Av fel orsaker

I somras när jag först skrev om det gula bandet, framförde jag starka önskemål om att våra politiker och media skulle engagera sig och visa sitt stöd för svenska soldater, såväl i utlandet som här hemma i Sverige. Politikerna, med Allan Widman i spetsen och nu senast Åsa Lindestam var inte sena att nappa. Till sist har så även media i form av Expressen nappat. (SvD har också skrivit om det gula bandet tidigare)

Tänk om det istället hade skett tidigare, liksom om debatten och informationen i media ägt rum tidigare istället för nu i efterhand. Då hade det förmodligen blivit ett än mindre chockartat uppvaknande för allmänheten.

Antalet bloggar som lagt till det gula bandet växer. På Facebook har många nu börjat byta ut sina profilbilder mot det gula bandet för att visa sitt stöd för svenska soldater. Om än temporär, så ändå en vacker gest.

Synd bara att det skulle krävas ytterligare stupade för att intresset skulle väckas.

Ord och inga visor

Soldater brukar inte skräda orden när de gör utvärderingar. Soldater som utvärderar sig själv brukar ofta vara mycket kraftigare i sin kritik mot sig själva än vad deras befäl någonsin skulle vara och det brukar oftast leda till en brant inlärningskurva.

Hösten 2008 uppmärksammade SvD på allvar utrustningsbristen hos det svenska förbandet i Afghanistan efter att ha uppmärksammats på saken i samband med ett antal eldstrider som Försvarsmakten gjorde sitt bästa för att förringa. Detta ledde senare till att Toyotabilarna började bytas ut mot Galtar och stridsfordon 90 och UAV:er tillfördes. Men fortfarande återstår en hel del problem att lösa. Bara en så enkel sak som mössor har fattats soldaterna på plats, hösten 2009. Hur svårt kan det vara att inhandla ett antal för kallt väder lämpliga mössor och skicka ner till förbandet? Hur kan man överhuvudtaget få för sig att skicka ner poliser till Afghanistan med ett vapen vars främsta urvalskriterium var att det var minst lämpligt för eldstrid?

Helsingborgs Dagblad hade på måndagen en intervju med en soldat som ingått i den förstärkningspluton som utgjort förstärkning under de ordinarie förbandens rotation i Afghanistan. Det är verkligen ord och inga visor, på samma sätt som det ofta är när soldater utvärderar.

Under de senaste åren har vi fått vänja oss vid bistra nyheter när det gäller materielanskaffningen till Försvarsmakten. Aldrig har begreppet förmågeglapp fått användas så ofta. Det har handlat om helikoptrar, datalänkar, UAV:er, sjukvårdscontainrar som är för stora för att transporteras, m m. T o m något så enkelt som blöjor ser jag hos Chefsingenjören att man misslyckats med att anskaffa. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Miljarder kr öses över försvarsindustrin, ofta i form av påtvingade motköpskontrakt, utan att våra soldater får den utrustning som behövs. Svenska flygplan står på marken i väntan på reservdelar vars leverans prioriteras till exportkunderna. Man upphör aldrig att förvånas, även om man vid det här laget borde vara härdad. Någonstans finns det ett allvarligt systemfel.

Som jag påpekade häromdagen sparkade den amerikanske försvarsministern Robert Gates nyligen en högt uppsatt general i Pentagon med anledning av de enorma fördyringar och förseningar samt bristande måluppfyllnad som generalens materielprogram stod för. Något liknande skulle vara helt otänkbart i Sverige. På sin höjd kan det bli tal om att få en ny befattning ett pinnhål snett upp till vänster, allt medan soldaterna fortfarande står utan sina mössor.

Soldater är i mångt och mycket som barn. Bjuder man dem på McDonald's är de världens lyckligaste. Men liksom barn glömmer de inte oförrätter och brutna löften i första taget. Ett brustet förtroende är svårt att återupprätta och på så sätt är det tur att det inte är yrkessoldater Sverige har i Afghanistan och i Kosovo, utan soldater som endast är anställda en kortare tid.

