Olika värdesättning av stridsvagnen idag

Olika västländer väljer nu olika vägar avseende framtiden för stridsvagnsvapnet. Flera är de länder som återupptäckt stridsvagnens värde på slagfältet i och med krigen i Afghanistan och i Irak. På flera håll anser man att den trenden med lätta mekaniserade förband är bruten. Så även i Sverige, där man härom året kunde läsa dessa ord i Försvarsmaktens budgetunderlag för det nästkommande året, för att ett antal sidor senare kunna läsa om att nu skulle Försvarsmakten minsann anskaffa nya lätta stridsfordon.

Danmark och Kanada är två av de länder som tidigare sänt stridsvagnar till Afghanistan och använt dem där med mycket god framgång. I vintras fick de följe av amerikanska marinkåren som blev det första amerikanska förband att använda stridsvagnar i Afghanistan. Stridsvagnen ger en mycket god förstärkning av eldkraft och kan framgrupperas nära andra stridande förband. Stridsvagnar har också i många fall överlägsna sensorer för att upptäcka mål i mörker och har i grunden högre överlevnadsförmåga. Norge beslutade härom veckan att följa sitt södra grannland i fotspåren och sända stridsvagnar som förstärkning till sin kontingent i Afghanistan. Framförallt är det eldkraften och sensorerna man är ute efter.

Nederländerna å sin sida avvecklade under våren sitt stridsvagnsvapen helt och de sista 60 toppmoderna Leopard 2A6-vagnarna ska nu säljas, inte osannolikt till Kanada som efter sina erfarenheter i Afghanistan helt förnyar sin park och tidigare köpt de stridsvagnar som Nederländerna sålt. Nederländerna befinner sig i stort ekonomiskt trångmål, vilket drabbat landets försvar hårt. Landets två flygbaser är nu på väg att bli endast en. Marinens NH 90-helikoptrar har levererats sent till höga kostnader, stora understödsfartyg säljs ut och nu senast läggs alltså landets stridsvagnsvapen ner. Mycket oroväckande är att det nya svenska personalförsörjningssystemet med anställda och kontrakterade soldater modellerats efter just Nederländerna. I Nederländerna har personalkostnaderna efter övergången till yrkesförsvar stigit till att utgöra runt 60 % av försvarsbudgeten och trots att man har stora vakanser i organisationen ska nu 12 000 försvarstjänster försvinna varav hälften utgör uppsägningar. Intressant är de stora militära missnöjesdemonstrationer som genomförts och som Commander skriver om.

I dessa tider av ekonomiska trångmål även för Försvarsmakten har man att hoppas att inte även det svenska stridsvagnsvapnet går samma väg som det nederländska. En svensk förstärkning med stridsvagnar i Afghanistan har tidigare diskuterats, men inte genomförts. Stridsvagnar och artilleri är förmodligen de enda förbandstyper som har högre politisk tröskel i Sverige för internationella insatser än stridsflyg.

Situationen i Nederländerna är också oroande för vilken framtida militär förmåga Europa kommer att besitta.

Klockan klämtar för Libyeninsatsen

SvD skriver ikväll om att Socialdemokraterna nu öppnar för att förhandla med Regeringen om framtiden för den svenska Libyeninsatsen. Ännu är det en månad kvar av det av Riksdagen beslutade mandat för en svensk insats med 8 JAS 39 och en Hercules-tanker. Sedan riksdagsbeslutet har Socialdemokraterna svängt fram och tillbaka i frågan om insatsens vara eller inte vara. Det senaste utspelet härom veckan var att Socialdemokraterna vill ändra insatsen till att vara marin istället.

Nu öppnar alltså Socialdemokraternas Urban Ahlin för överläggningar med Regeringen och SvD skriver att det är en månad kvar till beslut måste tas. Det är en mycket grov missuppfattning. Snarare är det så att ett beslut måste tas inom en mycket snar framtid om man ska hinna få fram det förband som ska avlösa det nuvarande och därigenom få kontinuitet i insatsen. Det finns i dagsläget inget marin eller flygförband som har högre beredskap för internationella insatser än 30 dagar och Marintaktiska Staben har tidigare sagt att man behöver 90 dagar för att få på plats ett lämpligt förband, även om den siffran ifrågasatts kraftig av bloggrannen Commander.

Det visar sig ännu en gång alltför tydligt att Försvarsmakten är mycket långt ifrån det "insatta insatsförsvar" man i många år talat om. Alltför ofta bemannas nyckelpositioner i flera olika förband, oavsett om de är marin-, flyg- eller arméförband, av en och samma person eller en handfull personer. Det är helt otillräckligt för flera samtidiga eller på varandra följande insatser eftersom en och samma person i så fall måste vara på insats kontinuerligt eller bemanna flera olika förband samtidigt. Samma sak gäller ofta för materielsystem där det radiosystem man ska ha på insatsen inte finns tillgängligt för övning eftersom de enda exemplaren befinner sig i Afghanistan. Exemplen är otaliga och orsaken är naturligtvis ekonomi. På alldeles för många punkter är dagens och morgondagens försvarsmakt inte ett dugg mindre pappersprodukt än "invasionsförsvaret" och dess otaliga pappersbrigader. Papperslösningar förbrukar inte pengar i samma omfattning som riktig verksamhet. Dock blir det oerhört tungt när bluffen synas.

Ett beslut brådskar dock om ett nytt förband ska kunna sändas om förbandet ska kunna övas på lämpligt sätt. Därefter följer den ekonomiska aspekten. Att bibehålla den pågående flyginsatsen är avsevärt billigare än att påbörja en ny marin insats och t o m billigare än den normala fredstida flygverksamheten hemma i Sverige eftersom antalet skarpa uppdrag förbrukar färre flygtimmar än normal övningsverksamhet.

Mona Sahlin har dock för en gångs skull helt rätt på en punkt - låt oss sända det bidrag som efterfrågas av FN. Helst också utan några svenska förbehåll som förminskar värdet av insatsen.

Skyddas civila bäst genom att inte agera? (uppdaterat 30/5 23.30)

På SvD Brännpunkt skriver ett antal debattörer att Sverige snarast bör lämna Libyen. Man menar nog snarast att Sverige bör lämna FN-insatsen över Libyen. Man menar på att Sverige fotograferar civil infrastruktur som sedan bombas av NATO. Flygvapeninspektören Anders Silwer förklarade det mandat Sverige har i insatsen rätt ordentligt på ett Folk & Försvarseminarium härom dagen och mandatet har också omtalats i media tidigare av chefen för insatsen, samt har omskrivits på Försvarsmaktens hemsida. Såvida inte luftvärnssystem och flygbaser hör till civil infrastruktur numera är påståendet helt befängt.

Artikeln grundar sig till stora delar på påståendet att NATO bombar civila. Vad syftet med detta skulle vara framkommer tyvärr aldrig i texten. Bombandet av civila i Libyen-insatsen är dock ett intressant ämne för diskussion. Rapporter om dödade civila till följd av de flyganfall som genomförts av koalitionen lyser nämligen med sin frånvaro, med undantag av någon enstaka rapport av libysk statstelevision. Däremot har rebellfordon någon gång anfallits av misstag. Det blir en intressant jämförelse med Afghanistan där mycket av NATO:s och framförallt USA:s rykte smutsats av att civilbefolkning dödats i samband med framförallt direkt flygunderstöd.

