Återigen CAS i Afghanistan

Enligt mil.se blev en svensk-finsk patrull idag beskjuten i västra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, varvid man fick tillkalla flygunderstöd, som enligt media sköt verkanseld mot angriparna.

Under det senaste året har den svenska användningen av flygunderstöd ökats flerfaldigt och verkanseld har använts vid ett flertal tillfällen. I huvudsak är det amerikanskt stridsflyg som stått för understödet och man brukar kunna läsa om det i amerikanska flygvapnets dagliga Air Power Summary (dagens är ej publicerad ännu).

I Sverige har kd-ledamoten av Försvarsutskottet, Else-Marie Lindgren, kämpat för att få till en en svensk insats med JAS 39 Gripen i Afghanistan. Sedan flera år finns det ett snabbinsatsförband med JAS 39 som är utbildat just för att kunna genomföra det understöd som efterfrågas i Afghanistan i väntan på man lyckas anskaffa en taktisk UAV, samt direkt flygunderstöd. Då Lindgren i höstas frågade ÖB vid en utfrågning i Riksdagen om insatsen i Afghanistan, huruvida man skulle kunna sätta in Gripen tills en TUAV var på plats, fick hon svaret att Gripen flyger för högt och för fort.

Att sätta in det förbandet i Afghanistan eller något annat liknande insatsområde innebär en politisk risk som Regeringen inte vågar ta. En svensk insats med stridsflyg anses ha en alldeles för hög politisk profil på hemmaplan och den politiska mardrömmen, speciellt inför valet, är att ett svenskt stridsflygplan bekämpar fel mål och civila dödas.

Det svenska förbandet i Afghanistan har råkat i strid ett antal gånger det senaste året och vid ett flertal tillfällen tvingats kalla på flygunderstöd, som antingen levererat verkanseld eller genomfört styrkedemonstrationer för att skrämma bort motståndarna. Oftast är det amerikanska flygplan som levererar understödet. Terrängen i Afghanistan och de stora avstånden gör att flygunderstöd är det understöd som går att få fram snabbast för förband som befinner sig långt från basen och därmed inte har möjlighet att få med sig eget understöd i form av t ex stridsfordon 90.

Det som gör mig något förbluffad är faktumet att det går alldeles utmärkt att ha unga svenska officerare på marken som leder in ett amerikanskt flyganfall och därmed fullständigt tar ansvar för att något ton bomber hamnar på rätt ställe, samtidigt som det är politiskt helt omöjligt att skicka ett flygförband, även om det inte ska uppträda i attackrollen. Juridiskt är det den svenske officeren som har tryckt på avtryckaren, eftersom han levererat målläget och är ansvarig för att förvissa sig om att flygplanet anfaller rätt mål och då han/hon förvissat sig om det, ska ge eldtillstånd. Är han/hon det minsta osäker ska anfallet avbrytas till dess det inte existerar några frågetecken om att det är rätt mål.

Skulle flygunderstödet innebära att fel mål angrips och civila skadas eller dödas, kommer den svensk som ledde in anfallet att bära det fulla ansvaret. Det senaste i raden exempel på detta är det olyckliga flyganfallet mot den stulna tankbilen i höstas. Alla försök att offentligt skylla över ansvaret på USA (som är det land som oftast står för flygunderstödet) kommer att misslyckas kapitalt.

Naturligtvis är det i första hand media politikerna är oroliga för. Media skapar i mångt och mycket sanningen och styr därmed landet och eftersom antydningar om JAS-plan som bombar civila säljer lösnummer, fortsätter den bilden att dominera. På något sätt verkar det också vara helt ok att döda motståndare i Afghanistan med 40 mm kulspräng från Stridsfordon 90, men bara tanken att vapnet istället skulle vara luftburet får många politiker att se ut som strykrädda hundar.

Det skulle bli mycket intressant att se reaktionen i media om ett antal svenska soldater stupade vid ett eldöverfall där flygunderstödet varit upptaget på annat håll och någon ifrågasatte varför man inte sett till att ha svenskt flyg på plats för att snabbt kunna understödja svenska markförband.

Kostnadsmässigt är det enligt uppgifter inte så stor skillnad på att ha ett flygförband i Afghanistan jämfört med i Sverige eftersom det rör sig om stående förband och flygtidsuttaget med all säkerhet blir lägre i Afghanistan. Den största kostnaden ska vara logistiken för ombasering till och från Afghanistan.

Det man ska trycka på, och som Försvarsmakten inte fått fram i debatten förrän i början av vintern, är att ISAF är en multi-nationell insats. Alla länder ska inte behöva ställa upp med alla komponenter utan man ska komplettera varandra. Sålunda kommer en svensk resurs aldrig att vara enbart svensk, utan stå till ISAF:s förfogande. Just denna aspekt har ofta negligerats i höstens helikopterdebatt. Dock ska man veta att alla förstärkningar är välkomna och att önskemål om ett svenskt stridsflygbidrag kommit flera gånger.

I dagsläget handlar det inte om att släppa bomber i Afghanistan utan framförallt om att fylla det förmågeglapp som uppstått i väntan på en ny taktisk UAV. Enligt sakkunskapen i HKV flyger tydligen våra svenska flygplan avsevärt mycket högre och fortare än motsvarande amerikanska, vilket skulle göra dem olämpliga för uppdraget (ironi gör sig tyvärr dåligt i textform). Även ett svenskt bidrag i form av stridsflyg med huvuduppgift spaning, och med nationella förbehåll (caveats) för att användas för flygunderstöd inom det svenska området, skulle även det välkomnas inom ISAF. Allt är bättre än inget och det skulle frigöra andra ISAF-resurser för insatser där de verkligen behövs, men Sverige inte politiskt vågar verka. I dagsläget är det ytterst sparsamt med flygresurser i norra Afghanistan, då det tidigare varit ett mycket lugnare område.

Det viktigaste är att soldaterna på marken får det understöd de behöver och än så länge har det gått bra. Man får hoppas att lyckan fortsatt står de svenske bi, då insatsplaneringen hemma i Sverige ofta verkar bygga mer på tur än agerande. Snart är det vår och "fighting season". Med tanke på den mängd strider det svenska förbandet varit inblandad i under den lugnare delen av året, finns det all anledning att fundera extra inför våren.

Både och - då, nyss och här och nu

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till "sega gubbar" där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena."

