Inledande titt på dagens underlag

Nu har jag skummat dokumenten och avser göra en djupare dykning senare. Det finns ju en hel del galenskaper i underlaget, men man ska inte lasta Försvarsmakten för detta, anser jag, utan snarare beror dessa på politiska styrningar (och avsaknad av) och framförallt den tilldelade budgeten kontra ambitionsnivån. Viktigt i underlaget är att inga förband läggs ner förrän 2011, eftersom en eventuell ny regering då kommit på plats efter valet. Det är något som hårt styrts av den sittande regeringen, som inte verkar vilja ta ansvaret för sina handlingar.

Några direkta synpunkter: (citaten hämtade ur underlaget om inget annat anges)

"Utvecklingstrenden med uteslutande lätta lufttransportabla fordon synes bruten och tyngre strids- och transportfordon med flera tilläggsskydd, stridsvagnar och pansrat artilleri förekommer numera i insatsområden och i materielbeställningar."

- Trots denna analys halveras antalet stridsvagnar och man skär t o m i strf 90. Trots den fortsatta fokusen på internationella insatser, där de tre vanligaste hoten är eldhandvapen, rpg med rsv-stridsdel och IED, tvingas man avbeställa AAC. AAC är ett aktivt pansarskydd, framtaget för att skydda våra stridsfordon mot rsv-stridsdelar. Rimmar illa, tycker jag, men materielen pekades ju ut av regeringens "genomförandegrupp" i våras som något som inte ska anskaffas. Klokt?


Som bekant har försvarsministern hela hösten talat om hur Georgien lärde oss att ett krig kan vara över på några få dagar och då är vår beredskap för låg. Allt fler, även Försvarsmakten, talar om att utvecklingen i Ryssland inte blev vad vi hoppades på och önskar större fokus på försvaret av Sverige (vilket inom Försvarsmakten kallas hävdande av territoriell integritet (TI) och försvar mot väpnat angrepp (VA).

Efter att ha läst Försvarsmaktens underlag inser jag nu vad försvarsministern egentligen åsyftade. Det handlade inte om att kunna försvara Sverige på några dagar, utan att vi snabbt måste få svenska förband till en internationell krigszon innan kriget där är slut! (lätt raljerande)

"Försvarsmaktens tekniknivå ska därför anpassas för att möta en motståndare
med motsvarande tekniknivå eller lägre. En kostsam överlägsen svensk nationell
teknisk nivå är därför inte nödvändig."

Med andra ord kommer Försvarsmakten aldrig att kunna möta styrkor som har större numerär än våra egna. Därför är det bara att glömma att man ska kunna klara att hantera någon form av väpnat angrepp mot Sverige, vilket även försvarsministern uttryckte i Ekot.

Det värsta slaget mot förmågan att försvara Sverige utgörs av reduktionen inom marinstridskrafterna. Som bekant och väntat blir det inga luftvärnsrobotar till Visbykorvetterna, vilket i mina ögon gör dem i praktiken helt värdelösa, framförallt för nationella operationer. Många sköna miljarder rätt ner i soptunnan (det skulle vara kul att se Sverker testa Visbykorvetterna enl nuvarande status). Det blir också en sänkt ambition när det gäller sjömålsrobotar, men det värsta är nog avskaffandet av sjöminor, vilka utgör grundbulten i ett nationellt försvar mot en marin fiende.

För luftförsvarets del är det glädjande att se att rb 97 kommer att vara kvar till del. Dock kommer inga nya bomber anskaffas till JAS 39 och ej heller en ny radarjaktrobot, vilket utgör en förutsättning för att ett litet flygplan ska kunna bekämpa en större, snabbare och mer kapabel fiende.

Jag har tidigare skrivit om hur regeringen fått byta till Hercules för att kunna flyga in i områden med en förhöjd hotnivå, eftersom regeringsplanen (och alla andra flygplan i Flygvapnet utom JAS 39 och Hercules) saknar varnings- och motmedelssystem (VMS). I underlaget hittar man nu att regerings- och signalspaningsflygplanen ska utrustas med VMS. Intressant.


I ett pressmeddelande från Försvarsdepartementet har försvarsministern mage att kalla allt detta en "kraftig ökning av försvarsförmågan"!

Läs också nedanstående citat ur pressmeddelandet och jämför med första citatet ur Försvarsmaktens underlag:

"Ökad användbarhet med ett här och nu-perspektiv, ett nytt personalförsörjningssystem där huvuddelen av markstridskrafterna är kontrakterade, att gå från tunga förband till mer lätta och flexibla förband samt ett ökat nordiskt samarbete är principer som överensstämmer väl med Försvarsberedningens rekommendationer."

Man hittar liknande ord på försvarsministerns blogg.


Svenska försvarspolitik besannar återigen talesättet att när man inte tror att det kan bli värre, blir det ofta det. Nu får vi se vad som händer med inriktningspropositionen i mars.



Aftonbladet, 2
SvD, 2, 3
DN
Sydsvenskan
Expressen, 2
SR Ekot
HD, 2, 3
NyT
Smp
UNT
Politikerbloggen

Dagen före konsekvenserna

Imorgon vid lunch kommer ÖB att för regeringen presentera Försvarsmaktens underlag baserat på regeringens planeringsanvisningar för perioden 2009-2014. Ungefär en timme senare kommer respektive förbandschefer att delge sin personal samma information, vilken förbandscheferna delgivits idag.

Det blåser ju en del om Försvarsmakten och försvarspolitiken kan man lugnt konstatera. Åratal av vanstyre är ju inte lätt att häva, och inte blir det bättre om man tillåter vanstyret att fortsätta.

Många ifrågasätter de beslut som tidigare fattats att t ex inrätta förband med tre års mobiliseringstid, att avveckla luftvärnet, att satsa på lätta förband när trenden och erfarenheterna återigen börjar peka på tyngre förband o s v.

Men ska man verkligen vara så förvånad? Om man kritiskt tittar på politikerna som håller på med försvarspolitik och ansvarar för Försvarsmakten, är det ytterst, ytterst få som har någon militär bakgrund att tala om. Snarare är det tvärtom så att inom försvarspolitiken verkar det vara meriterande att kunna så lite om ämnet som möjligt. Självfallet är personer som har dålig förförståelse mycket, mycket mer lättpåverkade av tokiga idéer än personer som goda, tidigare militära erfarenheter. Se bara på våra försvarsministrar under de senaste 20 åren. Vi har haft en enda försvarsminister med militär bakgrund och han insåg hur galet allt var och vägrade fortsätta vara en del av det hela. Likaså har det varit på Försvarsdepartementet. Jag kan inte redogöra för situationen idag, men tidigare har det varit ett farmarlag för "lovande" ungsossar med mamma eller pappa högre upp inom socialdemokratin. Försvarsdepartementet har varit en lämplig vidareutbildning efter studierna, där det inte gjort så mycket om man gjort lite tokiga analyser som "sakkunnig".

Försvarsmakten kan lämna hur bra underlag som helst till regeringen och riksdagen om inte de som ska omvandla informationen till beslut, förstår vad den innebär. Det gäller ju alla andra utgiftsområden lika väl som Försvaret. Förstår man inte informationen fullt ut blir man ju automatiskt också mycket känsligare för maniker och dolda agendor.


F d översten Bo Hugemark har en mycket bra debattartikel på Brännpunkt i SvD idag (snart igår eftersom det är långa dagar för mig nu) där han skriver ungefär vad jag skrivit tidigare på bloggen om Gotlands läge och vad vår nya säkerhetspolitik innebär. Kristdemokraten Mikael Oscarsson skriver om att Stockholm kommer att sakna luftförsvar om Uppsala Garnison läggs ner. Så är det redan, ända sedan socialdemokraterna lade ner F 16 2001. Sedan dess finns närmaste stridsflyg i Linköping och Såtenäs och det är inte taktiska förband. Dessa återfinns i Ronneby och Luleå.

Verkan av detta var ju tydlig september 2001, då nerläggningsbeslutet var något år gammalt, men regeringen tackade gudarna för att man hade jaktflyg nära ifall samma olycka skulle falla över Stockholm, som New York och Washington. Läxan var snabbt glömd och man kunde lugnt stoppa ner huvudet i ett annat hål i sanden.

Något år efter händelserna 2001, skrevs en uppsats av en flygvapenofficer vid FHS om hur man i Sverige hade hanterat händelserna 2001-09-11 och vilka åtgärder som därefter vidtagits, eller i klarspråk inte vidtagits. Uppsatsen är exakt lika aktuell idag eftersom fortfarande inga åtgärder vidtagits. Kanske dags för en viss folkpartistisk riksdagsman från Malmö att ställa en fråga till försvarsministern om vilka åtgärder han avser vidta för att hantera exempelvis ett kapat passagerarflygplan som inte svarar på anrop och som styr rakt mot Forsmark?

Jag håller väl inte riktigt med om slutsatserna i debattartikeln. Jag tycker ändå att det är en oerhörd brist i vårt försvar att vi inte har något luftförsvarsförband i Stockholmsregionen, sedan doktrinen blivit att flygdivisionerna ska genomföra kriget från sina flottiljer och inte från krigsbaserna. De är ju som bekant avvecklade.


Nu får vi se vad ÖB har att presentera imorgon. Kom ihåg att det är inte hur ÖB vill att det ska vara utan vad han anser är bäst utifrån de planeringsförutsättningar regeringen har givit honom.

Exercis med siffror, oförstånd och strutstaktik

Precis som jag förutspått börjar nu regeringens företrädare på försvarsdepartementet försöka skylla ifrån sig det som presenteras i SvD. Försvarsministern skriver på sin blogg att han avvaktar det underlag som offentliggörs på fredag (han har med all säkerhet en med det slutgiltiga underlaget rätt överensstämmande förhandsutgåva i sin hand redan nu), vilket är det korrekta att säga. Han skriver vidare att det viktigaste för honom är att det är förband som är direkt gripbara. Dock ser han inget behov av ett försvar som kan åta sig militära uppgifter i vårt närområde, utan endast ”kriser, intressekonflikter och incidenter som också kan vara av militärt slag, även i närområdet”, vilket i mina ögon framstår som ren incidentberedskap och som vi idag redan löser och inte alls någon anpassning till händelserna i omvärlden.

Nu är det ju knappast Tolgfors ”kriser, intressekonflikter och incidenter som också kan vara av militärt slag, även i närområdet” och incidentberedskap, vi behöver dimensionera Försvaret efter om man frågar mig. Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år. Det är inte minst viktigt, med tanke på att vi i regeringsförklaringen nu utfäster oss att dessutom komma andra länder till militär hjälp. Vad ska vi lösa dessa uppgifter med? Inte heller verkar han kunna räkna när han ifrågasätter SvD:s uppgifter att Försvarsmakten idag kan mönstra 20 000 markstridssoldater. Totala summan militär personal för Försvaret är ca 33 000 och drar man bort Flygvapnet och Marinen låter ju 20 000 rätt troligt, eller? Visserligen är ju beredskapen den av socialdemokraterna framtagna fåniga 3 år, men det är ju av den anledningen vi har MUST och signalspaning och de övriga underrättelseinhämtningsorganen.

Jag är relativt övertygad att det underlag som presenteras på fredag är snarlikt, men ändå olikt det SvD presenterade idag. Vi får vänta och se. Klart är i alla fall att det kommer att ske en drastisk reduktion av Armén. Har vi råd med den osäkerheten? F d generallöjtnanten Johan Kihl som var med och tog fram Insatsförsvaret har vaknat upp och insett att han nog befunnit sig på den mörka sidan ett tag och gör sitt bästa för att kliva över till de goda med en mycket bra och uttömmande debattartikel i SvD. Gotlandsexemplet är mycket realistiskt och det har jag berört tidigare i flera inlägg. Skulle USA riskera ett tredje världskrig och EU sin energiförsörjning och storkrig, för att Ryssland bestämmer sig för att endast rysk trupp på det avmilitariserade Gotland tillhörande icke-NATO-staten Sverige, bäst skyddar gasledningen? Icke. Vad kan FN och säkerhetsrådet göra när Ryssland har vetorätt? Absolut INGENTING! Tolgfors refererar på sin blogg till Johan Tunbergers uttalande i SvD, men just när det gäller att ett militärt vakuum skapar osäkerhet, väljer han att blunda.

Varför är nerdragningarna nödvändiga/framtvingade? Om vi fortsätter på linjen skylla ifrån sig, kommer vi raskt till den moderate partisekreteraren Per Schlingmann som uttrycker sig så här i SvD: ”Vår utgångspunkt är att grundorganisationen inte ska ändras under den mandatperioden. Det var något vi fastslog i budgetpropositionen”. Schlingmann är säkerligen inte dummare än att han kan räkna ut att ger man en ekonomisk ram, högt ställda uppgifter, direktiv som innebär att personalkostnaderna ska öka, måste man minska på de fasta kostnaderna och de enda man kommer åt är genom drastiska nerdragningar i personal och verksamhetsställen. Om det var något vi lärde oss av NBG var det att anställda soldater är hutlöst mycket dyrare än värnpliktiga. Schlingmann är också mycket väl medveten om att dessa nerskärningar och nerläggningar kommer att genomföras under nästa mandatperiod. Förband i högre beredskap och med större uppgifter kostar mer, vare sig Tolgfors tror det eller ej.

Men blir de fasta kostnaderna lägre med färre antal verksamhetsställen? NEJ. Hittills har det aldrig blivit så. 1999, som ni kan se i mitt inlägg Effektförlust, kostade de ”marknadsmässiga” hyrorna Försvarsmakten 1,7 mdr kr ur en budget på 44 mdr kr. Sedan dess har vi genomlidit FB00 och FB04 varvid 80 % av Försvarsmakten lagts ner. Vad har hänt med hyreskostnaderna? De är idag på 2,4 mdr kr! Och det är inga reella kostnader utan ett fiktivt marknadsvärde på byggnader och mark som staten alltid har ägt. Jaha, kära politiker? När ska ni göra något åt det?

Naturligtvis blir det för jobbigt eftersom statens omsättning kommer att minska om man tar bort dessa interndebiteringar, för det är ju inte bara Försvarsmaktens pengar som hanteras så här utan även alla andra statliga fastigheter, landstingen o s v.

Armén verkar i de läckta uppgifterna få dras med de största nerskärningarna vilket är naturligt, då de har det största slacket i treårsberedskap och den största numerären manskap. Skillnaden blir ju nu att beredskapen på förbanden är otroligt mycket högre. Företrädare för Armén har dessutom förespråkat en bibehållen numerär inom Flygvapnet, vilket gör att jag inte ger så mycket för min bloggkollega Annika Nordgren-Christensens uttalande i DN. När vi lägger om fokus mot ett starkare nationellt försvar är det också mer än förnuftigt att fokusera på marin- och flygstridskrafter eftersom det är de som kommer att sköta det inledande försvaret av Sverige. Det vore ju mer än korkat att låta en fiende först stiga i land på svensk mark innan man börjar bekämpningen. Direktivet att omforma amfibiebataljonen och minskandet/borttagandet av dess min- och robotförmåga är riktigt dumt eftersom det är den sista kustartilleriförmågan vi har.


Ett ord på vägen: Betänk att detta endast är ett underlag från Försvarsmakten där man räknat på verksamheten utifrån de planeringsförutsättningar och de ekonomiska ramar man blivit tilldelad av regeringen. Detta är alltså inte ett beslut utan ett beslutsunderlag som nu de ”sakkunniga” (vilket skrämmer mig, därav citationstecknen) på Försvarsdepartementet ska sätta tänderna i och ta fram ett ukast för inriktningspropostionen. Det kan också bli bakåt på alltihop (dock inte enligt Tolgfors, som tror att förslaget innebär en bättre försvarsförmåga än idag) och när det gäller detta verkar man få sätta hoppet till Jan Björklund och Folkpartiet.

Jag vill å det bestämdaste avråda försvarsvänner från alternativet Sahlin. Om ni tycker det är illa nu ska ni vara medvetna om att regeringen står för en oförändrad till något reducerad försvarsbudget med politiska styrningar, som innebär att det saknas finansiering för ett antal miljarder kr 2014. Alternativet Sahlin förutspråkar UTÖVER detta en reducering av försvarsbudgeten med 5 miljarder kr under samma period. Är man röstberättigad borde man kunna räkna ut med en kanelbulle att detta skulle innebära ännu större nerskärningar. Fortsätter regeringen på den nu inslagna linjen kommer det här att bli spiken i kistan för Alliansen i valet 2010.


Timmen är sen och det finns mycket mer att säga, men det får bli en annan gång. Håll ut. Officerare och andra försvarsvänner, upplys era vänner och bekanta.

Läs gärna det mitt inlägg från i morse också som komplettering – Vad var det jag sa?

Ont om tid

Det finns en hel del jag skulle vilja skriva nu, men jag har inte tid. Jag ska försöka återkomma senare ikväll.

Vad var det jag sa?

SvD ger nu förhandsbesked om Försvarsmaktens underlag för vårens inriktningspropostion för Försvaret (som ska styra Försvarsmakten till 2014). På fredag lämnas det till regeringen .

Ända sedan planeringsanvisningarna släpptes i höstas har jag sagt att det kommer att innebära en reducering av Försvarsmakten till en tredjedel av dagens storlek eftersom man låser budgeten till 40 mdr ända till 2014. Redan idag minskar Försvarsmaktens köpkraft med dryga miljarden kr varje år. Lägg därtill nu att det ändrade personalförsörjningssystemet med anställda soldater kommer att innebära drastiskt ökade lönekostnader. Lönerna utgör redan en tredjedel av budgeten, och har stigit drygt 35% i genomsnitt de senaste tio åren.

Försvarsministerns tal om ett mer slagkraftigt försvar som både kan försvara Sverige och göra internationella insatser ute världen VAR alltså inte mer än riktigt tomma ord, precis som jag tidigare skrivit. Istället får vi nu en armé på ca 12 000 man och ett hemvärn på ungefär lika mycket, på inga sätt täckande hela Sveriges yta. Det spelar ingen roll hur snabbt man mobiliserar om man inte har numerären att möta en fiende. Denna numerär förutsätter att den fiende man ska möta är av första världskrigsstandard. Att möta en annan armé som är något mindre teknologisk än den svenska är dödfött. Vad skulle resultatet bli om fotbollslandslaget mönstrade Kim Källström och Zlatan mot ett fulltaligt bulgariskt? Just det.


Det ska bli mycket intressant att höra försvarsministerns reaktion. Jag gissar att det blir något i stil med att, "det finns ingen politisk vilja att minska hemvärnet, vi får nu ett insatsförsvar med omedelbar tillgänglighet etc etc". Dvs fler tomma ord. Det blir också mycket intressant att se vad Jan Björklund har att säga i frågran. Regeringens försvarspolitik har varit och förblir en katastrof. Jag har ytterst svårt att se att moderaterna eller något annat riksdagsparti idag har några röster att hämta bland officerare och andra försvarsvänner.

Nu krävs det krafttag om man ska lyckas rädda något av Försvaret. Det har tidigare varit tal om att skjuta upp allt till i höst och ge Försvarsmakten mer pengar. Hoppet är ju det sista som lämnar människan. Vad jag är lite rädd för är att man nu blir så fokuserad på det aktuella läget att man inte blickar bakåt några år och VERKLIGEN ser omfattningen av galenskapen regeringen nu påtvingat Försvarsmakten och att den organisation vi har idag, tack vare de socialdemokratiska regeringarna redan den är helt fel.


Några av de tidigare inläggen om reduceringen:
Kvalificerad dupering
Ha! Lurad!
Vad hände med det kaukasiska lackmustestet?
Effektförlust

Leds jag av NATO?

Officersförbundet har en liten fin finess på sin hemsida där man listar en stor del av de artiklar som skrivs i våra tidningar om Försvarsmakten. Där hittar jag ibland intressanta artiklar i mindre tidningar som jag annars inte läser, t ex Dala-demokraten.

I lördags hade tydligen f d översten Jan Wickbom en debattartikel om det nya insatsförsvaret där han jämför det med Hallandsåsprojektet - otroligt mycket dyrare och tidsödande än beräknat, och ju mer man gräver in sig desto mer kör man fast.

