Minst 100 år av bemannat stridsflyg

Dagens understreckare i SvD uppmärksammar att det nu är 100 år sedan första offensiva användningen av stridsflyg. Ironin är att cirkeln nu slutits i och med att den italienska krigsmakten som tog de första stapplande stegen 1911 genom att fälla enklare sprängladdningar över Libyen, nu 100 år senare åter var inblandat i offensiva flygoperationer över Libyen. Ex-diplomaten Mats Bergquist som skrivit artikeln lämnar tyvärr en översiktlig och något bristfällig redogörelse för vad de senaste 100 åren av stridsflyg har inneburit för krigskonsten.

Bergquist avhandlar endast användningen av stridsflyg på krigsskådeplatser där konflikterna huvudsakligen varit lågintensiva. Hittills saknas helt, dessbättre, exempel på användning av stridsflyg mot moderna demokratiska samhällen som är avsevärt mycket sårbarare för krigets påfrestningar än exempelvis Afghanistan. Det enda exemplet hittills är luftkriget mot Serbien 1999, där det serbiska samhället fick utstå kraftiga påfrestningar och folkopinionen började vändas mot president Milosevic. Intressant i det sammanhanget är för övrigt det serbiska luftförsvarets förmåga till överlevnad mot ett samlat NATO-angrepp och att luftförsvaret i mångt och mycket var uppbyggt på samma sätt som det svenska avseende skyddsåtgärder. I Sverige avvecklades i princip samtliga dessa lösningar under 00-talet eftersom de ansågs förlegade …

Mats Bergquist är tyvärr snabb att döma ut det bemannade stridsflygets framtid och motiverar detta med framförallt ekonomiska orsaker. Det har man varit under de senaste 15 åren, men utvecklingen har inte gått så snabbt som man först förutspådde. Ett antal hinder existerar för att tekniken ska nå de framgångar som förutspåtts. Ett är att den aritificiella intelligensen inte alls nått de nivåer och den utvecklingshastighet som man tidigare förutspått baserat på datorutvecklingen under tidigare decennier. Ett av de större problemen är kommunikationssystem. Att utesluta människan ur beslutsloopen är än så länge främmande för alla länder. Det skulle för övrigt inte förvåna om det så småningom kommer en internationell konvention i denna etiska fråga. En av de större fördelarna med obemannade flygsystem anses vara att dessa kan uppträda på stora avstånd från eget territorium. De större amerikanska taktiska och strategiska system styrs nästan helt uteslutande från amerikanska fastlandet, i amerikanska flygvapnets fall flygbasen Creech i Nevada (drabbad av ett större virusangrepp under hösten). Från Creech går sedan kommunikationen till flygsystemen via satellitlänk, vilket skapar en del fördröjningar. Vad gäller kvalificerade spaningsuppdrag är det svårt att direktsända högupplöst information tillbaka till högre stab p g a den omfattande bandbredd som krävs. Vad gäller möjligheten att signaturanpassa (stealth) ett obemannat stridsflygsystem låter det sig svårligen göras. Ett obemannat flygsystem är nämligen i än högre grad än ett bemannat beroende av att kommunicera, varvid man oundvikligen röjer sig även om radarsignaturen hålls liten.

Bergquist går i samma fälla som så många andra när han sedan i sin artikel tror att det idag och den närmaste framtiden finns ekonomi i att investera i obemannade flygsystem. De mer kvalificerade taktiska och strategiska systemen, huvudsakligen med spaningsuppgifter, är idag dyrare än sina stridsflygmotsvarigheter och med motsvarande krav på kringpersonal. Ett styckepris motsvarande 8 st JAS 39 Gripen och därtill kostnaden för flera besättningar för att kunna genomföra de långa uppdrag systemet gör bra, avskräcker. De obemannade systemens överlevnadsförmåga gör dem också olämpliga i konflikter där motståndaren förfogar över ett luftförsvar med kvalificerat luftvärn eller stridsflyg. Obemannade system är med andra ord inte den billiga resurs som man kan skicka in på platser där hotet är högt. Mats Bergquist är inte först att falla i den fällan och med all säkerhet inte heller sist. Anledningen till Sverige inte överväger anskaffning av mer kvalificerade obemannade system stavas inte bara SAAB.

Just av ekonomiska skäl lär det dröja många år innan vi ser obemannade stridsflygsystem som löser jakt- och attackuppgifter motsvarande eller bättre än de bemannade systemen. Ekonomin gör redan att det endast är stormakterna som har råd med systemen och endast i små serier så länge det inte handlar om USA Framtiden för obemannat flyg ligger förmodligen snarast i de uppgifter som är tidsödande och långtråkiga som transport och lufttankning, men där är utvecklingen knappt i sin linda. Man ska heller inte glömma det som de obemannade systemen gör riktigt bra, nämligen stridsteknisk och taktisk spaning. Stridstekniska spanings-UAV:er som Ugglan på kompaninivå vore en dröm.

Om Libyenkriget bevisade något avseende användningen av luftmakt var det återigen att konceptet med stridsflyg kombinerat med markförband är framgångsrikt samt att det bemannade bombflyget är en kraftfullare resurs än någonsin. Det är en utveckling man måste ta i beaktning vid dimensionering av framtida luftförsvar.

Tweet