Till ÖB
Under sommaren har Försvarsmaktens personal, militära som civil, fast anställd som reservanställd, fått flera brev där det önskas att vi före den 20 september reglerar om våra anställningsformer.
Jag känner mig oerhört kluven inför det val jag skall göra. Antingen säga ja till ett avtal vars villkor inte är klarlagda eller nej och hamna i en övergångsorganisation och riskera att drabbas av uppsägning (för de utan fullmaktsavtal) pga av arbetsbrist.
När det gäller det sistnämnda, arbetsbrist, är jag förvånad över försvarsmaktsledningens argumentation. För ca fem år sedan i samband med 2004 års försvarsbeslut förtidspensionerades en stor del av övertalig personal mellan 55-60 år. Tre år senare valde försvarsmakten att öka pensionsåldern för officerare från 60 till 61. Skälet till detta torde knappast ha varit övertalighet. Nu förs återigen en argumentation om arbetsbrist och övertalighet.
Inom flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsfunktion där jag verkar är bristen på personal besvärande efter den senast årens turbulenta hantering av ledningsområdet. Personal från skolor och staber måste regelbundet tjänstgöra i operativ position för att klara incident- och förbandsproduktion av våra flygförband. Detta har lett till att personal saknats för utbildning av ny personal och för utlandstjänst. Ett ekorrhjul som är svårt att komma ur.
Jag känner inte igen mig att det råder arbetsbrist.
I likhet med de allra flesta av mina försvarsmaktskollegor delar jag regeringens och riksdagens uppfattning om vikten av att delta i internationella fredsbevarande insatser ledda av t ex FN och EU. Under tidigare år har det skett på frivillighetens grund vilket har fungerat väl för redan anställd personal.
För nyanställda officerare, sjömän och soldater är redan kravet på utlandstjänst en förutsättning för anställning.
Vad gäller då för oss ”äldre” anställda?
Det som känns bekymmersamt är att ÖB och arbetstagarorganisationerna inte kunnat enas om villkoren för de nya anställningsformerna med obligatorisk utlandsskyldighet. Man har skilts i oenighet och det saknas därmed överenskomna avtal.
Hela hanteringen av omregleringen av avtalen borde ta ”time out”. Arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna borde i god svensk arbetsmarknadsordning återvända till förhandlingsbordet och förhandla fram en acceptabel lösning för alla parter.
Innan detta är gjort avser inte jag att binda mig för en ny anställningsform som jag inte vet förutsättningarna för, dvs jag kommer att svara nej.
Däremot kommer jag, om frågan ställs, att svara ja, precis som de flesta av mina kollegor, till att delta i internationella missioner. Under den tiden jag är utomlands ser jag inget problem att vara tjänstledig från min nuvarande anställning och vid hemkomst återgå till gällande avtal.
Vänligen
Peter Neppelberg
Gästinlägg: Jag svarar nej
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
-
-
Donald Trump är nu Ukrainas sista hopp2 veckor sedan
-
Taktisk kavalleri: Strategier och strider med hästar2 månader sedan
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
-
-
-
-
Konservativ och antikapitalist4 år sedan
-
Utom allt rimligt tvivel?5 år sedan
-
Om världens undergång6 år sedan
-
-
-
-
Savua ja peilejä7 år sedan
-
Marint intressant bok7 år sedan
-
Akademisk tåkeprat7 år sedan
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
Konsultskolan 37 år sedan
-
-
Inget gästinlägg8 år sedan
-
Liket lever!8 år sedan
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
EU-minister och parlamentarikerrockad8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
-
Utbildning, värnplikt med mera8 år sedan
-
-
Vem förmedlar desinformation?9 år sedan
-
-
-
-
-
Nu hände det.9 år sedan
-
-
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?10 år sedan
-
Gick du på den lätta?10 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
31 kommentarer:
Att med skäliga villkor tjänstgöra där arbetsgivaren behöver mig - Självklart.
Att skriva under ett blankt avtal där arbetsgivaren senare själv fyller i villkoren - Fullständigt uteslutet.
/Nizze
Jag svarar ja!
