Gästinlägg: Marinen behöver mer pang för pengarna

Idag börjar Marinstridsdagarna i Karlskrona och vad passar väl då bättre än ett gästinlägg om just Marinen och hur man kan öka marinstridskrafternas förmågor.

Wiseman

---------------------------------------------------------------------------

Marinen behöver mer pang för pengarna

I april 2012 offentliggjorde dåvarande arméinspektören Generalmajor Grundevik ett kostnadsneutralt förslag för hur armén skulle kunna omorganiseras med befintlig materiel för att få större stridseffekt inom givna ekonomiska ramar. Förslaget var hedervärt och lojalt mot skattebetalarna genom att dyra materielsystem som redan ägdes av försvaret, t ex stridsvagnar, skulle komma till användning i större utsträckning istället för att skrotas.

Marinen behöver tänka på ett liknande sätt för att optimera sin stridseffekt i Sveriges närområde. Tyvärr har skrotningsyxan använts snabbare i marinen än i armén, vilket gör att ett helt kostnadsneutralt alternativ till omorganisation för att optimera panget för pengarna inte längre är möjligt. Däremot måste marinens organisation och materielanskaffning planeras kostnadsoptimalt för framtiden. Marinen är Sveriges billigaste försvarsgren, och så måste det fortsätta att vara på grund av Sveriges strategiska grundförutsättningar. Vidare kommer anskaffningen av nästa generations JAS att påverka marinens ekonomiska ram för materielförnyelse även om regeringen skulle ändra sig och skjuta till mer pengar, vilket i dagsläget inte ser troligt ut i annat fall än möjligtvis med en ny finansminister.

För rimlig stridseffekt hindras marinen idag av två huvudproblem. Frånvaron av luftvärn och en brist på skjutande enheter för ytstrid och för amfibisk strid. Styrkor som marinen har är dess sensorer och underrättelseförband för lägesuppfattning och måluttag samt hög rörlighet för dessa sensorer som delvis möjliggörs av stealthförmåga. Vidare ska sägas att på vissa områden, exempelvis ubåtsjakt, är marinen redan idag kostnadseffektiv genom att majoriteten av flottans fartygstyper har relevanta sensorer och vapensystem samt att bevakningsbåtskompaniet i amfibiekåren fortsatt existerar och utvecklas.


Problem 1. Frånvaron av luftvärn

Luftvärnsbristen har effekten att marinen är vingklippt mot en teknologiskt någorlunda kapabel motståndare. I fallet om en nästan radarosynlig Visbykorvett blir optiskt observerad av attackflyg på den relativt överskådliga och lilla Östersjön, eller om amfibiebataljonen under framryckning konfronteras med en attackhelikopter även av den mest rudimentära sorten, exempelvis Mi 24 Hind, så blir resultatet svensk kanonmat åt motståndaren.

Kan då inte marinen tillföras skydd mot flygangrepp i form av jakt från flygvapnet eller i amfibiebataljonens fall Robot 70 från arméns luftvärnsförband? NEJ. Som ÖB påpekat i bedömningen av det framtida flygvapnet så räcker inte 60 JAS till att lösa uppgifter i flera riktningar. Att bränna flygvapnets knappa resurser på att skydda en obeväpnad svensk marin ger ingen rimlig stridseffekt. Det blir 1-1=0 istället för 1+1=3. Att omfördela enheter från arméns knappa luftvärnsresurser till amfibiebataljonen när det närmar sig amfibisk strid är inte heller realistiskt. De resurserna kommer behövas för att skydda flygvapnets baser.

Som så ofta påpekats i debatten är det inte rimligt att en miljardplattform som Visbykorvetten inte är utrustad med ett fungerande luftvärn. Om nu regeringen har beslutat att anskaffa IRIS-T som korträckviddigt luftvärn till armén bör detta eller ett liknande system även anskaffas och monteras på Visbykorvetten. Allmålskanonen som korvetten är beväpnad med motsvarar förvisso en mekaniserad bataljons luftvärn, vilket duger bra mot attackhelikoptrar i småbruten och betäckt terräng, men den duger inte på öppet vatten mot attackflyg.

Amfibiebataljonen bör i sammanhanget minst likställas med en mekaniserad bataljon gällande behovet av luftvärn, men egentligen är behovet betydligt större än så på grund av bataljonens isolerade uppträdande i en skärgårdsmiljö där den inte kan få understöd av sidoförband samt dess utsatthet vid förflyttning. Stridsbåtar är enkla att gömma när de förtöjs på stränder, men de är väldigt iögonfallande mål under förflyttning mitt på vattnet med en stor vit svallvåg efter sig. Vidare är motståndarens kraftsamling av flygresurser förmodligen som störst just under den amfibiska fasen av militära operationer.

Ett kostnadsneutralt förslag till luftvärn för amfibiebataljonen är att återinföra Robot 70 i förbandet. Svagheterna med detta luftvärnskoncept är uppenbara vid förflyttning samt i dålig sikt och dessutom saknas avancerade sensorer, men även utan sensorer är Robot 70 väldigt mycket bättre än ingenting.

Allmålskanonmodul

Ett kostnadseffektivt alternativ med bättre effekt vore att tillföra amfibiebataljonen allmålskanonmoduler i form av containerbaserade 40mm automatkanoner med teknisk nivå motsvarande arméns Luftvärnskanonvagn 90 TD. Realiserbara designförslag gällande sådana allmålskanonmoduler för att bäras ombord på amfibiebataljonens Lätta Trossbåtar finns från svensk försvarsindustri. Detta skulle ge förbandet en luftvärnsförmåga under förflyttning och i dålig sikt i nivå med arméns mekaniserade bataljoner.

Ett tredje mer kostsamt alternativ vore att även i amfibiebataljonen införa IRIS-T eller annan luftvärnsrobot i modulformat med avancerade sensorer.

Det pågår en diskussion i flottan om att i framtiden anskaffa ett par större fartyg med långräckviddigt luftvärn för att skapa ett paraply för marinens operationer. Denna tanke är god, men kanske inte realiserbar med en tyngdpunktsförskjutning i materielbudgeten mot JAS.

Som ÖB konstaterat krävs det med ett flygvapen bestående av endast 60 flygplan en anskaffning av ett långräckviddigt luftvärnssystem till armén. Grupperas ett sådant system på Gotland får marinen ett statiskt paraply över större delen av Östersjön att operera under. Luftvärn med kort räckvidd behövs naturligtvis ändå på marinens enheter och paraplyets statiska placering är naturligtvis sämre än rörliga luftvärnsfartyg med lång räckvidd men det är en mer kostnadseffektiv lösning.

Gotlands betydelse liknas ofta vid ett hangarfartyg i Östersjön. Vad vi måste inse är att Gotland även kan vara ett slagskepp. Den viktiga skillnaden är däremot att Gotland är betydligt svårare att sänka än någon typ av fartyg. Med Sveriges begränsade försvarsmedel och Östersjöns speciella förutsättningar i form av sin ringa storlek måste vi använda Gotland i vår marina doktrin på ett sätt så att ön ersätter dyra och sårbara fartygsskrov. Allt annat vore illojalt mot skattebetalarna i fredstid och än mer illojalt mot de utsatta sjömännen och amfibiesoldaterna i krigstid.


Problem 2. Bristen på skjutande enheter

Korvetternas styrka är dess rörlighet, stealthegenskaper, och dess sensorer. Svagheten är avsaknaden av redundans och eldkraft på grund av det ringa antalet, fem Visbykorvetter och två Göteborgskorvetter, samt dess utsatthet ute på ett litet hav som Östersjön när de röjt sin position genom att skjuta. Det är emellertid bra att flottan har introducerat ett ”behåll skjutande enheter”-tänk med sin ambition att behålla de två Stockholmskorvetternas robotar i malpåse när fartygen snart övergår till rollen som vedettbåtar.

Omfattande sjömålsanfall från flygvapnet för att stötta marinen i dess huvuduppgift är inte längre ett självklart scenario i en konflikt. När ÖB väljer till vilken enda uppgift de 60 flygplanen ska användas blir det kanske troligare mot motståndarens flyg i en defensiv manöver.

RBS 15KA

Ett Robot 15-batteri på Gotland är den mest kostnadseffektiva och bäst skyddade lösningen för att öka marinens eldkraft. Det går inte att göra kostnadsneutralt, eftersom robotbilarna från Kustrobotbatteri 90 är skrotade och en personalram runt 150-200 personer behöver skapas, men att återupprätta ett robotbatteri är betydligt billigare än att anskaffa fler stealthfartyg, eftersom landfordon är billigare än korvetter och stealthtekniken i form av Gotlands skogar är gratis. Rörliga markförband med god terrängframkomlighet är mycket svåra att förbekämpa.

Amfibiekårens 10 år ”gamla” bepansrade Piranhafordon för ledning och radarspaning som förhoppningsvis fortfarande finns i någon form av malpåse hos FMV eller Försvarsmakten kan användas i förbandet, och bepansrade dumprar av Archermodell kan anskaffas som robotfordon. Det behövs bara 6-8 robotfordon för att motsvara eldkraften hos fyra korvetter. I kombination med flottans utmärkta sensorer skulle ett robotbatteri på Gotland ge marinen mer pang för pengarna och öka organisations ”survivability” i strid. Konceptet kan även kostnadseffektivt utvecklas mot en mer självständig markburen ytstridsförmåga genom utvecklingen av signalsspanings- och radarsensorer med längre räckvidd burna av UAV:er eller aerostater typ spärrballonger.

Östersjödoktrinen för våra grannländer har ofta tyngdpunkt vid kustrobotbatterier. Finland och Polen använder svenska Robot 15 och Ryssland använder sitt eget system SSC-6 STOOGE i Kaliningrad.

Amfibiebataljonens eldkraft för amfibisk strid kan kostnadsneutralt ökas inom givna ramar. Granatkastarna som runt 2007 reducerades till plutoner på amfibieskyttekompanierna, i grunden avsedda för lys- och rökskjutning i kontexten att förbandet skulle tillföras båtburna AMOS-granatkastare (vilket ströks av finansdepartementets genomförandegrupp 2009) bör åter organiseras i ett fullständigt granatkastarkompani för att kunna understödja anfallsstrid effektivare. Vidare bör Robot 17 åter organiseras i egen plutonsenhet och inte som nu vara ett teoretiskt beväpningsalternativ för granatkastarplutonerna på amfibieskyttekompanierna. Omorganiseringen av granatkastarna kan ske helt kostnadsneutralt med givna personalramar. Upprättande av en Robot 17-pluton och en luftvärnspluton behöver antingen en något utökad personalram för bataljonen eller en kostnadsneutral omfördelning inom bataljonen av exempelvis personalen från ett amfibieskyttekompani. Amfibieskytte är i och för sig redan en alltför knapp resurs för Sveriges försvar i form av dagens tre kompanier, men luftvärn och sjömålsförmåga är ändå viktigare för amfibiebataljonens stridseffekt än ett av de tre amfibieskyttekompanierna.

Svenska marinen är för liten för att inte organiseras så slagkraftigt och effektivt som möjligt. Kostnadsneutral omorganisering och relativt små investeringar i luftvärn och kustrobotfordon skulle ge Sveriges marina koncept maximalt med pang för pengarna. Det är staten skyldig skattebetalarna, och det är staten skyldig sjömännen och amfibiesoldaterna om de behöver slåss för vårt land.

Grodman