Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?


Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter - Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell