Visst måste Europa ta ansvar, men …

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker


… det kräver också att varje europeiskt land i grunden tar ansvar för sin egen säkerhet. Försvarsministerns huvudbudskap inför Folk & Försvars rikskonferens, publicerat på SvD Brännpunkt, grundbudskap är helt korrekt – Europa måste ta ansvar för sin egen säkerhet när nu USA kraftigt drar ner på sin militära förmåga i Europa för att istället koncentrera sig på det som man ser som sin huvudriktning, Asien och framförallt Kina.

Försvarsministern tar i sin artikel upp den amerikanske försvarsministern Robert Gates avskedstal från i somras som en regelrätt utskällning av Europas militära ansvarstagande för sina egna problem. Utan amerikansk hjälp hade Libyeninsatsen aldrig kunnat genomföras då USA stod för huvuddelen förbekämpningen med kryssningsrobotar, SEAD-förmågan (nedhållande och bekämpning av luftvärn), och framförallt den vitala lufttankningen. Framförallt kritiserade man Europas ytterst klena vapenlager, där flera länder redan efter någon veckas strider hade slut i sina vapenlager. Danmark och Norge stod i sammanhanget för oproportionerligt stora andelar av attackföretagen och det svenska förbandet lär ha mötts av danskar som frågade om man kunde köpa svenska bomber om de inte skulle användas.

"Just-in-time"-konceptet må fungera i den civila världen och för fördelningen av befintliga nationella resurser, men när det gäller logistik på nationell nivå krävs det att materielen redan finns anskaffad när den ska användas. För svensk del hade det snabbt kunnat bli pinsamt med tanke på den svenska traditionen att inhandla endast nödbehovet. I Flygvapennytt på 90-talet beskrevs det hur 100 radarjaktrobotar anskaffades till JAS 39 Gripen, då planerat i 204 exemplar. Numerären avseende bomber är oklar, men det skulle förvåna om Sverige skulle ligga bättre till än Danmark. Att inte delta i attackrollen i Libyen var inte bara en politisk moralisk begränsning utan även en ekonomisk sådan. Försvarsministern väljer förmodligen aktivt att inte ta upp just denna del av Gates tal.

Försvarsminister Tolgfors har på sin blogg kritiserat den historiskt belagda matematiken att priserna för militär materiel och därmed militär verksamhet stiger snabbare än för samhället i övrigt. Ett budskap som upprepas av den moderate ledamoten av Försvarsutskottet, Johan Forsell. Till skillnad från försvarsministern har Forsell öppet för kommentarer på sin blogg och får där mothugg av läsarna. En lösning som ofta förs fram som lösningen på alla militära ekonomiska bekymmer, och så även av försvarsministern är den som kallas "pooling & sharing" som går ut på att länder gemensamt anskaffar en gemensam resurs.

I tanken är naturligtvis detta sunt och fungerar bra i fredstid. Problemet är dock det att i krigstid, när resursen verkligen behövs, överstiger behovet vida tillgången och viljan att dela med sig mellan länder som samtliga har samma behov är minimalt. Sverige deltar sedan några år i NATOs flygtransportsamarbete kring tre st C-17, där Sverige har den näst största andelen efter USA. När det svenska flygförbandet skulle sättas in i Libyeninsatsen var det dock omöjligt att få loss dessa C-17. Alla hade ju liknande behov, antingen för Libyen eller Afghanistan. Istället blev det skytteltrafik med svenska Hercules.

Exemplet blir än tydligare när man tar ett nordiskt samarbete i beaktande. I argumentationen för en svensk solidaritetsförklaring framhävs alltid att ett yttre hot kommer att påverka samtliga nordiska länder och vi därför ska ställa upp för varandra. Men hur skulle det då fungera om de nordiska länderna valde att istället för nationella förmågor anskaffa en gemensam pool med materiel? Svaret är att det skulle ju naturligtvis inte fungera annat än i fredstid. Vid skarpt läge skulle varje land ha ett så stort nationellt behov att det överskred den gemensamma poolen. Att därför säga att Sverige t ex ska stå för finskt luftförsvar eller Finland för svenskt artilleri är inget annat än nys. Däremot kan tanken som sagt fungera utmärkt avseende fredstida underhåll, övningsområden, ledningsförmåga (som t ex NATOs gemensamma AWACS) där utnyttjandet antingen inte är avhängigt av situationen eller momentant löser uppgifter över flera länders territorium. Där finns sannolikt pengar att spara – vilket i hög grad redan görs så det är tyvärr inte någon lösning på alla problem.


Sverige uträttade mycket under Libyeninsatsen och stod för en tredjedel till hälften av den taktiska flygspaningen, utan vilken mycket av precisionsbekämpningen inte hade kunnat genomföras. Samtidigt innebar de svenska politiska förbehållen problem för NATO. I slutänden blev dock resultatet mycket gott och den statsminister som innan insatsen var mycket avogt inställd till insatsen, är förmodligen idag mycket tacksam att insatsen blev av då den gett Sverige ett mycket gott anseende i politiska kretsar. Detta gäller såväl i bilaterala förbindelser som i EU och framförallt i NATO. Men att säga som försvarsministern i dennes artikel att "insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Norge – och Sverige" är att göra våld på historien. Såväl Kanada som Italien lämnade mycket stora bidrag till insatsen och detta utan större förbehåll.


Försvarsminister Tolgfors har helt rätt i att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet och militära förmåga och att detta i grunden kräver att varje land tar ansvar för sin egen försvarsförmåga. Detta gäller inte minst försvarsministerns eget land, där verkligheten tyvärr skiljer sig avsevärt från kartan på försvarsministerns blogg och i regleringsbrevet. Upp till bevis!

Det är hög tid att från politiskt håll sätta press på Försvarsmakten att leverera det resultat den är ålagd att leverera. Gör man inte det måste resultatet bli detsamma som i civila företag och andra försvarsmakter – ett byte av koncernledning.

Samtidigt måste man dock på politisk nivå inse att vissa saker av det man förväntar sig är utopier och att det krävs en starkare verklighetsförankring. Den politiska insynen på försvarsområdet måste öka, men det gäller också kunskaperna. Har man inte kunskaperna att förstå vad det är man ser spelar det ringa roll vilken insyn som bjuds.

Strategiska realiteter fortsätter tyvärr att vara överordnade politiskt önsketänkande.


Se även Morgonsur, Försvar & Säkerhet, Cornucopia samt Sverige och Världen


Tweet