Stella Polaris

Med ca 10 års mellanrum brukar Operation Stella Polaris uppmärksammas i media. Den här gången är det SvD:s kultursidor som har en fyllig och intressant artikel om hur stora delar av Finlands underrättelsetjänst räddades över till Sverige i krigets slutskede, när Finland fick vika sig för den röda övermakten. Klart läsvärt.

Smalare och trubbigare - igen

Det har med rätta förekommit synpunkter på bloggen att fokus legat på Flygvapnet. Orsaken står att finna, precis som jag skrivit tidigare, i att den mediala fokusen legat på Flygvapnet och framförallt stridsledningsorganisationen. Kanske är det så att man inom Flygvapnet är bättre på att ventilera sådant man tycker är fel, medan man inom t ex Armén surar, biter ihop, förbannar allt och tar nya tag?

Armén får den närmaste åren en ökad förmåga inom indirekt eld, då Archersystemet införs med sina 40 km räckvidd och GPS-granaten Excalibur. Samtidigt som varje enskilds pjäs prestation blir betydligt större än de ursprungliga Haubits 77A/B, blir antalet eldrör endast 24. Överlevnaden förbättras avsevärt då personalen hela tiden är i splitterskydd och pjäsen har god förmåga att snabbt förflytta sig efter eldöppnande. Äntligen får Sverige ett artillerisystem med den räckvidd som blivit standard i världen sedan 15 år (25 år om man ser till Sydafrika).

När det gäller 15,5 cm artilleriet har vi också haft stor nytta av den inhemska försvarsindustrin. Utan denna hade Försvarsmakten aldrig anskaffat den GPS-styrda Excaliburgranaten, som USA redan använt i Irak och Afghanistan med mycket gott resultat.

Sedan jag först såg skisserna på Försvarets nya organisation i höstas häpnade jag över att allt tidigare bataljonsartilleri utgår till förmån för den klena 8 cm granatkastaren. För flygvapenofficeren som spenderar dagarna i blå byxor med pressveck låter det kanske inte så intressant, men i mina ögon är det ytterligare en åtgärd som kraftigt hämmar vår förmåga.

Bataljonsartilleriet i Arméns mekaniserade förband har varit under omstöpande under en lång tid. För 20 år sedan utgjordes det av 10,5 cm haubitsar med hyfsad skottvidd (12 km) och hög eldhastighet, men med en alldeles för lång grupperingstid. Grupperingstiden gjorde det mycket sårbart för motverkan och framförallt skulle det snabbt bli avhängt under stridsvagnarnas snabba framryckning.

På 90-talet hade ett antal infanteribrigader och lokalförsvarsförband lagts ner varvid 12 cm granatkastare kunder överföras till de mekaniserade brigadernas bataljonsartilleri. Skottvidden halverades men att gruppera pjäserna gick desto snabbare. Framförallt tillfördes bataljonernas indirekta eld en förmåga att verka mot stridsvagnar och stridsfordon genom den målsökande granaten Strix som fortfarande är marknadsledande.

12 cm grk var tänkt som en interimslösning till dess att den nya granatkastarpansarbandvagnen på stridsfordon 90-chassi. Denna har dock låtit vänta på sig då det gått stå i utvecklingen och systemet ströks slutligen av genomförandegruppen. På pappret var systemet, även kallat AMOS, mycket imponerade med sina två eldrör och förmåga att skjuta både direktriktat och indirekt och då få 14 granater att landa i målet samtidigt genom att skjuta med olika uppsättning. Genom strf 90-chassit hade också besättningen fullständigt skydd, omgruppering var extremt snabb och man hade möjlighet att hela tiden följa med understött förbands framryckning. Projektet var ett samarbete mellan Sverige och Finland, som avsåg sätta det på ett Sisu-chassi. Man hade också för avsikt att sätta systemet på båtar för att möjliggöra understöd av amfibieförband.




I och med den omorganisation av Försvarsmakten som nu står för dörren ska Arméns nya bataljoner ej längre ha 12 cm grk, utan dessa ska ersättas med de 8 cm jägargranatkastare som tidigare fanns hos jägarförbanden och amfibiebataljonerna. Dessa är lätta och avsedda att kunna bäras och kan därför anses passa väl i vårt nya ”lätta och rörliga” (elakt kallat sårbara och svaga) försvarskoncept där allt ska kunna transporteras i Hercules. Så långt är allt väl. Vad som inte är väl är att man nu ytterligare går ner i räckvidd och framförallt tappar förmåga framförallt gällande verkan. Det är avsevärd skillnad i effekt på ammunitionen när man jämför 8 cm och 12 cm granater. Det största förmågetappet blir dock att man tappar förmågan att verka mot pansarfordon. Framförallt saknar 8 cm-systemet utvecklingsförmåga med målsökande ammunition, medan det utvecklas och redan finns sådan ammunition till 12 cm-systemen. När det gäller förmågan skydd är den ju redan på nollnivån på fristående granatkastarsystem.

Vi får nu istället ett smalare, trubbigare och mindre kapabelt bataljonsartilleri än vi någonsin haft sedan 40-talet. De mekaniserade enheterna kommer i än högre grad än tidigare att köra ifrån sitt understöd. Men det är väl inte för inte som man i underlagen nu läser att Försvarsmakten endast ska kunna möta en fiende av gammalteknologisk status. Det hela påminner om det precis lika märkliga beslutet att avveckla Luftvärnets moderna Rb 90-system med fullständig mörkerförmåga och längre räckvidd, till förmån för dagersystemet Rb 70 (som man nu för pengar vi inte har ska utveckla mörkerförmåga till).*

Naturligtvis bottnar det hela i ekonomin. Det var ytterst nära att hela truppslag och förmågor försvann i samband med årets försvarsbeslut. För att kunna rädda kvar Luftvärnet var man tvungen att stryka något annat och i det här fallet blev det indirekt eld med 12 cm.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att Sverige någonsin kommer att skicka tungt artilleri i form av Archer utomlands. Det skulle vara ännu mer kontroversiellt än att skicka stridsflyg. Istället kommer svenska förband i Afghanistan att få förlita sig till att begära understöd från andra nationer. Att ens skicka granatkastare skulle i dagsläget vara mycket kontroversiellt. Artilleriet kommer tyvärr att bli kvar på hemmaplan, såvida svenska politiker morskar upp sig och vågar sätta hårt mot hårt i Afghanistan och berätta för allmänheten att krig är förenat med död. (Jag rekommenderar Anna Dahlbergs ledare från Afghanistan i Expressen).


Frågan är vem som nu blir lycklig köpare av all Strixammunition?