Vad är då skillnaden i Libyen? Vid en första anblick kan man hitta tre direkta skillnader:
1) Det finns ingen marktrupp ur koalitionen på marken, varvid direkt flygunderstöd inte genomförs. Insatserna verkar ha koncentrerats på framförallt mer strategiska mål och förband under framryckning mot fronten, mer än markförband i direkt stridskontakt. Risken för collateral damage minskas därmed avsevärt.

2) Mycket hårda ROE verkar tillämpas. Flygvapeninspektören nämner i sitt anförande på F&F som exempel att en dansk F-16 förvägrats eldtillstånd mot ett artillerifordon som trots eldgivning befunnit sig för nära civil bebyggelse för att insats skulle tillåtas enligt ROE. Vikten av att inte genom egna stridshandlingar döda civila bedömdes med andra ord viktigare än de civila som riskerade att dödas där elden från fordonet slog ner.

3) Användning av precisionsvapen med små stridsdelar mot mål i anslutning till civil bebyggelse. Nätet är nu fullt av filmer från bl a brittiska Tornado som genomför anfall mot regimfordon med hjälp av t ex Brimstonerobotar.

Läs gärna också på NATO:s hemsida för Operation Unified Protector där man varje dag listar gårdagens insatser.

Intressant i debattartikeln är också talet om skyddet av civila från NATO:s bombningar. Inget nämns dock om Gadaffiregimens övergrepp mot befolkningen under årets första månader och hur situationen såg ut då världssamfundet med Frankrike, Storbritannien och USA slutligen angrep. Historien är lätt att glömma och istället anpassa till situationen såsom den ser ut idag. Det finns därför mycket god anledning att lyssna till ledarskribenten på Aftonbladet, Anders Lindberg (ca 24 min in på F&F) som rekapitulerar vad som ledde fram till FN-resolutionen och slutligen den svenska insatsen. Vad hade alternativet till ett ingripande varit? Priset av att inte agera har vi redan sett bl a på Balkan och i Rwanda.

I dagarna diskuteras gripandet av Ratko Mladic och därmed självklart också massakern i Srebrenica. Vad hade man vunnit på att civila i Benghazi gått samma öde till mötes förutom ett lägre olje- och bensinpris i världen? Vilken var den fredliga lösningen som omtalas i artikeln? Det enda som räddade Benghazi var de franska Rafale och Mirage som anföll tätförbanden på väg in i Benghazi.


Det finns all anledning att diskutera Libyens framtid och hur ett demokratiskt samhälle ska kunna skapas. Det finns inga korta, snabba insatser som leder till total demokrati inom några veckor i länder som under årtionden plågats av repressiva diktatorer. Det handlar om åratal till årtionden av arbete. Det finns också all anledning att fråga sig vad som ersätter Gadaffi. Men vad hade alternativet varit?

Läs gärna svenska FN-förbundets tidning s. 11 ff om Responsibility To Protect / Skyldigheten att skydda med anledning av vad som skrivs i debattartikeln i SvD.

De kommande veckorna blir intressanta för FN-insatsen i Libyen. Den 8-9 juni samlas NATO:s försvarsministrar för möte. Man kan nog lugnt utgå från att framtiden för Libyeninsatsen står på agendan.  Nu till veckan kommer Obama att få försvara USA:s del av insatsen för kongressen när representanthuset ska rösta om ett avslutande av insatsen.


Uppdatering 30/5 23.30: Svenska FN-förbundet har nu kommit med en replik på SvD Brännpunkt.

Försvarspolitiska friktioner och osäkerhet

Det ser onekligen lite mörkt ut för svensk försvarspolitik i framtiden. Anledningen till detta stavas framförallt Håkan Juholt, men även Miljöpartiets kongress i helgen.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har snart intagit i stort sett varenda möjlig ståndpunkt angående den svenska Libyeninsatsen, utom möjligtvis en regelrätt invasion. De senaste dagarnas inställning är att insatsen istället ska omvandlas till en marin insats, medan mycket talar för att det som mest efterfrågas av det internationella samfundet är en fortsatt svensk insats koncentrerad på flygspaning. DN:s ledarskribent Peter Wolodarski hade idag en mycket dräpande ledare kring Socialdemokraternas och framförallt Håkan Juholts, retorik kring den svenska Libyeninsatsen. Ur ledaren:

"Vi ska inte gräva fast oss i konflikter, vi ska ta vårt ansvar, vi ska ta vår del av kakan." Så sade Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt i sitt anförande på första maj.

Jag vet ingen annan partiledare som liknat upprätthållandet av flygförbudszonen vid en kaka som ett antal länder ska samsas om att äta. Ett krig är inte en kaka och en militär insats inte ett kafferep. Men så finns det inte heller någon annan svensk politiker som hunnit säga så många märkliga saker om den svenska Libyenpolitiken som Håkan Juholt.

Det ligger en del i vad Wolodarski skriver. Det är egentligen helt absurt. Det finns nog inte många som lever i tron att en internationell militär insats är något som stater står i kö för att få vara del i. Man slutar dock inte förvånas när det gäller Håkan Juholt, allra minst när det gäller försvarspolitik. Det ligger något i det Skyttedoktoranden påpekar, nämligen att bara för att någon hållit på med försvarspolitik i 17 år behöver det inte betyda att personen besitter någon "strategisk begåvning".


I helgen genomförde också Miljöpartiet sin rikskongress där huvudnumret var valet av två nya partiledare. Det kvinnliga valet, Åsa Romsson, har tidigare uttalat sitt ogillande av den svenska Libyeninsatsen. Av den anledningen var det intressant att läsa Expressens snabbfrågor till henne och hennes manliga motsvarighet, Gustaf Fridolin, där båda lämnade frågan om en fortsättning obesvarad. I Fridolins fall till dess FN lämnat en inriktning. I övrigt var kongressen avseende försvars- och säkerhetspolitik ett enda stort utropstecken i förvånad och negativ bemärkelse. Motioner som antogs var t ex att partiet ska verka för att:

• krigsmateriel ej får exporteras till länder som avser använda den för militärt bruk
• Sverige endast ska delta i internationella insatser under FN-ledning. Det utesluter därmed samtliga pågående insatser. FN leder i princip inte några militära insatser längre efter Balkan utan uppdrar det åt NATO, EU, AU etc. Sverige ska dessutom aktivt lämna sådana insatser som inte är FN-ledda.
• enbart stödja framtida Afghanistan-propositioner om det är klart att militär som utför stödjande säkerhetsinsatser inte deltar i stridande uppdrag.
• Militära övningar i Sverige med utländska deltagare endast får genomföras om de är förberedelser för insatser på mandat av FN och ledda av FN

Vid en första anblick låter mycket av de antagna motionerna och framförallt ovanstående som lite tokigt på det sätt som Miljöpartiet tidigare framstod. Vid närmare eftertanken blir situationen avsevärt mycket mer bekymrande eftersom Sverige sedan valet 2010 har en borgerlig minoritetsregering. För att få igenom sin politik måste regeringen få stöd från antingen Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Det bådar med andra ord inte alls gott för framtida svenska försvars- eller säkerhetspolitik, utan risken är överhängande att Regeringen kommer att vika ner sig i försvarsfrågan som man rangordnar som betydligt mindre viktig än många andra frågor. Ett fortsatt svenskt militärt deltagande i Afghanistan, Libyen och Somalia känns därmed högst otroligt.

