM skriva ett kontrakt där en leverantör av t ex 1000 maskiner tvingas fullfölja leveransen trots att det visat sig att deras kostnader blir 130% av intäkterna?
Kompletterande fråga till L Gyllenhaals fråga 10:02:
hur få de utländska företagen att ställa upp rejält utanför kontraktsramarna vid en större inter/nationell kris/krig?
@Wiseman och Lars
Det finns, som tidigare beskrivits, företag som är beredda att leverera även i ofred. Pengar är en bra drivkraft.
Låt oss komma ihåg att trycka på knappen för en A-mob inte var gratis heller - trots att vi hade "gratis" soldater, men detta är en politisk fråga.
Vad vill vi med vårt försvar? Man brukar ju säga att man får de politiker och den politik man förtjänar.
Vi är ett litet land och måste göra saker och ting så effektivt som möjligt. Detta kräver att vi har professionella avtalstecknare.
På en fråga om vad man gör om en firma avger en offert som sedan visar sig kosta företaget 130% av värdet. Enkelt - man kräver antingen moderbolagsgarantier (om det är ett större företag) eller så gör man en värdering av företagets finansiella ställning som bekräftar om företaget klarar av ett utökat åtagande. Sedan tror jag att man får värdera rimligheten i ett anbud. Att köpa "billigt" från ett företag som man vet inte kommer klara sig blir dyrt i slutändan.
Problemet är att FMV t.ex. mäts på hur billigt de kan teckna kontrakt för - inte vad de i slutändan har kostat. FMV bryr sig inte nödvändigtvis om kvaliten eftersom de inte mäts lika hårt på det som på pris. Därför får FM i vissa fall skitlösningar som är extremt dyra att vidmakthålla eftersom underhållet oftast inte beaktas så mycket under upphandlingsfasen.
Så vill man så ger man ett skitbilligt anbud (som alla vid sina sinnens fulla bruk inser inte kommer hålla) och sedan ser man till att hålla inne på någon vital del och ta skitmycket betalt för just denna.
Eller så kan man begära tilläggsbeställningar under projekttiden eftersom FMV vet att det blir dyrare att starta om. Då är det harmlöst att avge ett för lågt bud.
Jag kan hålla på i evigheter om den fullkomliga idioti som pågår varje dag i vårt land, men nu ska vi vara snälla - det börjar ju lacka mot jul och jag vill också ha besök av tomten :-)
Ett annat problem med 'contractors', som förmodligen inte kommer att beröra svenska FM sådär väldans mycket, är vad för slags folkrättslig status de har.
WW uppfattas vara klarsynt och inte dra sig för kritik, även om den drabbar försvarsmakten internt. Inlagan om OPS och försvarsindustrin saknar emellertid lite av den vanliga precisionen hos WW.
Några kommentarer:
WW redovisar de, enligt honom, betydande merkostnaderna, som följer på att försvarsindustrin används för verksamheter, som tidigare utförts av försvarsmakten. Här borde som motvikt prövas vilka förutsättningar försvarsmakten har att effektivt driva verksamheter, som inte är kärnverksamheter. Det finns en övertro att en försvarsmaktsofficer genom sin befälsutbildning alltid är lämpad att leda verksamheter inom vilken område som helst. Ett annat synsätt är att olika verksamheter har olika karaktärer, som kräver speciella metoder och anpassad kompetens för att bästa möjliga effektivitet skall kunna nås. Ett konkurrensutsatt företag måste alltid finna dessa lösningar för att kunna överleva och verksamheten kommer därför att utgöra en kärnverksamhet för berört företag. Var finns försvarsmaktens konkurrensutsatta verksamheter, som utsätts för en sådan prövning?
EDA anger att länderna i EU under 2009 hade en ”total outsourcing of defence expenditure” på € 14,1 Bln. Är det WW:s uppfattning att detta hade kunnat skötas av myndigheterna med en högre grad av effektivitet så finns uppenbarligen en betydande besparingspotential i de europeiska försvarsbudgeterna.
Ett kund-leverantörsförhållande förutsätter ett väl utformat kontrakt, som båda parterna är nöjda med. Det förutsätter också att kunden är kompetent oberoende om det gäller att köpa tjänster av försvarsindustrin eller av ett privat företag, som bedriver äldrevård. Ett etablerat partnerskap bygger också på insyn och förmåga till uppföljning av resultatet. Hur mycket har försvarsmakten ägnat sig åt att följa upp kvaliteten i de relativt begränsade OPS-kontrakt, som för närvarande tillämpas?