Utredningen är knappt påbörjad avseende händelseförloppet som ledde till kapten Palmlövs och löjtnant Anderssons död igår, men stämmer det som redovisats i media finns det ingen skyddsutrustning eller utbildning i världen som hade kunnat förhindra deras död. Däremot finns det en lång rad andra risker som kan påverkas med rätt materiel, på rätt plats och framförallt i rätt tid.

Gästinlägg: En Försvarsmakt i sorg - en möjlighet (uppdaterad 10/2 kl 18.30)

Imorgon, eller på onsdag beroende på vädret, väntas kvarlevorna av de två stupade svenska officerarna hem till Sverige med flyg. Media har mobiliserat för fullt efter gårdagens tragedi. Det är lätt att nu återigen vaggas in i en falsk trygghet att nu kommer inte något liknande att hända igen. Det kommer det med all säkerhet, kanske imorgon, kanske inte förrän om något, kanske i Afghanistan, eller kanske någon annanstans. Sverige sänder soldater på insats för att det är soldater som behövs i den aktuella miljön, en miljö som är livsfarlig. Hade den inte varit livsfarlig hade man inte behövt skicka soldater. Det är fullständigt naturligt, men ändå verkar alltför många inte förstå dessa enkla sammanhang. Livet som soldat på skarpa uppdrag är förenat med livsfara. Den faran kan minskas genom utbildning, bra utrustning och god underrättelsetjänst, men faran kommer alltid att finnas där och soldater kommer alltid att stupa eller såras. Om Sverige ska kunna ha soldater att använda i framtiden är det av yttersta vikt att soldaterna känner att samhället ställer upp för dem och deras anhöriga. Vi alla, inte minst våra politiker, är skyldiga dem det när de sätter liv på spel för vår och andra säkerhet. Ha det i åtanke när nedanstående gästinlägg läses.

/Wiseman
----------------------



Tragedi. Något annat ord finns inte för att beskriva gårdagens eldöverfall. Nu har vi alla en chans, en möjlighet, att jobba för att visa att våra kollegor inte dog förgäves. Nu finns det en konkret chans att visa att vi bryr oss, som vänner, som kollegor, som styrande politiker, som Försvarsmakt och som nation. Hur då?

På individnivå handlar det om medmänsklighet, att höra av sig till vänner, kollegor och familj. Att finnas som stöd. Som kollega handlar det i grunden om att fortsätta med vårt jobb, om det så är nere i Mazar-e Sharif eller om det är hemma på förbandet. Vi jobbar ju för det som kapten Palmlöv och löjtnant Andersson gjorde den yttersta uppoffringen för: en grundläggande tro på demokrati och medmänsklighet. Om vi ger upp nu så säger vi i grunden att det som pågår i Afghanistan är ok – och då har de dött förgäves. Vad ger det för solidaritetsignal? På nivån Försvarsmakt och Regering handlar det om en konkretisering av politiskt stöd och erkännande. Ett officiellt erkännande för de båda officerarna som dog när de verkställde Sveriges utrikespolitik.

Hur går omhändertagandet och välkomnandet till imorgon (eller om det blir på onsdag p g a vädret) när kropparna efter de båda stupade officerarna landar på Ärna? Kommer det att ske i dolt mörker eller kommer de stupade äras av en ceremoni med officiella personer och nära? I Försvarsmaktens ceremonireglemente finns beskrivet något som heter ”Saknad kamrats formation”. Den flygs bl a såväl i Sverige som i Finland till åminnelse av det svenska frivilligförbandet F 19, som kämpade för Finlands frihet under vinterkriget. Varför inte förära kapten Palmlöv och löjtnant Andersson samma ära, inklusive eskort av Gripenplan från att deras flygplan når svenskt luftrum? Eller är sådan eskort endast förbehållen svenska idrottslandslag?

Nu har vi alla ett val, från vän till minister – antingen så gör vi inget eller så gör vi någonting!


/Kapten K
Afghanistanveteran


Uppdatering 9/2: Flygplanet kommer inte under tisdagen p g a vädret i Afghanistan.
Johanne Hildebrandt har tänkvärda ord i sin kolumn.



Uppdatering 10/2 kl 18.30: Herculesen med kvarlevorna beräknas landa i Uppsala vid 19-tiden och eskorteras enligt uppgifter i media av två st JAS 39 Gripen.