De närmaste veckorna föreligger avgörande dygn för FN-insatsen mot Libyen. I början av juni kommer NATO på politisk-strategisk nivå att ta ställning för hur man ska gå vidare i Libyeninsatsen för genomdriva Säkerhetsrådets mandat 1973. Imorgon diskuterar den amerikanska kongressen det amerikanska deltagande i insatsen. USA:s president har möjlighet att i 60 dagar sända amerikanska styrkor i strid utomlands utan kongressens tillstånd. Dessa 60 dagar löpte ut i fredags, vilket har fått t ex ryska medier att beteckna det amerikanska deltagandet som illegalt. De stöds i denna fråga av några av president Obamas republikanska motståndare (fiendens fiende...). Utan ett amerikanskt stöd i Operation Unified Protector blir insatsen svår att genomföra då USA står för en mycket stor del av vitala resurser såsom lufttankningsförmåga och telekrigföring. Europa är idag inte mindre beroende av amerikanskt stöd utan snarare mer efter de senaste årens hårda ekonomiska klimat.

För svensk del ska ett vidare riksdagsbeslut till för att avgöra framtiden för ett svenskt militärt deltagande i Libyeninsatsen innan Riksdagen går på sommarlov. Ska miljöpartiet följa kongressens beslut eller vad som önskas från FN och NATO?

Risken känns överhängande för att svansen kommer att vifta med hunden i svenska försvars- och säkerhetspolitik i framtiden.

Bloggar: Göran Pettersson, Skyttedoktoranden, Carl Bildt, Försvarsministern

"För Försvarsmakten i tiden"

Det nya tillskottet bland myndigheternas sociala medier, Flygvapenbloggen, fortsätter att nå nya höjdpunkter. Flygvapenbloggen är typexemplet på åt vilket håll Försvarsmaktens informationstjänst bör utvecklas. Den uppdateras med hög frekvens och innehåller ett mycket mer aktuellt och intressant budskap än Försvarsmaktens egna, tillrättalagda hemsida, där budskapen koncentreras kring två saker - internationella insatser och rekrytering. Handlar inte informationen om detta, är det inte intressant för hemsidan. På samma ämne har t ex Combat Cameras Youtubefilmer oändligt många fler tittare/läsare än Försvarsmaktens egna, ursäkta franskan, något torra hemsida.

Just nu innehåller Flygvapenbloggen aktuellt material från två skarpa internationella insatser och en övning. Det är definitivt inte illa. Det som man som officer och militärt intresserad också uppskattar med Flygvapenbloggen är att den framförallt är rakare. Texterna upplevs inte som lika språkligt tillrättalagda för lågstadieelever utan de beskriver ett militärt förlopp eller händelse rakt och sakligt. Texterna är också skrivna av förbandschefer och motsvarande istället för informatörer. Den nog så viktiga interna kommunikationen har under de senaste åren blivit mycket lidande i Försvarsmakten av de mycket tillrättalagda texterna på myndighetens hemsida och i myndighetens tidningar. De militärt intresserade kommer ändå att utnyttja nätet till att slå upp de uttryck som de inte förstår.

Fram till slutet av 90-talet innehöll Försvarsmaktens försvarsgrensspecifika tidningar, Arménytt, Marinnytt och Flygvapennytt, en hel del intressant information för den försvarsanställde. Taktiska och stridstekniska lösningar diskuterades frekvent i artiklar, ny materiel presenterades och frivilligverksamheten gavs stort utrymme. Det var media för personalen. Personalen var också bred med rötter i alla delar av samhället eftersom alla gruppchefsutbildade och däröver fick tidningar hemsända. Rekryteringen skötte i stort sett sig själv med värnplikten som grund. Skillnaden mot idag är markant. Idag finns det bara en tidning efter att man gjort sitt yttersta för att sudda ut försvarsgrenarna. Den kvarvarande tidningen, återupplivade Försvarets Forum, är i mångt och mycket något som av personalen upplevs som mycket tillrättalagt, trots den nya insändarsidan. De tidigare stridstekniska och taktiska exemplen om t ex försvar mot luftlandsättning (FML innan detta blev synonymt med försvarsmaktsledningen), är idag ersatta av artiklar for dummies, t ex hur man lägger redovisar sin arbetstid i PRIO eller hur man gör kontorsfys. Det är en helt annan verklighet som beskrivs.

"Välkommen till vår verklighet", Försvarsmaktens nuvarande slogan, är en otroligt fånig paroll, men på Flygvapenbloggen stämmer detta ändå in rätt bra. Om man bara kunde låta bli att moderera kommentarna så hårt och ha en snabbare kommentarsuppdatering vore det ännu bättre. Det är hög tid att Armén och Marinen följer Flygvapnet i spåren när det gäller social medier. Det vinner alla på.

"För Försvarsmakten, i tiden"

(s) försöker rädda ansiktet (Uppdaterat 21/5 11.00)

Socialdemokraterna gjorde igår ett nytt utspel om den svenska Libyeninsatsen, anförda av trojkan Håkan Juholt, Urban Ahlin och Peter Hultqvist. (s) har sannerligen gått från klarhet till klarhet i Libyenfrågan.


Det enda som varit säkert är att oavsett vilken inställning (s) har haft, så har allt varit Regeringens fel. Det tydligaste exemplet på detta var Urban Ahlins deltagande i Aktuellt för två veckor sedan. I början av Libyenkonflikten ställde (s) mycket hårda krav på ett svenskt ingripande till försvar av det libyska folket. När Regeringen synade kortet och ställde sig bakom en insats, bytte (s) raskt fot till att endast stödja ett upprätthållande av flygförbudszonen. Svenska piloter skulle inte belastas med att bomba fel eller döda drogade barnsoldater. Det skulle andra nationer göra och svenska piloter skulle åka därifrån om de såg övergrepp mot civilbefolkningen och dylikt (i sig ett intressant ämne att diskutera eftersom det ställer folkrätten mot svenska riksdagsbeslut). När insatsen pågått inte ens månad hade (s) åter bytt fot. Nu skulle de svenska flygplanen hem och insatsen skulle inte förlängas. "Det finns inga skäl att förlänga insatsen i Libyen", hette det i Ahlins och Hultqvists debattartikel i DN den 5 maj och Hultqvist vidareutvecklade ståndpunkten på Newsmill.

För den sistnämnda ståndpunkten har (s) fått stark kritik, även inifrån de egna kärnleden såsom SSU och den mycket erfarne diplomaten Jan Eliasson. Två veckor senare byter så (s) ståndpunkt och nu ska insatsen minsann förlängas, men med en marin insats i syfte att upprätthålla vapenembargot. Inte helt förvånande möter även denna nya ståndpunkt kritik inifrån de egna leden, t ex Lotta Gröning.