I beskrivningen ges ett exempel på upplevda nackdelar i form av bristen på möjligheter att nyttja SK 60 under en övning med landning på andra platser än de som gäller i normala förhållanden och som är grunden för OPS-kontraktet för SK 60. Rimligen står det försvarsmakten fritt att göra tilläggsbeställningar, som innebär stöd utöver det som kontrakterats. Den som är alarmerande i WW beskrivning är att enligt det tidigare systemet så skulle det ha funnits resurser till ett betydligt mera flexibelt utnyttjande genom att SK 60 skulle kunna landa på ett stort antal baser spridda över hela landet. Här saknas varje form av analys av vad dessa resurser och den erforderliga infrastrukturen skulle kosta och vad skulle den användas till när det inte är övning. En av fördelarna med OPS är att staten måste bestämma sig för vilken ambitionsnivå man vill ha och denna nivå är direkt kopplad till en prislapp. Man kan förmoda att Saab inte skulle ha något att invända om försvarsmakten skulle vilja öka ambitionsnivån in användningen av SK 60.
Ett problem sägs också vara att industrin personal inte har någon tjänstgöringsskyldighet i vårt nationella försvar. Här borde det vara möjligt att avtalsvägen få berörda företag av åta sig den verksamhet, som kan behövas som stöd för olika former av operationer. Ytterst skulle de tidigare formerna med krigsproduktionsbesked kunna nyttjas.
En skattebetalare vill se en effektiv försvarsmakt, som gör det man är bäst på och en effektiv försvarsindustri, som gör det man är bäst på (och i konkurrens). En korrekt balans skapas genom att staten skaffar sig förmågan att vara en kompetent kravställare och kund. Här finns en hel del att önska.
Klart skepp m fl:
Att utläsa från kommentarer är att lön är ett starkt incitament för att få kompetent personal som uträttar bra arbeten. Varför avlönar vi då inte vår egen personal inom Försvarsmakten på motsvarande sätt att vi kan rekrytera och behålla kompetent personal.
Det finns gott om områden som kan klassas som icke kärnverksamhet eller kräver specialutbildningar som inte är tillgängliga inom Försvarsmakten. Lösande av bevakningsuppgifter, fälthållning, räddningstjänst torde inte vara sådana utan definitivt sådant som Försvarsmakten har och kan excellera i. Annars kan vi ju lika gärna lägga ut hela Hemvärnet på Securitas.
Vad händer nu när vi trycker på A-mob knappen? Visa gärna att det är inskrivet i kontrakten att tjänsten ska fullgöras även vid nationell ofred. Visa gärna också på att den personalen har en korrekt utbildning för detta ändamål. Det är dags att vänja sig av med föreställningen att det är skillnad mellan freds- och krigsorganisation. Det vi har till vardags i fredstid är sedan ett år det vi har i krigstid.
21.42:
Utformandet av kontraktet är som sagt A och O, vilket redan påpekats.
Observera att de exempel och den verksamhet som berörs i blogginlägget berör sådant som tillhör Försvarsmaktens kärnverksamhet och sådant som ingalunda kräver några specialkompetenser. Att officerare slutar i Försvarsmakten och anställs i näringslivet och sedan återkommer som konsulter inom samma område de tidigare jobbade inom har ingenting att göra med övertro på officerare som verksamhetsledare.
För att ta exemplet med SK 60-verksamheten under den skarpa beredskapshöjningen skiljer sig förutsättningarna inte ett dugg från hur det varit tidigare. Det finns ingen som helst dyr infrastruktur som krävs för att landa in flygplanet. Allt som krävs är en flygtekniker som genomför ett antal kontrollpunkter och denne tog man tidigare med sig. Vad som krävs i kontraktet är att det finns en civil tekniker från aktuellt bolag som tar emot flygplanet och att det inte får hanteras av militär personal. Det är den enda skillnaden.
Självfallet skulle inte Saab ha något alls emot en ambitionsökning från statens sida eftersom det genererar mer pengar, men får vi mer flexibilitet än vad vi hade tidigare för motsvarande pengar när verksamheten sköttes inom myndigheten? Knappast. Är denne flygtekniker, liksom framtida JAS-tekniker användbara i en stridsmiljö? Nej, en sådan ambitionshöjning lär kosta betydligt mer.
Outsourcing, liksom pooling&sharing är huvudsakligen en fredslösning. Sådana ska vi undvika eftersom det nu bara finns en organisation och det är den vi ska använda när det blir allvar.