Vad som förvånar mig är den tredje punkten i hans redovisning av svårigheter och oredovisade fakta för Insatsförsvaret:

3. För det tredje skulle ominriktningen innebära att insatsstyrkorna i fred skall administreras av överbefälhavaren, ÖB. Men att de i krig eller vid insats skall ledas av Nato. Våra insatsstyrkor skall då vid krig i norra Sverige och på Nordkalotten ledas av Natokommandot i Norge, i södra Sverige och Östersjöområdet av Nato i Danmark, på europeiska kontinenten och i främmande världsdelar av Natoledningar därstädes. Detta redovisades inte öppet före omriktningsbesluten.

Det här förvånar mig storligen. Det måste ha gått mig helt förbi om det nu är sanning. Det här måste undersökas.

Förtäckt kulturstöd

Genom att spela våldsam och självmordsbenägen blev konststudent tvångsvårdad på psykakuten på S:t Görans sjukhus. Det hela ingick som en del i studentens examensarbete. Haken var bara att övriga personer som var inblandade i händelsen inte ingick frivilligt i examensarbetet. Eftersom studentens lilla examensarbete upptog alla personalresurser en hel natt blev andra patienter lidande. Allt för konsten!

Man kan ju också se det som ett sett att öka kulturstödet genom att slussa över pengar från sjukvården och polisen. Frågan är bara hur Stockholms läns landsting och polisen ska hämnas? Kanske helt enkelt genom att skicka helt vanliga fakturor som inramats till Konstfack? Betydligt bättre konst i mina ögon.

Det hela påminner mig i alla fall om denna sketch från tiden med Nile City, då Robert Gustafsson fortfarande kändes fräsch och rolig.

NATO-spöket, nu på svensk mark

Rapport sände precis ett reportage om övningen Loyal Arrow, som är en NATO-övning som hålls på svensk mark i NATO:s regi. Flygstridskrafter från USA, Polen, Tyskland, Portugal, Turkiet och Italien kommer att basera i Sverige, medan Norge och Finland deltar i övningen från hemmabaser. I Bottenviken kommer ett brittiskt hangarfartyg att finnas. Huvudargumentet mot övningen verkar vara "Vad ska Ryssland säga?". Ryssland har varit inbjudet till övningar i Sverige ett flertal gånger de senaste åren, varvid man vid flera tillfällen valt att inte komma. Som bekant förväntar sig ytterst få, om någon, att Ryssland ska komma till Sveriges försvar i händelse av ofred. Däremot förväntar sig nästan alla det av NATO, trots att Sverige inte är medlem i organisationen. Då är det väl fullt naturligt att vi stärker samarbetsförmågan med NATO?

För omväxlings skull, blev jag riktigt imponerad av försvarsministern, som skötte sig utmärkt. Jag ser fram emot mycket munter läsning från röda insändarskribenter och i röda tidningar under våren.

Reportaget går att se här (Inslaget är knappt 3 min in i sändningen).

Voltaire

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem"

Tänk om fler kunde ta vara på Voltaires ord, istället för att verka för motsatsen.

SvD, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan

Tillskott i kassan?

Det verkar som om Jan Björklunds uttalande i Sälen tagit skruv. Regeringen uppvisar allt fler tecken på att föra en fördröjningsstrid som lär utmynna i att man närmar sig den Björklundska linjen långsamt så att man slipper tappa ansiktet.

Statsminister Fredrik Reinfeldt säger idag till Politikerbloggen och TV4 att han inte utesluter att det blir mer pengar till Försvaret i höst. Enligt Expressen ryktas det ju också om att inriktningspropositionen för de kommande årens inriktning av Försvaret skjuts upp. Låt oss hoppas att den Björklundska linjen segrar. I så fall är frågan om jag numera inte är folkpartist efter att ha varit obunden sedan Borg fick bli försvarsminister. Moderaterna är inte ett trovärdigt försvarspolitiskt alternativ. Det blir intressant att se när försvarsministern kommenterar detta på sin blogg.

Inte värst initierat

Ledarskribenten Anna Dahlberg på Expressen lägger idag ut texten med en mängd mindre kloka argument, om hur illa det är att Sverige nu kanske frångår Afghanistandoktrinen. Anna Dahlberg verkar vara i stort sett ensam i Sverige om att fortsatt tycka att Sverige bäst försvaras i länder i tredje världen. Jag tror inte det finns många som motsätter sig att vi använder Försvarsmakten för internationella insatser (jag räknar ju självklart bort det gamla gråsossegänget kring Thage G Petersson), men det primära måste vara att vi hjälpligt kan sköta om det nationella innan vi ägnar oss åt ytterligare uppgifter.

Hela artikeln är en enda soppa av urusla argument utan verklighetsanknytning, men jag kan ju bemöta några av de värsta.

Dahlbergs största missuppfattning är att hon i sin naivitet tror att man ska dimensionera Försvaret efter att ensamt möta Rysslands fulla kraft. Så har aldrig varit fallet. Vi har traditionellt byggt vårt försvar efter hotbilden att Sverige kommer att utgöra ett fartgrupp i norra flanken på väg mot Norge för att säkra tillgång till Nordatlanten. Att lämna Gotland oförsvarat är precis som hon säger dumt, men likaså även nordligaste Sverige och Stockholmsområdet. Läs här. Gotlands situation tas också upp av moderate kommunalrådet på Gotland, Gustaf Hoffstedt, i en debattartikel i Expressen. Han verkar inte speciellt nöjd med sitt partis försvarspolitik.

Dahlberg går också på myten om att omställningen från "invasionsförvar" till "insatsförsvar" har dragit ut på tiden. Det är en ursäkt som började användas för 5 år sedan och är rätt urvattnad och genomskådad nu. Det räcker att läsa mitt förra inlägg. Då kan hon ju på samma gång fundera till kring vilken säkerhet vårt EU-medlemskap ger oss. Mycket ringa.

En sak hoppas jag att hon har rätt i - att inriktningspropositionen skjuts upp till hösten.

Ingen Afghanistandoktrin?

Statsministern på väg till Afghanistan för att kontrollera hur doktrinen efterlevs

Försvarsminister Sten Tolgfors dementerar ikväll på sin blogg att regeringen har en Afghanistandoktrin, vilket är något som ofta omtalas av debattörer som har mage att ifrågasätta "insatsförsvaret". Försvarsministern är märkbart irriterad över detta.

Själv är jag märkbart irriterad över ”insatsförsvaret” och regeringens försvarspolitik. Bara ordet "insatsförsvar" får det att krypa i kroppen på mig. Ordet "insatsförsvar" är bara ett namnbyte för att dölja den nya organisationens oförmåga. Man kan ju fråga sig vad man ska ha ett försvar till om det inte är att göra insatser? Om inte skulle man ju lika gärna kunna tala om försvaret som Nålsticksförsvaret. Det beskriver bättre vad den nya Försvarsmakten klarar av.Vad folk glömmer var att det gamla försvaret, som ju av reformivrarna benämns invasionsförsvaret för att markera att det just var gammalt, klarade alla de krav som ställs på dagens insatsförsvar. Detta oavsett om det gällde försvar av Sverige, internationella insatser eller stöd till det civila samhället. Som exempel kan ju nämnas att stora delar av den utrustning som höll södra Sveriges kommunikationer igång efter Gudrun var materiel som vi nu till största delen har avvecklat eftersom den hörde till det "gamla försvaret". Ersättning? Gissa…


Försvarsministern: ”Det huvudsakliga problem jag vill åtgärda är att försvaret på grund av bristande politisk styrning idag bara ska ha en tredjedel av den nationella insatsorganisationen är tillgänglig inom ett år. Det var i fjol 11.500 man. Det är för sent när krig inleds och avgörs på enstaka dagar. Att få tillgängliga och användbara förband, som är målet med den kommande inriktningspropositionen, höjer i högsta grad Sveriges nationella försvarsförmåga. Det nya jämfört med tidigare försvarspolitik är skapande tillgängliga förband också för Sverige och närområdet.”

Jag vet många i HKV som sliter sitt hår över arbetet med underlag till den stundande inriktningspropositionen, vilket levereras på fredag. Precis som försvarsministern skriver, vill man ju nu från regeringshåll ha effekt både i Sverige och i utlandet för samma pengar. Inte nog med det, från 2009 avser man dessutom att inte skjuta till några som helst pengar de närmaste 5 åren, fastän försvarsbudgeten i realiteten minskar med dryga miljarden VARJE år i reell köpkraft. Helt plötsligt ska den gamla uppgiften VA (försvars mot väpnat angrepp) in igen. Hur ska pengarna räcka? Det gör de inte på långa vägar.

Det är välkänt att Försvarsmakten idag kan mobilisera ca 33 000 man på tre år och därutöver lika mycket hemvärn. Några reserver eller någon återtagning finns inte. Vad som kommer att hända då Tolgfors och regeringen fått sin vilja igenom är att dessa 33 000 kommer att bli snabbare gripbara, men de kommer inte att vara 33 000. Långt ifrån, eftersom pengarna inte räcker att betala för denna högre beredskap och inte heller för det antal fredsförband vi har idag. Vi kan ju ha hur hög beredskap som helst, utan att det spelar någon större roll när numerären är minimal. Jag håller det inte alls för otroligt att vi snart kommer att ha fler poliser i Sverige än vad vi har militär personal. Jag minns fortfarande hur vår förra försvarsminister inte kunde svara på hur många soldater som Försvarsmakten skulle kunna mobilisera efter FB 04. Hur pinsamt är inte det? Det, om något, visar vilken kompetens hon besatt och vilken vikt förra regeringen lade vid försvaret.

På Försvarsmaktens prioriteringslista hamnar fortfarande internationella operationer över nationellt försvar och hävdande av territoriell integritet, så är det då fel att hänvisa till en Afghanistandoktrin? Det tycker jag inte. Jag tycker Regeringen är ytterst tydlig när det gäller att visa att det är internationella operationer som är viktigast fastän man försöker påskina att det även ska satsas på det nationella. Vi kommer alltid att ha eliten och den bästa materielen utomlands och alla vet ju att ”det är för sent när krig inleds och avgörs på enstaka dagar”. Georgien mobiliserade avsevärt mycket snabbare än Sverige förmodligen kommer att kunna göra även med den nya organisationen, men var fanns de bästa förbanden? I Irak och inte tillgängliga förrän på krigets sista dag.