Marinstridskrafter till Libyen är i grunden inte så dumt. Koalitionens stridsfartyg utanför kusten har haft en del att göra med att kontrollera fartyg i närheten av den libyska kusten, beskjuta artilleri som beskjutit fartygen, beskjuta fartyg ur någon av de stridande parterna som beskjuter kusten eller lägger minor samt att hjälpa till att hävda flygförbudszonen. Frågan är vilka förbehåll Juholt och Ahlin har tänkt att sända med Marinen. Förmodligen är det bara det förstnämnda som kommer i fråga även om det är de sistnämnda som är det farligaste för civilbefolkningen och där man får snabbast effekt. Men vilka delar av Marinen ska skickas och vad ska de göra? Risken är att det genomförs med lika lite eftertanke som när man sände iväg stridsflyg att genomföra spaningsinsatser. Att ta lite bilder är ju inte så farligt och relativt fredligt kan man ju tycka vid en första anblick, men tänker man något steg till så inser man att bilderna ofta används till underlag för just anfall mot markmål. Fredligt?

En insats med svenska marinstridskrafter framstår i allra högsta grad som ett sätt för (s) att försöka rädda ansiktet efter den svidande kritiken mot kravet på att insatsen ska avbrytas - en mycket svensk och lagom lösning. Ett bidrag på plats, men som bakbundet har svårt att uträtta så mycket och långtifrån kan nyttjas till sin fulla potential (se även Klart Skepp!). Förmodligen bekymras man också av utsikten att Regeringen kanske söker stöd hos (mp) för en förlängning av insatsen.

Koalitionen lär inte behöva flera bidrag med kraftiga nationella förbehåll som minskar användbarheten. Kommer svenska fartyg att få skjuta ner flygplan som kränker flygförbudszonen? Kommer man att få genomföra kustbeskjutning? Duellera med landartilleri? Kommer man att få borda andra fartyg? Ju fler förbehåll, desto mindre nytta. Resultatet blir att "något annat lands" fartyg ändå måste vara i närheten av svenska om dessa ska operera kustnära. Flygplan förflyttar sig relativt snabbt, medan det tar längre tid med fartyg om "någon annan" på känt (s)-manér ska göra jobbet. Det är lätt att politiskt kräva en insats som på pappret ser rätt fredlig ut. En marin insats låter ju något fredligare än en flyginsats på samma sätt som flygspaning låter betydligt fredligare än att bomba markmål. Men på samma sätt som att det underlag flygspaningen hämtar in avser att användas till att bekämpa markmål, innebär en marin insats att man måste vara beredd att använda vapenmakt mot ett brett spektrum av mål. Till skillnad från Somalia är Libyen ett krig som utspelas i alla arenor, inte bara mellan civila mindre fartyg och örlogsfartyg. Tyvärr når den politiska tanken sällan så långt.

En marin insats vore självklart ett bra komplement till den pågående flyginsatsen. Frågan är dock hur snabbt en insats kan vara på plats och hur ekonomin blir i det hela. För flygvapnets del har det visat sig, precis som tidigare påpekats på WW, att det är billigare att ha FL 01 insatt än att förbandet genomför normal fredsverksamhet i Sverige, eftersom man flyger mindre än vid vanlig övning. Det är svårt att se att detsamma skulle gälla för en marin insats. Ska en marin insats vara på plats när flyginsatsen tar slut får man nog börja vidta åtgärder redan nu. Enligt HKV tar det tre månader innan en marin insats kan vara på plats.

Att hävda vapenembargo är en naturlig och principiellt viktig åtgärd, men tyvärr lär det inte ge något snabbt slut på konflikten i Libyen. Naturligtvis ska inga nya vapen kunna tillföras Libyen, men landet har länge varit ett av världens mest militariserade. Militär hårdvara finns i stora mängder och det enda som decimerar de mer avancerade vapensystemen är flyganfall. Ammunition finns i stora mängder. Landet är också så stort att koalitionen har svårt att nå landets södra delar. Ett annat problem med landets storlek är också att det närmast är fritt fram att ta in nya legosoldater och krigsmateriel söderifrån över landgränserna från t ex Tchad och Sudan.

Hoppet står nu till (mp) om en förlängning av den redan pågående insatsen. Sverige står trots de nationella förbehållen för en mycket stor del av koalitionens spaningsförmåga. "Någon annan" får i bästa fall ersätta denna om Sverige packar ihop materielen. I bästa fall blir det nya flygplan som tillförs. Troligare är att flygplan som annars hävdar flygförbudszonen eller genomför attackuppdrag får omdirigeras. Utan spaning, ingen aning, lyder det gamla talesättet.


Det finns dock en sak man kan hålla med Håkan Juholt i. Det är att insatsen i Libyen tär hårt på Flygvapnets resurser. Men att kalla det "extraordinärt" och andra kraftord är ett bevis på vad åratal av misskötsel av svensk försvarspolitik har lett till, till största delen under socialdemokratiskt styre, men på sistone även under borgerligt. Det ger också en försmak av vad resultatet av en socialdemokratisk regerings försvarspolitik skulle innebära. Att kalla en insats med 8 stridsflygplan, som flyger två rotepass per dygn för extraordinär insats säger något om hur lågt våra regeringar tillåtit Försvarsmaktens operativa förmåga att sjunka. Kommer man att lära sig något av detta?



Media: SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Exp, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, 3, SVT, 2, 3, 4, SR, AiP

Bloggar: Allan Widman, Klart Skepp!, Försvarsministern, Staffan Danielsson, Gunnar Hökmark, Göran Pettersson, Johan Westerholm

P.S. Lyssna på senaste avsnittet av Försvarsradion med Johanne Hildebrandt som gäst, apropå politisk populism när det gäller internationella insatser!

Uppdatering 21/5 (11.00): Läs även Commanders läsvärda inlägg om en ev svensk marin insats. Läs även Annicka Engblom (m) om möte med försvarsattachéer.

Missförstådd, men vill väl

Försvarsmakten har det inte så lätt med rapporteringen från sin Libyeninsats. Den svenska insatsen är begränsad till att verka endast inom upprätthållandet av flygförbudszonen sedan oppositionspartierna vägrat ställa sig bakom att det svenska deltagandet även ska gälla skyddet av civila som är den andra halvan av Säkerhetsrådets resolution 1973. Försvarsmakten får heller inte verka med attackvapen mot markmål, annat än i självförsvar.

Det innebär att man är begränsad till att verka i spaningsrollen, när man inte löser luftförsvarsuppgifter. Det är en betydligt viktigare uppgift än vad många här hemma i Sverige verkar förstå.  Den stora missuppfattningen är att hela jordklotet är täckt över tiden av amerikanska spaningssatelliter. Så är icke fallet då dessa är mycket begränsade till vissa insatsområden och då bara passerar över detta område någon enstaka gång per dygn vid en tidpunkt som oftast är känd av dem man vill spana på. Att byta bana på en satellit till ett nytt insatsområde är en mycket dyr affär eftersom det förbrukar en hel del av satellitens livslängd. En tidigare uppgift gör gällande att svenskt flyg står för ca hälften av spaningsresurserna i insatsen.