*Ett fåtal Rb 70 har viss mörkerförmåga

Rättspraxis och straffvärde i Sverige

Få har väl kunnat undgå domen mot Pirate Bay-folket och alla turerna runt denna.

För det första måste man ju konstatera att tillhandahållandet av en söktjänst för såväl legal som illegal fildelning i Sverige i skadestånd mätt, motsvarar att våldta och strypa ca 60 st 10-åriga skolflickor. Föräldrarna till Engla ådömdes skadestånd på 75 000 kr (mamman) och 50 000 kr (pappan) och hovrätten ansåg då höjda skadeståndsanspråk rests, att 75 000 kr var över praxis och att pappan inte skulle ha mer för att han inte stod Engla så nära. 75 000 kr är enligt det svenska rättssystemet praxis för våldtäktsbrott och 50 000 kr vid uppsåtligt dödande.

Jävsfrågan är också mycket beklämmande för det svenska rättssystemet, men verkar tyvärr aldrig bli utredd efter JO lägger ner alla anmälningar eftersom domen överklagats till Hovrätten. Det blir intressant att se om rättegången ändå tas om.

Vad har då de fyra blivit fällda för? Egentligen handlar det om att man tillhandahållit en söktjänst för nerladdning av upphovsrättsskyddat material. Jag kan garantera att jag mycket snabbt via Google kan hitta samma material. Google indexerar ju dessutom The Pirate Bay, så borde inte Google också gjort sig skyldigt till medverkan?

Hur är det då med Blocket och Tradera när det gäller häleri? Dessa siter fungerar på samma sätt för förmedling av varor, illegala som legal, som The Pirate Bay gör för filer. Militär materiel kan man ganska snabbt konstatera om den är sådan som är av överskottstyp eller om den är stulen. Vissa materieltyper har inte släppts eller släpps aldrig till allmän försäljning. Ändå har jag på Tradera hittat en komplett Sovsäck 2000, Flygvapnets C-stridsdräkt, mörkersiktesmateriel till Ksp 58, Fältuniform 90L, 90 Öken (som det är skriande brist på) o s v. Allting ofta angivet som kronmärkt till råga på allt. Varje år försvinner materiel i Försvarsmakten till ett värde av ca 10 milj kr. Försvarsmakten kanske skulle kunna få igen lite av de pengarna genom att dra Tradera och Blocket inför rätta? (Endast en länk till auktionerna eftersom länkarna dör då auktionen är klar)


Det är tyvärr bara att konstatera att det hemskaste brott man kan begå i Sverige är att lura film- och skivindustrin på pengar. Jag motsätter mig inte att man bestraffar upphovsrättsbrott, men däremot ifrågasätter jag starkt svensk rättspraxis när det gäller straffskala och skadestånd. Den här domen är ett hån mot de människor som misshandlats, våldtagits eller fått anhöriga mördade.


För övrigt är Fredrik Strages kåserande i DN om nerladdning rätt roligt

Sverige har ingen chans mot Ryssland

Så heter Allan Widmans debattartikel i Expressen idag, som handlar om ett svenskt NATO-inträde.

Jag håller med Allan Widman i hans budskap. Sverige bör snarast ta steget fullt ut och gå med i NATO. Ända sedan regeringen Palme förlorade valet 1976 och inte berättade för den borgerliga regeringen om det hemliga samarbetet med NATO, satsar vi vår säkerhet på en helt outtalad garanti från både EU och NATO. Det är högt spel. Georgienkriget visade mycket väl vad en sådan outtalad garanti (dock mer uttalad än i det svenska fallet) är värd. Det också ett oerhört märkligt ställningstagande att "kräva" att någon annan ska skynda till ens hjälp utan att vara villig att göra detsamma, för det är exakt det vi i Sverige gör idag.

Sannolikheten att Sverige ensamt skulle drabbas i händelse av ett krig mot Ryssland är astronomiskt liten. Ytterst få scenarior finns där det händer. Inte ens då skulle Ryssland kunna projicera sin fullständiga makt mot Sverige eftersom man måste ha reserver att binda upp ett NATO som infriar en eventuell garanti.

Troligast är dock att ett krig skulle beröra flera av de nordiska länderna och det skulle ge oss visst samarbete. Eftersom övriga nordiska och baltiska länder redan är med i NATO eller inom en snar framtid (Finland), faller det sig naturligt att vi fullbordar samordningen. Redan nu är vi fullt ut NATO-anpassade och får dagligen rätta in oss i ledet efter NATO-procedurer och kravspecifikationer, både hemma i Sverige och i Afghanistan, samtidigt som vi inte får ta del av de dokument och ordrar som styr verksamheten eftersom det faller under NATO-sekretess. Det faller det sig då rätt naturligt att vi även tar det sista steget och ser till att få vara med och påverka istället för att bara rätta in oss efter vad andra säger.

Man ska dock bära en sak i åtanke. NATO är inte för evigt och blir svagare för varje nytt medlemsland. Därför krävs att Sverige ändå bibehåller en stark nationell försvarsförmåga. Det är också grunden i att få resurser över för att kunna göra internationella insatser och stötta andra.


Det lustiga är att det är samma parti som en gång såg till att Sverige inte gick med i NATO, samma parti som indoktrinerat befolkningen att NATO är det hemskaste av hemska samtidigt som man drev ett dolt samarbete som i princip innebar att Sverige var NATO-medlem i händelse av krig (fram till 1976), samma parti som sedan 90-talet sett till att NATO-anpassa Försvarsmakten och som idag har en partiledare som säger att svenskt NATO-medlemskap inte är att tänka på under hennes livstid. Hur ska man tolka det?

Det tveksamma internationella mandatet

Kanadensiska flottan avvärjde i natt ett nytt kapningsförsök på ett norskt fartyg utanför den somaliska kusten. Insats gjordes med en helikopter som fick kaparna att fly fältet. Efter att kaparna vägrat stanna trots varningsskott från helikoptern, tog den kanadensiska fregatten HMCS Winnipeg upp förföljandet och lyckades till slut preja kaparnas båt. Vid det laget hade kaparna slängt vapnen överbord och de frigavs efter förhör, eftersom det kanadensiska mandatet normalt inte är att ta fångar.

Sålunda kunde kaparna tryggt återvända hem till Somalia, gå till lokala marknaden och skaffa nya vapen för att ge sig ut för nästa försök, trygga i förvissningen om att det bara är att slänga vapnen så är chansen stor att man går fri.

Det beror förstås lite på vilket lands örlogsfartyg man stöter på. Indierna och kineserna gör processen kort med kaparna. Fransmännen och amerikanerna uppträder snarlikt. Danskarna och tyskarna griper kaparna ibland.