Jag har efter övervägande kommit fram till att svara ja. Det grundas på att jag stödjer inriktningen att Försvarsmakten skall ställas om till ett mer användbart insatsförsvar, där förband och individer effektivt skall användas för insatser, nationellt och internationellt. Om regering och riksdag enligt våra demokratiska principer beslutar om insats utanför Sveriges gränser är jag beredd att delta i dessa insatser. Jag har förtroende för att Försvarsmakten som arbetsgivare tillsammans med arbetstagarorganisationerna, kommer att sluta reviderade avtal som reglerar tjänstgöring utanför Sverige. I väntan på att avtal anpassas efter förändrade förutsättningar, känner jag mig trygg med det Utlandsavtal som finns idag.
Om detta grundläggande förtroende för min arbetsgivare saknats, hade jag lämnat Försvarsmakten och sökt mig till en verksamhet där jag hade känt detta förtroende.
Jag svarar JA till utlandstjänstgöring.
Jag svarar NEJ till att skriva på arbetsrättsliga avtal in blanco. Det är inte förenligt med god sed på svensk arbetsmarknad, särskilt inte bland statliga myndigheter som påstår att de styrs av en god värdegrund och deviser som att "personalen är vår främsta tillgång".
Tur att det finns några få äldre officerare som Neppelberg kvar, som vågar ta bladet från munnen och säga det alla tänker. Snart är de utrensade ur systemet och arbetsgivarparten kan behandla alla "statare" som om det var 1850-tal igen och ÖB en gammaldags upplyst brukspatron. Härliga tider, strålande tider!
Jag tycker att det är mycket märkligt att en statlig myndighet och arbetsgivare, inte gör klart vilka villkår som kommer att gälla innan den anställde godkänner detta. Är det juridiskt hållbart och tillåtet att göra på detta sätt ? Vidare så tycker jag att det skall för den som tackar nej, vara kännt om han eller hon kommer att bli uppsagd eller erbjudas övergångsorganisationen, innan beslut om eventuellt nej. Det kan inte vara guds mening att det skall vara något slags lotteri för den enskilde. Jag hade högre förhoppningar om den statliga arbetsgivaren än vad som har visat sig på senare tid. Skämmes !!
/Trumpeten
Jag svarar ja också! Men jag tänker nyttja de möjligheter då jag INTE vill åka och min AG försöker tvinga mig (dvs förtroende/dialogen inte fungerat dvs. VAB, delttid, föräldrsledigt, stuier....you name it.
Jag har 5-6 missioner på lika många år så jag skäms inte!!
Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag skall svara. Det föreligger lite oklarheter i hur "avtalet" skall tolkas.
Om man inte skriver på så hamnar man i slaskpotten och därmed förlorar du din arbetsort, för det måste vara slutsatsen. Hur kan man annars bli placerad var som helst om man ångrar sig och väljer att skriva under. Att placeras någon annanstans än min nuvarande arbetsort är inte aktuellt med sambo och barn.
Jag arbetar precis som Neppelberg i strilorganisationen, att bli skickad utomlands i en krigsbefattning kopplad till stril förefaller försvinnande liten idag. Men samtidigt så kommer vi aldrig att bli uppsagda med de vakanser som finns idag.
Risken blir än mindre när merparten av flygförarna vägrar ut sig. detta borde göra det riskfritt att skriva under.
Dock så borde man av princip vägra skriva under ett blankt avtal.
Någon annan som ser mitt dilemma??
Strilare
"An offer AG cannot refuse"
Mj Neppelberg har på gott och ont varit en nagel i ögat på HKV (och PROD LED) under ett antal år och är väl den, om någon, som skall ta åt sig den mesta äran av att det tvingats fram ett rejält omtag i frågan kring GLC/NOC som förhoppnigsvis kan leda fram till något bättre, vilken än den treställiga bokstavskombinationen kommer att bli längre fram...
Med den "meriten" i botten kan nog den gode Näppelberg räkna med att arbetsbrist nog kommer att uppstå för egen del, oaktat att han har hur mycket att göra som helst!