SvD, DN, 2, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, HD, Världen Idag, SVT, TV4 (även livesändning i TV 4 Nyhetskanalen på samma länk), SR

Inte förvånad (uppdaterad 8/2 23.00)

Det är väl ingen som blir förvånad över att svenska poliser känner sig underbeväpnade i Afghanistan när de tvingas åka med sin tjänstepistol som enda vapen, ett vapen som anskaffades just för att det INTE skulle vara för användbart i eldstrider. Läs mer hos Morgonsur.

Det dröjer nog inte länge förrän det i sedvanlig ordning blir räfst och rättarting, när media nu uppmärksammat missförhållandet. MP-5 eller CGA-5 nästa?

Svenska myndigheter är fantastiska. "Politiskt" styrda riskanalyser faller sällan väl ut.


Uppdatering 8/2 kl 23.00: Morgonsur kommenterar också detta absurda faktum på sedvanligt lysande sätt.

Förr eller senare

Många funderar nog varför jag inte har skrivit något tidigare om de tre stupade och den sårade ur FS 18. Jag har inte drabbats av hybris, men besökarantalet har stigit brant under kvällen och befinner sig nu mycket långt över vanliga nivåer.

Det inträffade är naturligtvis hemskt och jag känner djupt med de stupade, mina kollegor i Afghanistan och de anhöriga. Att svenskar skulle stupa i Afghanistan har inte varit oväntat. Det har snarast varit en fråga om när. Åtskilliga gånger har marginalerna och Fru Fortuna varit på svensk sida.

Jag har avhållit mig från att skriva eftersom jag inte vill förekomma fakta. Tiden närmast efter en händelse av det här slaget existerar ett enormt informationsvakuum, där rykten och illa uttryckta åsikter snabbt blir till fakta. De som drabbas hårdast av detta är de anhöriga.

Än så länge har inte den stora debatten om en svensk urdragning ur Afghanistan kommit igång. Jag är faktiskt lite förvånad och positivt överraskad. Jag hade förväntat mig att den skulle komma direkt efter en händelse som denna. Frågan kommer dock med största sannolikhet att väckas i morgondagens morgonsoffor i TV. Det är i det här läget ytterst viktigt att minnas att Sverige har soldater i Afghanistan eftersom det är en stark hotmiljö, att det finns motståndare som skjuter för att döda de som inte har samma åsikter och livsåskådning. Hade det varit en miljö som medgav att Sverige skickade idel lågstadielärare hade situationen varit en annan. De svenska soldater som är i Afghanistan är fullt införstådda med att uppdraget är förenat med livsfara. De är frivilliga för uppdraget. Dagens händelse får inte bli ett argument för att dra tillbaka den svenska Afghanistaninsatsen.

Jag finner det därför beklämmande när Lars Ohly antyder att händelsen visar hur fel det är att ha svenska soldater i Afghanistan och att hotnivån ökat. I regel är det samma personer som idag motsätter sig en svensk insats i Afghanistan som på 90-talet motsatte sig insatserna på Balkan. Det är en farlig miljö och det är därför vi har soldater där. Att svensk trupp är inblandad i fler strider i Afghanistan nu än tidigare beror framförallt på att den nya materiel och de förstärkningar som tillförts, medger att man uppträder i områden man tidigare undvikit, samt att den amerikanska offensiven i söder och omläggningen av underhållsvägarna till norra Afghanistan drivit fler talibaner och liknande grupperingar norrut.

Sedan finns det också de dårfinkar som hyllar talibanerna för det inträffade och de som kräver ett slutdatum för insatsen. Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa? Det man ska ha klart för sig är att motståndarsidan i Afghanistan inte lever efter västerländsk kultur där tiden är central. I den kultur talibanerna strider för och den krigföring man nyttjar är tiden oändlig och människoliv av litet värde. Man kan inte som västerlänning komma till Afghanistan och säga att allt ska vara klart till tredje veckan i april. Kostar det tio afghaners liv att döda en västerlänning anser man att det är ett pris värt att betala. Vad är lösningen? Inte är det att sätta ett slutdatum i alla fall. Snarare är det att bygga upp ett afghanskt samhälle som mer och mer klarar sig på egen hand. På Balkan har detta arbete tagit över ett decennium. Det tar den tid det tar. Vilken solidaritet är det att avbryta mitt i? Lars Ohlys agerande är exakt det som man från motståndarsidan är ute efter.