Jag börjar bli ganska less på hur försvarsministern refererar till Georgien. Det är uppenbart att han inte läser några FOI-rapporter. Framförallt missar han och i princip alla andra i försvarspolitiken den viktigaste läxan av dem alla. Jag ger nämligen inte mycket för följande: ”Dock byggs vår säkerhet numera gemensamt, tillsammans med andra länder i Norden och EU.”

Georgien lär oss återigen, liksom den senaste gaskrisen, att EU är en katastrof som säkerhetspolitisk aktör i Europa. Vidare kan vi lära oss att EU och NATO INTE kommer att agera för ett litet utomstående land som är i clinch med Ryssland. Antingen är man med i NATO eller också är man ingenting värd. Inget europeiskt land eller USA kommer att komma till vår hjälp om Ryssland skulle sätta sig på Gotland för att man anser att detta skulle säkra gasledningen. De europeiska länderna är alldeles för måna om sina relationer till Ryssland och gastillförseln för att våga bry sig, och skulle USA riskera ett tredje världskrig för Sveriges skull? Dream on…

De större länder som våra politiker räknar med ska komma till vår hjälp är som bekant också hårt uppbundna utomlands. Afghanistan kommer inte att vara över i en handvändning.

Ska man lägga något på minnet när det gäller det nya försvaret är det följande:

För 15 år sedan klarade Försvarsmakten att försvara Sverige med mobilisering på någon dag av uppåt 600 000 man, att stödja samhället vid kriser och ändå hålla över 2000 man i internationella operationer, vilket då var en liten sidouppgift. Idag klarar man inte av att försvara Sverige, vi mobiliserar 33 000 man på 3 år och vi lyckas endast ha ca 700 man ute internationellt. Någonstans gick det tydligen fel.

Det är svårt att inte referera till en Afghanistandoktrin när regeringen talar om att varje anställd i Försvarsmakten ska göra en insats i utlandet vartannat år(!). Är det fler än jag som tror att det kommer att uppstå vissa rekryteringsproblem? (sidan 5 i det länkade dokumentet)

Apropå Afghanistandoktrinen är det ju lite sött att statsministern fick åka Hercules till Afghanistan eftersom regeringsplanet saknar varnings- och motmedelsutrustning. Svenska soldater värderas inte lika högt, utan där stoppar man gladeligen in hundratalet soldater i billigast möjliga transport, vilket brukar vara ett passagerarflygplan som när som helst kan falla i bitar från ett flygbolag vars namn få kan uttala. Självskydd? Knappast. Billigast? Definitivt! Är det bra att statsministern tar sig tid att åka till Afghanistan och följa verksamheten på plats? Mer än utmärkt!



Gå nu inte igång för mycket på just Gotlandsscenariot i kommentar. Det är bara taget som exempel och jag tror inte att vi är någonstans nära att något sådant blir aktuellt. Vad jag vill påvisa är att vi antingen ser till att vara med i NATO eller också måste vi dimensionera vårt försvar för att vi ska klara oss själva.

Otyget medarbetarundersökningar

I sedvanlig ordning har försvarsminister Tolgfors råkat ut för än mer kritik. Jobbet som svensk försvarsminister med en regering med katastrofal försvarspolitik, påminner om det tacksamma jobbet som jordbruksminister i det gamla Sovjet. Och nu kommer kritiken från alla möjliga håll utom internt i regeringen. Senast i raden av heta områden är kritik i Försvarsdepartementets medarbetarundersökningar. Att genomföra medarbetarundersökningar ser ju alltid jättebra ut på pappret, men det är en helt annan sak att ta till sig av resultatet och genomdriva förändringar. Som talesättet lyder: Kan man inte ta svaret, ska man heller inte ställa frågan.

Ikväll följde TV 4:s nyheter upp gårdagens reportage om den svidande interna kritiken i försvarsdepartementets medarbetarundersökningar, med ytterligare ett reportage. Idag hade man vänt sig till ett antal av försvarsministerns partikamrater som också uttalar kritik, samt statsministern som förklarar sitt fulla förtroende. Försvarsministern kommentar kritiken, förutom i TV4 också i ett inlägg på sin blogg (av elaka tungor kallad hemsida, eftersom han inte tillåter kommentarer till inläggen) och presenterar i ett annat inlägg några av de mail han skickat till departementets egen personal med anledning av resultatet på enkäten. Uppenbarligen är inte hans underlydande nöjda med de åtgärder som föreslås eftersom man har ”läckt” till Politikerbloggen och TV4.

Det brukar ofta bli så att man försöker anpassa terrängen till kartan istället för tvärtom och det är i princip vad Försvarsmaktens medarbetarundersökningar syftat till. Som bekant genomförde Försvarsmakten med stöd av facken, ett värdegrundsarbete under ett antal år fram till Expressens avslöjande 2008 om den enorma pengarullning som skett till företaget Bikupan. I media framkom aldrig riktigt resultatet av enkäterna, utan man fokuserade på själva affärernas oegentligheter. Resultaten inom Försvarsmakten var också svidande. Under 2008 blev det inte ens någon enkät till medarbetarna och utan tvivel hade denna levererat ett mycket svidande resultat avseende förtroende för politikerna och den egna högre organisationen med tanke på den katastrofala stryptag ekonomin och regeringen tog på Försvarsmaktens verksamhet 2008. Många anställda i Försvarsmakten genomskådade efter någon enkät och redovisning av resultatet, att ”den här skiten blir vi inte av med förrän de får höra var de vill höra”. Många upplevde också enkäterna som en form av åsiktsregistrering eftersom anonymiteten i enkäterna kunde ifrågasättas och man tvingades in i olika fack utan nyanseringe rörande många politiska frågor. Längst lär det ha gått på Livgardet där förbandschefen ”berättade” för de anställda vad de skulle skriva i enkäterna. Under hösten omplacerades han till ny tjänst p g a detta och förmodligen också p g a hans användande av pengar från en stiftelse till att betala alkohol till regementsledningens middagar.

Efter att på Politikerbloggen ha tagit del av några av kommentarerna i enkäten, tycker jag inte det är så mycket att hetsa upp sig över. Jämför man med de resultat som presenterats för anställda i Försvarsmakten efter medarbetarundersökningarna, framstår Försvarsdepartementets kritik som en västanfläkt. Det är ju faktiskt så att det skakar mest ute i svansen, medan huvudet är det som låter. Den här gången tycker jag nog nästan lite synd om försvarsministern.

Under tiden fortsätter följetongen runt folkpartiledaren Jan Björklunds tal under Folk & Försvar. Tyvärr hinner det nog inte få någon påverkan på inriktningspropositionen. Det ska bli mycket intressant att ta del av det slutgiltiga underlaget från HKV om en vecka. Många som hurrat över försvarsministerns ”löften” under hösten och vintern om ett starkare försvar kommer nog att behöva ta något stärkande.

Famous last words

... är ett uttryck som brukar användas när någon sticker ut hakan ordentligt. I det här fallet handlar det om Försvarsmaktens nya generaldirektör - Ulf Bengtsson, direktrekryterad av regeringen från Ekonomistyrningsverket. Hans "famous last words" lyder:

"Tiderna då Försvarsmakten valsar runt i medierna för svarta hål i ekonomin är
förbi"

Man kan ju hoppas att han slipper äta upp dem, men jag är som dr Dengroth - skeptisk.

Bengtssons recept för framgång lyder: "När det gäller materielinköp så vill Ulf Bengtsson att Försvarsmakten att köper materiel i standardutförande från hyllan i stället för att som tidigare utveckla egna, dyrbara lösningar". Jag rekommenderar generaldirektören å det starkaste att läsa detta inlägg: Off the shelf, eller ej - materielprocessen. Blir det egentligen bättre och billigare att köpa s k hyllvara?

Som sagt.... Jag är skeptisk, mycket skeptisk.

Stoppa pressarna! Jag kan vara miljöpartist

Precis när jag funderade på huruvida jag nu är folkpartist hittade jag vid ett besök hos Pumlan en länk till bloggparti.se som testar bloggar efter vilken partitillhörighet de har. Tydligen analyseras partitillhörighet efter hur ofta vissa ord förekommer. Resultatet blev chockerande - jag är tydligen mest miljöpartist. I alla fall lika mycket som moderat. Det borde glädja min kollega i den försvarspolitiska bloggvärlden, Annika Nordgren-Christensen på Försvarsbloggen (är och blev miljöpartist).

Jag provade att köra lite andra bloggar för att kontrollera resultatet. Tokmoderaten - miljöpartist, Carl Bildt - moderat (Nähä!), Tolgfors - socialdemokrat (det visste vi redan?), Schlaug - miljöpartist, Göran Pettersson - socialdemokrat (jaså du, Göran!) och Staffan Danielsson - centerpartist.

Nåja, jag är inte missnöjd. Även om jag huvudsakligen koncentrerar mig på försvarsfrågor i min blogg, månar jag mycket om miljön.

Man kanske skulle bli folkpartist?

Efter att ha läst folkpartiledaren Jan Björklunds tal i Sälen, måste jag nog numer räkna mig som folkpartist. Det är det hittills enda trovärdiga alternativet om man månar om Försvaret. Det Jan Björklund säger i sitt tal överensstämmer nästan helt med vad jag själv har skrivit på bloggen under de senaste ett och halvt åren. Nu är det bara att hoppas att Björklund får genomslag i resten av regeringen, och det är där det kniper. Det riskerar att bli ingenting alls av det hela, så jag får nog avvakta med mitt fp-medlemskap tills vidare.

Självklart finns det de elaka tungor som bara tycker det är publikfrieri, men då får man självklart tycka det. Jag är fullt övertygad om att folkpartiet kommer att ta en del röster från framförallt övriga allianspartier OM man håller fast vid Björklunds nuvarande linje.

Ni som någon gång funderat i tankebanor om återtagning kan ju reflektera över försvarsministerns ord:

"Organisationen och kunskapen finns inte kvar. En brigadstruktur i den tidigare meningen skulle kräva mycket stora resurser bl.a. för att bygga funktionsförband på bataljonsnivå, som idag inte finns i praktiken. Det ställs då mot andra behov som ger högre tillgänglighet och därmed högre försvarsförmåga."