Jag tycker dock att ha bör tänka om då officerare med hans engagemangsnivå behövs för att driva utvecklingen framåt oaktat att han kan vara en "jobbig fan" av och till. Jag delar för övrigt till fullo anonyms "Jag svarar ja!" från 09.53 argumentation med tillägget att det inte går att se sina yngre kamrater som redan har ett obligatorium i ögonen i morgondagens förvarsmakt om man inte är beredd att ha det själv. Avtalen är precis lika klara eller oklara för alla.
Högbåtsman P. Rio
Jag är i grunden positiv till obligatorisk utlandstjänst, jag har genomfört 4 missioner hittills och tänkte mig nog fler även innan detta blev aktuellt. Anledningen till att jag tvekar är att jag känner mig förnärmad av det sätt detta genomförs.
Som påtalats innan av flera andra är alla förutsättningar inte kända vilket känns märkligt när man signerar något. Men den största anledningen som upprör mig är att man tar i från mig en rättighet i mitt anställningsavtal, nämligen frivilligheten till utlandstjänst, och ersätter den med en skyldighet och detta utan att kompensera mig!
Är det bara jag som hänger upp mig på detta!?
Jag har på något sätt hyfsat förtroende för att utlandsavtalet i alla fall inte kommer att bli sämre. Men att man inför denna, ur ett familjeperspektiv, försämring av min anställning med hot om uppsägning och utan att justera lönen för därefter är för mig oerhört irriterande.
Våra löner och avtal är anpassade för en frivillig utlandstjänst och framtagna i förhandling under de förutsättningarna och inget annat.
Vilket ledarskap är det? Ska jag använda samma ledarskap på mina underställda?
/Kompanichefen
Jag vill ha råd av läsarna från denna blogg.
Jag är anställd med Fullmakt och är född 1954 och arbetar inom FM.Jag har inget emot ett obligatorium men anser det är fullständigt absurt att en 56- åring upptar en plats i organisation då jag dessutom är allmänofficer och inte har någon särskild kompetens.Jag vill gå hem med en pensionslösning motsvarande pensionersättning enligt Trygghetsavtalet.
Det finns ca 2000 fullmaktare(20%) av det totala antalet officerare och de flesta är födda på 50-talet.
Vad skall jag göra för att få en pensionslösning, skriva på och inte få någon placering varken i insatsorganisationen eller den lilla prodorganisationen ?
Inte skriva på, och placeras i en övergångsorganisation ?
Tacksam för råd.
Jag har svarat ja, jag tror inte att vi ska göra en större grej av detta än nödvändigt.
Däremot är det inte konstigt att FM väljer att hantera frågan så oändligt dåligt då de sitter i position att göra så. Vi har idag runt 9000 officerare och ska ner till 3000 2014, om jag har förstått det rätt.
En del kommer att växla över och bli SpecOff men långt ifrån alla och dessa måste man bli av med på något vis. Att ha en obefintlig personalpolitik är ett trick. Jag är övertygad om de har fler tricks i rockärmen.
/Stefan S
Min civila arbetsgivare skulle i princip kunna förflytta min tjänst till Bagdad eller Kabul imorgon. Och enligt mitt anställningskontrakt är jag skyldig att åka, förutsatt att arbetsgivaren kan visa på en rimlig anledning till att jag behövs där (vad som är rimligt får en domstol avgöra, om det nu skulle gå så långt).
Allt det här visste jag naturligtvis när jag tog jobbet. Kände jag till detaljerna kring eventuellt utlandsjobb? Nej, och det gör jag fortfarande inte. Skulle frågan om en förflyttning komma upp så är allt det något som får diskuteras utifrån mitt enskilda fall.
Boendet blir väl ungefär som det kollegorna i Bagdad och Kabul har nu, så inga överraskningar där. Försäkringsskyddet är detsamma var jag än jobbar i världen. De stora diskussionspunkterna blir lönen och hemresor (rotationstakt). Jag kommer naturligtvis hävda att jag måste tjäna jättemycket och vara ledig jättemycket. Arbetsgivaren kommer hävda att jag nog inte behöver riktigt så mycket pengar och att jag nog kan jobba lite oftare.
Till slut når vi antingen en kompromiss som båda parter är nöjda med, eller gör vi det inte. Gör vi det inte så får arbetsgivaren bestämma om de vill hävda kontraktsbrott och gå till domstol.
