Ny era med säkerhetspolitiska följder

Kina är idag en av de absolut snabbast växande ekonomierna och landet aptit på råvaror för att föda sin tillväxt är enorm. Förra året växte den kinesiska ekonomin med 9 % och i år talas om siffror uppemot 11 % att jämföra med någon enstaka procent för Sverige och USA. Kina närmar sig alltmer statusen som världens finansiella centrum och den dagen landet slutar köpa amerikanska värdepapper riskerar den amerikanska ekonomin att kollapsa.

På senare år har man "Nordostpassagen" blivit ett begrepp inom klimatforskningen och även handeln. I och med det något varmare klimatet och isens tillbakadragande blottas nu en ny handelsrutt mellan Europa och Kina, där fartyg i framtiden kan segla norr om det vidsträckta Ryssland, istället för att behöva gå genom Medelhavet, Suezkanalen och sedan genom hela Indiska Oceanen, med alla faror detta för med sig i form av pirater och annat, innan man når Kina.

Att istället kunna använda Nordostpassagen blir en stor besparing, såväl i transporttid som i bränslekostnader. I modern tid har endast försök gjorts med denna rutt, även om delsträckor används regelbundet av rysk sjöfart. I år går dock två fartyg hela Nordostpassagen, ett ryskt gasfartyg från Murmansk till Kina och ett malmfartyg från norska Kirkenes till Kina. Faller detta väl ut lär vi få se avsevärt fler fartyg välja denna nordliga rutt istället under det varmare halvåret.

Med ett öppnande av Nordostpassagen stärks Barentsområdets säkerhetspolitiska betydelse ytterligare och än mer så då man på allvar börjar exploatera Arktis efter de råvaror som bedöms finnas gömda under ise, inte minst olja och gas.

I en värld där de fossila energiresurserna är sinande och flera av världens största oljeproducenter redan nått Peak Oil, dvs den punkt där oljeproduktionen nått sin kulmen och därefter minskar, framstår Arktis som ett mycket lockande område. Redan nu pågår en rad diplomatiska huggsexor om vilket eller vilka av länderna som gränsar till Arktis som har rätt till området.

Säkerhets- och försvarspolitiskt för svensk del får detta två följder. Det ena är att Sverige kommer tvingas att fokusera mer på hantera en kris i Barentsområdet. Eftersom Sverige liksom Finland med råge också räknas in i området är detta av nöden. Landet gränsar till nästan tre av de huvudsakliga intressenterna - Norge, Danmark - och Ryssland och en försämring av relationerna dem emellan kommer inte att gå obemärkt förbi.

Det andra är att Sverige som nation, men inte minst Försvarsmakten, måste börja planera och ställa om för en situationen där vi ej längre får importera den olja vi behöver för landets försörjning och en situation där energipriserna stiger i höjden. Priserna på alternativ energi kommer inte att ligga stilla utan snarast följa oljan uppåt. Ett försvar är idag ett enormt bränsleslukande monster. Utan bränsle, framförallt diesel, blir det oanvändbart.

I USA har man, till liten del faktiskt med svensk hjälp, kommit långt med att ta fram alternativa drivmedel till sina stridsflygplan. Tyvärr har Sverige inte alls lagt någon större vikt vid denna utveckling, även om förutsättningarna knappast kunde vara bättre då en av de tekniker som USA anser vara mest lovande kommer från ett svenskt företag.

Tyskland är annars det enda land försvaret har börjat planera för och studera effekterna av en global Peak Oil. För svensk del är Peak Oil ännu ett okänt begrepp säkerhetspolitiskt, som inte ens FOI verkar har studerat, i alla fall inte enligt den sökbara databasen. Ej heller existerar ens en tillstymmelse till någon svensk militär planering för en situation där Sverige ej längre kan importera olja. De gamla beredskapslagren av olja avvecklades i god ordning under det gångna decenniet eftersom det bedömdes att de aldrig skulle komma till användning "under överskådlig tid", som det så fint brukar heta i svensk försvarspolitik.

Det börjar bli hög tid att fundera ut ett gångbart handlingsalternativ för svensk. Huvudet i sanden är en beprövad, men icke fungerande metod.


DN 9/9
DN 17/9