Att Flygvapnet nu släpper mer bilder från sin insats över Libyen är tacksamt, men fortfarande verkar det i mångt och mycket vara locket på. Att döma av den film som tidigare publicerats och de bilder som lagts ut nu och tidigare verkar man bara vilja publicera bilder från målutpekningskapseln och inte den mer avancerade spaningskapsel som lär ha betydligt högre upplösning. Man verkar också vara mycket begränsad i vilken typ av bilder man vill lämna ifrån sig till media. Att visa någonting som blivit sönderbombat och liknande är tydligen för känsligt.

Följden blir att det istället spekuleras i media vad bilderna föreställer och på DN.se, liksom Flygvapenbloggen, spekuleras det t o m om inte de släppta bilderna är plagiat från Google Earth eftersom samma flygplan syns där på samma ställe som på Flygvapnets bilder. En annan följd är att allmänheten fäller klassiskt svenska omdömen som att flygvapnet bara är där och turistar och tar bilder på sånt inte verkar ha något större militärt värde.

Man kan fråga sig om den mediaapproachen är så lyckad. Risken är att denna insats hamnar i samma fälla som afghanistaninsatsen gjorde i början och som man sedan har fått leva med – nämligen att ett allt för litet fönster mot allmänheten för med sig en bristande förståelse för vad insatsen syftar till att åstadkomma och åstadkommer. Tänker man något längre än vad som görs i kommentarsfälten till artiklarna och bloggar är det fullt naturligt att man i insatsen tar bilder av flygplatser och liknande för att se vilken verksamhet som pågår där. Media har flera gånger rapporterat om att helikoptrar flugits över Misrata och genom att kontinuerligt kolla vilken verksamhet som bedrivs på flygplatserna kan man se om t ex Gadaffis styrkor reparerar sina banor, flygplan och försöker återta förmåga som tidigare slagits ut. Jämförelsen mellan Flygvapnets bilder och Googles visar att allt är som det ska vara när en flygförbudszon råder – det är stilla. Däremot är det inte säkert att så är fallet på andra flygplatser i Libyen. Att släppa information om vad man vet om motståndarens verksamhet är att avslöja sin egen förmåga eller oförmåga. Tyvärr blir resultatet av agerandet adderat med jantelagen att Försvarsmakten som helhet framstår som mindre kapabel.

Det är inte lätt med media alla gånger. Flygvapenbloggen är i alla fall ett gigantiskt steg framåt för Försvarsmakten och förhoppningsvis följer Armén och Marinen snart i dess fotspår.

Se även tidigare inlägg i ämnet Libyen

SvD, DN, Exp, Aft, SVT

Blogger har problem...

Som flera läsare säkert märkt har WW legat nere tidvis under dagen och minst ett inlägg och en rad kommentarer har försvunnit. För att göra vissa konspirationsteoretiker besvikna så är det med största sannolikhet inte försvarsmaktsledningen som orsakat detta. Skulle det trots allt vara så tog man med sig stora delar av de andra bloggarna på Blogger. Det är bara att beklaga det inträffade och det återstår att se om Blogger hittar någon säkerhetskopia med inlägg och kommentarer från närtid.

Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Lever översten?

För ca en vecka sedan bombades det hus där familjen Gaddafi uppehöll sig. Nyhetsrapporterna efter bombanfallet meddelade att Gaddafis näst yngste son och tre av hans barnbarn dödats, medan överste Gaddafi med fru själva undkommit oskadda trots att de vistades i huset. Dagen efter, i enlighet med muslimsk sedvänja, begravdes den döde sonen Saif Al-Arab. Med på begravningen var två av de andra sönerna, men översten närvarade inte.

Sedan anfallet mot det nämnda huset, som enligt NATO fungerade som ledningscentral, verkar det inte som Gaddafi har synts i media. Det väcker en del funderingar på huruvida Gaddafi fortfarande är i livet och vidare, om han inte är det, vem är det då som styr Libyen? Det tål också att funderas på hur regimstyrkornas moral och stridsvilja skulle påverkas om det visar sig att Gaddafi är död. Hur påverkas krigsförloppet och hur blir framtiden? Ett nationellt sönderfall till tidigare regioner är en möjlighet, men behöver inte betyda en fredligare framtid.

Det kan mycket väl vara så att Gaddafi dragit sig tillbaka söderut undan NATO:s räckvidd och undviker att göra offentliga framträdanden för att inte röja sin position. En annan möjlighet är att han är skadad och därför inte framträder. En annan möjlighet är att han lämnat landet och tagit sin tillflykt till någon av sina afrikanska bundsförvanter. Gadaffi är den afrikanske ledare som suttit längst vid makten i Afrika och åtnjuter därför en särställning i Afrikanska Unionen och har nära band till bl a Zimbabwes president Mugabe.

Naturligtvis kan det vara så att översten är vid god vigör, men tanken kring att han redan skulle vara död väcker en hel del andra funderingar. Det skulle inte förvåna om så var fallet.

SvD, DN, Exp, SR, SVT, GP, Aft

Fenomen

Nerifrån Italien rapporteras att FL 01 har haft problem med något oidentifierat väderfenomen som orsakat att beläggning på utsidan av framrutan lossnat på två JAS 39.

Hemma i Sverige rapporterade en familj bosatt i Stockholms skärgård in en ubåtsobservation för några veckor sedan. Det har sedan publikationen i förra veckan rapporterats flera gånger i media tillsammans med möjliga orsaker. ”En ubåt kan det ju inte vara”, är som vanligt den allmänna reaktionen och olika bakomliggande faktorer till observationen har listats i media, allt från väderfenomen till uppflutna avloppsledningar och flytbryggor på driven. Man får lätt uppfattningen att ”expertförklaringar” grundar sig i just de fakta som redovisats i media, framförallt i bildform och i detta fall i en enda bild, mer än egna faktaundersökningar. Av den anledningen kan det intressant läsa författaren och kalla kriget-debattören Anders Jallais analys av händelsen efter att själv ha intervjuat familjen som rapporterat in observationen. Därmed inte sagt att det behöver vara en ubåt för det.

För känsligt?

Försvarsmakten bekräftar nu för SvD att antalet soldater som ska anställas kommer att dras ner kraftigt de kommande åren för att komma till rätta med budgetunderskottet. Enligt SvD kan det bli så illa att 1200 redan välutbildade soldater i NBG 11 och den hemroterande Afghanistanstyrkan ska konkurrera om 700 platser. Kvar blir få platser för de soldater som genomgår GMU. LAS bör också innebära att de soldater som varit anställda är redan är stridsvana och välutbildade har förtur.