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det "kaukasiska lackmustestet" (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.


*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Varför är närområdet ointressant?

Man kan glädjas åt att ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland verkar vara nära förestående efter att 80-talets START-avtal löpte ut förra året. Det vore mycket glädjande om man ytterligare kunde få ner antalet kärnvapen i världen.

Vad som inte rapporteras av svensk media är något som borde vara av större svenskt intresse, nämligen det mer spända läget i det svenska närområdet. NATO kommer i dagarna att genomföra flygövningar i Baltikum (mig veterligen första gången), som ett svar på de enorma ryska övningarna Ladoga och Zapad som genomfördes sensommaren/hösten 2009 med uppåt 60 000 man och under vilka Sverige genomförde beredskapsövningen Dagny II. Baltstaterna oroades mycket av Ladoga och Zapad som genomfördes nära ländernas gränser och som bl a innefattade massfällningar av fallskärmstrupp på ett sätt som inte förekommit sedan 80-talet och närvaron av ett stort antal ryska landstigningsfartyg från andra flottor än Östersjöflottan. NATO bestämde då att genomföra flera övningar i Baltikum under 2010, bl a den stundande flygövningen och en markstridsövning med bl a ett förband ur amerikanska marinkåren. Dessa övningar har föranlett en hel del rysk oro, när amerikanska förband nu ska öva endast några mil från den ryska gränsen.

Vad som uppmärksammats i svensk press är genomförandet av en svensk-amerikansk flygövning i Norrbotten i sommar, med huvudfokus på bombfällning, där man i media antyder att övningen, som i media verkar snarast motsvara andra världskrigets Ruhr-räder i omfattning, hotar försämra svensk-ryska förbindelser. Från ryskt håll verkar man inte bry sig alls om denna övning.


Jag finner det mycket märkligt att man inte nämner något om de baltiska övningarna i svensk media, men så var inte heller de ryska övningarna något som uppmärksammades trots att Försvarsmakten, som sagt, höjde sin beredskap. Just i skenet av den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska länderna finns det all anledning att hålla ordentlig koll på utvecklingen runt de baltiska länderna.

Gästinlägg: Biståndsskolan del 2

Den svenska debatten kring bistånd har berörts vid ett tidigare gästinlägg och vill med detta inlägg försöka belysa hur komplex biståndsmarknaden är samt hur aktörerna verkar.

Vissa beräkningar gör gällande att Västvärlden sedan 1960-talet har skänkt 2300 miljarder USD i dagens penningvärde till framförallt Afrika. Resultatet av dessa gåvor har låtit väntat på sig och Afrika är idag till stora delar precis lika fattigt som när biståndet började fördelas för 50 år sedan. Denna paradox kan förklaras med krig, svält, ineffektiva projekt och dålig samordning mellan olika länder. Jag vill med detta inlägg lägga nytt ljus på frågan kring framförallt den Europeiska biståndspolitiken och orsakerna till att ingenting verkar hända.

Jag ska försöka förklara vilka mekanismer som ligger bakom det penningflöde som nästan oavbrutet fått fortsätta i 50 år och varför vissa aktörer är beredda att slåss med näbbar och klor för att det skall fortsätta. Sverige kommer i detta resonemang att spela en mindre viktig roll utan det är snarare Europa och Afrika som är aktörerna i sammanhanget. Att prata om I- och U-länder är direkt fel, men om ni inte förstår varför kan ni googla Hans Roslings eller Fredrik Häréns föreläsningar. Jag har medvetet utlämnat Kina ur denna analys. Inte för att Kina är en obetydlig aktör utan för att historien skulle bli för komplex för att blogginlägg.

Det finns tre aktörer på biståndsmarknaden som utgör centrala policyskapare i denna soppa. Först ut har vi den gemensamma jordbrukspolitiken CAP inom EU. Nummer två är matproducenterna i Västvärlden och nummer tre är de Afrikanska ledare som för tillfället sitter vid makten i valfritt biståndsmottagande land. Dessa tre utgör en järntriangel vars makt över biståndspolitiken har visat sig vara helt enorm.

Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP utgör idag c.a. 50% av EU:s budget och omfattar omkring 600 miljarder svenska kronor om året. Budgeten för CAP har minskat för att blidka opinionen men EU har istället ökat anslagen till strukturfonderna vilket gjort att ”jordbruksstödet” förblivit konstant. Jag skriver ”jordbruksstöd” eftersom det till stor del inte handlar om stöd till jordbruk utan stöd till matindustrin (mer om det senare). CAP utformades på 1950-talet som en del av lösningen för att fördela marshallpengar och senare skattepengar till bönder. Syftet var att kunna behålla jordbruksproduktionen intakt och kunna erbjuda ett jämnt utbud av varor till medborgarna. Då bestod EU av 6 länder och hade en liten budget. Ganska snart kom systemet att bidra till en överproduktion av råvaror. Framförallt det tyska jordbruket blev så effektivt att en stor överproduktion av varor blev standard. Dessa varor blev till kött och mjölberg som ingen riktigt visste var det skulle ta vägen. Systemet påminde och påminner fortfarande väldigt mycket om ett sovjetiskt planekonomisystem där överordnad fokus ligger på att ha så många i arbete som möjligt, kosta vad det kosta vill. Den överblivna maten blev ett problem tills någon kom att man via subventioner kunde betala matindustrin att ta hand om råvarorna och förädla dem. Detta system finns kvar än idag vilket har lett till att den största mottagaren av jordbruksstöd i Sverige är idag den danska sockerproducenten Danisco Sugar som får betalt av EU för att ta emot en överproduktion av sockerbetor. Det är inte bönderna utan industrin i Europa som får de mesta av pengarna. Men var gjorde och gör man av alla extra produkter? Jo, de såldes med kraftigt sänkta priser till bl.a. Afrika med motiveringen att:

”Afrikanerna är så fattiga. Inte skall de behöva betala för dyra varor. Vi kan sälja mat billigt till dem, titta vad snälla vi är”

Detta är orsaken till varför man idag kan hitta fransk Danone Yoghurt i Nigeria men inhemska produkter från t.ex. Peakmilk är svårare att hitta. Lokala grossister får köpa europeiska varor till så låga priser att det inte lönar sig att ens titta på afrikanska. Dessutom har det som överallt annars bildats en kultur där vissa märken från Europa ses som bättre än de lokala. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå hur svårt det är för lokala bönder att försöka sälja in sina egna varor på marknaden. För att inte tala om att sälja till EU som har belagt alla produkter med en straffskatt på 28 % om de kommer områden utanför EU/EFTA. Exakt samma förhållande råder inom fiskeindustrin där europeiska trålare damsuger vattnen utanför Afrika eftersom de egna vatten är utfiskade enligt myndigheterna (Fiskarna själva hävdar motsatsen). Därefter säljs fisken till den statssubventionerade förpackningsindustrin som i sin tur vräker ut fiskmjöl/konserver som bistånd till Afrika som statssubventionerade produkter.