PS. Den av WW ovan nämnda SK60 tekniker som behövs för att kontrollera flygplanet kan vara samma person som är JAS 39 tekniker på samma bas vid det aktuella tillfället. Ingen personal hade behövts tillföras överhuvudtaget.
Men som det är idag får denna person inte befatta sig med SK60 då de är SAAB och dess underleverantörer som handhar dessa. Effektivt resursutnyttjande? DS.
//JOPP
@Wiseman
Ja lön är en stark drivkraft, men jag tror att vi kanske pratar om olika sidor på samma mynt. Att betala en officer mer som sitter i en organisation där hon/han inte tillåts verka fullt ut hjälper ju inte....
Då kan det faktiskt vara bättre att betala en återvändande resurs mer eftersom man får ut mer. Visst när personen väl är ute på uppdrag kanske arbetet i sig upplevs som 1:1, men glöm inte heller hela den overhead som respektive person har i ryggen. Det är där det gör skillnad samt i kravet på att leverera effekt eftersom det är (eller i alla fall borde vara) behäftat med vite att inte göra det för den civila firman.
Den civile personen behöver inte (eller får inte förmånen - väj själv) tillgång till värdegrundsutbildningar osv osv. Kortare semester och i övrigt sämre förmåner än i statlig anställning är en annan sida.
Tid är pengar helt enkelt.
När det gäller beredskap och vår förmåga i övrigt säger jag att det är en politisk sak och i slutänden vår sak. Vad vill vi med vårt försvar och vår säkerhetspolitik?
Genom att vara samhällsekonomiskt effektiva på alla plan kan (eller borde vi åtminstone) inte råka i samma ekonomiska knipa som USA, UK, Tyskland m.fl. Denna aspekt bör också vägas in.
Jag tror att pendeln kommer att slå tillbaka avseende outsourcing, men jag tror inte att tiden är inne ännu - tyvärr.
Vi borde använda oss av situationen att omgruppera inom FM och hitta styrmedel och belöningssystem som inte skapar en Cover-my-ass/Not my business-kultur. Jag generaliserar naturligtvis, men en sådan individ på fel/rätt plats orsakar mycket skada. Det behöver inte vara en högre chef, det kan lika gärna vara en "strategisk korpral".
Hur vi lyckas med omvandlingen vet jag inte riktigt....,men vi måste lösa detta snarast.
Du har rätt i att det vi har nu kommer vi också att strida med det vi har därför är naturligtvis hemvärnet en viktig kugge. Nej de kan inte ersättas av Securitas eftersom de inte jobbar med detta för brödfödan utan ideellt precis som alla tusentals föräldratränare därute. Utan den stommen har vi problem. Dessa individer drivs, antar jag, av att det är roligt att vara inne och tjänstgöra och få lära sig nya saker - och förmodligen (förhoppningsvis) av en vilja att värna landet. Detsamma gäller alla reservofficerare.
Att ha folk på bänken som inte kostar något än när de används är ju en guldsits. Tyvärr är reservarna dåligt hanterade avseende uppfräschningsutbildning. Här finns en stor outnyttjad potential.
Vem krigsplanerar i det här landet?
Hur mycket har de i så fall i lön?
Hur är det med de externt köpta tjänsterna på våra etablissemang när det gäller folkrätten?
En Securitas-vakt eller en SAAB-anställd tekniker, är h*n en kombattant, en civil som åtföljer stridskrafterna eller en civilist som i händelse av stridshandlingar råkar befinna sig på fel ställe med ett synnerligen svagt folkrättsligt skydd???
En intressant observation. Men det jag kan opponera mej mot är den något kategoriska ingressen.
Problemet som skattefinansierad offentlig verksamhet är att man ofta har en strävan att lösa hela sitt verksamhetsbehov "in-house", vilket sällan blir speciellt kostnadseffektivt.
Man måste även här inse att det som ligger utanför den offentliga myndighetens egentliga uppdrag och kärnverksamhet, mycket väl kan läggas ut på en extern part till en lägre kostnad och faktiskt med en högre servicenivå.
Men som så mycket annat så ställer det stora krav på den som upphandlar tjänsten, annars blir det "skit in , skit ut".
Om vi nu pratar om FM's verksamhet så kan jag väl säga att vissa av förbanden inom ledning och logistik inte direkt är några mönster av effektivitet. Det kan ju bero på ett flertal faktorer, oftast inte den utförande personalen, utan mer bristen på styrning, organisation samt att man sitter fast i: "så har vi alltid gjort, och det har fungerat".
@Anonym 06:29
Försvarsplanering genomförs (under hösten) under ledning av INSS. Involverade är krigsförbandschefer och deras krigsförbandsansvariga (KFA) samt delar av HKV. Det förekommer också observatörer från politisk nivå.