För att svenska folket ska förstå vad svenska soldater gör i Afghanistan och hur situationen är där, är det av yttersta vikt att media drar sitt stå till stacken. Det avhandlade jag tidigare idag i ett inlägg innan dagens attack. Debatten som nu börjat gro understryker bara än mer vikten av detta. Viss självkritik kan också hittas i Expressens blixtledare som jag finner mycket bra.

Jag måste uttrycka min beundran för försvarsminister Sten Tolgfors som jag tycker har agerat exemplariskt idag. Lugnt och sansat, men ändå känslosamt. ”Personalvården”, anser jag är hans starkaste sida som försvarsminister. Han försitter aldrig ett tillfälle att uttala sitt fullständiga stöd för soldaterna.

På min jacka bär jag det gula bandet med stolthet. Stöd våra soldater.


Media: Aftonbladet, 2, 3, 4, 5
SvD, 2, 3, 4, 5, 6, 7
DN, 2
Expressen, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Sydsvenskan, 2, 3, 4
Skånskan
BLT
HD
VK, 2, 3

Rapportering från insidan (uppdaterad 7/2 kl 16.50)

I SvD publiceras i helgen ett reportage av en svensk journalist som varit inbäddad med amerikanska förband i Afghanistan. Fenomenet med "inbäddade" (embedded) reportrar slog på allvar igenom under Irakkriget 2003 sedan den amerikanska försvarsmakten korrekt identifierat att det är bättre att ge media möjlighet att på egen hand ur förstahandsperspektiv skildra händelserna, än att de ska sammanfattas i efterhand i form av tredjehandsrapporter och därmed utgöra en mer inkorrekt beskrivning. Tyvärr är det ofta så att informationen genom att den publiceras i media, blir och betraktas som "sann" oavsett om den är det eller inte.

Från början kritiserades inbäddningen som ett sätt för militären att styra informationsflödet, men i efterhand måste man säga att de flesta farhågor faktiskt kommit på skam. Som SvD korrekt påpekar har flera av de största avslöjandena och bästa reportagen faktiskt gjorts av inbäddade reportrar. Den amerikanske ex-soldaten och journalisten Michael Yon (ständigt länkad i högerspalten), har i princip tillbringat livet sedan 2001 som inbäddad. Hans skildringar av kriget i Irak och Afghanistan är mycket rättframma och han har flera gånger slängts ut ur sin inbäddning av missnöjda brittiska och amerikanska högre militärer, men återinsatts då läsarna klagat till politisk nivå eller än högre militär nivå. Inbäddningen ger också läsarna/tittarna en möjlighet att faktiskt följa kriget från det lägre perspektivet istället för att huvudsakligen få följa det ur generalernas, ofta önskade, perspektiv.

I Sverige är tyvärr den svenska insatsen i Afghanistan ytterst missförstådd bland befolkningen. Få förstår vad som egentligen händer i Afghanistan och vad Sverige egentligen gör där. Jag tror många svenskar skulle höja en del på ögonbrynen om man visste vad som pågick i Afghanistan. Vi lever i en skyddad bubbla hemma i Sverige. Till stor del vill jag lasta media för att allmänheten inte är bättre insatt. Intresset för att inbädda svenska journalister har varit mycket, mycket svalt. Fortfarande verkar en enorm misstänksamhet råda bland den svenska journalistkåren till inbäddning. De få gånger det genomförts, framförallt av Johanne Hildebrandt, har resultatet blivit mycket bra och uppskattat av såväl läsare som Försvarsmakten.