Svenska flottans bidrag till piratjakten utanför Somalias kust, ME 01, är som bäst på väg dit på ett lyftfartyg. De svenska korvetterna kommer vara några av de minsta fartygen i insatsen. Man ska nog inte vänta sig för mycket av den svenska insatsen eftersom fartygen är konstruerade för Östersjön. Vad man framförallt saknar är helikoptrar. Majoriteten av de lyckade insatserna mot piraterna har genomförts med hjälp av helikopter. Frågan är om inte ett större oceangående fartyg som HMS Carlskrona med hkp 15 ombord varit ett lämpligare alternativ. Det är bara det att HMS Carlskrona är under ombyggnad till signalspaningsfartyg och hkp 15 i sjövariant har precis börjat levereras. Det allra bästa hade ju självklart varit ett svenskt oceangående ytstridsfartyg, men det är nog många år bort. Danmark har ju god nytta av sin Absalon som gjort flera insatser nere i det aktuella området.

Men att korvetterna kan verka avskräckande för pirater som ger sig på konvojer är jag inte orolig för. Förhoppningsvis har man också ett användbart mandat med sig från Sverige. Däremot är jag bekymrad över hur situationen utanför den somaliska kusten ska utvecklas. Det finns ett starkt behov av internationella gemensamma riktlinjer för att stävja piratverksamheten och en stor del av problemet tror jag ligger i avsaknaden av en eller flera ordentliga statsbildningar i det som kallas Somalia.

Riskavfall

I den allmänna vishetens namn har snart hela världen lagstiftat om att förbjuda vanliga glödlampor till förmån för lågenergilamporna och lysrör. Lågenergilamporna är som bekant ungefär 80% energisnålare än de klassiska glödlamporna.

Vid första anblicken synes ju detta en mycket god idé eftersom en fullständigt byte till glödlampor kommer att dra ner energiförbrukningen. Självfallet finns det dock andra aspekter.

Till att börja med står faktiskt vårt användande av glödlampor för en icke oansenlig del av våra bostäder och lokalers uppvärmning. Detta bortfall måste i framtiden kompenseras genom ökad energiproduktion, men netto blir det i alla fall en energivinst.

En underhållande texasbo. Bra budskap, men lite väl protektionistisk.

Det som jag tycker är betydligt värre är själva lågenergilamporna i sig. Sedan ca 10 år är som bekant kvicksilvertermometrar helt förbjudna i Sverige. Det finns nog inte någon svensk som inte känner till hur farligt det är med kvicksilver. Det har vi alla fått lära oss i skolan sedan barnsben. Men hur många känner till att lågenergilamporna och lysrören innehåller kvicksilver?

De som tittade på TV 4:s nyheter den 26 januari gör det. Någon har kanske hört talas om det ändå. Vissa har kanske läst om det i tidningen.

Tappar man en lågenergilampa och den går sönder har man problem. Det är ganska rigorösa åtgärder som ska vidtas för att minska verkningarna av kvicksilvret. Då är ytterst förvånande att man inte hittar någon som helst varningstext på lamporna eller lampaskarna. T o m IKEA som brukar slå sig för bröstet för sin miljövänlighet, barnvänlighet etc, saknar helt varningstexter. Det står inte ens någonstans att lampan innehåller kvicksilver. Det tycker inte EU behövs, till skillnad från exempelvis USA. Hade vi bott i USA hade det inte varit några som helst problem att stämma IKEA för att man inte informerar om hälsoriskerna.


Lågenergilampor ska eftersom de innehåller kvicksilver källsorteras, men jag har en stark känsla av att många slarvar med det. Det som bekymrar mig ännu mer är att vi som källsorterar våra lågenergilampor ingalunda är säkra för det. Alla miljöstationer som jag gästat förvarar sina lampor och lysrör i någon form av öppna lastpallar med pallkragar. Hur många lågenergilampor går där sönder och läcker kvicksilver? Med tanke på de rigorösa åtgärderna för att omhänderta ett kvicksilverspill i hemmet (vilket vi aldrig förut behövt bekymra oss för innan lågenergilampans intåg om man bortser från någon enstaka termometer) kan man ju fundera på koncentrationen som blir vid insamlingsställena.

Hur troligt är det att skolan utryms för ventilation när vaktmästaren råkade tappa lysröret?

Lågenergilamporna är ett miljöproblem som behövs adresseras. Först och främst genom varningstexter och instruktioner i varje förpackning om riskerna och hur man omhändertar en lampa som gått i golvet. Därefter gäller det att börja fundera ut en mer långsiktig lösning. Det verkar återigen som om man i jakten på mer miljövänlighet inte sett skogen för alla träden. Det påstås att man minskar kvicksilverutsläppen mer genom att kunna minska andelen koleldad energi som går ut genom att använda lågenergilampor. Kanske det, men hur mycket kvicksilver släpper man ut vid framställning av el genom vatten-, vind- och kärnkraft? Den sistnämnda ersätter vi ju med koleldad eld från Centraleuropa. (Nu kanske inte jag såg skogen?)

Precis som i filmen ser jag att alla lampförpackningar jag har hemma säger ”made in China”. Jag undrar hur miljövänlig tillverkningen av lamporna var.

Lågenergilamporna är värda att fundera över. Läs gärna Kemikalieinspektionens riktlinjer.




Själva filmen i hittade jag via bloggen ”En kättares notiser under pågående klimatväckelse”. En intressant miljöblogg och kanske inte alltid så politiskt korrekt. Det passar mig.

OPSEC och Facebook

Finns det något mer irriterande än någon som säger "vad var det jag sa?". Det vet jag egentligen inte för det brukar mest vara jag som säger så, men att döma av andras miner är det tydligen rätt irriterande.


Förra våren skrev jag om det klart olämpliga i som militär personal på insats gå ut med fullständigt namn och det precis lika olämpliga att som anhörig sprida dessa namn. Nu visar det sig att någon bedrivit underrättelsetjänst på facebook mot svenska soldater i Afghanistan. Flera har blivit utsatta för "kontaktförsök". Så förvånad jag blir.


Nätverkande på internet har blivit ett fenomen i vår tid, där alla ständigt vill ha koll på vad alla ens bekanta gör. Därav facebookexplosionen. Tyvärr tror många att man på facebook helt styr och ställer vem som kommer åt ens information. Det går att kraftigt begränsa den information som "allmänheten" (även utanför facebook) kommer åt, men fortfarande listas man med bild och fullständigt namn. Framförallt går det ofta att se vilka vänner personen har, vilket är en jackpot för den underrättelseinriktade som lägger pussel. Då kommer man direkt åt namn på närmaste kollegor och inte minst familj. Titta t ex på Carl Bildts facebookprofil som den ser ut för den som inte har facebook utan endast söker på Google.