Vilka signaler skickar detta till de som nu önskar utbilda sig till soldater? Ånnu en gång i historien blir förfarandet mycket förödande för rekryteringen till Försvarsmakten. Den grund som läggs idag för rekryteringen kommer att vara avgörande för Försvarsmaktens rekryteringsförmåga kommande år. Försvarsmakten är som bekant nu helt beroende av att människor söker sig frivilligt till en anställning i organisationen. 3800 soldater 2013 är en bra bit från den tidigare utlovade siffran på drygt 20 000 anställda och kontrakterade soldater 2014. Det är nu bara en tidsfråga innan oppositionen återigen klandrar den borgerliga regeringen för Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem och det gör man nu med all rätt.

I det förra inlägget på WW togs upp att Flygvapenövningen annonserats på Flygvapenbloggen som inställd. Det inlägget är nu raderat från Flygvapenbloggen. Tydligen var det lite för känslig information i och med att generaldirektören samtidigt meddelat i media att övningar inte skulle ställas in. Inlägget finns dock cachat av Google för den som önskar läsa det ändå.


"Kombinationen av resursbrister p  g a Libyen och att vi måste göra besparingar innevarande år gör att vi beslutat att ställa in flygvapenövningen. Tråkigt men helt nödvändigt.

FM ekonomi innevarande år belastas av att ledigheter bokförs som en skuld, vilket det är, varför vi måste minska ambitionen avseende övningar med mera. Vilken verksamhet vi inom flygstridskrafterna behöver minska på vet jag inte idag men PROD FLYG håller på att titta på detta. Huvudlinjen är att hantera omplaneringen över en längre tidsperiod för att inte behöva minska så mycket.

Anders Silwer"

Stämmer inte kartan med terrängen så säger det klassiska militära ordstävet att det i första hand är terrängen som ska ändras. Det är märkligt när en bild gäller officiellt inom organisationen och en annan utanför.

Demonstratorförsvaret i ett nötskal

En viss diskrepans kan skönjas mellan Försvarsmaktens generaldirektör Ulf Bengtssons ord till TT och fakta redovisade av flygvapeninspektören genmj Anders Silwer på Flygvapenbloggen.

För TT berättar Bengtsson att de 300 mkr som Försvarsmakten ligger back efter första kvartalet inte ska få några efterverkningar på "övningar, repetitionsutbildning och annat". Det låter ju minst sagt lovande, men som flera läsare påpekade i kommentarerna till det förra inlägget om den ofördelaktiga ekonomiska situationen, redovisade flygvapeninspektören idag på Flygvapenbloggen att årets flygvapenövning är ställd med anledning av resursbrister orsakade av Libyeninsatsen och besparingsåtgärder föranledda av Försvarsmaktens rådande ekonomiska situation.

Om den övning som är avsedd att öva hela Flygvapnet och Luftvärnet i deras roller inom det nationella försvaret ställs in med anledning den rådande ekonomiska situationen, måste man konstatera att generaldirektören far med en viss osanning. Det är mycket allvarligt och likaledes allvarligt för den nationella försvarsförmågan eftersom de årliga flygvapenövningarna syftar till att återta den förmåga till nationellt försvar som helt gavs upp på 00-talet. Uppgifter gör även gällande att det svenska deltagandet i en internationell flygövning som skulle gå av stapeln på Island under sommaren har ställts in av samma skäl. Frågan blir då vad som händer med det svenska deltagandet i Red Flag Alaska till hösten.

Desto allvarligare är det faktum att en insats om 8 stridsflygplan (motsvarande en halv division), en Hercules och drygt hundratalet personer får övriga flygvapnet att gå på knäna så till den grad att övriga flygvapnet inte kan genomföra prioriterad övningsverksamhet. Återigen visar sig konsekvenserna av det under 00-talet så haussade demonstratorförsvaret där Försvarsmakten endast skulle beställa materiel i ental istället för att utrusta hela organisationen. "Det går ju så snabbt att återta med hyllvara om det skulle behövas", anfördes som huvudmotiv. Konsekvensen blir snarlik som för Georgien 2008: Det mest övade och välutrustade förbandet är insatt i en annan del av världen, när det behövs på hemmaplan. Skillnaden är dock att för svensk del handlar det i första skedet bara om övning, inte insats. Flygvapnet får nu uppleva samma problem som Armén, nämligen att de materielsystem man använder för att utbilda personal med inför en insats, redan befinner sig insatta på plats i insatsområdet.

Demonstratorförsvaret i ett nötskal. Lesson once again identified, but not learned.

Nytt hål i svångremmen

En sak är värd att ha särskilt i åtanke när man talar om "svarta hål" i försvarsbudgeten och det är att Försvarsmakten aldrig dragit över sin budget. De svarta hål som upptäckts har alltid korrigerats till det har varit dags för bokslut.

Nu kommer det återigen uppgifter från Försvarsmakten att svarta hål uppstått och att Försvarsmakten ligger över budgeten med 300 mkr, varav den största posten tidigare har uppgivits vara lönekostnader för soldater omfattande ca 100 mkr. Det borde inte förvåna någon att ett yrkesförsvar är betydligt dyrare än ett försvar med värnpliktiga soldater. När antalet personer som ska ersättas med övningsdygn plötsligt flerfaldigas blir det betydligt dyrare. Att öva en bataljon om 1000 man kostar nu uppåt 1,5 mkr per dygn bara i övningsdygn utöver vanlig lön, istället för att som tidigare bara gälla officerskåren. Alla erfarenheter från andra yrkesförsvar visar att lönekostnaderna snabbt kommer att utgöra drygt hälften av försvarsbudgeten. Andra uppgifter gör gällande att semesterlöneskulden är en stor bov i dramat.

En annan stor post i överskridandet utgörs av Försvarsmaktens HR-Centrum med ca 50 mkr. I SvD uppges att en post på ca 10 mkr utgörs av EN enda telefonräkning till följd av Försvarsmaktens centralisering. HRC tillkom som en centralisering av förbandens personalavdelningar, vilket innebär att såväl anställda som chefer numera ska ringa till HRC med sina personalfrågor istället för att de ska lösa lokalt på förbanden. Centraliseringen ska spara pengar, men det är svårt att mäta effektivitet i pengar. Sunt förnuft säger att lokal personkännedom och direkt kontakter ger betydligt snabbare omhändertagande och tidsvinster jämfört med att personal och chefer spenderar icke försumbara delar av arbetsdagen i telefonköer med ständigt nya handläggare. Utan tvivel finns det många duktiga medarbetare på HRC, men tidsförluster, idel felaktiga och uteblivna löner (det finns t o m personal som slutat i FM sedan flera år som fortfarande uppbär full lön trots flera påpekanden om detta) och inte minst märkliga turer kring anställningsbevis (uppsagd personal, t ex Chefsingenjören, har fått nya anställningsbevis), sänker förtroendet för hela Försvarsmakten som organisation.

