3 steg mot den kostsamma otillräckligheten

Försvarsminister Sten Tolgfors beskriver idag på SvD Brännpunkt hur värnplikten ska avvecklas i tre steg för att ersättas av yrkesförsvaret. Tidigare har hans stödtrupper ute i landet gjort sitt för att med rätt tomma ord stötta saken.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Tar man bort värnplikten (gör den vilande, anser regeringen), går den aldrig att återinföra. Det ytterst lilla yrkesförsvar vi får för pengarna räcker aldrig till att försvara Sverige ens mot det minsta militära hot, utan endast till att göra nålstick i internationella insatser.

Skulle man finna behovet av att återinföra värnplikten, har man en oändligt mycket längre tid till återtagning än vad som tidigare ens återfunnits i mardrömmen. Inmönstring och utbildning må ta ett år, men var ska man hitta det absolut mest fundamentala till en framgångsrik försvarsmakt, nämligen kunnigt befäl och modern materiel i tillräcklig mängd? Dessa komponenter tar många, många år att få fram. Det nya yrkesförsvaret är en värre papperslösning än någon annan tidigare.

Krig är i första hand en materialsport, men numerären är ändå nog så viktig. Det går ändå inte att möta en motståndares fulla 11-mannalag med endast två egna spelare. Det ska skilja åtskilliga divisionsklasser dem emellan för att tvåmannalaget ska nå framgång. Det är därför Försvarsmakten i sitt underlag till Regeringens inriktningsproposition skrev in att Försvarsmakten under rådande förhållanden endast framgångsrikt kan möta en "gammalteknologisk" motståndare, dvs en motståndare som förfogar över sovjetisk 60-talsteknologi. Länder med den materielnivån återfinns idag inte någonstans i Europa utan endast i Afrika .


Fortfarande med det nya yrkesförsvaret kommer Försvarsmakten att dras med uppdelningen i civilanställd och militärt anställd (och användbar). För ca tio år sedan drogs en rad värnpliktstjänster in för att de ansågs vara grå arbetskraft. Det var likväl befattningar som måste bemannas även i fredstid, t ex räddningstjänst på flygflottiljerna. Värnpliktiga skulle bara utbildas och sedan delta i övningar, inte normal tjänst även om det skulle innebära att man som flygmekaniker blev betydligt duktigare på sin befattning än man blev av att kasta handgranater. Den stora skillnaden är att denna nu civilt anställda personal som återfinns på vissa befattningar, inte kan användas i skarp tjänst, vare sig i försvaret av Sverige eller i insatser utomlands. På så sätt faller stora delar av konceptet med det nya personalförsörjningssystemet med tvingande utlandstjänst. Varför sitta och avlöna dubbelt, när man bara kan utnyttja hälften?

På sikt anser jag att det är självklart att även officerare ska omfattas av tvingande utlandstjänst, men det sätt man nu försöker lösa problemet i Försvarsmakten anser jag vara ytterst lågt och förkastligt.


Avskaffandet av värnplikten är ännu ett steg mot 1600-talets legoarméer, där någon annans lycksökare hyrdes in att göra jobbet åt Europas kungar. Trenden att avskaffa värnplikten var som störst i Europa under 90-talet efter amerikansk förebild på 70-talet. Nästa steg är privatiseringen som i USA startade under 80-talet och som exploderade i och med Bush d y:s administration. Privatisering av Försvarsmakten börjar man se embryot till idag.


Yrkesförsvarets stora problem kommer att vara rekryteringen av kvalificerad personal. De låga löner som erbjuds, samt de stora åtaganden som görs i den ålder då grunderna för det fortsatta vuxenlivet ska läggas kommer att innebära gör att man ingalunda kommer att rekrytera den personal man helst vill ha. För drygt tio år sedan hette det att det var viktigt att soldaten hade stora muskler, men de skulle sitta 30 cm ovanför biceps. Tydligen är inte det lika viktigt nu. Kalkyler talar om årliga kostnader för rekrytering i stil med vad kostnaderna idag är för Pliktverket. Vilken grund har dessa veteraner att stå på när de lämnar Försvarsmakten för det civila samhället?

Övergången till yrkesförsvaret kommer att innebära ytterligare ett stort problem nämligen den tappade folkförankringen, när endast ett fåtal individer kommer att tjänstgöra inom Försvarsmakten på dess i framtiden än färre lokaleringsorter.


Är det användbarheten i utlandstjänst går problemet att lösa i alla fall med värnpliktiga genom bra rekrytering och framförallt en vettig ersättning. Det finns ingen idag som ifrågasätter utbildningsnivån för svenska soldater i utlandstjänst.
Jag anser det som vanligt helt befängt att de män och kvinnor vi skickar ut i internationella insatser ska behöva teckna egna försäkringar för att få ett fullgott försäkringsskydd, behöva förmånsbeskattas för gratis logi och mat även om det innebär tält och torrfoder. Att göra personalens ersättning under insatsen skattefria är ingen stor kostnad för staten, men innebär otroligt mycket för individerna.

Yrkesförsvaret är en kostsam och otillräcklig lösning för ett land med så stor yta och så liten befolkning som Sverige.

43 kommentarer:

Tänkare sa...
15 augusti 2009 kl. 09:50  

Såg detta inlägg först när jag skrivit en kommentar på ditt förra inlägg. Kan bara upprepa: av alla mindre kloka försvarspolitiska beslut de senaste decennierna kommer detta att dömas allra hårdast. Jag instämmer fullständigt i det du skriver.
/Karl

Plutch sa...
15 augusti 2009 kl. 10:39  

Det finns ingen som tjänstgör på kompani/ plutonsnivå i armen som inte vill ha ett yrkesförsvar. Ett förrrådställt värnpliktsförsvar duger inte ens för nationellt försvar. Det måste vara omedelbart insatsberedda stående förband med sin materiel och fordon omedelbart gripbara vid sitt förband annars är det bara papperslösningar.