Försvarsmakten har också ett ansvar för den dåliga informationen till allmänheten. För ett och ett halvt år sedan skedde en centralisering av informationen på hemsidan mil.se. Tidigare kunde alla förband sköta sin egen hemsida och där uppdatera informationen och nyheter. Sedan hösten 2008 ska istället all information gå genom Högkvarterets Infostab, som avgör om informationen duger att publicera eller inte. Rör inte informationen internationella insatser eller om den inte bedöms som rekryteringsfrämjande, är den mycket svår att få publicerad. Denna tröghet i systemet har fått förbandsbloggar att poppa upp. Den informationen går inte via HKV och uppdateras också mycket snabbare, samt är mer personlig. Främsta exemplet är Afghanistanstyrkans blogg, som fick sitt genomslag med FS 17 och blivit en mycket uppskattad och utmärkt kanal för anhöriga att följa styrkans verksamhet och för ansvariga att kommunicera ut information till de anhöriga. Vid rotationen togs bloggen över av FS 18. Som exempel kan nämnas att informationen på bloggen rörande de senaste dagarnas strider varit mer djupgående och snabbare uppdaterad än den centrala mil.se. En annan blogg som handlar om styrkan i Afghanistan är den av Armémuseum sponsrade Fredssoldater, som skrivs av en gruppchef i FS 18.

Förhoppningsvis får vi se flera initiativ från journalister som vill inbäddas med den svenska Afghanistanstyrkan. Journalister är ett aber att släpa på under uppdrag, men i längden lönar det sig. Att svenska förband inte skulle klara av att släpa på journalister, samtidigt som amerikanska och brittiska gör det, förefaller märkligt.


Uppdatering 7/2 kl 16.50: Jag ser nu att Johanne Hildebrandt har en kolumn där hon också beklagar sig över svenska medias ovilja att rapportera på plats i Afghanistan.

Solidaritet mot och för vem?

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen...

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.


Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.



Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.


Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Ännu ett förmågeglapp

I förra veckan togs det formella beslutet i HKV att avveckla bombkapsel 90. Inriktningen har stått klar sedan länge i och med att Sverige skrev under Oslokonventionen. Min inställning till avvecklingsbeslutet har jag beskrivit i flera inlägg under etiketten "Klustervapen". Det är dock inte det som är pudelns kärna.

Helt enligt svensk tradition avvecklas BK 90 innan någon ersättare anskaffats. Vidare enligt traditionen kommer ersättaren med stor sannolikhet att få utgöra budgetregulator och skjutas på en obestämd framtid.

Ergo har ännu ett förmågeglapp uppstått.

Hydra

På SvD:s ledarblogg noterar jag att GLC/NOC återuppstått, trots mycket tydliga direktiv från flera instanser om projektets avslutande. I samma veva ska nu stridsledningscentralen i Hästveda åter läggas ner inom några år, trots tidigare givna löften.

Hela härvan påminner närmast om spelet på Gröna Lund där man slår på en groda som hoppar upp ur ett hål. Omedelbart efter slaget hoppar en ny groda upp ur ett annat hål och så fortsätter det. Under Antiken hade man talat om en hydra.

Det svenska luftförsvaret är helt beroende av att ha flygstridsledare och nerläggningshotet mot det fortifikatoriskt skyddade Hästveda till förmån för ett nybygge i Mälardalen i form av kontorsbyggnad, har fått ner antalet flygstridsledare till en nivå där Flygvapnet har svårt att lösa sin dagliga verksamhet då avgångarna överstiger tillförseln. Då är det ändå flera år tills nerläggningen är avsedd att genomföras.

Med tanke på hur seglivad GLC/NOC-hydran är, inser man att det står mycket starka krafter bakom dess fortlevnad. GLC/NOC lär nu ha bytt namn till ”Ledningsstödsstab” om man får tro kommentarerna på SvD. Det är ett sedan tidigare använt knep, som t ex användes då Regeringen gav order om halt på NBF-projekten. Verksamheten fortsatte under annat namn. Istället för GLC/NOC talas det nu om ett "Referenscentrum för ledningsfrågor".

Det ledningssystem som NBF-verksamheten producerade och som var tänkt att användas i NBG 11 har underkänts av MUST och får därför ej användas för hemlig information. Man får verkligen hoppas att ett nytt ledningssystem, alternativt en uppdatering hinner komma i närtid för att NBG:s skull.