Då vill de till att de kan hävda att det jobb jag anställts för att göra nu behöver göras i Bagdad eller Kabul, samt att de kan hävda att jag faktiskt erbjudits rimlig ersättning och förutsättningar. Vad som är rimligt beslutar återigen domstolen, vilket innebär att det kommer gå åt åtskilliga juristtimmar för att få igenom uppsägningen.
Lyckas så arbetsgivaren att säga upp mig (ett rejält avgångsvederlag skulle vid det här laget naturligtvis bli billigare) så har man lyckats bli av med min kompetens både hemma och borta. Därmed har även den tid och de pengar företaget investerat i mig gått förlorade. Högst sannolikt dessutom gått förlorade till ett konkurrerande företsg.
Sammanfattningsvis tror jag att den klausulen i anställningskontraktet (vårt 'utlandsobligatorium') ses som en möjlighet, snarare än som en risk. Jag vill med detta egenligten inte säga något om hur ni i Försvarsmakten borde agera eller tycka, utan bara ge ett perspektiv från världen utanför stängslet.
/Benny
Hur mycket tillit vågar man egentligen sätta till arbetsgivarens goda vilja? Med tanke på alla de avtal som redan skulle ha varit förhandlade och som man misslyckats med att ta fram, som det t o m är lag på enligt EU-regler att de ska vara förhandlade och klara sedan några år tillbaka, och hur man även undviker att uppfylla paragrafer i tidigare ingångna avtal känner jag mig mycket tveksam till att skriva på. Jag är verkligen inte emot utlandstjänst, utan tvärtom, men jag litar inte längre på min arbetsgivare.
Helt utanför ämnet - utan mer en fråga till bakom Wisemans wisdom.
Borde det inte finnas en Wiseman grupp på facebook? Eller som "Like" applikation?
Tror att styrkan i denna blogg skulle öka ju mer "alla" förstod hur många som faktiskt läser det som skrivs här.
Oavsett om FM är klantiga eller listiga i den här hanteringen visar ÖB/FML prov på dåligt ledarskap. Den disciplin som FM alltid hävdat att man är bäst på.
Arbetsgivaren kan inte ens ge exempel på vilka personliga skäl som de anser giltiga resp. ogiltiga för att vägra utlandstjänst. Jag förstår att man inte kan specificera gränsen exakt just nu och att den kan vara lite flytande över tiden, men det är ju en av punkterna där skon klämmer. Vart är gräns höger och gräns vänster? Är en ny hund tillräckligt tungt vägande skäl för att inte åka utomlands? (Jag tycker inte det och tror inte det heller, men om man har en hundtokig chef kanske det fungerar...)
Problemet är inte heller här och nu eller de närmaste åren. Problemet är om 5-10 år när arbetsmarknaden är bister, en djup ekonomisk kris är i antågande. Staten "beställer" 6000+ man utomlands och rekryterade GSS kan inte vidareutbildas till annat. DÅ kommer man att skicka iväg det man kan, och då finns det en risk att mitt namn dras ur urnan oavsett min livssituation.
@ Benny:
Det finns inte så många konkurrenter som FM kan tappa personal till... (Med vissa undantag som t.ex. ff).
/S
21.33: Facebook känns inte riktigt som rätt forum. Det blir lite för glättigt. Tror det är bättre att det sprids via tips från andra läsare och genom länkningar till intressanta artiklar i media.
Men frågan ska dock fortsatt övervägas. Tills vidare får man fortsätta följa Försvarsmaktens infodirektör på Facebook.
@S
Nu menade jag inte att mitt inlägg skulle ses som någon slags mall för hur det skulle kunna vara för FM-anställda, utan som sagt bara en beskrivning från andra sidan stängslet.
Men visst finns det andra arbetsgivare FM kan tappa folk till. Duktigt folk finns det behov av överallt. Vem säger att militärer bara kan jobba som militärer? Jag har bott och arbetat i fler än ett land med yrkesförsvar och där är det snarare regel att den militära karriären inte är på livstid. Där har dina kollegor inga problem att hitta civila jobb, snarare tvärt om!