Är detta mindre lämpliga informationsförfarande begränsat enbart till okunniga soldater och officerare? Nej, knappast. Jag vill å det bestämdaste hävda att Försvarsmaktens egen informationstjänst gång på gång är lika goda, eller värre kålsupare. Tidigare var man förhållandevis noggrann med att inte publicera annat än förnamn på deltagare i Utlandsstyrkan och undvika att ha med ansikten på bild. Försvarsmaktens eget filmteam Combat Camera excellerar i negligera detta. Jag har själv varit med om att dyrt och heligt bli lovad att inga ansiktsbilder kommer att tas för att nästa dag hitta mig själv på film på mil.se i helfigur från alla möjliga vinklar. Jag är inte ensam om detta utan ser man till kommentarerna här på bloggen är erfarenheten rätt allmän. Mil.se:s reportage från Afghanistan som de är utformade idag är en guldgruva för den som bedriver underrättelsetjänst.

För något år sedan ingick jag i ett förband, där man i största möjliga mån försöker skydda personuppgifterna. Inför ett uppgående i utlandsstyrkan läste jag en order om detta där det bl a skrevs att "samtlig personals fullständiga personuppgifter kommer att skickas med vanlig e-mail till Swedint eftersom det är enklast. Om någon motsätter sig detta får denna komma med en bättre lösning". Fantastiskt, eller hur?

Det man också ska komma ihåg att det man en gång publicerat på nätet, alltid kommer att finnas där även om man tar bort det, såvida man inte lyckas förstora sökmotorernas och andras indexerings- och cachningslager.


Det första hotet mot svenska operationer är informationsinhämtning. Bara genom att ta del av soldaters facebookande och resedagböcker når man långt, när det gäller rekryteringsobjekt och bildunderlag på den svenska campen, rutiner osv. Det andra och värre hotet är någon som vill genomföra aktioner mot svensk närvaro t ex i Afghanistan och vill göra det asymmetriskt med minsta möjliga risk. Då är det betydligt lättare att gå på personalens anhöriga i Sverige istället. Minimal risk och maximal utdelning.


Facebook:a med måtta och ställ krav på informationstjänsten!


Det skulle också vara intressant att fråga Mårten Wallen från MUST (intervjuad i DN:s artikel) vad han anser om att ett bildspel han hållit om informationssäkerhet sedan i höstas finns att hämta hem från en amerikansk filserver? Budskapet i bildspelet är ju bra och det vore bra om svensk militär personal tog till sig det, men frågan är om det verkligen var tänkt att komma ut på det här sättet?

Våroffensiv i Afghanistan

Idag nåddes vi av nyheterna att en självmordsbombare dödat en norsk underrättelseofficer och skadat en annan norrman under morgonen. En självmordsbombare i bil rammade en av två norska bilar ca en mil utanför Mazar e Sharif, där bl a den svenska kontingenten är baserad. (Dagbladet.no har bra täckning av attentatet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8)

En talibansk talesman lät efteråt meddela: "Vi betraktar alla utländska styrkor som mål. Vi ber det norska folket att sluta skicka sina söner och döttrar till Afghanistan. Vi kommer bara att fortsätta att döda dem, säger talibanernas talesman Zabiullah Mujahid till norsk TV 2."

Våren är den klassiska tiden för talibanerna att gå till offensiv, då klimatet är som gynnsammast under den perioden. Av den anledningen förstärker de flesta ISAF-nationerna sina förband under denna tid och intensifierar också sina ansträngningar att möta talibanerna.

Vi får återigen dra en lättnadens suck i Sverige att ingen svensk kom till skada, men risken är överhängande att svenska förluster kommer att uppstå. Det finns ingen egentlig front i Afghanistan då talibanerna inte är speciellt intresserade av att uppträda militärt utan gör sitt yttersta för att dölja sig bland civilbefolkningen, vare sig de civila vill det eller inte. Vad som är klart är att man utökat sitt operationsområde norrut, samtidigt som man i söder blir allt hårdare åtsatt av västförbanden.

Till skillnad från vad svensk media och framförallt vänstersympatisörer vill göra sken av, är inte de flesta talibaner afghaner (eller tillhörande någon av de folkgrupper som bebor landet) utan krigare rekryterade från andra länder. Tjetjener, pakistanier, folk från arabiska halvön dominerar. Då och då tvångsrekryteras även lokala förmågor, ofta mot sin vilja och tvingas genomföra självmordsdåd. Ju längre upp i hierarkin man kommer, desto mindre andel av talibanerna har afghansk anknytning. Redan 2007 talade britterna om att drygt 60% av mellanchefsskiktet hos talibanerna var från länder utanför Afghanistan och siffran bara ökade. Den förste självmordsbombaren i Mazar e Sharif som för några år sedan dök upp var inte så svår att skilja ur mängden då han kraftigt avvek i längd och hudfärg från lokalbefolkningen. Han var nämligen från centrala Afrika. Liksom Achmed, the dead terrorist, fick han en för tidig utlösning och vållade ingen skada på andra.

Ett exempel på ovanstående är TV 4:s rapportering från ikväll där man helt utan kommentarer låter en pashtunsk byäldste "tala för den afghanska allmänheten". Det hade kanske varit lämpligt i den journalistiska objektivitetens namn att nämna att pashtunerna utgjort grunden till talibanrörelsen och att t ex uzbeker och hazar kanske har en lite annan syn på tillvaron. Kanske har journalisterna inte koll på läget eller också vill man som vanligt servera svenska folket en okomplicerad bild av världsläget.

Det är också en mycket allmänt spridd myt att talibanerna är otekniska och osofistikerade krigare. Så är icke fallet. Precis som i Tjetjenien är man mycket duktig på att ta till sig av den senaste civila tekniken. Ibland med lite sämre resultat som när det gäller IED:er, vilket är tur för ISAF-förbanden och inte minst den svenska kontingenten. Samtidigt kan man förbluffa genom att snickra ihop egna GPS-störsystem av civila komponenter. Man bedriver en omfattande underrättelsetjänst mot västförbanden, både i fält och inne på baserna. Men det som de flesta nog har missat är det vittspridda användandet av mobiltelefoner och även satellittelefoner som sambandsmedel, för ledning av förbanden, men även för eldledning. Tro det eller ej, men det finns täckning.