Att den billigaste och säkraste lösningen är att fortsätta hålla ledningsförmågan spridd och redundant finns det inte mycket tvivel om. Hästveda är idag en fullt modern och nyligen modifierad anläggning med för FortV mycket låga kostnader. Bara en nerläggning av Hästveda kostar motsvarande driften av anläggningen i ett halvt sekel. Därefter tillkommer naturligtvis kostnader i miljardstorleken för att bygga en ny anläggning - ovan jord.

Häromdagen kunde man läsa på en utländsk försvarsblogg att USA:s försvarsminister Robert Gates nu utkräver ansvar av Pentagon för enorma fördyringarna, förseningarna och den bristande måluppfyllnaden för det nya stridsflygplanet Joint Strike Fighter, varvid en general får sparken och försvarsindustrin får sig en rejäl skopa ovett. Det är en viss skillnad på USA och Sverige. Jag undrar just vad Gates hade tyckt om ovanstående utveckling efter att ÖB innan jul skrivit i SvD: ”Arbetet med att bygga en gemensam lägescentral för Försvarsmakten läggs ned. Beslut om ett fortsatt utvecklingsarbete avseende gemensam lägesinformation underställs regeringen.”


Även Allan Widman uppmärksammar nu att Hydran tryckt fram ett nytt huvud.

Oklara arbetsvillkor

I sommar sker övergången till ett yrkesförsvar istället för ett värnpliktsförsvar och ännu finns inte fastställda ramar för den nya personalförsörjningen. Att så mycket är oklart när mindre än ett halvår återstår är högst oroväckande och det är inte smickrande för Försvarsmakten som arbetsgivare. Fortfarande är t ex inte ersättningsnivåerna helt utklarade. Försvarsmaktens produktionschef Göran Mårtensson sade för två veckor sedan till P1 Morgon att Försvarsmakten vill att den sista kullen värnpliktiga, som nyss ryckt in, ska stanna kvar i Försvarsmakten som anställda. Han bekräftar också att grundlönen för soldaterna kommer att vara 17 000 kr, men att månadslönen i genomsnitt över en sexårsperiod snarast borde bli 27 000 kr. Efter att ha räknat lite på det kommer man fram till att det måste till en hel del övningsdygn för att nå upp till den lönen. Försvarsmaktens nytillträdde personaldirektör (den förre lämnade Försvarsmakten med kort varsel i somras) Per-Olof Stålesjö tror tydligen inte heller på några 27 000 kr eftersom han uppger siffran 25 000 kr. Även 25 000 kr kräver en hel del övningsdygn att uppnå. Jag skulle gärna vilja se den ekvation som ger drygt 25 000 kr/mån.
De slutgiltiga beloppen bestäms först under våren 2010, vilket får anses som mycket, mycket sent när organisationen ska träda i kraft någon månad senare och personalen rimligtvis måste vara rekryterad innan dess. Att inte kunna presentera lönerna och förmånerna innan rekryteringen genomförs lockar i högre grad lycksökare och andra mindre önskvärda soldatämnen, än de motiverade och intelligenta soldater som Försvarsmakten behöver.

I dagarna har Försvarsmakten påbörjat förhandlingarna med facken om anställningsvillkoren för yrkessoldaterna. Först till vintern räknar man med att en utredare ska kunna presentera ett förslag på hur man ska få ihop systemet med kontraktsanställda soldater med det civila samhällets förväntningar på sin arbetskraft. Som bekant brukar tiden från förslag via proposition, via lagstiftning och slutligen genomförande, bli ganska lång. Det vittnar om inte annat Veteranutredningen om.

Det är knappast förtroendeingivande vare sig för värnpliktiga, tilltänkta yrkessoldater, eller deras befäl, när befälen inte kan svara på vilka förmåner och vilka ersättningar som blir aktuella. Ett tillstånd av vanmakt infinner sig. Det spelar ingen roll om plutonchefen skulle vända sig till ÖB eftersom inte ens han kan ge ett svar i dagsläget. Det känns alldeles för mycket som att Försvarsmakten hoppas på lösningar, än har utrett sin egen framtid.

Man förvånas också när Försvarsmaktens HR-Centrum (d v s den centrala personalenheten som i stort sett ersatt de lokala på förbanden) nu säger att det är tveksamt om privat tecknade försäkringar gäller vid skarpa insatser. Tidigare (och fortfarande på lokala nivåer) har Försvarsmakten lovat att lösa ut de försäkringar som p g a force majeure rörande krigstillstånd och liknande inte gäller vid skarpa insatser. Försvarsmakten uppmanar aktivt sina anställda i utlandstjänst att teckna upp sig på egna försäkringar, då de försäkringar som staten erbjuder är långt ifrån goda nog och då Arbetsgivarverket blockerar en förbättring av försäkringsskyddet. Därav följer denna trossvägslösning med löftet att lösa försäkringar som är ogiltiga p g a force majeure, och som nu HRC inte är säker på gäller. Skulle jag vara i den positionen att jag inom en snar framtid skulle iväg på insats skulle jag avkräva arbetsgivaren ett skriftligt svar i frågan innan jag skrev på mitt kontrakt. Det handlar inte om arbetsvägran eller liknande utan vanlig enkel god sed på arbetsmarknaden.

På samma sätt kan man också förfasa sig över de nya anställningsavtalen med utlandsobligatorium som Försvarsmakten tryckte på sina anställda under sommarsemestern när inga personalavdelningar eller högre chefer fanns i tjänst och därmed ingen att rådfråga kombinerat med korta svarstider. Hade frågorna om insatsfrekvens, ersättningar, försäkringar och vad som händer om man helt enkelt inte har den sociala möjligheten att åka på insats. Agerandet är knappast att anse som den gode arbetsgivarens enligt H Pers (Handbok Personaltjänst). Att kräva att personalen ska skriva på kontrakt in blanco eller annars lämna företaget, är snarast att jämföra med 1300-talets livegenskap. Jag har mycket, mycket svårt att tro att LO skulle acceptera ett liknande förfarande för sina medlemmar. Formerna för ett anställningsavtal måste finnas på papper. De kan inte bara vara i form av röksignaler.

Vissa officerare hävdar att Försvarsmakten aldrig avser att använda sig av obligatoriet, så det är ju bara att skriva på. Inte ens inom Försvarsmaktsledningen presenterar man en enad bild utåt. Somliga anser att det bara är att skriva på kontraktet eftersom insatsfrekvensen bör bli 1:6, max 1:4, medan andra hävdar att obligatoriet aldrig kommer att användas, eftersom Försvarsmakten inte har råd att skicka iväg ovillig personal. Jag vet dock att man redan nu på flera förband i personalplaneringen över insatser under kommande åren planerar att utnyttja obligatoriet för att säkerställa bemanningen p g a de knappa personalresurserna.

Det skulle vara mycket intressant att se vad som händer när en försvarsmaktsanställd med utlandsobligatorium tvingas iväg på insats och då bestämmer sig för att vara föräldraledig ett tag framöver… Det råder inte mycket tvivel om vilken lag som smäller högst.

Jag ser det egentligen som fullkomligt naturligt att en anställd i Försvarsmakten förväntas tjänstgöra även i insatser såväl inom som utom Sverige. Jag avskyr tal i stil med att en skarp insats i utlandet skulle ställa högre krav på personal jämfört med den som är kvar i Sverige. Det är exakt samma kravbild – väpnad strid. Tror man att det är högre krav som ställs för att man åker till Afghanistan har man helt missförstått ändamålet med sitt yrke. Är man anställd i Försvarsmakten ska man fullgöra de uppgifter som man blir ålagd från politisk nivå.

Dock förväntar jag mig att Försvarsmakten kör med raka budskap och öppna kort. Det här handlar om en verksamhet där den anställdes eget liv är insatsen och därmed indirekt också den anställdes familjs liv. Det förutsätter att man som arbetsgivare och arbetstagare kan ta i hand på vilka villkor och förmåner det är som gäller för att såväl den anställde som familjen ska känna sig trygg. I dagsläget kan Försvarsmakten varken för officerare eller blivande soldater presentera vilka villkor det är som gäller. Det skapar en klyfta till personalen som den nya Försvarsmakten, fullkomligt beroende av frivillighet, inte har råd med.