Kanske en positiv effekt av allt det här blir att många officerare faktiskt säger upp sig och prövar vingarna i den civila sektorn. Och när deras kollegor ser att det inte bara går, utan faktiskt går bra, så riskerar FM ett lämmeltåg ut ur organisationen om de inte snäpper upp sig som arbetsgivare.
/Benny
"När alla anställda i Försvarsmakten har tagit ställning till internationell arbetsskyldighet, så vidtar en beredning av dem som sagt nej. Den kommer att ske centralt vid Högkvarteret. Då kan man komma att finna att det finns tre grupper som sagt nej, men som av olika skäl inte är lämpliga att säga upp enligt ordinarie tidsplan (vecka 042).
Hur ser dessa tre grupper ut?
1. De som ingår i en grupp där för många har sagt nej och Försvarsmakten därför behöver ha ersättare på plats innan medarbetarna kan sägas upp, eller innehar en singelkompetens där Försvarsmakten behöver ha en ersättare på plats innan medarbetaren kan sägas upp."
Taget från FM hemsida.
Hur tänkte man här?
En arbetstagare, får gå kvar på en tjänst/befattning, som är uppsagd på grund av arbetsbrist till dess att en ersättare kommer???
Sedan är det väl så att nuvarande utlandsavtal går ut vid nyår?
Notera även v 42, som enligt den ordinarie tidsplanen är tiden för uppsägningar.
Vår arbetsgivare har haft mer än sju år på sig att lösa detta. Det är inget annat än ett gigantiskt fiasko. Är det också ett mått på handlingskraft och kompetens??
Teaterdirektören.
Svar till rullator..
Du är inte ensam om att ha samma "läge". Jag fyller snart 58 år och är faktiskt rätt trött på hur det hela sköts. I våras var man "ovärderlig" i samband med slutövning mm och sedan kom ÖB brev och då får man känslan av att man inte är värd ett sk.t!
Något råd hur du skall göra har jag inte men jag kommer att inte svara förrän jag har fått vettig information om VAD jag egentligen svarar ja eller nej på. Gammal och trög kanske men jag begriper åtminstone inte.
Tänk om den osynlige ÖB i ett sådant här läge tog tag i hela situationen och ex. pratade till sina anställda genom tex video. Ett beprövat verktyg som såväl Owe Wictorin som Håkan Syrén använde med framgång.
Det är väl i just dessa lägen som en myndighetschef skulle träda fram och verkligen stå upp för sitt beslut och återigen förklara det för sina anställda medarbetare.
Men det är klart, ÖB är så anonym så att många inte ens vet hans namn.
Anledningen till den klumpiga hanteringen och den för utomstående obegripliga brådskan i omreglingen står att finna i(!?) - PRIO!!!!!
Enligt C LEDS så "står det ett fönster" öppet i införandet av PRIO och om detta inte utnyttjas i höst så kan inte den nya organisationen intas......
Kommentar överflödig
Det klagas på ledarskapet men hur är ert följarskap?
Hur är det med hedern när yngre kollegor har obligatoriet men ni själva vill slippa undan?
Hur är det med yrkesstoltheten när ni kräver mer trygghet än vad som ges i den civila näringen?
Genom att att kasta in handduken och svara nej så bidrar ni till den utrensning som Försvarsmakten vill ha. Säg nej och sägs upp!
Efter några sekunders fundering svarade jag idag JA. Ser inga större problem med det. En naturlig följd av de sista 10-15 årens utveckling.
Hej wiseman
(detta är ingen kommentar, utan ett meddelande med ett tips till dig)
Jag tycker att dina angrepp på försvarsmaktens informationstjänst i allmänhet och HKV/info i synnerhet, ofta präglas av okunnighet och arrogans. Men istället för att bara kritisera dig, ska jag hjälpa dig genom att ge dig ett tips om en nyhet som är både sann och i högsta grad relevant.
titta in på följande länk:
http://www.newzglobe.com/sv/kronikorer/bernt/forsvarets-bast-bevarade-hemlighet
Om du behöver hjälp att förstå innebörden av det som står där, kan du vända dig till följande länk:
http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL
Med vänliga hälsningar
ali baba
Nya tider, strålande tider…
I en stort uppslagen artikel i dagens upplaga av International Herald Tribune kan läsas att det inom kort förväntas en påtaglig ljusning inom den krisdrabbade flygbranschen. Den globala flottan av last- och passagerarflygplan förväntas, enligt uppgifter från Airbus, fördubblas under perioden fram till år 2028. Enbart passagerartrafiken förutspås öka med i genomsnitt 4,7 % per år.