Vad skulle hända om det internationella samfundet lämnade Afghanistan? Skulle kriget dö ut?
Det tror jag knappast. Kriget är redan i full gång inne i Pakistan. Jag har en stark känsla av kriget inte så mycket handlar om just Afghanistan för de grupper som oftast sammanfattas som talibanerna, utan är ett allmänt heligt krig mot Väst och USA. Avvecklar man ISAF och lämnar afghanerna i sticket kommer talibanerna att flytta sina militära ansträngningar till ett annat område där man kan ta striden mot den store Satan. Naturligtvis kommer man också att tacka och ta emot för att man återigen kan upprätta ett fundamentalistiskt Afghanistan.


Problemet för svensk del är att oroligheterna nu spridit sig längre norrut. De norra delarna är traditionellt mer anti-talibanska än de södra, så det är inget sammanträffande att det svenska PRT är just i Mazar e Sharif. Där ska det vara lugnast. Det kommer nog att komma de tillfällen framöver då det kommer att hetta till rejält även för de svenske. Redan i närtid om man får tro vissa tidningar och TV 4, som talar om en ISAF-offensiv i svenskarnas närområde. Annars lär nog nästa vår komma med en del otrevligheter.

Frågan är: står den svenska hemmaopinionen pall? Det är mer än hög tid för Försvarsmakten att ta tag i informationstjänsten och sina mediarelationer. Media är ingen fiende. Men media blir en fiende om det är fienden som tillåts styra mediaflödet. Se bara på rapporteringen från dagens händelser. Var är rapporteringen om vad det svenska förbandet gör? DN skriver inte ens om händelsen, utan bara om jordbävningen. (någon kanske kan rätta mig?) Hur klokt är det egentligen att som chef för FS 16 låta sig intervjuas i TV 4 om (1) den kommande offensiven framför (2) flaggor på halv stång, däribland den svenska? Ska det ingjuta mod i hemmaopinionen? Visserligen tillbringar flaggor på campen en stor del av tiden på halv stång eftersom de sänks till åminnelse så fort en ISAF-soldat stupat någonstans i Afghanistan.

Om det är något talibanerna är skickliga på så är det att föra PR-kriget genom att spela på känslorna hos västerländska människor. Talibanerna är otroligt medvetna om att det moderna kriget inte vinns på slagfältet, utan genom media. Första exemplet på detta såg vi redan 1993 i Somalia. I Norge gråter försvarsministern.

Det är intressant att norska tidningar talar om attentatsplatsen som "olycksplatsen", liksom svenska tidningar gjorde 2005 när de två SSG-officerarna stupade. Det känns som ett hån mot de inblandade och samtidigt är det ett uttryck för hur naiva vi i grunden är i Sverige, men tydligen också i Norge. I krig dör människor och det är i den absoluta majoriteten av fallen inte genom olyckor, utan genom avsiktliga handlingar.


Som plåster på såren vill jag tipsa om den här artikeln i NY Times om en amerikansk pluton som lyckades med att istället ta striden till talibanerna och göra ett eldöverfall på dem. Mycket läsvärt. Jag undrar om det slutat ringa?

Tv-tips

Ni-na-ni-nanna-na-ni-na-ni-nanna-na-ni-na! Wisemans tv-tips!

Efter att ha följt dokumentären om Ebbe Carlsson såg jag precis att SVT ikväll visar första delen av Generation Kill.

Den är ytterst sevärd eftersom den ger bilden av hur en inbäddad reporter i Irakkriget upplevde det. Att sedan Alexander Skarsgård också är lysande i rollen som amerikansk marinkårssergeant gör den inte mindre sevärd.

Rekommenderas varmt för dem som inte tidigare sett serien.

Vårens UO6

Vårbudgeten brukar aldrig vara speciellt upphetsande när det gäller utgiftsområde 6, Försvars och samhällets krisberedskap. Ej heller i år.

Ser man till den ekonomiska vårpropositionen finner man att utgiftsområdet (s. 150, 176) allmänt reviderats ner i förhållande till statsbudgeten, då kostnaderna förväntas bli lägre än tidigare förväntat.
Anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar, den s k materielbudgeten, revideras därtill ner med 530 milj kr för "bl.a. att en särskild inbetalning av Sveriges tullavgift till EU ska finansieras genom en neddragning av anslaget." Jaha....

Förbandsbudgeten revideras ner med 80 milj kr eftersom "Försvarsmakten bibehåller verksamheten på en lägre nivå än vad som antogs i prognosen i statsbudgeten. " Förra årets panikbromsning i Försvarsmakten som renderade i att man lämnade tillbaka nästan en miljard kr till staten samtidigt som verksamheten var på ett "all time low", var ju inte heller så imponerande.

Sidorna 240 och 242 är också intressant på så sätt att man kan följa försvarsbudgetens utveckling det senaste decenniet. En nedgång på nästan 40 % är väl ingen nedrustning? "Det vet väl alla att Försvarsmakten fortfarande kostar 40 mdr!"


Läser man vidare i vårtilläggsbudgeten finner man att verksamhetsbudgeten ökas med 138 milj kr. Det blir dock inte så mycket kulor och krut för de pengarna. 6 milj ska gå till kostnaderna för ordförandeskapet i EUMC (d v s att f d ÖB Håkan Syrén blir EU:s nye ÖB). Sverige ska också delta i en poolning (varning för nytt modeord) av helikopterkapacitet, även känt som den internationella helikopterfonden. Förutom genom medel från verksamhetsbudgeten, tas 174 milj kr tas från materielbudgeten för att täcka att Försvarsmakten missade att betala in ålderspensionsavgifterna år 2000(!). Slutligen tas 35,9 milj kr för att "finansiera ökningen av anslaget 2:8 Avvecklingsmyndigheten för SRV, KBM och SPF".


När jag ändå är inne på det ekonomiska har också oppositionen meddelat, var för sig, att det inte blir några gemensamma försvarsmotioner. Tydligen enades man i alla fall om att man är oense. Ja, självklart är man ju överens om NATO-frågan också, men det var det väl ingen som tvivlade på?

En påminnelse

För närvarande är det många som skickar kommentarer direkt till "kontakta Wiseman" med synpunkter och uppslag o s v. Det är alltid välkommet. Dock är det många som inte lämnar någon svarsadress. Gör man inte det så är det svårt för mig att svara och kommentera frågor, uppgifter, uppslag och allt annat man skriver in.

Håll trycket uppe!

Till min förtjusning ser jag att Allan Widman fortsätter att hålla trycket uppe när det gäller att få Försvarsmakten att leverera. Bra jobbat!

Låt hoppas att fler av vår försvarspolitiker tar efter hans exempel för det finns att bita i och det är en uppgift övermäktig en person. Tänk t ex om någon kunde tänka sig att ta sig an "stödmyndigheterna"...