Förrådställda värnpliksförband är en 100-årig parantes, ett system som tjänat oss väl under 1900-talet men nu är hopplöst inaktuellt.

Däremot håller jag med om att mer förbandsmassor behövs. En arme på 8 bataljoner kan ej försvara sverige eller ens räcka för att hålla en bataljon i utlandstjänst över tiden. Men det är nästan bättre med 8 omedelbart gripbara och samövade manöverbataljoner än 8 brigader förrådställda oövade trattbassar.

Jag vill bara säga att vi som sett ljuset med anställda soldater och tjänstgjort med dom i utland såväl som under övning hemma har väldigt liten förståelse för värnpliktssystemets förträfflighet.

Wiseman sa...
15 augusti 2009 kl. 11:01  

Plutch: Att ingen på kompani/plutonsnivå inte vill ha ett yrkesförsvar är ett djärvt uttalande och också felaktigt.

Du vill ha ett försvar med hög beredskap, tillgänglighet och framförallt utbildningsnivå och likställer det med ett yrkesförsvar. Det är inte så konstigt med tanke på att man i det här landet inte genomfört repövningar sedan början av 90-talet.

Forsno sa...
15 augusti 2009 kl. 11:15  

Jag menar inte att du nödvändigtvis har fel om riskerna med yrkesförsvar, men jag tror att avvecklingen av värnplikten redan är oåterkallelig.

Dels är det en fråga om trögheten i försvarspolitiken. Det här är bara det senaste steget i en process som började vid Berlinmurens fall. Oppositionen försöker framställa sig som värnare av värnplikten idag, men är de som har tagit de flesta av de stegen.

Att ha mage att kalla frivillig mönstring på nätet för värnplikt är för övrigt vad jag kallar chutzpah.

Storleken på den nya Armén är så liten den kan vara och fortfarande, med nöd och näppe, kontinuerligt kunna hålla 2 000 man i utlandstjänst. Ansvaret för territorialförsvaret, eller kanske snarare det minimala upprätthållandet av den territoriella integriteten, faller på Hemvärnet och dess lyckade förvandling till Nationell skyddsstyrka à la Territorial Army.

Detta mycket slimmade försvar är det som Anders Karlsson beskyller för att komma att "sparka grus på kaserngården".

Det tillgängliga politiska alternativet är med andra ord betydligt värre.

Dels är det en fråga om hur mycket av förmågan att upprätthålla ett meningsfullt värnpliktsförsvar som redan gått förlorad inom FM och stödmyndigheterna. Hur länge sedan var det en majoritet av en årskull genomförde värnplikten? Hur länge sedan var det vi övade mobilisering?

Både omställningen till, och den långsiktiga personalförsörjningen av, ett yrkesförsvar medför betydande risker och svårigheter. Men om en ny regering återinför "värnplikt" efter nästa riksdagsval kommer det att leda till en total systemkollaps för personalförsörjningen.

Plutch sa...
15 augusti 2009 kl. 11:19  

Ett djärvt uttalande kanske. Jag skulle kanske nyansera det med att jag aldrig stött på eller samtalat med någon som de facto tjänstgör i insatsförbanden i truppförande befattning som inte är positiv till stående förband.

Men det är möjligt att andra befattningshavare i HKV eller ute i hemvärnsgårdarna är av annan uppfattning.

Wiseman sa...
15 augusti 2009 kl. 11:37  

Forsno: Visst har du rätt om att det säkerligen är helt oåterkalleligt. T o m den sittande Regeringen har lämnat målet 2000 man i samtidig tjänstgöring utomlands eftersom siffran blev fullständigt orealistisk med rådande storlek på Försvarsmakten. Drygt 1000 personer är det som gäller nu.

Plutch: Jag har flera kollegor i tjänst på landets regementen som inte är fullt så positiva och som anser att det rosa skimmer som just nu höljer yrkessoldaterna bygger på god rekrytering tack vare värnpliktserfarenheterna. Om tio år när det är svårare att rekrytera gamla värnpliktiga och än färre har goda erfarenheter från Försvarsmakten att förmedla yngre bekanta blir det värre.

Jag har absolut inget emot stående förband, men jag tror inte på yrkesförsvaret som personalförsörjningssystem för Försvarsmakten. Kontraktera gärna något förband av värnpliktiga till högre beredskap, men det är ingen helhetslösning som kommer att fungera. Det nya systemets 2-3 stående bataljoner förslår inte långt.

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 11:38  

Plutch, som nämnde trattbassar.

Jag blev soldat 1961 och tjänstgjorde på trupp fram till 1998.
Bl a var jag kompanichef i 10 år på utbildningsförband. Krigsuppgiften var i ca 20 år brigadartillerichef och chef för haubitsbataljon.
Jag gjorde naturligtvis många repövningar i brigadförband.

Jag tycker, att den tidens svenska brigader var krigsdugliga efter 14 dagars förbandsövningar.
Bataljonerna övades ju regelbundet.
Andan och sammanhållningen var mycket god i regel. Vissa soldater jag lärde känna hade gjort hela fem repövningar.
Beredskapen var 72 timmar.