De Afrikanska ledarna har naturligtvis inte förbigått detta faktum men har valt att protestera på ett annorlunda sätt. Man skulle kunna tro Afrikanska ledares högsta mål vore att ta bort alla strafftullar och slippa dumpade varor på marknaden men så enkelt är det inte. Afrikanska länder styrs generellt sett med få undantag ofta av en enormt rik överklass. Denna överklass är ofta otroligt välbärgad eller blir det efter ett tag. Om man bortser från de rena lurendrejeriaffärerna som begås av dessa ledare är en annan orsak till rikedomen att Afrika nästan uteslutande saknar inkomstskatt. Inkomstskatten i t.ex. Nigeria är 5% utan nämnvärd progressivitet och så ser det ut i de flesta Afrikanska länder som ligger under Sahara. Argumentet mot att höja skatten brukar vara att då kommer ännu färre att betala skatten. Att avfärda en regeländring med argumentet att ingen kommer att följa regeln kan tyckas vara lite märklig.

Dessa ledare åker ofta till givarkonferenser fulladdade med argument som skall ge västvärlden dåligt samvete för allt ifrån kolonialtiden till de dumpade matvarorna. Tillbaka åker de med löften om ökade bistånd och skuldavskrivningar. Ofta lyckas man ganska väl i sin argumentation då vi själva försett dem med det bästa argumentet. Nämligen att dumpningen av varor på den afrikanska marknaden omöjliggör en inhemsk afrikansk industri. Att ledare för länder i ekonomisk kris griper efter alla halmstrån är inget unikt. Ta Sveriges räntehöjning till 500%, Islands uttalande om att söka stöd hos Ryssland eller Greklands krav på att Tyskland skall betala Greklands kris eftersom Tyskland aldrig betalat för WW2 skadorna. När de likvida medlen försvinner blir ofta både länder och personer desperata.

Det stöd som är favoriten framför andra är budgetstödet som innebär att länder som Sverige matar in pengar rakt in i valfri afrikansk statsbudget. Dessa pengar kan förvisso användas till rätt ändamål men frigör samtidigt medel för annan verksamhet som t.ex. krig. Att exportera vapen till ett krigförande land är det mest moraliskt förkastliga ett land kan syssla med men att ge pengar till samma land utan att kontrollera vad pengarna används till är helt i sin ordning enligt Amnesty och Svenska Freds, t ex Sveriges budgetstöd till Etiopien mitt under brinnande krig.

En ganska obehaglig bild växer då fram. Vi har ett system där inte bara EU och medlemsländernas officiella biståndssiffror utgör det faktiska biståndet. I det totala biståndet ingår även stora delar av jordbruksstödet. Den öppna delen av biståndet syftar till att bygga upp industri och jordbruk. Den andra delen syftar till att slå sönder samma industri genom att omöjligöra en export av de varor som skall produceras. Ungefär som att ha två AC anläggningar i ett rum där den ena står på maxvärme och den andra på maxkyla. Systemet kostar EUs medborgare hundratals, kanske tusentals miljarder SEK varje år i skattekostnader och i vansinnigt dyra matvaror.

Att bryta det nuvarande biståndsvansinnet kan därför till en början verka enkelt. Om vi avskaffade jordbruksstödet skulle Europas bönder vara tvungna att konkurera som alla andra på en global marknad. De mest lämpade skulle vara kvar medan de ineffektiva skulle slås ut. Om man samtidigt släpper in afrikanska bönder på den enorma europeiska marknaden skulle detta troligen generera lägre priser för konsumenterna. Samtidigt skulle nya kapitalflöden till Afrika innebära en förskjutning av kapital från Europa till Afrika. Det är inte enkelt eftersom ovanstående aktörer har alltför mycket att förlora på denna avreglering.

För det första skulle mycket av den franska, spanska och italienska jordbruket slås ut av billigare produkter från icke EU-länder. Arbetslösheten bland bönder skulle växa i Frankrike och Spanien där det mest finns småjordbruk. Matindustrin skulle förvisso kunna köpa billiga råvaror från Afrika men ställs också inför hotet om billiga färdiga varor från Afrika. Dessutom blir marknaden betydligt mer osäker och instabil. De afrikanska ledarna är inte heller intresserade av utvecklingen. Incitamentet för att ge bistånd från EU skulle minska och krav från omvärlden att höja inkomstskatterna skulle komma. Det rika maktskiktet skulle då drabbas dubbelt. Dels minskad realekonomiskt stöd i form av budgetstöd och dels ökade krav på att via intern skatt ta in medel till statskassan. Elaka tungor vill göra gällande att det är betydligt lättare att förskingra bistånd än egna skattemedel men detta skall jag låta vara osagt.

Den problematik som jag nyss beskrivit är en av effekterna som blivit av det faktum att EU är en ekonomisk gigant som styrs av en politisk dvärg. De flesta är medvetna om problematiken, men EU saknar den politiska förmågan att ta itu med problemet. Bistånd är utrikespolitik och sköts tills stor del av varje enskilt medlemsland medan CAP är EU gemensam och samordnas av Kommissionen med stöd av Rådet. Det uppstår en moment 22 situation där ingen part anser att de kan ta första steget i en förändring. Utöver detta finns det alltför många aktörer som tjänar enorma summor på detta system för att det skall gå att se någon förändring inom överskådlig tid.

Jonas


Idag framkommer det att Vänsterpartiet har slussat biståndspengar från SIDA till det colombianska kommunistpartiet helt emot SIDA:s regler.