 Försvarsministern gläds som vanligt på sin blogg åt att rekryteringen går mycket bra. Som vanligt är det antalet sökande som verkar vara det viktiga mer än antalet som faktiskt fullföljer utbildningen och hur länge de avser att stanna. Med tanke på att Försvarsmakten räknar med att soldaterna stannar i snitt 6 år, medan inställningen hos många soldater mer verkar vara att stanna 1-2 år, är det inte otroligt att utbildningskostnaderna kan stiga ytterligare. Glädjande är att ministern för en gångs skull tar upp den ansträngda ekonomiska situationen. Risken känns dock överhängande att Försvarsmakten återigen drar till svångremmen rejält och stoppar verksamheten för att sedan vid årets slut liksom tidigare år återlämna dryga miljarden kronor till statskassan. Det är inte sund ekonomi, eftersom marginaleffekten är betydande inom försvarsanslaget där overheadkostnaderna i form av löner, anläggningar och materiel utgör den absoluta majoriteten av anslaget. Verksamheten i form av det som verkligen betyder något, d v s övningar och liknande, för att bibehålla och höja Försvarsmaktens förmåga är det som alltid får stryka på foten. Det absolut viktigaste, insatser, lämnas oftast och helt korrekt ograverat i ekonomin, men utan övningar blir till slut även insatserna lidande. Fredas övningar, m.m. som generaldirektören nu lovar i SvD, är det bra.

Försvarsmakten talar nu om att senarelägga anställningar och utbildningar av soldater. För den långsiktiga försvarsförmågan är detta förödande. Intagandet av den nya insatsorganisationen är redan allvarligt försenad och ytterligare försening får konsekvenser för försvarsförmågan eftersom dessa i dagsläget pappersförband ännu längre måste bemannas med värnpliktiga. I dagsläget har 2019 angetts som datum för fullständig omsättning, men den tidpunkten måste kanske ytterligare skjutas in i framtiden. De yngsta värnpliktiga som utbildats är de som är fysiskt mest lämpliga att kvarstå i organisationen, men också de som fått den mest rudimentära utbildningen. Rysslands massiva militära återtagande med färdigdatum 2020, kontra svenska IO 2014 har tidigare tagits upp i ett annat inlägg.

PRIO, som höjdes till skyarna som den slutgiltiga lösningen på alla ekonomiska problem, verkar ännu inte leverera som lovat utan har hittills mest bidragit till kostnaderna.

Försvarsmakten kommer säkerligen att reda ut de nuvarande ekonomiska svårigheterna. Baserat på tidigare erfarenheter kvarstår dock farhågan att åtgärderna får pendeln att slå i det andra ändläget.

Bloggat: Klart Skepp, Johan Westerholm, Cynisk, Försvarsministern (igen)

Någon annan och en synad pokerbluff? (Uppdaterat 7/5 16.20)

Allan Widman framför på sin blogg teorin att det socialdemokratiska kravet på ett svenskt deltagande i FN-insatsen mot Libyen kan ha varit ett oppositionsspel som gick snett när Regeringen synade bluffen och själv föreslog i en svensk insats i Libyen.

Oavsett vilket har politiken bakom det svenska deltagandet i Operation Unified Protector blivit mycket märklig från oppositionens håll. De starka kraftord som i början hördes från socialdemokratiskt håll förbyttes senare i betydligt lamare och veligare tongångar när beslutet närmade sig och talet om drogade barnsoldater var ett faktum. Resultatet blev en svensk FN-insats där skydd av civila inte får genomföras - tvärtemot mycket av den vedertagna folkrätten. Folkrättsprofessorn Ove Bring, sammanfattade det hela mycket träffande när han på Folk och Försvars Libyenseminarium som svar på frågan vad han tyckte om de svenska förbehållen och om det är någon skillnad på att spana fram mål och att bomba dem, sade: "Jag hör inte till dem som ville ha det här inskränkandet av de svenska mandaten. Jag vill inte använda mina intellektuella förmågor till att försvara det [inskränkandet]".

Libyeninsatsen är den första gången det internationella samfundet praktiskt tillämpat Responisibility to protect, R2P. R2P innebär i korthet att en stat ska skydda sina invånare mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och andra brott mot folkrätten. Gör inte den enskilda staten detta kan det internationella samfundet genom FN vidta åtgärder för skydda befolkningen i enlighet med t ex FN-stadgans kapitel VII, vilket är det som ligger till grunden för Libyenresolutionen. Grunden till R2P kan återfinnas i 90-talets Jugoslavien, Rwanda och även Darfurkonflikten, vilket 2005 ledde fram till en internationella överenskommelse om R2P.

Fallet Libyen kan tyckas vara ett typfall för R2P, liksom tyvärr flera andra länder. Det som skiljer Libyen från andra stater, t ex Syrien, Sudan, osv, är att det i fallet med Libyen gick att få det svaga FN att enas kring en insats. Nationer med veto i säkerhetsrådet låter som bekant sina egna nationella, framförallt ekonomiska, intressen gå i första rummet.

För svensk del är R2P i och med oppositionens ställningstagande inte intressant. Beskjutning genom indirekt eld från regimstyrkor mot civila områden är ingenting för den svensk oppositionen. Det hanterar tydligen "någon annan". Svenska resurser ska istället användas för att upprätthålla en flygförbudszon, NFZ, över norra Libyen som alla andra länder redan upprätthåller. Från operationsledningen är det rätt tydligt att man inte är intresserad av att ha svenska flygplan i luftförsvarsrollen för att upprätthålla NFZ utan det är spaning som är intressant. Endast ett fåtal uppdrag har genomförts i luftförsvarsrollen och flygvapeninspektören bedömer att de svenska flygplanen utgör upp till hälften av spaningsförmågan i insatsen. Att ett svenskt tillbakadragande skulle innebära ett allvarligt bakslag för insatsen, säger sig självt. Resultatet blir ett sämre målunderlag och därmed ökad risk för bekämpning av tredje part - civila. Ska man hårdra oppositionens ställningstagande kan svenska flygplan t ex inte heller användas för att dokumentera folkrättsbrott, som t ex beskjutning av civila.

Det intressanta blir då hur man avgränsar en spaningsinsats att bara handla om NFZ, vilket SvD skrev om härom veckan. Nu har det svenska förbandet fått rapportera det man kallar "överskottsinformation", vilket ju är tur. Frågan är hur man annars ska gå till väga. Ska fototolken blunda för artilleri som skjuter från eldställningar i anslutning till t ex flygplatsen i Misratah eftersom oppositionspartiernas önskan är att endast NFZ ska upprätthållas? Situationen blir mycket, mycket märklig med svartvita politiska förbehåll i en verklighet som är minst sagt färgstark. Kanske skulle Håkan Juholt, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ta och besöka förbandet nere på Sicilien? Ska fototolken lyda de politiska direktiven och inte rapportera folkrättsbrott i enlighet med folkrätten eller tvärtom? Ingen lätt sits. Minns rabaldret som uppstod för några år sedan då SSG anklagades för att inte ha anmält att franska soldater torterade en fånge i Kongo.


Det intressanta nu är hur Socialdemokraterna övergivit den internationella solidariteten till förmån för "någon annan-ismen". "Någon annan får ta över", anser Juholt i sitt första-majtal med krav på att den svenska insatsen ska vara avslutad 1 juli, oavsett läget i Libyen. Vem är denne någon annan? Att inte ställa upp överhuvudtaget är en sak, men att avbryta någonstans halvvägs och helt strunta i huruvida "någon annan" faktiskt tar över, är en helt annan. Med tanke på det enorma lass våra grannländer Norge och Danmark drar i insatsen kommer den socialdemokratiska inställningen allvarligt skada de fördelar vi räknat med i form av solidaritetsförklaringen. "Någon annan" kan väl bistå Sverige?