Jag har som jämförelse tjänstgjort vid en brittisk division stationerad i Tyskland samt vid indiska och pakistanska brigader.
Dessa förband var sämre än de svenska.

Att kalla värnpliktsförsvarets soldater för trattbassar avslöjar brister i erfarenhet. Jag upplever tillmälet kränkande.

Olaus

Wiseman sa...
15 augusti 2009 kl. 11:44  

Olaus: Tjänstgör man idag på plut/kompnivå har man av naturliga, men mycket beklagliga skäl ingen erfarenhet av samövade värnpliktsförband. Värnpliktsförband för yngre officerare idag är soldater som i bästa fall får öva i bataljons ram. De officerare vi producerar idag är resultatet år efter år där den ständigt försämrade normen blivit till normalbilden för soldaten som ska bli ung officer.

15,5 cm Bandkanon! sa...
15 augusti 2009 kl. 11:59  

Vad vi kunde göra på ett bra sätt under den tid som Olaus avser var att föra förband i ett större sammanhang, inget tvivel om detta. Men det man inte kan sätta sig in i med en bakgrund i den generationen är den enorma skillnad i utbildning och krav på enskild soldat som ställs idag.

Själv gjorde jag värnplikten på ett artilleriförband i början av 1990-talet och har arbetat i armén sedan dess, jag anser mig ha sett båda sidorna. Även om plutch gör ett djärvt uttalande är det även i mina ögon en övervägande del av de som idag arbetar på trupp i armén som tror mer på det nya systemet än det gamla.

De färdigheter som krävs för att tjänstgöra på gruppnivå i Afghanistan idag hade vi inte ens om soldaten hade gjort fem repövningar i invasions-försvaret.

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 12:59  

Jag tror faktiskt inte att det kommer att vara några problem att rekrytera ungdomar med rätt kompetens till yrkesförsvaret.
Värnpliktssystemet förskönas ofta, jag har många civila kompisar som inte var så imponerade av sin värnplikt.
De som sökte FN tjänst då är de som kommer att söka till yrkesförsvaret.
Intresset för skarp militär verksamhet finns helt klart.

En sjuksköterska har 19000kr i ingångslön efter 3 års kvalificerade studier med studielån, ungefär samma som en yrkessoldat.

Däremot passar kanske inte yrkesförsvaret oss som började med andra ingångsvärden, särskilt oss som har familjer.
Vi som inte är med på tåget får bli civila om vi har möjlighet eller slutar undanskuffade som någon löjtnant på en handläggarbefattning.
Jag tror att många av oss, där ibland jag själv befinner sig i den sitsen och anpassar argumenten därefter.

Det nationella försvaret kan vi sluta prata om, det finns inte längre. Det är bättre för Sverige att vara med fullt ut på de insatser vi deltar i så kan vi kanske räkna med hjälp om något skulle hota oss.

/Daniel

J.K Nilsson sa...
15 augusti 2009 kl. 13:02  

>>15,5 cm Bkan

Jag kan bara löst och slarvigt recitera C NBG08, Det är större krav att lösa en bataljonsuppgift i ett rörligt insatsförsvar än en bataljonsuppgift hemma i svedala efter en mobilisering.

Vi utbildar ju folk till FS-missionerna grundligt för att de skall vara dugliga att lösa den uppgift som väntas av dom där.

Tittar vi tillbaka så en flygmek på ett system tappar inte sina färdigehter över en natt utan vecko/halvmånads långa repövningar vart tredje/femte år gör att denne är nog så fäig i lösandet av uppgiften att klargöra ett flygplan efter en kortare tid nära maskinen.

Vissa tjänster och förmågor kräver annan utbildning än andra tjänster och förmågor. Att åka ut i internationell tjänst och patrullera är väsensskillt ifrån den invanda flygbastjänsten på en svensk flygbas ute i en svensk skog. Låt oss därför kunna göra både och. Vi behöver inte ha flygmekar anställda H24 för att betjäna våra fyra kvarvarande divisioner. Skulle skiten träffa fläkten så kommer den organisationen inte räcka långt ändå, för internationell tjänst så räcker anställda till en division så kan vi skapa ett mobiliserat bassystem för att lösa försvar av Sverige här hemma.

Tänk kostnad i förhållande till effekt.

Plutch sa...
15 augusti 2009 kl. 13:40  

Olaus: Jag har utbildat många värnpliktskullar. Dom var utmärkt utbildade och krigsdugliga... vid muck. Ett halvår efter muck kräver förbandet flera månaders träning för att nå acceptabel nivå.

Dessutom skall man beakta att det stående förbandet har ett "institutionellt minne" iom att soldater och officerare finns krav vid förbandet över tiden och vid nyrekryteringar när bara delar av förbandet byts ut så bibehålls kunskapen och överförs till nya soldater. Detta är den största fördelen.

Jag har under tjänstgöring i Afghanistan sett många utländska förband verka och mina erfarenheter är att USA och Storbrittanien har hög klass på sina soldater och officerare. Att soldaterna rekryteras ur lägre socialgrupp kompenseras av det yrkeskunnande de förvärvat efter åratal i förbanden.

Trattbassar finns i yrkesförbanden med, var så säker! Men dom är välövade trattbassar med hög beredskap och kunskap, det är skillnaden.

Wiseman: Jag håller med om att förbandsvolymen är bristfällig. Jag håller med om att dagens unga officerare inte sett värnpliksförsvarets glansdagar.