Att avveckla brigaderna, liksom flygvapnets krigsbaser och allt kustartilleri är bland det mest korkade som har gjorts inom försvarspolitiken, i klass med brännandet av militärskidor på 20-talet. Det går oerhört lätt och snabbt att rasera något. Att bygga upp tar lång, lång tid och i så fall är det dags att börja nu innan de som en gång kunde har glömt allt. Den risken är överhängande och jag har sett alldeles för många sådana exempel redan i Försvarsmakten.

SvD, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, HD, SvD2

Björklunds vs Tolgfors

Att döma av SvD:s ledarsida blir dagens tal av folkpartiledaren Jan Björklund på Folk & Försvar intressant. Talet lär centrera sig runt följande:

”Vi måste kunna mobilisera fler soldater och brigader än i dag i en framtida hotsituation.”
”Vi måste upprätthålla kompetens inom alla viktiga militära förmågor.”
”Vi måste erkänna att det var ett misstag att avmilitarisera Gotland.”

Kraven är grundade på tre insikter.

För det första betonar han att ”brigaden är den organisatoriska ram där de olika truppslagen samverkar för att få högsta möjliga effekt.”
För det andra säger han nej till ett försvar av dansk modell men utan Natomedlemskap och betonar i stället vikten av förmågebredd.
För det tredje pekar han på att Östersjön kommer att vara en central arena i ”ett upphetsat militärt scenario i vår del av Europa”.

Jag håller med i på alla punkter utom den tredje insikten, där jag utöver Östersjön och Gotland hävdar att så även Norra Sverige spelar en stor roll. De områden Sverige kommer att behöva att vara militärt starkt i skiljer sig inte idag från hur det var för 25 år sedan och om inte världsordningen totalt svänger, inte 25 år framåt i tiden heller. Oavsett om vi upplever Ryssland som ett hot idag eller inte, kommer Ryssland att vara styrande för vår hotbild. Då är tre områden intressanta baserade på den globala säkerhetspolitiken.

1. Östersjön och Gotland, som tidigare redovisats. Den som besitter Gotland (med militär närvaro) dominerar Östersjön och har en utmärkt bas för vidare aktioner mot central Europa. Med modernt luftvärn och moderna kustrobotar, stänger man i princip hela Östersjön från Gotland.

2. Övre Norrland (norr om Bottenviken). Vid en stor konflikt där Ryssland står på ena sidan mot Europa och USA (upprinnelsen är oviktig) kommer dominans på Atlanten att vara avgörande. Då är Norges läge kritiskt eftersom man från norskt territorium kan hindra den ryska flottans passage ut i Atlanten. Så gott som alla ryska (sovjetiska) krigsplaner för ett krig i Europa innefattar en stor röd pil över nordligaste Finland och Sverige in i Norge, vilket är fullt logiskt.

3. Stockholm utgör landets centrala nervsystem och genom att ta Stockholm lamslås stora delar av landet, då alla majoriteten av alla centrala funktioner faller bort.


Jag stöder Björklunds vilja att ansluta Sverige till NATO. NATO är den enda organisationen som fungerar som säkerhetspolitisk aktör och kan ge oss en skyddsgaranti. EU har under de två årtionden organisationen försökt agera på den säkerhetspolitiska arenan visat sig fullständigt handlingsförlamad gång på gång. Debatterna har istället handlat om hur man ska undvika att få EU:s stora länder att stöter sig med varandra.

Det ska bli mycket intressant att se talet och framförallt hur debatten utvecklas mellan Folkpartiet och Björklund på ena sidan, och övriga regeringen och Tolgfors på den andra.

Wargames

Jag tänkte passa på att slå ett slag för en gammal artikel på Newsmill: Så invaderade cybersoldaterna Georgien.

Svenska Försvaret och hela landet är uselt rustat för ett nationellt försvar. Det erkänner idag alla makthavare, såväl försvarsminister som ÖB. Bo Pellnäs hade som bekant en mycket bra debattartikel härom dagen i SvD och idag kunde man läsa ÖB uttala sig om den i SvD: "Jag håller med Pellnäs [om att Sverige behöver en ny försvarsdoktin, sex brigader och ett Östersjökommando], men vi har inte budget att göra det."


En sak jag definitivt anser att landet behöver är ett "cyberkommando". Hela den moderna världen är idag fullständigt beroende av datorer. Slutar våra datorer att fungera, kan vi inte längre betala våra räkningar, använda internet, börsen kraschar, ja det går inte ens att handla i affären eftersom alla betalsystem numera är datorberoende. Förr talade man om det stora hotet som EMP, som skulle slå ut datorsystemen. Det är fortfarande ett hot och apparatur med sådan effekt ryms i en väska. Det finns t o m utrustningar för polisbilar med riktad EMP som slår ut bilar vid biljakter.

En trend i världen som vi sett som blivit värre och värre, men som inte fått den uppmärksamhet vi borde ägna den, med påföjande åtgärder, är cyberattacker. Först ut var nog egentligen USA som lär ha planterat ett virus i irakiska luftförsvarsdatorer. Det är dock obekräftat. Vad som är bekräftat är däremot hur Ryssland agerade mot Estland under kontroverserna rörande statyn och även hur Ryssland agerade i cyberrymden mot Georgien i höstas. Därutöver kan vi lägga krig mellan Israel och Hizbollah och Hamas.

Det här är en asymmetrisk krigföring med små insatser och oerhört stora vinster. Här skulle vi inte bara behöva en försvarsförmåga utan även satsa på en offensiv förmåga. Kompetensen finns därute i landet. Det gäller bara att ta tillvara på den. Det senaste exemplet i raden är hacket av Original Gangsters. Upphovsmännen till hacket borde definitivt rekryteras till ett cyberkommando. Ett cyberkommando lär också ha extremt kort mobiliseringstid och kostnaden minimal...

Cyber-attack operations near

Et tu, Mankell?

Nu har författaren Henning Mankell gett sig in i debatten om Afghanistan också, men liksom sina ståndpunktsvänner Thage G Petersson, Anders Ferm m fl, har han inte riktigt koll på fakta. "Svenska soldater skickas till Afghanistan för att dödas", skriver Mankell. Direkt börjar man undra om skruvarna bara sitter lös eller har hoppat helt loss.

3 grundläggande fakta Mankell har missat:

• Sverige är i Afghanistan under ett FN-mandat, ingenting annat.
  
• FN-insatsen gjordes till en början under kapitel VI av FN-stadgan, vilket betyder att den är fredsbevarande, därefter byttes den till kapitel VII som fredsframtvingande (edit 23.15). Mankell verkar dessutom inte ha koll på att Afghanistan består av flera olika områden med olika folkgrupper. Det innebär att kriget han läser om i tidningarna i södra Afghanistan inte betyder att folk har samma åsikter och vardag i norra Afghanistan, där den svenska kontingenten är stationerad.
  
• [Afghanistan] "är den absolut sista spiken i den alltmer söndervittrade kista som kallas neutralitet och alliansfrihet". Henning Mankell har uppenbarligen inte läst regeringsförklaringen de senaste åren. Sverige förbinder sig inte längre att vara neutralt. Avsikten är istället att ställa upp för våra grannländer i händelse av krig och krig.

Slutligen påstår Mankell att talibanerna är villiga att förhandla. Det ser jag gärna bevis på. Hittills vet jag att afghanska regeringen kan tänka sig att förhandla, men att talibanerna anser att det inte finns något att förhandla om. Sen vet ju alla hur det gick för den förra afghanska regeringen som förhandlade med talibanerna. De levde inte länge. Som sagt, jag tar gärna emot rättelser.

En sak ska jag ta med mig, vi skickar alltså svenska soldater till Afghanistan för att dödas. Det är värt att lägga på minnet.

Beslut har också kommit om att förstärka med Galten fr o m FS 17. Här håller jag med arméinspektören Bernt Grundevik: Det är bra att chef på plats har väl tilltagen verktygslåda att välja ur.

Sist, men viktigast. Äntligen har vi en statsminister som tar sig tid (och mod) till att besöka våra soldater i världen. Om George Bush klarade att åka till Irak för flera år sedan när det var hårigt på riktigt, tycker man väl att vår statsminister skulle kunna klara en tripp till norra Afghanistan. Bra jobbat, Reinfeldt!

Mer och mer bisarrt

Kulten kring Rysslands president premiärminister Vladimir Putin, tar sig allt mer bisarra former. Det senaste är att han har börjat måla tavlor. Nu hymlas det i och för sig inte med att det är en form av spökmålning, där Putin gjort ett utkast och en riktig konstnär grovjobbet och som sedan undertecknas av Putin. En tavla "signerad" Putin gick tydligen på auktion i helgen för nästan 10 milj kr. Nu har ju Ryssland oändligt långt kvar till Nordkorea när det gäller styre, även om man dagligen tar små steg närmare det fullkomliga enväldet, men Putinkulten blir allt mer lika ledarkulten i Nordkorea. Vem minns inte godbitar som Kim Jong-Ils första golfrunda? Man skulle nog kunna säga att allt som Chuck Norris gör i resten av världen har också Kim Jong-Il också gjort, men bättre.

För att höja stämningen bjuder jag på Putin Girls (den är bättre på originalspråket)



För att ta ner stämningen igen och för att väcka lite tankar kring hur hälsosam ultranationalism är kommer här en länk till Lars Gyllenhaals artikel om Alexander Dugin, mannen bakom Eurasianismen som starkt påverkat Putins chefsideolog.


Tokmoderaten berättar också om Putins mer misslyckade tavla

Att säga en sak, men besluta en annan

Jag uppskattar redan försvarsministerns nya blogg. I dagens inlägg talar han om den intervju SR Ekot gjorde med honom med anledning av regeringens analys av varför Norge inte valde Gripen. Jag tror det finns en del yrkesmän som inte instämmer med hans analys, men det var inte det jag reagerade på utan snarare avslutningen på intervjun:

"På sikt kan det ändå bli aktuellt för Sverige att skaffa en modernare modell, anser Tolgfors. Fram till dess gäller att exempelvis utveckla beväpningen.
– Vi ska ha en aktuell och modern beväpning av Gripen-systemet. Det är ju en del i användbarheten, säger försvarsminister Sten Tolgfors."