/Wiseman

Förlängd och utökad militärhelikopterutredning

Tidigare i veckan berättade Ekot att Försvarsmakten nu överväger att köpa in Blackhawkhelikoptrar. Aftonbladet visste samtidigt att rapportera att dessa dyra tingester betingar ett pris på 40-60 milj kr. Inte direkt gratis, men jämfört med den franska EC 725-helikoptern som också varit på tal är rea, eftersom denna kostar uppemot 300 milj kr/st och även betydligt billigare än NH 90 som regeringen Persson fastställde att bli Hkp 14 mot FMV:s rekommendation. När det gäller Sverige och helikopterkapacitet känns det som att Försvarsmakten och Sverige är mer betjänt av fem ggr så många helikoptrar av ett ytterst beprövat helikoptersystem tillverkat i tusentals exemplar, än ett helikoptersystem som endast tillverkats i en handfull exemplar. Den vägen har provats flera ggr förut och har allt som oftast visat sig dyr och ineffektiv.

Regeringens militärhelikopterutredare har nu fått ett utökat uppdrag, där utöver tidigare uppgift även tillagts uppgiften att utreda Försvarsmaktens aktuella och framtida behov av medeltunga helikoptrar, hur den medeltunga helikopterförmågan kan ökas och inom vilken tidsram, samt vilka krav på organisationen och stödjande myndigheter som krävs för en ökad medeltung helikopterförmåga. Utredningen skall vara klar 23 juni 2010.

Det kommer ju inte som en nyhet för någon att det är minst sagt kris inom Försvarsmaktens helikopterförmåga. Alltför många system har avvecklats i förtid (Hkp 4, 6, 9, 11) innan ersättare funnits på banan (Hkp 14, 15) och ännu ett förmågeglapp har uppstått. Det glapp som är mest känt genom media gäller sjuktransport eftersom det olyckligtvis blivit det som accentuerats genom Afghanistaninsatsen, även om personalen på plats ofta hellre önskar transporthelikoptrar än sjukvårdshelikoptrar. Det allvarligaste glappet för den nationella förmågan rör snarast ubåtsjaktsförmågan, där Sverige för första gången sedan 60-talet står utan helikopterburen ubåtsjaktsförmåga sedan Hkp 4 plastats in för ett år sedan. Att få igång Hkp 14 för detta ändamål redovisas av lekmän på internet ligga bortom 2018. Det har flera gånger visat sig att det är i princip omöjligt att ta igen kunskaper som inte övats på flera år. I detta fall handlar det om ett decennium. Den personal som tidigare hade utomordentliga kunskaper på området, kommer 2020 att sedan länge ha lämnat Försvarsmakten, eller i bästa fall hamnat bakom ett skrivbord så att man i fikarummet kan berätta några historier om hur man jagade ubåt för i tiden.

Jag har sedan tidigare förespråkat ett helt nytt tänk i helikopterfrågan där man får ta smällen att Hkp 14/NH 90 är ett förlorat spår och istället inrikta sig på att skapa en snabbare, bredare och beprövad förmåga med t ex Blackhawk. Blackhawk-familjen har sålts i tusental exemplar och finns i alla upptänkliga varianter, oavsett om man vill jag ubåtar, rädda snedseglar, landsätt specialförband eller transportera soldater. Det är med andra ord så nära ”hyllvara” man kan komma. USA har en tradition av att mycket snabbt och rabatterat effektuera affärer där köparen avser delta i samma insatser som USA, vilket är fallet med svenska helikoptrar, där den närmast tilltänkta insatsen är i Afghanistan. Man brukar i dessa fall visa sig mycket tillmötesgående med utbildning, leasing av helikoptrar tills köparens exemplar är producerade och genom att ställa upp med support på plats i form av instruktörer och underhåll i början av en insats.

Att ett nytt helikoptersystem är på gång kan man nog sluta sig till. Den största frågan rör finansieringen. Försvarsmakten har själv uttryckt att om det ska anskaffas nya helikoptrar, krävs extra finansiering, annars tvingas man till reduktioner inom andra områden. Frågan är hur regeringens prioriteringar låter?

Den viktigaste aspekten när det gäller anskaffning av ny helikopter är enligt mig numerären. Försvarsmakten har en både djup och bred brist när det gäller helikopterförmåga och är förmodligen en av de mest glest helikopterutrustade militärmakterna i världen, samtidigt som man ska försvara ett land med mycket vidsträckt och ofta otillgänglig yta. Att då satsa på ett militärt beprövat och fältmässigt system som Blackhawk-familjen, är för mig ett naturligt val. Det är helikoptrar som USA fortfarande avser använda i flera decennier, så risken att Sverige likt Österrike och dess Draken och senare Eurofighter, skulle stå som ensam användare är obefintlig.

Krig är en materialsport. Antingen stoppar man huvudet i sanden och betalar inte och får då liksom SJ, Banverket och kommikationsministern stå där med blossande ansikte när bluffen synats, eller så betalar man sin dyra försäkringspremie. I det här fallet är Blackhawk förmodligen den billigaste premien. Det socialdemokratiska förslaget att förlänga Hkp 4 ger jag inte mycket för. Det blir en mycket kortsiktig och begränsad lösning i sammanhanget, då krigsanpassningen (Sverige verkar ju aldrig ha tänkt använda sina helikoptrar i stridsmiljö) kommer att bli dyr och omfattande, liksom materielens återtagning.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till ämnet under våren.

Karusellen startar om

Nerläggningskarusellen kommer inom kort att snurra igång igen efter att 2008 drabbats av ett tekniskt haveri benämnt Georgienkriget. Precis som jag redan då varnade för, utlovas nu nya förbandsnerläggningar till efter valet. Regeringen omtalade då att det inte var aktuellt med några nerläggningar innan valet 2010. Att regeringens nya "frivilligförsvar" (i alla andra länder känt som yrkesförsvar) är oerhört underfinansierat är mer och mer tydligt.

Det datum som nu omtalas är i trakterna kring 2012, vilket omtalades bl a på ÖB:s chefsmöte för några veckor sedan. Nerläggningarna är ännu så länge inte politiskt drivna, utan drivs istället av Försvarsmakten som anser sig nödgad till dem för att friställa medel (800 milj kr) med anledning av det nya yrkesförsvaret. Helst verkar Försvarsmakten vilja dra igång med nerläggningsarbetet tidigare, men tolkningen av den politiska viljan är att något sådant arbete inte får förekomma förrän dagen efter valet i september.