Det är tydligt att Socialdemokraterna under Håkan Juholt svängt in på ett helt annat spår än tidigare. Förfarandet verkar heller inte vara helt omtyckt i de egna leden och kritik kommer bl a från Jan Eliasson. I SvD talar Urban Ahlin och nye försvarspolitiske talesmannen Peter Hultqvist om att Sverige gör sin del genom att bidra till att upprätthålla flygförbudszonen och att man långsiktigt ser framför sig ett engagemang med uthålliga och väl grundade biståndsinsatser. Frågan är hur dessa biståndsinsatser ska komma fram nu när regeringsstyrkor artilleribeskjuter hamnområdena med hjälpfartyg. Tur att "någon annan" finns. Urban Ahlins försvar för den nuvarande linjen i Aktuellt var närmast patetiskt att se. Den svenska styrkan ska tas hem för att FN-insatsen är "antagligen slut" den 1 juli.(!!!) Det är tydligt att talepunkterna för Ahlin var noggrant specificerade att föra över debatten på de borgerliga mer än att redogöra för den socialdemokratiska linjen. Var det så illa som Allan Widman funderar att dagens märkliga socialdemokratiska linje grundar sig i ett oväntat synande av en pokerbluff från oppositionen? Förhoppningsvis inte, men det skulle innebära att en viss logik ligger bakom det hela.

Debatten om framtiden för det svenska deltagandet i FN-insatsen över Libyen har förmodligen bara börjat. Ännu återstår två månader av den av riksdagen beslutade perioden för insatsen.


Media: SvD, DN, 2, SVT Aktuellt,

Bloggat: Staffan Danielsson,

Uppdatering 7/5: Juholt-linjen avseende Libyen får nu kritik av SSU-ledningen på SvD Brännpunkt.
Uppdatering 7/5 (16.20): Även på Expressens ledarsida kritiseras Juholt-linjen om Libyen. Samtidigt kan man konstatera att regeringsstyrkorna attackerat och satt eld på oljeanläggningar i Misratah, förmodligen från helikoptrar eller besprutningsflygplan.

Gästinlägg: Försvarsmakten vs Securitas AB

Om Riksdag, Regering och viktigare departement i Stockholms innerstad jämte Haga Slott skulle bevakas av militär personal så skulle Livgardet ge arbete åt ytterligare minst 150 soldater och officerare.

Säkerhetsbehoven i Sverige ökade under slutet av 1970-talet. När polisfacket sade nej till en polisgrad utan högskoleutbildning så växte istället den stora och lönsamma privata bevakningsbranschen fram, med idag avsevärt större resurser än Polisen, men vars talrika personal har begränsad användning i jämförelse med aldrig så enkelt utbildade poliskonstaplar. Mången utlandssoldat har sin dagliga gärning i denna bransch, som nästan var otänkbar, ja rent av otillbörlig för 40 år sedan.

En debattör/Officer har uttryckt avvisande inställning till Försvarsmaktens uppdrag att bevaka det Kungliga Slottet i Stockholm då han anser uppdraget vara ineffektivt och felaktigt. Han anser inte anser bevakning av skyddsobjekt vara Försvarsmaktens uppgift utan någon annans. Andra uppdrag, ungefär de som Livgardets numera nedlagda krigsförband hade medan de fortfarande existerade, anser debattören vara mera smakfulla. Regering och Riksdag vidhåller emellertid envist sin rätt att ge Försvarsmakten uppdrag, så vi fortsätter bevaka Kungliga Slottet genom högvakt och genomför det statsceremoniel Regeringen och Riksdagen anbefaller. I Frankrike, Tyskland, Polen m.fl. länder som är vana vid en betydligt osäkrare statlig tillvaro än vi i vårt land, är det otänkbart, att någon annan beväpnad makt än Försvarsmakten skyddar Riksledningen, liksom det var i Sverige tills helt nyligen.

Bolag sätter sedan länge upp insatsförband för bruk i Irak och Afghanistan för den amerikanska statens räkning. Det började med logistik i Bosnien, sedan bevakningsenheter, sedan insatsförband. Jag tror, att vi svenska officerare borde ta oss en allvarlig funderare på vår framtid. Numera bolagiseras och privatiseras saker, som av ålder varit offentliga uppgifter: Postverket, som bolagiserades, reducerades och slogs ihop med danska Posten; Statens Järnvägar m.fl. En följd av Försvarsstrukturutredningen kan bli att FMV tar över FMLOG, bolagiseras, reduceras och köps upp av t.ex Bundeswehr Logistic AG, f.d. tyska FMLOG. Istället för att alltjämt tro, att vi militärer har monopolställning, och kan diktera villkor för vår Höge Uppdragsgivare, så borde vi slå in på en annan väg. Vi svenska militärer är förb….t duktiga på många saker. Bäst av allt är vi på att snabbt bygga primärgrupper och utan diskussioner fokusera dem mot gemensamma mål och sedan få igång verksamheten. Ingen annan kan mäta sig med oss i det avseendet. Men ”vi sätter vårt ljus under skäppan”, som det heter på K 3: vi är dåliga på att visa hur bra vi egentligen är - vi är helt enkelt dåliga försäljare. Exemplen är bedövande: Alla kommunala musikskolor som sköttes av militärmusiker – och en jättestor kontaktyta för Försvarsmakten gick upp i rök. Alla ridskolor i landet som byggde på militära ridlärare: ännu en enorm kontaktyta för Försvarsmakten försvann. Många är de idrottslag, brukshundsklubbar och liknande som har skötts med den äran av officerare på fritiden – när regementena är borta försvinner militärerna/ledarna och bekymren hopar sig för klubbarna – och våra kontaktytor måste återskapas genom centrala PR-kampanjer. Den svenska Polisen byggdes upp av f.d. stamanställda underbefäl och reservofficerare. När de dessa trupperfarna personer slutade komma från Försvarsmakten, började massmedia rapportera om vissa obehagliga fenomen bland poliser… Kontaktytan – tja?

Skulle Riksdag, Regering och viktigare departement i Stockholms innerstad jämte Haga Slott bevakas av militär personal, så skulle Livgardet inte bara ge arbete åt ytterligare minst 150 soldater och officerare, utan dessa skulle till skillnad från de civila säkerhetsföretagen, även delta i försvaret av huvudstaden vid krig. Vad officerares personliga kontaktyta med Regeringskansli och Riksdag skulle betyda? – Tja, vad tror ni? Kostnaderna för denna styrka belastar samme Höge Uppdragsgivare som betalar fakturan med moms idag, men med avsevärt högre verkansgrad för Sverige. Officerarna och GSS är helt enkelt en samhällsresurs. Jag tror att vi militärer inte skall fortsätta fråga oss ”Vad kan Sverige göra för oss? utan börja tänka Vad kan vi göra för Sverige?”


Göran Mellblom