Vad lönen är på dessa är oklart och inte speciellt relevant men det går säkert att begära ut.
Vi får väl hoppas att de som i en nära framtid skall ta över vår ammunitionshantering får uppgiften att verka även i tider av ofred!
Annars brukar normen vara att man endast får det man betalar för i den civila världen. FM har inte alltid förstått vad man betalat för eller ens beställt. Där finns lite att ta i!
På den tiden det begav sig fanns det kontrakt och förberedelser i
alla möjliga delar av samhället. Från industrikoncerner, butikskedjor, rederier, m.m. ned till enskilda innehavare av bil, motorcykel, båt, hund m.m. Var man uppmärksam såg man förberedelserna i vardagen, på bussen, på tåget, på färjan/kryssningsfartyget, på sin arbetsplats o.s.v.
Gemensamt för allt detta var att det skulle endast fungera i ofred.
Vi verkar också ha glömt bort allt arbete och kunnande som dolde sig bakom den lilla rubriken "inköpes på orten" på mobkortet!
Att Securitas skulle kunna hjälpa till på den tiden föll förmodligen på att dessa var krigsplacerade i Krigsmakten.
Under tiden då vi inte skulle se tillbaka glömde vi det mesta av vad som behövdes för att kunna mobilisera. Har förstått att man nu börjar sakna de mobgrupper som fanns på förbanden då det begav sig. FMlog börjar också så sakta tänka tillbaka i termer av materielstatus och liknande saker.
Ingen har dock ännu vågat tala om kostnaderna för att hålla materiel i klass A1 till åtta små lätta insatsbataljoner och 40 ännu lättare HV-bataljoner.
Vi har mycket att göra fram till årtalet då allt ska vara färdigt. (Någonstans emellan 2014-2019, beroende på vem man lyssnar till).
Vi här på teatern skall om ekonomin tillåter börja planera vårens aktiviteter. Detta kommer att ligga till grund för vad vi kan spara in på under 2012.
Teaterdirektören.
Bra inlägg! Det glädjer mig att detta uppmärksammas. Jag har flera exempel där vi (gröna kunden) förser leverantören med den information som krävs för att utföra sina arbetsuppgifter, trots att detta redan finns med i avtalet. Det betyder att vi (FM) betalar två gånger för en tjänst. problemet är bara det att min arbetstid inte räknas.
Vi blir gång på gång lurade som om det vore meningen, vilket det kanske är?
/BR
Bra artikel! Konstigt bara att alla utredare gång på gång får stå oemotsagda och presentera sina utredningar kring hur mycket det går att spara genom outsourcing. Nu senast är det FSU som syftar till en verksamhetsövergång för logistiken till FMV och sedan eventuell utkontraktering. Sveriges ledande politiker borde skämmas inför svenska folket och våra skattebetalare. Det finns INGEN utredare som reflekterat över vad Försvarsmakten är till för, förmågan att verka i kris och krig har fullstundigt glömts bort. Detta ger ett klart underkänt betyg till våra folkvalda som därmed också blottar sin okunskap och bristande respekt för skattebetalarnas pengar. En seriös värdering av genomförda utkontrakteringar de senaste 10 åren skulle visa på det faktum att utkontrakteringarna kostat skattebetalarna väldigt mycket pengar helt i onödan, dessutom har det menligt inverkat på Försvarsmaktens förmåga att genomföra det vi är till för./Insatt Logistiker!
OPS är ett politiskt beslut, baserat på ideoligi. Då brukar det bli lite lätt absurda effekter ju längre ut på linan man kommer.
Se till verkligheten - vad är bäst och ger mest pang för pengarna? Oftast en annan lösning än OPS!
Besparingsmöjligheter på 760 miljoner kronor? I regeringens proposition om en effektivare försvarslogistik, 2011/12:86, beskrivs att med de rationaliseringar och effektiviseringar som beskrivs i propositionen ska 760 miljoner kronor kunna frigöras årligan.
I texeten "Karusellen- Försvarsindustrins andra våg" beskrivs att det idag betalas ut 700 miljoner kronor årligen från Försvarsmakten till konsulter för aktiviteter som egentligen kunnat skötas "inhouse" i FM.
Varför analyseras inte var det egentligen läcker pengar? Varför analyseras inte det Militärindustriella komplexet?
Hur kan det finnas en slags politisk enighet om att använda svenska skattepengar på det minst effektiva sättet-med dyra konsulter????
Vad tycker media?
Skicka en kommentar