Soldater och officerare skall bo på garnisionsorten. Soldaterna och officerarna skall öva dagligen. Vapen, materiel och fordon skall användas dagligen och finnas i verkligheten. Först då har du ett förband. Allt annat är bara värdelösa papperslösningar. Papperslösningar är inget som försvarsmakten har använding för förr, nu eller i framtiden.

Att förrådställa strv 122 på Gotland kommer inte vinna några väpnade konflikter.

Förlåt om jag trampar på tår. Jag är ödmjuk inför den insats som värnpliksförsvaret gjorde under 1900-talet... Men släpp sargen och kom in i matchen.

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 15:06  

Plutch,
vilken match vill du vinna? Slaget om en vallokal i långt-bort-i-stan eller slaget om Sverige? Om det senare är av intresse så kommer du behöve mer folk än vad ditt yrkesförsvar någonsin kan producera så varför lägga ned det enda som möjligen kan hjälpa oss när det hettar till?

Ndorop sa...
15 augusti 2009 kl. 15:18  

De repövade krigsförbanden med sina prövade beredskapsplaner under Kalla Kriget är förlorade. Georgien-kriget förra året visar att förbanden idag måste vara nära omedelbart gripbara - kriget är över på två veckor.

Vi måste släppa de invanda strukturerna och komma in i matchen; även om vi är världsbäst på att grundutbilda 18-åringar på 11 månader är det inte vad som efterfrågas här och nu. Vi behöver användbara förband i Afghanistan och Adenviken. Helst ska de också kunna hämtas hem till Gotlands försvar, men vi klarar aldrig ett toatlt krig ensamma längre. Därför måste vi göra allt för att stärka internationell fred, stabilitet och solidaritet.

Ser man till vad som gjorde Kalla krigets svenska förband i Sverige och i FN-tjänst så starka, var det även den totala yrkes- och livserfarenhet som samlades. Låt oss inte förlora det genom att börja uppfinna hjulet på nytt. Då ska vi inte heller börja med att rekrytera 17-åringar på gymnasierna bara för att vi brukar göra det, utan de 19-45-åringar som just nu tjänstgör i insatserna och ta de förbanden med sina erfarenheter till utgångspunkt. Sen skall vi rekrytera det som behövs för att fylla vakanserna, bland gymnasister men även resten av samhället, t.ex. rutinerade akutsjukvårdare.

Helst skulle jag vilja lägga ned alla regementen och flottiljer, de har för stor institutionell makt. Vi behöver börja om. Ta inte utgångspunkt i gamla organisationers och rutiners falska trygghet. Låt oss ta utgångspunkt i uppgiften och bygga på det som fungerar, för att nå de resultat som behövs.

Forsno sa...
15 augusti 2009 kl. 15:19  

Anonym 15:06:
Det invasionsförsvar du hänvisar till är borta sedan ett drygt årtionde. Att återskapa det skulle kräva lika lång tid och en tre gånger så hög försvarsbudget.

Sannolikheten för det är mycket nära noll.

Tänkare sa...
15 augusti 2009 kl. 16:17  

Daniel 1259:
Sjuksköterskan förväntas inte riskera sitt liv. Tror att det kommer att bli avsevärda rekryteringsproblem, de som rekryteras kommer i stor utsträckning att bli de som inte har alternativ. Det är sällan de vi vill ha.

Har pratat med många utländska experter som är förvånade över Sveriges vägval. Första frågan från de som jobbat med svenska förband är varför. Deras erfarenhet är de blivit oerhört positivt överraskade av de svenska soldaternas förmåga och professionalism. Den andra frågan är om vi slopat nationella försvaret, det är enda skälet de ser till att gå till yrkesförsvar. Tredje frågan blir om vi tänkt igenom vilka krav det ställer på systemet. Tex påpekar de som själva gjort en övergång till yrkesförsvar att man behövt lägga om officersutbildningen. Det krävs ett annat, mer auktoritärt ledarskap med det soldatmaterial man får i ett yrkesförsvar. Uppdragstaktik som vi definierat det får man nog överge.

Sedan har de sett på mig med uppriktigt misstroende när jag nämnt den tänkta svenska lönenivån.
/Karl

J.K Nilsson sa...
15 augusti 2009 kl. 16:18  

>>Ndrop,

Kriget i Georgien må ha varit över på två veckors väpnade strider men upptakten torde till och med en blind kunnat märka. Tänk på att det var Georgien som slog tillbaka först, Ryssland var redan färdigmobbad vid landsgränsen. Bägge sidor hade alltså ställt sina respektive krigsorgansiationer på fötter, varför skulle Sverige inte kunnat göra likadant?

Vi kan inte och vi har inte kunnat stå emot en överlägsen och motiverad fiende. Däremot har vi kunnat göra det svårt för denne och varit bricka i spelet som kan ha avskräckt ett anfall. Det har kostat mer både materiellt och politiskt att anfalla Sverige som en enskilld händelse.

Som Wiseman har skrivit tidigare så krävs fyra robotar för att slå ut flygvapnets insatsdivisioner, därefter står den svenska himelen utan svensk luftherravälde. Med en angripare som har luftherravälde i en par dagar, jag räknar inte med en omedelbar hjälp, så hinner den svenska stående armén bli passiva åskådare i bästa fall, i sämsta fall är dom bekämpade.

Visserligen skrev Clausewitz att försvar är överlägsen anfallet men en anfallare kommer att kunna välja plats och tid för drabbnigarna vi kommer aldrig att kunna vara på alla bra ställen att bedriva försvar på.

Sverige kommer i bästa fall att bli krigsskådeplats mellan främmande krigsmakter.