Enligt tjänstemän från ICAO i Montreal finns globalt ett årligt behov att nyrekrytera ca 49.900 piloter medan utbildningskapaciteten är begränsad till ca 47.025 piloter per år. Enbart de större amerikanska flygbolagen uppges, enligt FltOps.com, behöva nyrekrytera ca 40.000 piloter under den närmaste 12-årsperioden.
Den största expansionen förväntas dock ske inom Asien- Stillahavsregionen. Enbart flygbolagen Cathay Pacific, Quantas och Emirates inväntar snar leverans av 400 nya flygplan.
Den stundande pilotbristen förväntas bli en påtagligt lönedrivande faktor.
Om man som pilot i den svenska försvarsmaktens tjänst känner sig manad att ställa sin kropp till arbetsgivarens förfogande, att nyttja på valfri ort, kan man överväga att göra så till en arbetsgivare med förstånd att erbjuda något substantiellt i utbyte.
Som exempel kan nämnas det Dubai-baserade flygbolaget Emirates som erbjuder kaptener skattefri ingångslön på USD 9.370, ersättning för övertid, vinstdelningsprogram och villa med fyra sovrum.
Som sagt; nya tider, strålande tider…
//starbuck
Samma problem och process har genomgåtts i t.ex. Tysklands försvarsmakt när de ställdes om mot mer internationella uppgifter. Där har man redan "hittat" avtalen och regleringarna för utlandstjänst. Vad kan vi (politisk och militär ledning samt försvarsanställda och fack) lära oss av andra länders och försvarsmakters arbete? Har någon försökt?
Läs FVI brev (på EMIL) till personalen i FV så kan ni se att det farligaste han ser på en utlandsmission är leda på campen!!!
Hoppas han har kurage att upplysa de anhöriga till våra skadade och dödade kamrater att så är fallet.
Tala är Silwer - Tiga är Guld....
Smaka på den här ! Låt säg att en pilot i flygvapnet tackar nej till att omreglera sin anställning. Han hamnar inte i övergångsorganisationen utan han blir uppsagd direkt och blir arbetslös. Efter att ev fått hjälp genom trygghetsstiftelsen så får han fortfarande inget arbete. Han tvingas till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Som tur var så hade han betalt sin avgift till a-kassan och erhåller en summa pengar. Väl inne på arbetsförmedlingen så tittar handläggaren på nya alternativa jobb. Arbetsförmedlingen har inlett ett samarbete med Försvarsmakten inför de omfattande rekryteringar som väntas. Försvaret har börjat rekrytera inför uppbyggnaden av en yrkesarmé. Arbetsförmedlingens uppfattning är att man kan anvisa människor att söka tjänsterna, även om de innebär en risk att skadas och dödas i strid. Den som inte söker riskerar att bli av med arbetslöshetsersättningen. Förmedlingen måste göra en anvisning om jobbets kravprofil stämmer med den sökandes kvalifikationer. Således har den före detta piloten om han nu inte vill bli av med sin a-kassa, inget val, och tvingas nu ta jobbet som truppare i Afghanistan. Cirkeln är sluten.
Starbuck!
Strålande! Då kan de piloter med falnad glöd skita i att skriva under och byta jobb omgående! Sörjda av få och saknade av ingen.
Jättekul, von Snabel. Du glömmer att FM, precis som vilken annan arbetsgivare som helst, inte är skyldig att anställa någon bara för att AF anser att de bör söka jobbet.
Det känns som att utlandstjänstvägrarna och vänstern verkligen hittat varandra och nu tävlar om vem som kan komma på de mest hiskeliga konsekvenserna av en utveckling som varit på gång i två decennier och en verklighet som flera kollegor redan lever i.
Skicka en kommentar