Enligt mil.se

Vad Försvarsmakten vill lägga ner är en flygflottilj, ett regemente och tio utbildningsgrupper. Därtill vill man flytta något/några förband. Resultatet kommer som vanligt tyvärr att bli en enorm pajkastning mellan olika förband med ideliga dolkstötar och intrigerande i HKV där varje förband kommer att utnyttja "sina" medarbetare i HKV maximalt. En officers emotionella band och förkärlek till sitt hemförband upphör inte bara för att denne har hamnat i Stockholm. Snarare tvärtom. Det skulle inte förvåna mig om man återigen uppdrar åt förbanden att utreda sig själva som underlag inför nerläggningsbeslut. Det säger sig självt hur objektivt det underlag blir och hur objektiv processen blir i HKV.

"Kriget" om överlevnaden inleds förmodligen som tidigare med att man försöker skaffa sig så fördelaktiga utgångslägen som möjligt genom att tillskansa sig internationella insatser, beredskaper för dylika eller stora internationella övningar med just sitt förband. Det visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur "exklusivt" det aktuella förbandet är. Tidigare nerläggningsomgångar har varit präglade av just de ovan nämnda företeelserna, så jag tvivlar inte på att det blir så igen. Det är inte en tillfällighet att i princip alla Försvarsmaktens förband är inblandade i uppsättandet av en bataljonsstridsgrupp, närmare känd som NBG. Det gäller att visa sig oumbärlig.

Vissa av dagens förband ligger helt fel, med tanke på det som är högst aktuellt inför Försvarsmaktens framtid. Övningsområden, rekryteringsförmåga, garnisonsvinster o s v var argument som framförallt fördes fram vid den stora försvarsslakten 2000 och 2004 och i viss mån även under 90-talets nerläggningar. De argumenten bet dock inte för fem öre på de då sittande regeringarna och partierna som deltog i försvarsbesluten. Sålunda finns idag fortfarande förband som är solitärer medan man 2000 och 2004 offrade starka, närmast kompletta garnisoner med utmärkta lägen och långsiktiga förutsättningar som Gotland (P 18, A 7, Lv 2 samt även KA 3) och Boden (I 19, A 8, S 3, Ing 3, Lv 7 och AF 1). De offrades av helt andra skäl än de som borde vara gällande, nämligen mer av partipolitiska skäl än försvars- och säkerhetspolitiska skäl.

Idag återfinner man istället solitärer som Ing 2 i Eksjö och Lv 6 i Halmstad. Idag är det ytterst svårt att lägga ner dessa platser och flytta förbanden och jag ser heller ingen vinst i det eller möjlighet att göra det, då den ekonomiska vinsten nu blir ringa och kompetensförlusten kommer att bli enorm. Tiden då det gick att eliminera solitärerna hyfsat smärtfritt är sedan länge svunnen och bortslösad i jakt på röster snarare än försvarsförmåga.

Med all rätta kan man samtidigt fråga sig hur många regementen det ska behövas för att producera 8 bataljoner, motsvarande 2 brigader, vilket tidigare två regementen klarade av. Ett centralförsvar har dock inte varit modernt sedan det tidiga 1800-talet. Det visar snarast på hur vansinnigt det är att man med 8 bataljoner tror sig kunna lösa uppgiften att konstant hålla minst en bataljon i internationell insats och därtill försvara Sverige. Det är dessutom en organisation framtagen för en period (efter 2014) man enligt försvarsministern inte ens har analyserat säkerhetspolitiskt.


Rekryteringskraft?

Armén är naturligtvis beroende av ett regementes lokaliseringsort för en framgångsrik mobilisering. Det är inte speciellt effektivt med ett förband som utbildas i en landsända och sedan har sin krigsuppgift i den andra. Men än känsligare är det för Flygvapnet och Marinen, där Marinen redan nått den nivån att det inte finns något kvar att lägga ner. Flygvapnet och Marinen är mycket beroende av sitt basnätverk. Flygvapnet har som jag tidigare skrivit helt övergett sin krigsbasorganisation och det fåtal flottiljer och militära flygplatser som finns kvar är fullkomligt vitala för att Flygvapnet ska kunna verka. Problemet för Flygvapnets del var att man i och med nerläggningarna av de två rekryteringsstarkaste flottiljerna (F 10 och F 16) numera inte heller har det speciellt lätt med rekryteringen. Lägg därtill att man från politiskt håll gjort sitt yttersta för att sprida ut verksamheten med dyra nyinvesteringar som följd så finns det ett reellt personalproblem, där det är tveksamt om personalen flyttar vidare. Oavsett om någon av de fyra kvarvarande flottiljerna (F 7, F 17, F 21, Hkp) läggs ner, kommer verksamheten där ändå att fortskrida. Sveriges försvar kommer annars inte att fungera och budgetunderlaget visar med all tydlighet att alla krigsförband avses vara kvar. Det blir snarast aktuellt med en skylttrimning i form av detachement, där det enda som försvinner är flottiljledning.

En mycket stor andel av Försvarsmaktens personal har idag ryckt upp familjens bopålar två eller flera gånger till följd av förbandsnerläggningar. Det är ytterst tveksamt om dessa flyttar en gång till, varvid en rejäl kompetensförlust kommer bli resultat av ytterligare en nerläggningsrunda. På pappret syns bara officeren, men oftast finns bakom officeren även en make/maka och ett eller flera barn. Hur ska maken/makan hitta arbete på den nya orten? Vad innebär det för barnen när de återigen ska flytta och byta skola? Det råder inget tvivel om att nerläggningskarusellen kommer att än mer sänka moralen hos en redan mycket desillusionerad officerskår. Att flytta t ex den mycket ekonomiskt effektiva Arméns Jägarbataljon från Arvidsjaur till Boden skapar en enorm "badwill" hos personalen, där en olycklig följd kommer att bli att man ifrågasätter Arméinspektörens opartiskhet, helt oavsett om han har rent mjöl i påsen eller ej, då han stammar från det andra jägarförbandet, K 3. Apropå det kan man ju fundera på om Försvarsmakten då ska köpa tillbaka de lokaler som tidigare avyttrats vid nerläggningarna 2000 och 2004 för att nu inrymma jägarbataljonen.

Ett antal förband fick i medias rapportering nu ett "kulhål" på sig, men man ska inte misströsta för det. Kulhålen kommer att vandra runt ett antal varv bland alla förband likt leken "Hela havet stormar" tills musiken stoppar och det är dags för nerläggning.