Jag tror dock att Allan Widmans inställning att inte ta ut segern i förskott på enbart löften är sund.

Rent spel?

Enligt uppgift har idag ett antal av våra försvarspolitiker, samt Försvarsmaktsledningen fått ett antal frågor från mj Peter Neppelberg rörande hur det kommer sig att regeringen i regleringsbrevet beordrat stopp på NBF, men Försvarsmakten ändå fortsätter projektet under annat namn, Försvarsmaktens involvering i organisationen AFCEA (bestående av aktörer ur det ”militärindustriella komplexet"), samt att företag med både aktiva och f d officerare inom NBF-området ror hem kontrakt på hundratals miljoner kr från FMV och Försvarsmakten.

Det ska bli intressant att se vad de politiska reaktionerna blir. Jag inväntar spänt utvecklingen och det tror jag media gör också. Jag är rätt bekymrad över denna miljardrullning utan synbart resultat och jag är inte ensam. Tydligen reagerade Statskontoret på pengarullningen utan synbara resultat redan 2005 .

I förra veckan hemligstämplades också ett till synes mycket oskyldigt maildokument som skickades runt inom Försvarsmakten. Orsaken var tydligen att det innehöll en ekonomisk jämförelse mellan GLC/NOC och en lösning baserad på dagens organisation. Ni som läste Strilarens numera hädangångna blogg, vet att det inte är första gången detta händer när det handlar om GLC/NOC. Öppenhet, resultat och ansvar anammas uppenbarligen inte av alla.

Klargörande om CAS

Nedanstående kom som en kommentar från signaturen "Saint" på inlägget "Vidare i krypteringen". Eftersom diskussion uppstått ett flertal gånger avseende Flygvapnets CAS-förmåga eller brist därpå får det bli ett separat inlägg. Det är också en utmärkt redogörelse för en av Försvarsmaktens spetsförmågor som tyvärr alldeles för få har kännedom om och som är någonting vi svenskar ska vara stolta över.

"Mackan och milmap, era kunskaper gällande CAS och hur förmågan i FV ser ut idag verkar brista en hel del. Idag är en av Flygvapnets huvuduppgifter markmålsbekämpning där CAS (eller DFU som det av någon löjeväckande anledning var tvunget att kallas i Carl-Johan Edströms C-uppsats) är det mest övade.

CAS är inte alls trubbigt utan det spetsigaste och mest varierade sättet till markunderstöd, det behöver inte ens betyda vapenleverans. En av de effektivaste åtgärderna kan vara ”show of force” där blotta närvaron av eller tydliga förbiflygningar med stridsflygplan ger den önskade effekten. Våldsnivån som kommer efter detta är varningseld med automatkanon vilket ger en än tydligare signal om ambitionsnivå och förmåga. Sedan följer verkanseld med automatkanon, ett precisionsvapen med ytterst begränsad CDE.

Nästa vapen i arsenalen är laserstyrda bomber, GBU 12. Ett precisionsvapen med stor verkan och det fungerar både med utpekning från det fällande flygplanet eller från annat flygplan. Det tredje alternativet är att laserbelysa målet från marken vilket då görs av den Forward Air Controller, FAC, som från början lett flygplanet mot målet.Vidare inom ramen för CAS faller ”Escort” vilket är precis vad det låter. Flygföraren använder flygplanets Laser Designater Pod, LDP, för att övervaka och rekognosera den sträcka som markförbandet skall förflytta sig. Detta kan vara allt ifrån en fordonskolonn längs en landsväg ner till en patrull som rör sig i urban miljö till fots. LDP ger genom att vara utrustad med både CCD och IR-kamera möjligheten att utföra uppgiften H24 om vädret medger. Vid eventuellt hot eller sammanstötning under dylik ”Escort” är flygplanet med extremt kort förberedelsetid berett att utföra vapenverkan med någon av tidigare beskrivna förmågor.

Allt ovanstående är Flygvapnet övat för att utföra idag och kommunikation mellan flygplan och mark sker med icke krypterad radio. Under 2009 påbörjas uppgraderingen av dagens JAS 39 Gripen till nästa edition, en process som genomförs regelbundet med ett par års mellanrum. Edition 19 innebär många förbättringar där den mycket omdebatterade förmågan Länk 16 ingår. När det gäller markmålsbekämpning tillförs vapnet GBU 49 som förenklat är vår nuvarande laserbomb med en GPS-tillsats som medger allvädersuppträdande och dessutom en mycket flexibel profil där slutfasen kan vara laserstyrd med GPS som redundans. Vidare kommer en länk mellan flygplan och markförband (ROVER).

CAS var ett av Försvarsmaktens accelerationsspår och första gången det prövades under en internationell övning var vid deltagande i Red Flag Alaska 2006. Under övningen fälldes ett antal GBU 12 Inert samt att vi sköt automatkanon skarpt. Vid alla därefter följande internationella övningar Flygvapnet deltagit i har CAS varit en av huvudmålsättningarna och senast för ett par veckor sedan genomfördes CAS under övning Cold Respons 09 i Norge.

När Flygvapnet deltog i den mycket ekonomiskt omdebatterade Red Flag 08 fällde flygvapnet för första gången någonsin skarpa GBU 12. Att göra detta under svåraste tänkbara övningsförhållanden tyder på stor tilltro till vår egen förmåga. Dessutom leddes dessa fällningar av utländska FAC i baksits på F 16.

Vi är fullständigt interoperabla när det gäller ledning av CAS eftersom vi övat med många olika nationers FACer. Våra egna FACer är grundutbildade i UK eller Norge och har ”Combat Ready” –status samt är utcheckade enligt NATO-standard. Sverige har haft FACer långt innan vi haft en egen CAS-förmåga och dessa har regelbundet varit på missioner i bl a Afghanistan.

CAS är en mycket efterfrågad resurs och det svenska Flygvapnet är rätt övade och utrustade att utföra det. Efter att själv ha deltagit i två Red Flag och ett antal andra internationella övningar vet jag att vi är helt rätt ute både personellt och materiellt och ser felaktigheter och dåligt faktaunderbyggd kritik som ett retsamt skämt.

Nationellt är CAS ett naturligt komplement och en del av indirekt eld eftersom det leds av samma personer som leder övrig indirekt eld."

Dags att åka hem

Jaha, då var det dags att återigen kräva att den svenska kontingenten avvecklas och åker hem från Afghanistan. Man skjuter ju för tusan på folk där nere! (AB, DN)

Obs: Sen skärtorsdagskvällsironi...