För att vi skall kunna förlita oss på hjälp krävs minst förhandslagring för främmande förband. Svenska officerare behöver utbildning i hur vi tar emot främmande stridskrafter, flygtekniker behöver minst "Cross servicing" på de vanligast förekommande flygplantyperna i EU så dom åtminstånde kan hålla sig i luften genom tankning och påfyllning av andra gaser och vätskor. Service och ombeväpning tar längre tid och får göras när markorganisation kommer hit. Titta på tiden det tog för främmande stridskrafter att komma hit på övningen "Loyal Arrow"

En hjälp som kommer tar i princip mobiliseringstid i anspråk och värre lär det vara om hjälpen måste slå sig in.

J.K Nilsson

Upandaway sa...
15 augusti 2009 kl. 17:31  

@Tänkare

Angående din lista, det är väl fullkomligt uppenbart att vi lagt ned det nationella försvaret? "Försvara Sverige Utomlands" heter det nu, problemet är att vi inte vet vad det betyder.

Det är en vansinnig massa taktik och metod som snurrar runt (värnplikt mot frivillighet) men det verkar inte finnas något strategi bakom. Och vad värre är än en dålig plan är ingen plan. Ska vi förbereda oss för att slåss i Baltikum? I Arktis? Kongo? I vad och vart ligger Sveriges strategiska intressen? Har vi ens några sådana längre...? Kanske finns detta bestämt någonstans, men ingen pratar ju om det!

Ser fram mot ett ökande samarbete med de övriga nordiska länderna, där finns inte samma önsketänkande som i Sverige. Dessa länder gör planeringar efter riskscenarier och anpassar verksamheten därefter. Inte som här där den förväntade världsutvecklingen verkar bero på hur snabbt man kan dra ner på budgeten.

Goldmember sa...
15 augusti 2009 kl. 18:10  

Allt är slut! På mer än ett sätt...

En soldat skall ha materiel, både personlig och gruppmateriel. Kommentarer jag läser nämner att det är brist på helikoptrar, fordon och annat. Jag sitter i långt ned i FMLOG's minskande värld och försöker få fram materiel till de enskilda soldaterna. Och det är stora bekymmer! Just nu är det problem med FU90TR BE, sjalar, mössor och en massa annat. Vapnen skall ha diverse olika lampor, och jag kan fortsätta att lista bekymren...

Problemet är att den som beslutar om insats inte har gett pengar till köp av materiel, den som beslutar om utrustningsnivån har inte koll på anskaffningsprocessen, och det hela slutar med sura reaktioner på alla kanter för att materielen inte finns gripbar.

"Men vi har ju lagt ned så mycket, vart är den materielen?" Enkelt: Man har avvecklat gammalt skräp, men beslutat om införande av ny materiel. Som inte är anskaffad än...

Visste du att nya uniformsbestämmelser infördes 090101? Men än har inte FMV skaffat fram alla gradbeteckningar... Det var ingen som pratade med dem om att vissa saker skulle avvecklas, andra utökas, och att det skulle bli en del nytt.

Allt är slut, på ena eller andra sättet...

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 19:03  

Inmönstring och utbildning må ta ett år, men var ska man hitta det absolut mest fundamentala till en framgångsrik försvarsmakt, nämligen kunnigt befäl och modern materiel i tillräcklig mängd?

Kunnigt befäl: använd de tidigare soldaterna i yrkes/kontrakts/whatever-förbanden som en underbefälskader. Tänk Reichswehr->Wehrmacht på 30-talet (haha, skulle vilja se en svensk politiker ta den jämförelsen i sin mun).

Materiel: tja, kommer inte vara sämre än IB77 i alla fall.

/Starvid

PS. Vad gäller Plutch dissningar av värdelösa reservister som kräver "14 dagars" alternativt "flera månaders" övning innan de är krigsdugliga föreslår jag en närstudie av Yom Kippurkriget 1973. Särskilt de första 72 timmarna.

Vad gäller hur lång tid man har på sig att mobilisera är Yom Kippur ett utmärkt exempel igen. Trots att det hela var extremt uppenbart led hela den israeliska underrättelsetjänsten (under Zeira) av svåra tvångstankar, man betraktade ett krig som helt omöjligt så länge Egypten saknade vissa saker på materielsidan, som bra attackflyg.

Så trots att tecknen var synliga också för en blind hade man inte mer än några timmars förvarning. Det gjorde dock inget eftersom de första reservisterna (stridsvagnasförband, inte hemvärn med ak och softskin) framme vid fronten inom 24 timmar, och alla förband var där inom 72. Reservisterna bet inte ifrån sig sämre än de värnpliktiga.

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 19:07  

Det är dags att ta " time out".
Lägga ned .Rensa upp t o t a l t
på Lidingövägen.Det vill säga.Sparka inkompetensen på Lidingövägen och börja om på nytt.

Finländska officerare skulle där kunna bistå med sakkunskapen om hur ett försvar skall fungera

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 19:37  

En liten, men kanske intressant, detalj i det stora hela:

Enligt FM svar på planeringsanvisningarna ska ca en fjärdedel av förbanden göra "repmånad" varje år.

Soldaterna är vad jag förstår inte färdigutbildade när de är klara med sin grundutbildning och placeras ut ("individvis" enligt FM underlag - man ska inte längre utbilda hela förband) på förbanden, utan förbandsträning ska ske ute på respektive förband. Det är ju OK för yrkesförband som är stående, men vad innebär det för kontraktsförbanden? Det kan gå upp till fyra år från soldatutbildningen till att man får öva med sitt förband. Om soldaterna står i 6 års beredskap så är mer än hälften nya "färskingar" när de rycker in på "repmöte". Knappast ett funktionsdugligt förband i så fall.