När ca 10 av landets få kvarvarande utbildningsgrupper också ska försvinna, kommer också mycket av Hemvärnets rekryteringskraft och Försvarsmaktens lilla kvarvarande folkförankring att försvinna. Hela landskap kommer helt sakna militär närvaro. Det blir minst sagt en papperslösning av det hela. Det kommer först att bli synligt när det gäller Försvarsmaktens stöd till det civila samhället, när kommunerna vid naturkatastrofer och liknande plötsligt inte har något hemvärn att ta hjälp av.


Försvarsutgifterna

Hur ser då försvarsutgifterna ut? Som bekant sparade Försvarsmakten in 2,5 mdr kr förra året av en budget på ca 40 mdr kr. Vissa delar var från politiskt håll beslutat anslagssparande. Ca 200 milj kr var från den absolut känsligaste delen av försvarsbudgeten, där varje krona ju högre dess siffra i ordningen är innebär en exponentiell försvarseffekt. Det var 200 milj kr ur förbandsanslaget, som till största delen utgörs av personalens löner och till liten del utgörs av det som "är" försvaret - verksamheten i form av övningar, körmil, gångtid, övningsdygn och flygtimmar, vilket t ex fick som följd att svenska piloter tilldelas samma "generösa" flygtid som sina kollegor i Nordkorea, motsvarande en bråkdel av kollegorna inom NATO.

Enligt mil.se. 2008 tillagt från SIPRI

1967 fattade s-regeringen beslut om att upphöra med uppräkningen av försvarsutgifterna kompenserade för den tekniska faktorn om 2% fördyring. Sedan 1975 har försvarsutgifternas andel av BNP mer än halverats. Försvarsbudgeten har sedan 90-talet legat kvar på ca 40 mdr kr, vilket med inflationen har inneburit en halvering av budget sedan det tidiga 90-talet, medan andelen av BNP sänkts med 1 procentenhet till att idag vara ca 1,3 % enligt SIPRI. NATO har ett riktvärde för sina medlemsstater på 2 % av BNP, men endast en handfull länder levde 2008 upp till kravet.

Military expenditure (% of GDP) - 2008

You need to upgrade your Flash Player

Source: World Bank Data - Military expenditure

För att kompensera den ständigt krympande svenska försvarsbudgeten har det ena efter det andra förbandet lagts ner, huvudsakligen för att komma åt de fasta kostnaderna. Trots att ca 80% av fredsförbanden lagts ner sedan 1999 har t ex Försvarsmaktens lokalkostnader ökat med 0,3 mdr kr, omvandlat till 2009 års kronvärde, vilket innebär en hyreshöjning per förband med 350%. Knappast något som skulle fungera i en marknadsekonomiska situation, men när man inom statsapparaten envisas med att leka marknadsekonomi i ett planekonomiskt monopol, finns det inte så många sätt att påverka detta. Då uppstår också de absurda situationer vi de senaste dagarna sett exempel på med en generaldirektör för Sjöfartsverket som försvarar uthyrningen av landets bästa isbrytare till Antarktis mitt under den värsta isvintern på många år med att det är ekonomisk fördelaktigt för Sjöfartsverket. Samhällsnyttan då?



Försvarsmakten tror sig kunna spara 800 mkr genom att lägga ner de tidigare nämnda förbanden och därmed frigöra dessa pengar för att finansiera yrkesförsvaret. Frågan är hur stor nettovinster egentligen kommer att bli. Alla liknande tidigare tilltag har visat sig oerhört dyrköpta, med ringa till negativ nettovinst och enorma förluster i försvarseffekt, framförallt när kompetent personal försvunnit. Detta är en av anledningarna till siffertrolleriet när en och samma person idag kan bemanna poster i flera insatsförband samtidigt. Minimal personalkostnad och man räknar med att ingen kommer att syna det hela genom att sätta in förbanden samtidigt. Att sedan ha personal pendlandes kors och tvärs genom riket, och att flytta materiel och återställa markområden kostar också i regel betydligt mer än man först prognosticerat.


Resultat

Utan tvivel kommer nerläggningskarusellen att generera en massa intern pajkastning, istället för att den berörda personalen använder sin energi till att ifrågasätta underfinansieringen av Försvarsmakten och alla de märkliga ekonomiska turer som föregått dagens situation. Det gäller att lyfta sig över pajkastningen och istället konstruktivt angripa de grundläggande felaktigheterna i försvarspolitiken som förorsakar dagens och morgondagens underfinansierade situation. Bara för att den presenterad informationen kommer från Stockholm betyder det inte att den är fullkomlig. Den löser dock ett av de stora problemen i HKV - hur man ska få ner antalet anställda officerare. Så länge man i den yttre bilden av Försvarsmakten i enlighet med "varumärket Försvarsmakten" envisas med att ständigt försköna verkligheten och påstå att inga problem finns, kommer det inte att bli bättre. Man lurar sig själv och framförallt lurar man sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna.

Det blir vansinnigt mycket försvarsförmåga som försvinner när man tror att man ska spara in 2% av försvarsbudgeten. Då kan man också fundera på resultatet om en ny s-regering, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet, ska spara in flera miljarder på försvaret enligt vad som annonserades i Sälen.

Det är glädjande att det finns vissa politiker som vågar sätta sig upp emot galenskaperna. Det skulle kunna generera en och annan röst i höstens val.


Övrigt

- Fortifikationsverket (FortV) inrättades 1994 när Fortifikationsförvaltningen skiljdes från Försvarsmakten för att bli en egen myndighet, där man framförallt "hyr ut" Försvarsmaktens tidigare byggnader och mark till Försvarsmakten. FortV har i sitt uppdrag ett avkastningskrav på 6,4 % (2010) och lyder sedan 1999 direkt under Finansdepartementet. Sedan 1 januari 2010 sköter FortV även Försvarsmaktens camper i Kosovo och Afghanistan. Visst känns det fantastiskt att Försvarsmaktens internationella insatser i dessa områden numera ska generera avkastning till statskassan istället för att pengarna koncentreras på verkan i området?
FortV:s monopolställning och riksdagsbesluten om var de militära förbanden ska vara placerade gör att Försvarsmakten tvingas betala "marknadsmässiga" hyror för byggnader man en gång själv byggt och för vilka man i 99% av fallen inte har möjlighet att säga upp kontrakten, för att istället hyra andra lokaler. I de fall man säger upp kontrakt för enstaka byggnader, blir resultatet normalt att hyran på övriga byggnader höjs eftersom avkastningskravet ligger fast.