Vi ska alltså äntligen anskaffa vapen till JAS 39 Gripen. Det är ju inte en dag för sent i och med att efter införandet av C/D-versionen i Flygvapnet fanns bara 3 vapensystem kvar för markattack utöver kanonen: små laserstyrda bomber, bombkapsel mot yttäckande mål och sjömålsrobot. Den tidigare attackroboten från äldre JAS 39 och Viggen ansåg man sig inte ha råd att integrera. Efter att regeringen skrev på Oslokonventionen är även bombkapseln struken.

Men hur blir det egentligen med anskaffningen? I Regeringens regleringsbrev till Försvarsmakten för 2009 är nämligen anskaffning av vapen till Gripen upptagen som ett område som reduceras, sedan "genomförandegruppen" i våras identifierade detta som ett lämpligt sparområde.

Ännu en gång säger man en sak och gör en annan...

Effektförlust

I en ledare i SvD talar Claes Arvidsson om svaret på lackmustestet och efterlyser att regeringen tar ett större ansvar för Försvaret.

"1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och
marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”.
Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och
satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.

Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening."

Även utrikesministern berör Ryssland i sin blogg och där handlar det om tongångarna i Moskva gentemot Ukraina i gaskonfliktens efterdyningar.

"Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet - men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten."

Även om vi utgår från att den tioåriga freden nått Sverige, är det inte längre Försvaret av Sverige som vi måste dimensionera Försvarsmakten utifrån. Det är våra närmaste grannar och vilket stöd vi behöver lämna dem om något skulle drabba dem, och då är det främst Baltstaterna jag tänker på. Ur 2008 års Regeringsförklaring:

"Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Frågan är bara vad vi kan lämna dem för stöd. Nu när vi trätt in i 2009, tänkte jag att det kunde vara dags med en återblick till 1999, så jag tog fram den gamla "Fakta om Totalförsvaret 1999" för att göra en jämförelse. Det blir ju inte direkt någon munter läsning.


1999Armén omfattar fältförband om 180 000 i 13 brigader. Med hemvärn och lokalförsvarsförband uppgår siffrorna till ca 350 000. Artilleriet har ca 25 bataljoner 15,5 cm haubits (300 st) och mekförbanden 260 stridsvagnar.

Flottan har 9 ubåtar, 6 korvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar. I kustartilleriet återfinns bl a 6 amfibiebataljoner och 3 kustartilleribataljoner med en stor mängd fasta och rörliga pjäser, lätta och tunga kustrobotar.

Flygvapnet har 12 divisioner (3 JAS 39, 7 JA 37 och 2 AJS 37) om 250 flygplan som betjänas av 16 basbataljoner (krigsbaser).

I utlandsstyrkan tjänstgjorde 800 personer (samtidigt), varav huvuddelen i Bosnien. Snabbinsatsförbandet SWERAP sattes upp med 500 personer och skickades under årets andra halva till Kosovo.

Allt detta kostade 1999 44 mdr kr. Detta fördelades på 11 mdr i personalkostnader, 1,1 mdr för värnpliktiga, 1,7 mdr för lokaler, 16,4 mdr för materielanskaffning (inkluderar vidmakthållande och avveckling) och 7,4 mdr kr för övrigt (bl a övningar, bistånd, insatser). Totalt mobiliserar Försvarsmakten 500 000 personer.


2009Armén har 6 mekbataljoner (motsv ca 1½ brigad) och 120 stridsvagnar, troligtvis på väg mot 60. Artilleriet har 24 pjäser i två bataljoner. Luftvärnet skärs ner till att endast klara dager, fint väder och mycket korta avstånd, såvida inte beslut om anskaffning av Bamse-systemet tas.

Flottan har 6 äldre korvetter och 5 under införande (i dagsläget och några år framåt tandlösa) och 5 ubåtar. Det finns en amfibiebataljon med lätt kustrobot (förmodligen under avveckling inom något år) och inget fast eller rörligt kustartilleri kvar.

Flygvapnet har ca 100 JAS 39 i 4 divisioner och 2 basbataljoner som kan betjäna totalt en division i insats utanför hemmaförbandet motsvarande krigsbas 1999, varvid de andra divisioner inte kan flyga.

I utlandsstyrkan tjänstgör ca 700 personer (samtidigt), trots att Regeringens målsättning påstås vara 2000 och en fördubbling mot förr (1999).

Armén, Marinen och Flygvapnet mobiliserar tillsammans ca 33 000 personer. Hemvärnet ytterligare lika många.

Budgeterat för 2009 är 40 mdr kr. Löner går på ca 12 mdr kr av förbandsverksamhetens ca 20 mdr kr(trots att antalet yrkesofficerare nästan halverats på tio år). Materielkostnader (anskaffning, vidmakthållande och avveckling) är på knappa 16 mdr kr, inkl 2,4 mdr kr i lokalkostnader (så är det med marknadshyror istället för reella kostnader -förbandens antal en bråkdel, kostnaderna upp 30 %). Kostnaderna för värnpliktiga kan jag ej återfinna, men borde ligga runt 500 milj kr då de 2007 låg på 950 och antalet värnpliktiga i år vida understiger 2007.


Då frågar jag mig återigen, vad är det vi ska kunna bidra med till våra grannar? Talet om de stående förbanden med yrkessoldater gör att numerären ytterligare kommer att sjunka i och med högre lönekostnader, jämfört med värnpliktiga. Det står helt klart att vi alltid kommer att låta våra skarpaste förband var de som deltar i internationella insatser, varvid de som finns i Sverige är något sämre till sämre. Den nationella beredskapen blir alltså lägre. Jämför gärna med Georgien, där man hade en fjärdedel av armén (det stående och bäst utrustade förbandet) i Irak, när kriget med Ryssland bröt ut.

Morgondagens svenska försvar ska alltså klara internationella insatser med upp till 2000 personer över tiden, skydd av Sverige OCH bistånd till andra europeiska länder, framförallt i närområdet på ca 18 000 soldater och officerare i hela Försvarsmakten och ytterligare 13 000 i Hemvärnet. Någon mer än jag som inte får ekvationen att gå ihop och undrar om provresulatet av lackmustestet försvann någonstans i posten på väg till Stockholm?



Värt att notera idag är också att debatten och avslöjandena runt Försvarsmaktens hantering av information och delgivning fortsätter. Nu rör det huruvida Försvarsmakten brutit mot meddelarfriheten genom att efterforska källor, när soldater i Afghanistan kommunicerat med SvD via mail. Det ska bli intressant att följa utvecklingen runt det här.

Mark Klamberg berättar om hur Göran Persson erkänner att han använde försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket ju alla egentligen visste.

Edit 00.30: Nu blev det nog plötsligt väldigt jobbigt att vara informationschef i Försvarsmakten med tanke på den information som SvD just presenterade. Jag kan definitivt tänka mig ett område som ÖB kommer att få besvärliga frågor på om några timmar i Sälen. Det är oerhört viktigt att man går till botten med det här, men jag är lite bekymrad över att det kommer att stjäla fokus från det faktum att vi saknar ett trovärdigt försvar i förhållande till händelserna i vår omvärld och våra säkerhets- och utrikespolitiska ambitioner.


Edit 09.20: Bo Pellnäs skriver som vanligt mycket klarsynt. Det finns ingen anledning för mig att skriva ett nytt inlägg med anledning av hans debattartikel i SvD, eftersom han just tar upp mycket av det jag skrev om i detta inlägg, så det får bli en länk hit istället.

Konkurrensutsatt

Jag noterade till min glädje på min mobiltelefons ticker under eftermiddagen att jag får ytterligare konkurrens i det försvarspolitiska bloggandet. Vår försvarsminister, Sten Tolgfors ska nu ta efter sin partikollega Carl Bildt och starta en blogg. Enligt pressmeddelandet ska bloggen handla om "försvar och krishantering".

" - Sverige behöver ett försvar som är mer användbart, tillgängligt och flexibelt - för insatser i Sverige, närområdet och världen. Vi är inne i en period av betydande förnyelse av försvaret. Bloggen är tänkt att ge bakgrund till arbetet med inriktningsproposition, personalförsörjning och överföring av resurser från stöd- och kringverksamheter till operativ nytta, som kommer prägla den kommande tiden, säger försvarsminister Sten Tolgfors."

Bakgrunden kommenteras också i det första inlägget. Som sagt, bloggen ska bli mycket intressant att följa och jag ser fram emot en aktiv försvarspolitik i cyberrymden. Överhuvudtaget är det mycket välkommet med fler politiker som bloggar. Carl Bildts blogg är ett stort föredöme på det här området.

Försvarsministerns blogg hittar man på http://tolgfors.wordpress.com/

SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan

Upptakt

Det märks att det börjar bli dags för Folk och Försvar, som inleds på söndag, eftersom antalet debattartiklar om Försvaret ökar i våra tidningar. Gamle socialdemokratiske försvarsministern Björn von Sydows artikel i måndags kan ses som en försmak på det vi kommer att bjudas på från Sälen. Det är ingen tvekan om att det från socialdemokratisk sida är fråga om ett enormt frieri till väljare som är missnöjda med alliansens försvarspolitik. Bara bland officerskåren skulle jag uppskatta detta antal till över 90 % och lovar man ett starkare försvar, kan man nog locka en del väljare som inte ser till verkligheten bakom siffrorna. Med tanke på att Försvaret nu åter står inför ett stålbad med alliansen vid makten och oförändrad budget, behövs det inte mycket hjärnkraft att lista ut att det socialdemokratiska alternativet med -5 mdr kr är en härdsmälta.

Tre arméofficerare har idag en bra debattartikel i Aftonbladet, där man helt korrekt pekar på att Försvarsmakten idag är alldeles för liten för att lösa de uppgifter som ställs på den. Istället för både och, som målet är, är det inte ens endera, utan snarast varken eller. Liknelsen som man gör mellan Sverige och baltstaterna är talande och skillnaden i yta är enorm. Det är oerhört viktigt att här ha i åtanke att vår svenska linje ej längre är neutralitet, utan vi delar andra länders säkerhetspolitiska bekymmer. Vid ett angrepp mot Baltikum skall Sverige enligt regeringsförklaringen komma länderna till hjälp.