Anonym sa...
15 augusti 2009 kl. 20:27  

Det finns två scenarier som vi måste fundera på:
(1) världskrig mot Ryssland, och
(2) Rysk riktad aggression i Baltikum.

Även om Medvedev/Putin nu verkar vilja göra avtryck i världshitorien är scenario (1) mindre sannolikt just nu. Då skulle vi i alla fall vara inblandade med EU och NATO.

Scenario (2) verkar mer sannolikt. Eftersom Estland, Lettland och Litauen och Litauen är med i NATO så skulle ett angrepp på dem utlösa scenario (1).

Återstår alltså Finland och Sverige. Finland har ett rejält starkt nationellt försvar så Sverige är den lättare munsbiten.

Att ta hela Sverige skulle sannolikt utlösa scenario (1) också. Att däremot annektera Gotland skulle säkerligen vara tillräckligt litet för att väst ska undvika ett tredje världskrig.

Således bör vi vara beredda att på myclet kort varsel försvara en begränsad del av svenskt territorium.

Med lite tweakande tror jag att Tolgfors plan kan uppfylla det, eller?

Ndorop sa...
15 augusti 2009 kl. 21:17  

>> J.K Nilsson
Just flygstyrkor har en högre strategisk rörlighet och behöver inte med nödvändighet baseras i det område som skall försvaras, men ditt resonemang kan överföras till markstyrkor. Marginaldoktrinens tröskelresonemang har förstås sina poänger. De ekonomiska realiteterna styr dock vilka resurser vi har. De politiska förhållandena vad vi realistiskt kan ha förhoppningar om. Man kan vilja ha mer, men som officer gäller det att utnyttja de resurser som tilldelats. Värnplikten är borta, vi har fortfarande inte fått några förpliktade allierade. Vad gör vi nu?

Min oro, är att vi försöker göra som vi brukat, och rekrytera samma soldatmaterial och ge dom samma utbildning som förut, när vi istället ska rekrytera nya kollegor för att tillsammans göra insatser. Vi behöver se förbandscyklerna dynamiskt; SEAL-teamens rotationscykler är en intressant modell.

Först får en rekryt sin personliga utbildning (något förmätet kanske det kan liknas vid GSU), sedan passas han in i gruppen och de samtränas i gruppuppgiften, därefter i teamet och samträna med stödresurserna. Därefter en period av insatsberedskap, följt av en planerad rotationsinsats. När de avlösts följer en period av återhämtning, innan cykeln börjar om, förutsatt personen väljer att fortsätta. Då blir den personliga utbildningen inriktad på att utveckla nya specialitéer som gruppen behöver (skulle till exempel kunna vara cross servicing på en ny flygplantyp), eller kanske en längre utbildning, exempelvis en officersutbildning och går då in i en ny grupp när man kommer tillbaka. Det är de erfarna och dugliga som blir gruppbefälen som tar emot de nya.

Det gäller också att utnyttja den rekryteringsbas som utgörs av de avgångna. Här kan man hämta både gammal och ny erfarenhet. Samtidigt behövs nytt blod för att inte fastna i förlegade sedvänjor och "så har vi alltid gjort". Säg att en tredjedel veteraner (mer än en insatscykel), tillsammans med en tredjedel erfarna (en cykel) och en tredjedel nya kunde vara bra.

Detta skulle kunna göras i stående insatsförband, nationella skyddsstyrkor, och möjligen också i reservist-förband.

Det är dessa vi kan ha att försvara Gotland med (och återta Slite) enligt ett tidigare resonemang.

För övrigt behövde inte de ryska styrkorna mobiliseras för Georgien-kriget, eftersom man övergår till kontrakterade soldater i stående förband. Georgien tog med hjälp av amerikanska strategiska flygtransportresurser hem kontraktsanställda soldater från insatsen i Irak för att försvara hemlandet, men oavsett denna förstärkning var de ryska målen begränsade och kriget avstannade. Clausewitz är fortfarande relevant, men han behandlar främst kriget i sin rena, totala form, utan begränsningar. Sarkozy blind? Man kan förvisso misstänka det när man betänker hur bortfintad han blev i Kreml, men jag vet inte riktigt hur det hjälper oss.

En vecka, två månader, vi har i stort sett vad vi har i händerna att arbeta med om det blir allvar. Låt oss göra det bästa av det vi har. För att göra det ska vi inte utgå från vilka utbildningsplattformar (stabsdelar) vi har, utan vilka förband vi skall kunna sätta in.

Forsno sa...
15 augusti 2009 kl. 22:11  

Anonym 19:37:
Njäe, ungefär en fjärdedel av kontraktsförbanden ska vid varje givet tillfälle vara i beredskap eller insats. Det är snarare att jämföra med en mission i US än en repövning.

Tabby sa...
15 augusti 2009 kl. 22:19  

@Anonym sa den 15 augusti 2009 20:27
Så när hela den stolta Svenska Armén står på Gotland vad händer sen?

Göran sa...
15 augusti 2009 kl. 22:34  

Det som slår mig när jag läsaser "Plutch" är att du tror att det kommer övas i "kubik".
All materiel är specad för en viss livslängd, tid, mil eller skott.
Att då tro att vi i framtiden kommer att öva slut materielen är nog en våt dröm. De ekonomiska förutsättningarna kommer att sätta käppar i det hjulet.
Eller som en soldat ur NBG som jag utbildade målande beskrev det hela
- Så här bra betalt för att inte göra något har jag aldrig haft.
Nej jag tror att något stående förband i kombination med värnplikt skulle varit den goda vägen, om vi repövade förbanden.
Det här är vägen mot undergång.