- Försvarsmaktens budgetunderlag utgör mycket intressant läsning om hur Försvarsmakten tänker och historiskt har tänkt sig framtiden. Likaså utgör årsredovisningarna också intressant läsning om hur det sedan gick. 2009 års årsredovisning är så nära man offentligt kan komma ord och inga visor angående Försvarsmaktens syn på sin egen förmåga.


Andra bloggar: Cornucopia, Chefsingenjören, Tokmoderaten, Chris Anderson, Cynisk, Borneo

Media: Ekot, 2, 3, SVT, TV 4, BLT, SSD, 2

Gästinlägg: Trafikpilot utan certifikat

"Borneo" har sedan en tid blivit med egen blogg och jag kommer därför att lägga upp den bland högerspaltens blogglänkar. Nedanstående gästinlägg återfinnes även på hans blogg som fokuserar på människan i Försvarsmakten.

/Wiseman

------------------------------
Det har i dagarna skrivits om en svensk 41-årig pilot som arbetat som styrman på diverse olika flygbolag i över tio år, nu senast ett turkiskt bolag, utan att ha ett certifikat. Piloten greps i Amsterdam strax före start av polis och står nu åtalad.

Visserligen har kontrollen hos flygbolagen varit bristfällig men man kan ändå ställa sig frågan hur piloten ändå lyckats genomföra type-rating kurs med godkänt resultat samt därutöver ett antal OPC och PC! (bolagskontroll respektive myndighetskontroll). Det faktum visar ju i alla fall på att det inte har förelegat något direkt flygsäkerhetshot, annars hade vederbörande inte klarat av sina kontrollflygningar lägg därtill att han flög som styrman. Att han sedan hamnat i en bedrägerisituation och lyckats hålla den fasaden så länge är intressant men också varför han inte skaffade sig riktiga papper?

En annan fråga man då måste ställa sig är; hur många ytterligare liknande fall finns det i världen? Då menar jag inte småbolag i Afrika som flyger efter, i dubbel bemärkelse, djungels lag utan etablerade ICAO godkända flygbolag.

SAS hade på 80-talet en före detta flygvapenpilot som gjorde likadant. Även om han flög som tredjepilot var det lika illa.

En genomlysning av hela kedjan kring kontroll av behörighet är nog vad som är nödvändigt. Annars lär vi nog snart få se i bolagens reklam att "alla våra piloter har dessutom certifikat"

Borneo

Tragikomik och en historisk utvikning

En minst sagt tragikomisk jämförelse mellan det "insatta insatsförsvaret" och Sjöfartsverket hittar man hos Peter Hammarbergh. Man får hoppas att det inte ska behöva gå längre än så.

För första gången på många år är vintern sådan som den var för ganska exakt 201 år sedan när den ryske generalen Bagration tågade över isen med 17 000 man mot Åland som försvarades av drygt 5000 svenskar från Västgöta-Dals regemente. Den svenske chefen på plats, Georg Carl von Döbeln förhandlade sig till fri lejd tillbaka till Sverige för de svenska trupperna, vilket beviljades och dessa kunde marschera tillbaka till Sverige över isen. En mindre rysk styrka följde efter svenskarna till Grisslehamn där nya förhandlingar genomfördes och von Döbeln lovade ryssarna att inte återbesätta Åland om ryssarna höll sig borta från det svenska fastlandet.

Svensk trupp satte inte sin fot på Åland igen förrän 1918 vid en aktion som påminner mycket om vad Försvarsmakten gör idag. I januari 1918 startade det finska inbördeskriget. Efter rapporter till Sverige om påstådda övergrepp mot den åländska civilbefolkningen, beslutade den svenska regeringen i februari att sända en expeditionskår till Åland. Denna var sedan kvar på Åland till våren och medlade bl a mellan de röda och de vita på ön och hamnade även vid något tillfälle i strid med de ryska styrkor som ännu fanns kvar.

Vid den här tiden röstade också ålänningarna om att få tillhöra Sverige där 96% av befolkningen hellre ville tillhöra Sverige än Finland. Under 20-talet togs frågan upp i Nationernas Förbund och trots en förnyad omröstning med samma resultat, fastslog NF att Åland tillhörde Finland. Man kan fundera på vad som hänt för svensk del om Åland blivit svenskt. Hur hade det påverkat Sveriges ställning i VK 2? Hur hade färjetrafiken och färjehandeln sett ut?


Vad borde man lära sig av detta? Historien går igen. Vi har åter fått en fimbulvinter vilken de statliga myndigheterna avvecklat sin beredskap för och som därför hårt har drabbat landets infrastruktur. Ett områdes önskan att tillhöra en annan stat som man känner sig mer samhörig med är ständigt aktuellt.I höstas blev det lite svettigt när den nationella beredskap kontrollerades under övningen Dagny II samtidigt som de enorma ryska övningarna i Östersjöområdet. Det var ju ett scenario man gladeligen avvecklat tidigare under 00-talet. Försvarsmakten går nu in i en helt ny organisation som ingen vet hur den kommer att fungera och som ska gälla från 2014 till 2019, trots att försvarsministern medger att ingen säkerhetspolitisk analys värd namnet gjorts för perioden efter 2014.

Läs och begrunda Peter Hammarberghs jämförelse.


SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, 4, Aftonbladet, 2, 3, 4, 5, Expressen, 2, 3, 4

Ledarskap är ett vågspel

Chefen för FS 18 i Afghanistan, överste Christer Tistam, utövar ikväll ett ytterst aktivt ledarskap för att öka skyddet för sina egna soldater, men även allierade soldater och den afghanska civilbefolkningen. Överste Tistam väljer nämligen att i TV 4 Nyheterna förespråka en utökning av de svenska insatsreglerna (rules of engagement på utrikiska) i Afghanistan till att innefatta aktivt självskydd, vilket TV 4 föga oväntat och populistiskt sammanfattar till "svenska soldater vill skjuta först och fråga sedan". Med sådan journalistik är det inte så märkligt att svenskar i allmänhet har haft så dålig koll på vad som händer i Afghanistan.

Precis som vid andra insatser finns för ISAF gemensamma insatsregler. Utöver dessa finns även nationella insatsregler som i regel är hårdare än ISAF:s egna och som då överrider ISAF:s.

Insatsregler är ofta omgärdade av sekretess eftersom blottor i dem annars lätt kan utnyttjas av motståndaren. Härom året spårade tyska motsvarigheten till SSG upp ledarskiktet bland talibanerna i det tyska PRT:t. De tyska insatsreglerna har varit extremt restriktiva, varvid talibanerna utan problem kunde ta sig undan tyskarna genom att inte öppna eld, varvid tyskarna bara kunde stå och se på när de försvann. Tyskarna kunde tidigare heller inte verka mot prickskyttar som sköt från långt håll, eller vid granatkastarbeskjutning eftersom insatsreglerna krävde att man verbalt varnade innan man öppnade verkanseld. Hur varnar man verbalt en människa på 800 m avstånd? Naturligtvis började talibanerna utnyttja dessa blottor.

De svenska insatsreglerna som överste Tistam nu vill få ändrade har tidigare omöjliggjort för svenska soldater att "skjuta först" om man t ex upptäckt ett eldöverfall eller liknande. Man kan jämföra det med att polisen ser att rånare sitter med vapen i en bil utanför banken och inte skulle kunna gripa dem förrän de genomfört rånet.

Att som överste Tistam ta upp frågan i media är mycket kontroversiellt och en metod som inte är uppskattad längre upp i näringskedjan. Handlingskraftiga överstar som talar ut i media brukar inte gå så mycket längre, även om de av sina underlydande brukar hyllas för sitt ledarskap, t ex översten av första graden Ulf Henricsson. Att överste Tistam nu går ut i media tyder på att de andra vägarna att påverka insatsreglerna varit oframkomliga och att man bedömer att vikten av att få de känsliga insatsreglerna ändrade överrider sekretessen när det handlar om soldaternas säkerhet. Talande är också tystnaden från HKV och Försvarsdepartementet...

Ledarskap är ett vågspel och det krävs ofta att man fattar för den egna karriären riskfyllda beslut. Att våga fatta dessa obekväma beslut är ett tecken på mycket gott ledarskap och tyvärr alldeles för sällsynt.

Jag hoppas innerligen att överste Tistams vädjan hörsammas och att insatsreglerna nu ändras. Att Sverige ska behöva vandra samma väg som Tyskland med åtskilliga stupade och skadade innan det absurda regelverket ändras, vore närmast ett förräderi och skulle för överskådlig framtid visa vad svenska soldaters liv är värda för våra politiker.

Personalkännedom

För dem som ännu inte uppmärksammat det, eller inte följer sitt fackförbund Officersförbundets hemsida så noga, kan jag tipsa om den utmärkta kolumn med nyhetslänkar som finns där. Idag länkades det bl a till Norrbottens-Kuriren som berättar att det är problem med rekryteringen av helikopterpiloter till nästa års insats i Afghanistan. Några piloter anser sig vara för gamla för att lockas av en skarp insats, medan vissa anser att det inte kommer att finnas tillräckligt med tid och resurser för att utbilda sig i det för Afghanistan mycket specifika klimatet, ”hot ’n’ high”, som gör helikopterflygning där till den mest riskfyllda i världen. Som jag tidigare skrivit lägger andra nationer med stor erfarenhet av flygning i Afghanistan ändå ner stora resurser på att utbilda sina helikopterbesättningar i hot ’n’ high inför insats i Afghanistan. Mig veterligen har inga steg i den riktningen tagits från Försvarsmaktens sida. Jag blir dock mer än gärna motbevisad på den punkten.

När färre piloter nu avser åka, blir det längre tjänstgöringsperioder för de resterande, vilket är ett problem större än just den social aspekten. Problemet med flygoperationer där den aktuella resursen är en beredskapsresurs, är att det i regel blir lite skarp verksamhet och mycket väntan. Färdighet är en färskvara, varvid besättningarna därför måste roteras ut ur området med relativt täta mellanrum för att öva sig, medan andra roteras in. Att utbilda nya piloter på Hkp 10 lär ta betydligt längre än ett år och att skicka en ny pilot utan hot ’n’ highträning till Afghanistan oförlåtande klimat och stridsmiljö är ingen bra idé. I Sverige har man under de senaste 10 åren haverat 25% av alla Hkp 10 i djupaste fredstid och i känd miljö. Oavsett personalens status och antal lär det bli åka av till Afghanistan. Det har gått alldeles för mycket prestige i den här frågan för något annat. Liksom den intervjuade piloten i Luleå, finner jag det märkligt att man inte tidigare bäddat bättre för en skarp insats. Till sommaren är det åter dags att sätta upp ett svenskt Herculesförband i Afghanistan för att avlasta de tyska helikopterresurserna från de transportuppgifter man annars får lösa under sommaren när klenare transportflygplan inte klarar hot 'n' highmiljön. Jag hoppas verkligen att HKV lärt sig läxan från förra året och bättre bäddat för en insats så att man inte råkar i samma sits igen och står där utan piloter när det är ”slutrekryterat”. Populärversionen förra året var att det bara handlade om löner, men enligt källa lär det ha rört sig om betydligt fler och för uppdraget väsentliga saker. Förhoppningsvis har man, som sagt, pejlat läget bättre i år.


Apropå helikoptrar hade jag tänkt skriva några rader om Bundeswehrs sågning av NH 90, som avslöjades i förra veckan, men det har Chefsingenjören redan gjort och det finns inte så mycket mer att tillföra. Det är märkligt hur ett land som till största delen består av obyggd, bestämmer sig för att investera i idel helikoptrar med knaper förmåga att landa i terrängen. Det återstår att se hur det går med inköp av nya helikoptrar, vilket Försvarsmakten i budgetunderlaget för 2011 anser att det behövs extra medel till om man ska klara. Ett inköp av Blackhawks anser jag vore minst sagt väl investerade pengar. Försvarsmaktens helikopterverksamhet har ju det senaste dryga decenniet varit en mycket tragisk verksamhet - på flera sätt.


Fotnot: Läser man i kommentarerna till artikeln ser man att ”Wiseman” lämnat en kommentar. Det krävs nog inte mycket eftertanke för att förstå att det inte är denne Wiseman.