Gästinlägg: Too many chiefs and no Indians

Allt fler oroas över Försvarsmaktens agerande som arbetsgivare, där just hanteringen av omregleringen av anställningsavtal till att omfatta internationell arbetsskyldighet, i många fall verkar vara den droppe som börjat få bägaren att rinna över. Reservofficerare vet inte vilket förband de tillhör och vart de ska skicka in sina blanketter, officerare som redan har obligatorium får även de hemskickat svarsblanketterna och uppmanas fylla i ändå och personal i internationell tjänst som hänvisas till information på ett svenskt intranät som inte går att nå. Ingen vet egentligen vad det är de skriver på eftersom de underliggande avtalen inte är färdiga och allt som finns att gå på är "inriktningar".

Verksamheten har på senare år i takt med införandet av "stödsystem" för att spara in på administrativa tjänster, allt mer förskjutits från kärnverksamheten i form av väpnad strid till administration. Plutonchefer och motsvarande befattningshavare spenderar nu en stor del av sin tid för att lösa sin plutons personaltjänst istället för att leda plutonens övningar, allt i enlighet med inrättandet av ett försvarsmaktsgemensamt Human Resources-centrum och stödsystemet PRIO. Man kan fråga sig om det verkligen är rätt väg att gå?

Gästinlägget nedan beskriver en verklighet som många försvarsmaktsanställda lär känna igen sig i. Samtidigt ska man ha i åtanke att parallellt med detta finns det också annan verklighet där försvarsmaktsanställda på ett lysande sätt löser skarpa uppgifter såväl hemma i Sverige som i internationella insatser.


Wiseman

------------------------------------------



Försvarsmakten har under många år varit ett föredöme i ledarskap och en effektiv organisation, många gånger i form av stöd till samhället. Jag har varit stolt över att få tillhöra en sådan organisation. Men vad har hänt, sedan 1998 ser jag hur stödsystemen har tagit över och blivit så stora att de inte längre behöver den producerande delen av försvarsmakten utan genererar så mycket arbete att de blivit självförsörjande. Det är kanske därför som den enskilde får uträtta mycket av det arbete som tidigare sköttes av, rese, pers, staben o.s.v. Vi har idag fler generaler än kanoner, fler amiraler än ytstridsfartyg! HKV är den största enheten i Försvarsmakten. Kanske sitter vi allihop på ”personalavdelningen” snart och administrerar oss själva.

Dessa fantastiska stödsystem, de har koll på allt, arbetstider, kalsonger, utensilier, kopieringspapper och allt annat man kan tänka sig. Det finns dessutom en manual som skall följas, rätt blankett skall fyllas i när man hämtat en penna. Visst är det bra men vem är det som inför alla dessa system? Jo stödsystemen själva. Har någon inom Flygvapnet sett ett datastöd för vikt o balans eller driftfärdplan? Vilket man är skyldig att ha före varje flygning (RML krav). Svaret är givetvis NEJ, det visar med all önskvärd tydlighet vad som är viktigt i FM.

Så till ledarskapet, under många år har jag känt stödet ifrån min chef och organisation vilket jag stolt har besvarat. Det har varit högt i tak oavsett grad eller anställningsform. Böcker i ledarskap har landat på förbanden och anammats till stor del av medarbetarna.

Idag känner jag inte igen mig. Om personalen protesterar så skickar HKV en general för att ”hota” personalen, istället för att föra en dialog. För mig är det ett stalinistiskt sätt att utöva ledarskap på. Stick i stäv med allt vi lärt oss som anställda i Försvarsmakten. Varför inte låta en pall eller två stanna på HKV när nästa ledarskapsbok kommer ut?

Förra seklet hade flottiljchefen ansvar för verksamheten på sitt förband, liksom regementschefen och marinchefen. De hade dessutom kontrollen över resurserna de förfogade över.
Hur ser det ut idag? Tyvärr har kontrollen tagits ifrån dem, vissa beslut har flyttats upp i systemet och andra har stödsystemen tagit över.
Finns det något dokument som signeras av en chef? Nej, utan besluten tas av ett gäng där någon/några är föredragande. Riktigt smart för då behöver ingen ta ansvar.
Jag glömde ett dokument som signeras av en chef. Det är reseräkningarna som signeras av en överste……ska man skratta eller gråta?

I spetsen för den ”NYA” Försvarsmakten går givetvis ÖB och personaldirektören. De visade på ett mycket tydligt sätt hur det nya ledarskapet ter sig när de skickade ut ”Sverkers sommarhälsning” första semesterdagen.

Vad blir då resultatet av att det ser ut så här? Jag tror att tror att det kommer att bli svårt att behålla personalen och att rekrytera nya medarbetare. Efterhand som detaljstyrningen och kontrollen ökar minskar arbetsglädjen och yrkesstoltheten. Jag är också rädd för att det dåliga ledarskapet ska ”smitta” neråt i systemet.

Varför inte styra tillbaka makten till cheferna som ska ha den (en chef med fullt ansvar) och låta stödsystemen anpassa sig efter förbandens verksamhet. Låt förbanden syssla med den kortsiktiga verksamheten fullt ut och HKV med långsiktiga frågor samt stöd till förbanden. Det skulle avlasta HKV och ge förbanden verktyg att styra sin egen verksamhet.

Motivation spelar också stor roll. Om medarbetarna vann mer på att genomföra de gemensamma målen än att ta sig fram på karriärstegen skulle nog bilden vara annorlunda. Varför inte införa dubbelriktade betyg på alla nivåer för att få någon form av ”gallring”.
NATO har en klok filosofi, i sina EXTAC (övningsmanualer) står det på försättsbladet: Inget i det här dokumentet överrider sunt förnuft. Jag tycker att det visar på sunt ledarskap vilket ger medarbetarna ett mått av ansvar, det kunde vi ta efter.


Stickmonkey