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 07:37  

Andersson, ett riktat ryskt angrepp på en eller flera strategiska punkter på det svenska fastlandet, säg Öresund och Stockholm, skulle troligtvis vara förenat med scenario (1) världskrig. I det fallet kan vi nog sluta oroa oss eftersom undergången är nära. Förmågan att bemöta ett begränsat riktat angrepp eller en serie av kränkningar av våra gränser är nog i praktiken vad vi behöver. Det tror jag att Tolgfors försvar skulle kunna klara.

Wiseman sa...
16 augusti 2009 kl. 07:59  

Vad är det egentligen som säger att ett begränsat angrepp mot Baltikum eller Sverige skulle utlösa ett världskrig? Ingen av länderna har något som andra nationer är helt beroende av. Efter något år av lite kyligare relationer skulle det vara business as usual. Varför starta tredje världskriget för några små stater i norra Europa som ju faktiskt spenderat merparten av sin tid under någon annans kontroll? Speciellt när ens egna militära resurser (USA och Storbritannien) redan utnyttjas till bristningsgränsen i Irak och Afghanistan.

Jag är mycket skeptisk till att ens NATO är något egentligt skydd för mindre stater idag. För svensk del kan man gärna dra paralleller till ett annat land som var otroligt mycket närmare ett NATO-medlemskap än Sverige, nämligen Georgien.

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 08:05  

Det är riktigt att Ryssland drog ner brallorna på NATO i Georgien. Skillnaden är dock att Sverige tillhör både EU och den västerländska kultursfären. En rysk ockupation av Sveriges fastland skulle (antagligen) ses som en krigsförklaring mot Europa.

Att däremot bara besätta Gotland för att "upprätthålla fred och säkerhet i Östersjön" skulle däremot kunna ses som ett problem som kan lösas diplomatiskt.

Men du har rätt, kriget i Georgien visar hur betydelselöst ett medlemskap i Partnership for Peace är.

Wiseman sa...
16 augusti 2009 kl. 08:12  

08.05: "Det är riktigt att Ryssland drog ner brallorna på NATO i Georgien. Skillnaden är dock att Sverige tillhör både EU och den västerländska kultursfären. En rysk ockupation av Sveriges fastland skulle (antagligen) ses som en krigsförklaring mot Europa."

Förhoppningsvis, men är det värt det i alla fall? Flera hundra miljoner européer blir utan gas att värma sig, Europas militärmakt är så pass svag att man inte säkert kan förvänta sig ett framgångsrikt resultat. Hur ska man ens få militära resurser till Sverige? Öresundsbron? De mest aktiva i frågan skulle säkerligen vara de nya EU-medlemmarna i östra Centraleuropa medan de klassiska medlemmarna skulle ställa sig mer kyligt till det hela. Förhoppningen skulle ändå finnas där att Ryssland skulle nöja sig med Sverige.

Det enda som är intressant är faktiskt Gotland. Övriga Sverige har Ryssland inget större intresse av än möjligtvis att kunna kontrollera Öresund.

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 08:27  

Jag instämmer att det är fullt möjligt att Sverige skulle stå ensamt även om fastlandet ockuperades.

Däremot finns möjligheten att EU och NATO skulle slå tillbaka, så endast ett Ryssland som är inställt på världskrig skulle välja det alternativet.

Visst, skulle jag vilja ha ett fullskaligt invasionsförsvar av traditionellt snitt men då den politiska viljan saknas, tycker jag att Tolgfors modell är snäppet bättre än dagens situation.

Wiseman sa...
16 augusti 2009 kl. 08:37  

Jag är ju som bekant inte ett fan av den modellen eller den schweizerost Försvarsmakten blivit av nedrustningshysteri genomförd utan att man bemödat sig skaffa en helhetsblick först.

Även om jag misstror NATO:s möjligheter att ingripa (ju fler medlemmar desto större risk för splittring i krisfrågor, precis som EU) anser jag att ett svenskt NATO-medlemskap skulle ha genomförts för länge sedan.

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 08:51  

Du har rätt på bägge punkter.

NATO är svagare än under kalla kriget men vi borde vara med.

Med smartare styrning hade vi kunnat ha kvar invasionsförsvaret (om än i mindre omfattning) och samtidigt skickat insatser utomlands.

Det mest angelägna nu är dock att i likhet med Torbjörn Fälldin kunna hålla gränsen och det går inte utan stående förband idag.

Wiseman sa...
16 augusti 2009 kl. 09:07  

Tyvärr blir det ju inga stående förband idag, utan först 2019 är denna organisation intagen och tills dess behövs det betydligt större helhetsgrepp än vad som gjorts i årets försvarsproposition.

realist sa...
16 augusti 2009 kl. 10:15  

Dessvärre verkar de flesta missa en viktig poäng:

Finns det någon inom den svenska politiska eliten (både till höger och vänster) som skulle ha stake att göra som Fälldin, dvs ge ordern "Håll gränserna!"

I dagsläget tvivlar jag ytterst på att någon sådan politruk existerar som skulle våga ge denna order vid behov .....

Och skulle den svenska eliten backa upp försvaret i såfall ? Jag tvivlar också på detta ....