Försvarsmakten är idag så liten att flera av våra specialiserade förband får lösa andra förbandstypers uppgifter. Istället för att vårt luftvärn ska våra duktigt på att freda luftrummet, våra flygvapenförband vara duktiga på att se till att våra flygplan kan komma i luften, underhållsförbanden se till att underhållet kommer fram etc, beordras dessa förband till uppgifter som är dem helt främmande. De tilldelas ansvar för att sätta upp kontingenterna i Kosovo och Afghanistan, vilket ju helt klart är en uppgift för Arméns manöverförband. Att sedan enstaka officerare med specialkompetenser inom underhåll går in och stöttar är precis som det ska vara, men så är det inte nu. Det allra senaste är att inte ens våra prioriterade utlandsstyrkor är fredade från att behöva lämna kärnverksamheten. FS 17 som roterar ner till Afghanistan under våren, har tvingats spendera flera veckor av sin utbildningstid med att förbereda och genomföra högvakt istället för att förbereda sig för Afghanistan. Använder vi då Försvarsmaktens pengar till rätt saker?
Mil.se har mage att sätta rubriken "FS 17 redan på skarpt uppdrag", när man skriver om nyårshelgens högvakt. Anledningen till att FS 17 kommenderades till högvakt var att inga värnpliktiga finns att tillgå...

Precis som jag gjort otaliga gånger på bloggen riktar artikelförfattarna skarp kritik mot hur vi i Sverige öser pengar över våra stödmyndigheter. I senaste Värnpliktsnytt (Värnpliktsnytts websida görs om, därav ingen länk) finns en artikel om Fortverket och där kan man läsa att 2009 har Försvarsmakten utgifter för lokaler ÖKAT med ca 100 milj kr till 2,4 mdr kr (!). Jag drar återigen jämförelsen med Danmark, där man för hela Forsvaret har lokalkostnader på 120 milj DKK, vilket motsvarar en stor svensk garnisons årshyra till FortV. Tyvärr gör ju inte Värnpliktsnytts journalist den jämförelsen utan verkar snarast tycka att saker och ting kostar vad de är ”värda”. För 15 år sedan utgjordes 50 % av förbandens budgetar av overhead, idag är den siffran 85 %. Efter införandet av yrkesförsvar kommer den att ligga över 90 %.

Är det så det ska vara?

Klart med Strf 90 till Afghanistan

Idag kom beskedet att det blir tre st strf 90 och en bärgningsbandvagn 90 till Afghanistan. Dock kommer det i första hand att endast bli frågan om förhandslagring av fordonen på plats, till man bestämt hur bemanningen ska lösas.

Hela frågan är rätt symptomatisk för beslutsfattande för svensk militär. I höstas identifierades behovet av, eller väcktes frågan om, en förstärkning med strf 90 i Afghanistan. Nu, ca 2 mån senare fattas beslutet att fordonen ska tillföras kontingenten, men det dröjer ytterligare några månader innan personal finns på plats som kan använda dem... Beslutscykeln är inte direkt snabb. Tiden från observation till aktion verkar handla om en rörelse genom kvicksand. Historiskt har det varit likadant sedan första Bosnienbataljonen, Kosovobataljonen, korvetten till Libanon och nu senaste handlar det om marint deltagande utanför Somalias kust (beslut fattas sista januari i Riksdagen och operationen påbörjas till sommaren). I genomsnitt har det tagit ett drygt halvår från att behovet identifierats och informellt beslut tagit till att riksdagen fattat beslutet och enheten avmarscherar. Jämför man med när F 22 sattes upp i Kongo, tog det 14 dagar från ett hastigt regeringsbeslut till att förbandet startade omgrupperingen. Ungefär lika kort var tiden från att order kom om att tillföra UAV:n Falken till Afghanistan till insats påbörjades.

Chefen för Försvarsmaktens insatsledning kommenterar beslutsförloppet i SvD: "Jag har lärt mig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt".

En av de tidigaste sakerna jag lärde mig i Armén var att "uraktlåtenhet att handla ligger en chef mer till last än ett felaktigt beslut" (har funnits sedan länge i ett antal olika reglementen och doktriner i Försvarsmakten. Uttrycket har också förekommit flera olika versioner beroende på utgåva)

Som civilist kanske man har svårt att förstå varför det inte bara är att tuta och köra med stridsfordonen när de väl kommit på plats, men att utbilda vagnspersonal från noll till att bli duktiga rör sig om ett drygt halvår. Uppträdandet som mekaniserat infanteri istället för jägarstrid skiljer sig också. Det förband som ansvarar för den nu aktuella styrkan i Afghanistan är uppsatt av K 3:s NBG-skvadron, vars huvuduppgift varit ungefär så långt från mekaniserad strid man kan komma, därav bemanningsproblemet. Försvarsmakten har inget stående mekaniserat förband redo för insatser på kort varsel.

Jag skulle tippa att fordonen blir stående till nästa avlösning i Afghanistan, då personalen kommer från ett mekförband (om de inte är för upptagna med högvakt förstås. Det gäller ju att vi använder våra insatsförband till rätt uppgift. Suck....). Enligt mil.se vill man ha fordonen tillgängliga under sommarens val i Afghanistan då man kan räkna med stökigheter. En annan faktor som inte nämns är att det är under våren som talibanerna brukar påbörja nya offensiver. Den svenska kontingenten befinner sig dock inte i den delen av landet.

Norskt Stridsfordon 90 i Afghanistan

Det har också diskuterats huruvida man ska tillföra Afghanistanstyrkan terrängbilen Galten med sin högre skyddsnivå, men där har ännu inget beslut fattats. Någon som är förvånad? Som jag har nämnt tidigare har Norge sedan snart två år stridsfordon 90 i Afghanistan, och var också det första landet som använde stridsfordon 90 i strid. I mitt förra inlägg (om det återfunna intresset att försvara Sverige på hemmaplan) skrev jag om det tal Norges försvarsminister Anne-Grete Ström-Erichsen höll i början av december för Oslos Militära Samfund. Man kan jämföra ovanstående med vad Ström-Erichsen sade i sitt tal: ”Vårt personell på bakken i Afghanistan, og det personellet som snart reiser til Afrika, skal vite at vi gjør alt vi kan for å skaffe dem utstyr som reduserer risikoen så mye som mulig. Det er derfor vi har gått til anskaffelse av nye pansrede IVECO-kjøretøy. Det er derfor vi har brukt millioner på nye jammere mot improviserte bomber. Det er også en hovedårsak til at vi hurtig har klart å få på plass nye moderne transportfly”.

Norsk pansrad terrängbil från IVECO

Mil.se berättar idag också att UAV:n Falken kommit till flitig användning efter att den anlände i Afghanistan i skiftet november-december. Det förefaller för många som rätt märkligt att man inte tidigare skickat svenska UAV:er till Afghanistan och jag tror att UAV i fortsättningen kommer att vara ett stående inslag i den svenska kontingenten. Förhoppningsvis ger detta en viss skjuts åt anskaffandet av ytterligare UAV:er och en ersättare till den nu något gammalteknologiska och logistikkrävande Ugglan. Det senaste budet i UAV-frågan var att den ökända Genomförandegruppen i våras identifierade anskaffandet av ny UAV som verksamhet som avbryts. Hittills är det bara sagt att Falken ska var i Afghanistan till februari.

Man kan ju fråga sig om den ens får vara där så länge med tanke på att den är israelisk, liksom några andra unika förmågor i Försvarsmakten. Snart kommer det nog påbud om att uav:erna ska hem för att brännas på Sergels Torg. "Skit samma om förmågorna kostar en miljard och räddar svenska liv. De är israeliska och ska dö, för Israel är ont och det är viktigast att visa!". Att ersätta den ultramoderna materiel som är israelisk och kritisk för Försvarsmakten skulle jag tippa på skulle kosta skattebetalarna ca 2 mdr kr och två år i materielutveckling (minst) och det tror jag inte man avser betala. 2005 stoppades Flygvapnet från att delta i en flygövning i Italien en dryg vecka innan övningen startade, då Israel också skulle delta. Då var ca 400 000 kr i förberedelser kastade i sjön. Ett drygt år senare skulle Sverige delta med en korvett utan för Libanon och man hade då problem med att programmera radarvarningssystemen. Det problemet skulle deltagandet i flygövningen ha kunnat avhjälpa delar av. Så kan det gå...

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vilka materielsystem som tillförs förbanden som är insatta, bara att chefen på plats blir tillförd den materiel han anser att han behöver. Där finns det tyvärr ett otal exempel på att man i Stockholm kvitterat anropen med "hörbarhet nolla" och stängt av mottagaren.



Andra bloggare: Tokmoderaten

Eftertankens kranka blekhet

Tydligen är det först som gammal försvarsministern man kan börja diskutera Försvaret. Mikael Odenberg är ju känd för att ha uttalat sig både som försvarsminister och framförallt efter sin avgång. Det krävs ju dock att man har något intresse för verksamheten, och sålunda saknas ju också Leni Björklunds röst. Nu har Björn von Sydow tagit till orda och vill se en satsning på Försvaret med 100 bättre utrustade JAS och 100 stridsvagnar. Både jag och SvD frågar oss snabbt - hur går det ihop med Socialdemokraternas planer på att sänka försvarsbudgeten med 5 mdr kr? Framförallt, hur ska man få ihop det med miljöpartiet och vänsterpartiet?

Många är ju de som börjat andas ut efter regeringens påstådda omsvängning i försvarsfrågan efter Georgienkriget. Jag hoppas inte allt för mycket på de orden. Snarast inget alls. Granskar den budget som är föreslagen och ligger till grund för inriktningspropositionen (för Försvarsmakten) till 2014, inser man snabbt att det kommer att bli stora nerdragningar igen. Arméinspektören talar också om ett Hemvärn som är tredjedelen så stort som dagens, vilket gör att man kan fråga sig vem som har godkänt detta?

Även i Norge har man ändrat uppfattning om inriktningen på försvaret. Norges försvarsminister Anne-Grete Ström-Erichsen talade i sitt årliga tal i Oslos Militära Samfund om att det norska försvaret blivit alltför smalt och terrorfokuserat. Fokus måste nu åter läggas på operationer i Norge och där är Barentsregionen något av huvudfokus, då den smältande polarisen kommer att medföra nya handelsvägar och resursexploatering. Norges ÖB Sverre Diesen har tidigare talat om att han, om han får mer pengar, vill stärka det norska försvaret med ytterligare stridsflygplan för att bättre kunna försvara Norge.

Vad gör vi då i Sverige? Lägger ner det enda kvalificerade luftvärnet med allväders- och mörkerförmåga, talar om att gå ner till 60 stridsvagnar, låser fast oss i en budget till 2014 som kommer att urholkas år för år och skär ner Hemvärnet till en tredjedel (med största sannolikhet medför det att Hemvärnet ej längre kommer finnas över hela Sverige, utan i anslutning till reguljära förband).

Eftertankens kranka blekhet har slagit den f d försvarsministern i huvudet och han verkar nu ha vaknat och insett konsekvenserna av sitt tidigare handlande - Försvaret går mycket fort att montera ner och mycket långsamt att bygga upp. Från SvD:

"Som minister inledde han internationaliseringen av försvaret. I öster såg Sverige då inga militära hot från ett demokratiskt Ryssland. Men Ryssland är idag auktoritärt, rustar upp och vann sjudagarskriget i Georgien. Nu måste vi tänka om, anser han.

–Det ryska politiska systemet och kulturen är sådan att vi inte kan se bort ifrån att de använder våldsmetoder. I Georgien fick Ryssland luftherravälde efter fyra timmar, de använde mängder av mekaniserade förband och lade ett sjöembargo. Att i Sverige nu reducera förbandstyper som visade sig vara krigsavgörande, det är inte vad situationen kräver!

Även i väster finns bekymmer, enligt Björn von Sydow. Han påpekar att UD och Försvarsberedningen under flera år förbisett att USA, Storbritannien och dess Nato-allierade är hårt engagerade i Afghanistan och Irak. Därmed blir en militär undsättning västerifrån till Sveriges närområde i en kris allt osäkrare. Det ökar kraven på Sverige som kris- och krigsavhållande nation"

Jag vill göra ett tillägg till sista stycket. Vi är idag helt beroende, helt enligt plan, av att köpa in vår materiel från utländska tillverkare. Von Sydow talar om att NATO-länderna redan är hårt engagerade. Så är det också med vapenleverantörerna, och situationen lär inte vara bättre om det verkligen skulle smälla. Minns hur Sverige jagade världen över efter sekunda fartyg och flygplan att förstärka luftslottet till krigsmakt under andra världskrigets inledning! Man kan ju också fråga sig varför von Sydow när han hade chansen, inte såg till att ge våra flygplan en trovärdig beväpning?


Läs gärna min analys av regeringens regleringsbrev till Försvarsmakten och om hur regeringens "ändrade" planer för Försvaret efter Georgienkriget. Vad hände egentligen med det kaukasiska lackmustestet?

Somliga straffar Gud genast

Eller vad ska man säga om att de somaliska piraterna som efter att ha fått lösensumman för supertankern och sedan ha släppt denna, sjunker med pengar och allt under färd tillbaka till kusten?

Meningslöst

Att konflikterma mellan de två palestinska falangerna och Israel är oerhört inflammerad, vet alla. Jag har ingen avsikt att ta någon ställning i den frågan, eftersom att jag anser att bägge sidor super kål som värsta sortens kålalkoholister.

I min enfald trodde jag att det skulle gå att skriva ett inlägg om medias roll i krig utan att ta ställning för den ena eller andra sidan. Jag hade ju inte räknat med att vänstern skulle tolka allt som inte är stöd för den palestinska sidan som stöd för Israel och därefter börja med sitt vanliga "-ist"-klassande. Sålunda har jag alltså nu utnämnts till sionist. Det måste jag ju ändå le åt eftersom jag härom året utnämndes till nazist, judefientlig, antisemit och allt möjligt av vänsterbloggaren nummer 1, Jinge, när jag ifrågasatte varför han inte låter alla kommentera på hans blogg. Yttrandefrihet är inte hans grej helt enkelt. Man måste le åt ironin när någon ropar på demokrati och yttrandefrihet, men inte låter alla kommentera på dennes egen blogg. (Det är ju för övrigt jäkligt roligt och ironiskt när Google lägger in annonser till förmån för Israel och den israeliska kampen i annonsbannern överst på Jinges blogg. Snålheten bedrar ståndaktigheten än en gång)


Jag hade tänkt skriva ett inlägg lite senare för att analyser de bägge sidornas krigföring utifrån folkrätten för att visa på de brister folkrätten har idag, eftersom den huvudsakligen är skriven för mellanstatliga krig mellan etablerade krigsmakter. Men jag har insett att det inte är någon idé. Jag ska nog göra som majoriteten av alla svenskar. Skita i alltihopa. Låt sedan vänstern fortsätta ösa skit och -ismer till höger och vänster (fast det blir nog mest åt höger...).

Det är bara att hoppas att man någon gång bestämmer sig för att sluta upp med det meningslösa krigandet i Mellanöstern, men det är nog att hoppas för mycket. Nyktraste rösten i sammanhanget tycker jag utgörs av utrikesministern.

Tänkvärt i narkotikadebatten

Malin Roos undrar på Expressens nöjessidor om hon är ensam om att inte knarka med övriga nöjesjournalisters axelryckningar till Kleerups urinprov på Grammisgalan.

Media och Gaza

"Medierna vapen i kriget" skriver SvD. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är genom media man vinner kriget nuförtiden. Så stort genomslag har media fått. USA erfor detta redan för 40 år sedan i det första tv-sända kriget - Vietnam, där Nordvietnam knäckte den amerikanska militära insatsen genom att knäcka den amerikanska tv-publiken. Den läxan lärde sig USA till senare krig och i Operation Iraqi Freedom 2003 var den fulländad när man "inbäddade" journalister i de stridande förbanden. (Tv-serien "Generation Kill", som är en filmatisering av boken med samma namn, bygger på en journalists upplevelser under just OIF. En tv-serie som varmt rekommenderas)

Irak har ju tvyärr fortsatt att vara ett exempel på vilken otroligt stor roll media spelar i den moderna krigföringen. I mångas ögon, baserat på vad som visas på svensk tv, är fortfarande Irak en total katastrof för USA, medan läget har förbättrats avsevärt sedan The Surge inleddes. Numera kan man inte ens på svensk tv och i svenska tidningar blunda för att läget är otroligt mycket bättre i Irak, när t o m SAS Nordic Airways har börjat flyga reguljärt till Irak och Bagdad som första flygbolag på 18 år.

Nästa sorgebarn är istället Afghanistan, där svenska media tyvärr har en tendens att enbart fokusera på att USA bombar bröllop. Mycket lite energi läggs på att berätta vad det egentligen är Sverige gör i Afghanistan och ytterst få svenska journalister åker till landet. Detta gör att Sverige håller på att förlora sitt krig i Afghanistan, eftersom den enda bild Svensson får av händelserna i Afghanistan är det som förmedlas via dum-burkens svenska nyheter och aftonbladet.se och den är nog inte helt objektiv. Majoriteten av svenskar tror nog numera att burka är det traditionella plagget i muslimska kulturer. (Ang Afghanistan rekommenderas dokumentären "Inside the taliban", som objektivt beskriver rörelsens framväxt, Al-qaidas konstiga roll och varför situationen ser ut som den gör idag. Gick senast på TV 4 Fakta 3/1 och jag vet inte om TV 4 har någon webbsändning av den eller om den går igen)

För att återgå till Gaza-konflikten. Enligt SvD har även Israel nu lärt sig media-läxan sedan kriget i Libanon för två och ett halvt år sedan. Det har man svårt att tro när man läser de svenska tidningarna och ser de svenska nyheterna. Jag har följt Al-Jazeera några kvällar, framförallt under krigets inledning och måste säga att deras nyheter, trots att det är en arabisk tv-kanal, är betydligt mer objektiva än de svenska. Ett exempel är Aftonbladets tv-klipp för några dagar sedan där Israel bombar en moské. I urpsrungsfilmen ser man hur först en bomb slår in och en sekund senare hur kraftiga sekundära explosioner uppstår i andra änden av byggnaden. Rätt typiskt för vad som händer om man bekämpar ett ammunitionsförråd. I Aftonbladets film är allt bantat till att man ser att moskén brinner och senare klipps det till folk som röjer i spillrorna.

Ur svensk tv-tittares synvinkel kan man ju fråga sig om inte israelerna faller på eget rep, när de inte tillåter utländsk media att fara in i Gaza för att rapportera. Istället går majoriteten av nyhetsrapporteringen via de 11(!) palestinska media-centra som finns etablerade i Gaza och som tillhandahåller färdiga paket till utländska media.

Israelerna är inte direkt några änglar, men gud hjälpe mig, jag har väldigt svårt att tro på mycket av det svenska tv-nyheter förmedlar från Gaza efter att tidigare ha sett och läst om Pallywood. Direkt känner man igen en hel del knep i nyhetsrapporteringen. Det är ju också naivt att tro att de norska läkarna som är i Gaza enbart är där och återberättar allt objektivt, när den ene är extremt anti-amerikansk så till den grad att han t o m försvarade 9/11. I Sverige skulle han väl närmast klassas som medlem i SKP.
CBS 60 minutes om Pallywood

Samma barn kommer skadat till sjukhus två gånger med olika fädrer?


Som sagt, ingen av sidorna är direkt några duvungar och ingen håller sig till folkrätten (blir möjligtvis analyserat till del i ett annat inlägg). Gaza är ett modernt krig och det kommer att bli media som avgör vem som vinner, oavsett vem som står som segrare på slagfältet. Hittills är det solklart att Hamas har överhanden när det gäller att få grepp om media och spela på känslor i väst och jag undrar om inte den israeliska oviljan att släppa in journalister i området blir ett självmål.

Jag har försökt hålla bloggen utanför Gaza-konflikten eftersom det tyvärr blir så mycket otroligt upprörda känslor. Det här kändes som ett lite lugnare område, men jag tvivlar inte alls på att jag får mängder av upprörda pro-palestinska kommentarer ändå.