För en gångs skull var mil.se snabbt ute och kommenterade uppgiften, trots att det är helg. Bra jobbat.

Med anknytning till ämnet vill jag rekommendera andra säsongen av Ross Kemps utmärkta Afghanistandokumentärer där han följer brittiska soldater i Helmandprovinsen. I avsnitt 3 följer han OMLT, vilket har viss bäring även på den svenska verksamheten.


Edit 10/4 21.30: Det är ju inte utan att man tar sig för pannan när Aktuellt rapporterar att två svenskar skadades i nämnda eldstrid. Den ene av splitter i handen och den andre fick en hörselskada(!). Nähä... en hörselskada efter en eldstrid... Så motståndaren var fräck nog att inte ge våra grabbar en möjlighet att applicera hörselprofilax innan det blev skjuta av? Nu tror jag inte att soldaten alls har den inställningen till verksamheten som jag beskrev ovan, men det blir ju rätt svårt att ta verksamheten på allvar när rapporteringen blir så här. Utan tvekan verkar man ha gjort rätt saker och för en gångs skull verkar även mil.se har gjort rätt saker.

Pirater!

För övrigt vill jag rekommendera Dokument Utifrån från igår (SVT Play t o m 6 maj) som handlade om piratverksamheten utan Somalia, skildrat av reportrar på plats i Puntland. Mycket intressant och kan utgöra en viss bakgrund inför Marinens stundande mission.

Den av Puntlands presidents föreslagna lösningen: Sluta betala lösensummor till piraterna eftersom de endast finansierar vapen för nya piratdåd och ta i med hårdhandskarna militärt med piraterna.

Ett annat tips kan ju vara att sluta förlägga segelsemestern till området.

I alla fall något

Jag har lite dåligt samvete för att jag blivit mycket sämre på att uppdatera bloggen, men så blir det ibland tyvärr. Tyvärr blir det inget spännande att läsa här idag heller, men jag tänkte i alla fall länka till en bra debattartikel i Sydsvenskan ang. det svenska icke-medlemskapet i NATO.

"En gång i tiden skämtade mina kolleger och jag om att Sverige skulle komma med i Nato efter Albanien. Det var det mest absurda scenario vi kunde föreställa oss. "

Även på SvD reflekterar man över icke-medlemskapet.

Kommer de sitta kvar?

Redan när Mona Sahlin tillträdde som socialdemokratisk partiledare funderade jag på om detta inte skulle spela Alliansen mer i händerna än gynna socialdemokraterna. Därefter kom rotationen inom det socialdemokratiska partiet där Mona bytte ut socialdemokrater av den gamla stammen och satsade på nya mindre prövade kort. Tillsättandet av Ibrahim Baylan som partisekreterare var också ett drag som spelade Alliansen i händerna. Baylan har liksom Sahlin ett ganska smutsigt förflutet när det gäller privatekonomi, även om han verkar ha varit bättre på att skilja på offentligt och privat. Han figurerade också i SSU:s medlemsfusk, försökte stoppa rapporten som visade att privat skolutbildning nådde bättre resultat och har liksom Rosengren gått på porrklubb utan att veta att det var porrklubb.

Det stora självmålet som får socialdemokratin helt på defensiven är ändå Wanjagate. Det här är något som svenska folket absolut inte kan identifiera sig i. Att man sedan låtit Wanja sitta kvar sticker definitivt i ögonen på de socialdemokratiska kärnväljarna och LO-medlemmarna. Det påminner snarast om den maktfullkomlighet man ser i betydligt mindre demokratiska land. Det torde inte komma som en överraskning för någon att 50% av svenska folket nu uppger sig vilja se Wanja gå. Jag tror de kommer att få rätt inom en inte alltför lång framtid. Det gäller bara att de värsta stormarna lägger sig lite, så att man kan säga att Wanja avgår av andra skäl (personliga skäl är ju en klassiker).

Frågan är om socialdemokraterna lyckas hämta upp sitt stora tapp till valet nästa år. Det ska nog till ett byte av hela förstafemman för detta. Å andra sidan är svenska folkets minne aldrig speciellt långt. Har moderaterna någonsin varit större än socialdemokraterna tidigare?

Vidare i krypteringen

Det här kommer att bli ett långt inlägg, men av den anledningen också förklarande och förhoppningsvis ändå läsvärt.

Idag har jag äran att vara länkad av SvD:s ledarblogg, som i ett inlägg tar upp utvecklingen i det man kallar ”kryptohärvan”.


Jag motsätter mig som jag tidigare skrivit absolut inte ett ännu närmare svenskt NATO-samarbete eller medlemskap, men då ska man vara tydlig med det och villig att löpa linan fullt ut. Även om Sverige går med i NATO, anser jag att vi ska bibehålla en stark nationell försvarsförmåga. Det 60-åriga NATO är inte vad det har varit och blir allt svagare i sina löften, främst för varje ny medlem som tillkommer i öster. Tecken på detta är bl a Turkiets ovilja att acceptera Anders Fogh Rasmussen som ny generalsekreterare för NATO pga. de danska Muhammedteckningarna. Det jag absolut anser att man ska ha i åtanke är trovärdigheten i NATO:s artikel 5 när det gäller små länder som gränsar till det allt mer aggressiva Ryssland. Häromdagen hotade en av de mer inflytelserika Dumaledamöterna med militära, politiska och ekonomiska motåtgärder (brukar innebära gasleveranser) om Finland går med i NATO. Är man inom NATO:s kärna (USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike) verkligen villig att riskera ett storkrig med en av världens största kärnvapenmakter över en före detta Sovjetrepublik som t ex Estland? Frågan tål att tänkas på. I USA ifrågasätter republikanen och f d presidentkandidaten Pat Buchanan dagens NATO:s (och USA) roll i förhållande till Ryssland.

Men vi inte låta lura oss. NATO är idag det enda trovärdiga alternativet när det gäller säkerhetsgarantier och den enda ”standard” som finns när det gäller internationella operationer. Är det bättre att stå utanför och bara hoppas omfattas av säkerhetsgarantierna och i internationella operationer få vara med och genomföra, men inte fatta besluten om genomförandet, eller är det bättre att vara med och påverka från insidan? Jag hävdar det senare alternativet.


Åter till ”kryptohärvan” från en lång utvikning. Ursprungligen planerades Gripen ha ett nationellt krypterat och störskyddat sambandssystem kallat TARAS, utvecklat av FMV. Det skulle sköta sådant samband mellan svenskt stridsflyg, stridsledningscentraler, luftvärn och fartyg. För ändamålet anskaffades från USA ca 250 radioenheter för den ringa kostnaden av några miljarder (för att travestera Nile City: det finns inga genvägar till det perfekta ljudet..), Dessa var hör och häpna, avsedda för just länk 16, men skulle med lite svensk modifiering skulle bli mer avancerade än länk 16. Problemet var bara att detta ledningssystem endast skulle fungera i Sverige.

2004 ominriktades Försvarsmakten efter socialdemokratiskt initiativ och riksdagsbeslut efter det som populärt kallas Afghanistandoktrinen. Endast det internationella var något värt och allt nationellt skulle hållas till ett minimum till obefintlig kostnad. Det är i sviterna efter detta beslut vi lever idag.

Tanken blev då att återställa ovan nämnda radioenheter till länk 16, vilket var fullt möjligt. Därtill hade man för avsikt att i dem använda svenska kryptonycklar vid övning i Sverige och NATO-nycklar vid övningar och operationer utrikes. Detta godtogs dock inte av USA eftersom Sverige inte är NATO-medlem och inte uppfyllde en rad säkerhetskrav.

2006 ansökte Försvarsmakten om tillstånd hos regeringen att få göra ett inköp av ny utrustning. Kravet från USA/NATO blev att det Sverige var tvunget att köpa MIDS-terminaler (en variant av tidigare nämnd radio) och använda sig av amerikanska krypton. Dessa terminaler är av en större storlek och massa än de tidigare nämnda och har krävt viss modifiering av JAS 39, till en förmodat rätt rund kostnad.

Kvar ligger alltså 250 radioenheter för några miljarder kr på någon hylla någonstans i Sverige till ingen nytta samtidigt som ytterligare pengar måste läggas på nyanskaffning.



Tisdagen den 14 april är försvarsutskottet inbjudet till en informationsträff av Försvarsmakten. Programmet är avsett att innehålla information om följande punkter:

• ”Mot bakgrund av blogg- och mediadebatten. Stridslednings- och luftbevakningssystemet – vart är det på väg? Förlorar Sverige förmågan till kvalificerade och säker stridsledning av flygvapnet – sant eller falsk?” (sic!)
• ”EU-operationen EUFOR i Tchad/CAR. Hur genomförde Sverige operationen, hur avslutades den och vilka avtryck lämnade Sverige? Vilka lärdomar har dragits? Var operationen ur svensk synvinkel en snabbinsats eller – en kort insats? Var det värt kostnaden?”
• ”Sveriges militära incidentberedskap – här och nu! Vilken incidentberedskap har flyg-, sjö- och markstridskrafterna att omedelbart ingripa mot kränkningar av olika slag. Vilka är resurserna och vad kan de åstadkomma – på kort sikt och t ex efter en vecka?”

Man får konstatera att vissa inom Försvarsmakten nu verkar känna sig aningen besvärade av det som framkommit i debatten om den framtida stridsledningen. Enligt uppgift ska tydligen den första informationspunkten hållas av flygvapeninspektören generalmajor Anders Silwer, vilken är känd som en otroligt duktig och företagsam man.


Men vad hjälper det när han och hans kollegor på motsvarande positioner inom Armén och Marinen inte har någon egentlig makt, till skillnad från sina föregångare, försvarsgrenscheferna. I en av de otaliga reformationerna av Försvarsmakten och HKV för drygt tiotalet år sedan ”avskaffades” försvarsgrenarna. Syftet var att minska rivaliteten försvarsgrenarna emellan, främst om anslagen och göra dem svagare till förmån för helheten. Vad man istället lyckades åstadkomma var ett stuprörstänkande genom ytterligare en rad snitt i organisationen, där man till att börja med skar verksamheten i två delar – insats och produktion (namnen har på klassiskt manér bytts under åren för att markera reformer, ett koncept som inom bilburen ungdom är mer känt som skylttrimning).

Insatsdelen står för ledningen av krigsförbandens insatser och utformningen av krigsförband, medan produktionsdelen håller i fredsförbanden och ska producera krigsförband på beställning av insats (organisationsskiss som tyvärr inte beskriver den vidare förgreningen inom insats och produktion). Den ena delen får pengar som ska betala den andra o s v och det hela blir lätt ganska rörigt. Inte blir det ett dugg bättre av att man dessutom placerat de olika delarna i olika hus med några hundra meter emellan för att än mer försämra kommunikationen och samarbete. Insatssidan är uppdelad i de olika taktiska staberna och över dessa insatsstaben. Produktionssidan är också uppdelad på armé, marin och flyg, men som grädde på moset finns också en hel del andra separata funktioner för, bl a för ledning.

Med andra ord har man fråntagit ledningen för en försvarsgren från en chef och istället delat ut den på en massa ”småpåvar” som det elakt uttrycks, varvid personalen i HKV ständigt får ränna fram och tillbaka mellan olika våningar och hus på olika samordningsmöten för att lösa frågor som på pappret verkar rätt enkla. Istället för att ha tre rivaliserande och starka fraktioner (förmodligen enklare att göra till en gemensam försvarsmakt), har man nu mer än otal svagare med kommunikationssvårigheter, byråkrati och en hel del revirpinkeri. Och så förbluffas många över storleken på Högkvarteret…

Ett exempel på ovanstående är att flygvapeninspektören i höstas godkände anskaffning av de nya MIDS-terminalerna till JAS 39 Gripen. Detta fastnade sedan ett bra tag på ledningssidans produktionsdel där man i det längsta förhalat beställningen. Sådant är systemet och då spelar det tyvärr inte så stor roll hur duktig man än är som inspektör. Nu ska alltså inspektören få försvara Försvarsmaktens något oklara inriktning och ambition till framtida stridsledning, trots att han långt ifrån är helt ansvarig för den.



Man kan ju hoppas att NBF-maffian också finns på plats den 14 april så att våra folkvalda försvarspolitiker har möjlighet att ställa några lämpliga frågor och få förklarat det finurliga i ett system (GLC/NOC) som ingen av experterna på området eller slutanvändare hyser det minst förtroende för.



Avslutningsvis är värt att betona att länk 16 ingalunda endast är ett system för JAS 39 och därför endast ett problem för dessa, utan ett system som skall in i såväl helikoptrar, transportflygplan, fartyg och luftvärn. Alla har nytta av det och ska man uppträda i internationella insatser är man beroende av systemet. Det var erfarenheter som bl a drogs då Marinen deltog i insatsen utanför Libanon. Sålunda delas också problemen av samtliga dessa operatörer. Även i ett nationellt scenario där vi samarbetar med våra grannländer är det närmast ett krav på länk 16. Danmark och Norge använder det redan fullt ut för flyg, luftvärn och marin och Finland gör det inom något år.