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 12:27  

Forsno,

angående "repmånaderna": Satt och bläddrade i Försvarsmaktens underlag i går (skumt helgnöje, jag vet). Det som står där är "Systemet förutsätter
att kontrakterade GSS kommer att delta vid övningsverksamhet som anpassas efter förbanden
behov." Till detta är fogat en fotnot som lyder: "Beräkningarna utgår ifrån att 25 % av de kontrakterade GSS tjänstgör 38 dagar per år."

En kamrat har dessutom förklarat för mig att i nya systemet så är tanken att soldaternas utbildning avslutas efter vad vi i nuvarande system kallar befattningsutbildning och att förbandsträningen sköts "on the job". Logiskt för stående förband där man byter soldat för soldat, men jag förstår inte hur det ska fungera för kontraktsförbanden.

Oavsett om det kallas övning eller något annat kvarstår således att kontraktsförbanden i långa perioder inte kommer att vara särskilt "omedelbart gripbara".

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 18:21  

Urgh, detta eviga gasprat. Precis som jag sade förra gången det här diskuterads behöver Ryssland pengarna från gasexporten mer än Europa behöver gasen, och på grund av den tröghet som är inbyggd i systemet (stora lager, säsongsvariationer, alternativa försörjningskällor etc) finns det nog med tid för att minimera skadan av ett ryskt exportstopp, och eliminera problemen helt på några år.

Men sannolikheten att ryssarna någonsin skulle stänga av gasen så till den mån att de bryter ett kontrakt till sina kunder är ungefär lika med noll. Gazproms trovärdighet vad gäller detta är guldpläterad: man har ALDRIG brutit ett kontrakt av det här slaget, inte ens när Gazprom hette det Sovjetiska Gasministeriet.

/Starvid

Plutch sa...
16 augusti 2009 kl. 18:48  

Starvid: Att ta Yom Kippur-kriget som ett exempel på värnpliktsförsvarets förträfflighet ligger nära till hands för romantikern i oss. Men i ärlighetens namn har det ingen bäring på svenska tänkbara väpnadekonflikter 2009?

Varför inte ta Falklandskriget som ett exempel på yrkesförbandens överlägsenhet?

För att det är irrelevant för svenska förhållanden 2009.

Hans sa...
16 augusti 2009 kl. 19:01  

Avseende skillnaden mellan civilt och militärt anställd personal så vill jag peka på den positiva utveckling som de facto skett på FMLOG (av alla ställen). Det NSE (National Support Element) som upprättas med syfte att stödja NBG2011 består till stor del av civilanställda som utför sina gängse sysslor utom under utbildning och sätts i beredskap samtidigt som BG:n.
Ett första steg mot tjänstgöringsplikt även för civilia, och ett steg mot raserandet av gränsen mellan civilt och militärt.
/hans

Göran sa...
16 augusti 2009 kl. 22:44  

Plutch
Du har rätt i att stående förband kan vara bra, när man skickar en expeditionskår äver Atlanten.
Vad jag förstår skall vi "bara" till Gotland eller Baltikum.
Problemet torde snarare vara, oavsett system, att utan luftvärn och artilleri blir det inget av med något.
Det som vi kanske skulle blicka tillbaks mot är hur slutet av indelningtiden såg ut.
Några värvade regementen samt art och ing värvat medans nummerären var indelt.
Jag menar inte en tillbakagång till, utan som ett perspektiv i debatten.

Göran

Anonym sa...
16 augusti 2009 kl. 23:30  

För det första, Sverige kommer inte få hjälp från andra länder om vi skulle bli attackerade, iaf inte förrän det redan är försent. sen, att rekrytera folk till utlandstyrkan har gått toppen hittills... värnpliktsfrågan är ideologisk hos politikerna och ointressant för gemene man.. De som bryr sig är nästan uteslutande de som själva gjort lumpen.. sålänge inget hot finns här och nu kommer ingen politiker ha stake nog att göra något vettigt.

Ponera om sverige genomför dessa förändringar och sen via underättelsekanaler får nys om att stor fara kan ligga 5-8 år fram, då finns inget att göra. när hotet syns fullt ut för allmänheten så att pengar kan läggas fram är det inte längre möjligt.. att på de första signalerna genomföra enorma skattehöjningar eller en masslakt av offentlig sektor och införa värnplikt och stort försvar är naturligtvis omnöjligt... att betala några miljarder extra varje år och ha en grundorganisation och buffert kvar är kanske inte så dummt...

För krig lär det ju förr eller senare bli i världen..

Anonym sa...
17 augusti 2009 kl. 07:29  

Plutch,

Varför skulle inte Yom Kippur vara relevant för oss i dag?

Har det skett någon fundamental förändring i krigets natur sen dess?

Nej. Krig förs fortfarande med infanteri, pansar, artilleri, lv, underhåll, stridsflyg. Kärnvapen är fortfarande trumfkortet. Den enda egentliga förändringen är att det enskilda förbandets eldkraft har ökat. Men det är en förändring i grad, inte i art.

Vad gäller själva sakfrågan ser jag gärna en hybridlösning, med både värnpliktiga och värvade förband. Det finns inget egentligt fel i att ha värvade krigare: officerarna och underofficerarna har ju alltid varit det. Och precis som att vi ska ha reservofficerare ska vi ha reservsoldater. Den viktigaste frågan är inte om dessa reservare var inpliktade eller avlönade när de var i aktiv tjänst.

Diskussionen borde snarare handla om hur många de ska vara, vilken ledningsmodell som ska användas, hur de ska utbildas, hur de ska utrustas och viktigast av allt: vilken övergripande säkerhetspolitisk doktrin har vi? För en sådan syns inget spår av i dag.

/Starvid

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade