Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten "inte saknar någon avgörande materiel". Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.
Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:
Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.
Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.
John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.
För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.
Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.
I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.
Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)
Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)
För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats "här och nu" och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.
”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.
För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.
 |
| MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia. |
Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.
Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”
Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.
9 kommentarer:
I Sverige tycks vi ha en djupt rotad aversion mot offensiva stridskrafter. För att visa omvärlden och våra egna samveten hur fredliga vi är så är vi defensiva. Att offensiv kan vara i defensivt syfte och dessutom väldigt effektivt defensivt agerande tycks ligga utanför begreppshorisonten på de flesta, inklusive våra försvarspolitiker. Försök att ifrågasätta den strikt defensiva preferensen har gjorts exempelvis av Wiseman, Johan Wiktorin ("Vi vet från otaliga studier att det är det offensiva luftförsvaret som vinner i nästan alla situationer. Det kräver beväpning med egna attackrobotar för att ta striden till en motståndares sensorkedja och bassystem, ungefär som att det inte går att vinna en boxningsmatch genom att bara gardera sig") och f ö även i http://bossekommenterar.wordpress.com/2011/07/04/star-sig-gen-bengt-nordenskiolds-strategi-idag/ (juli 2011). Dessa rop i öknen har dock inte avsatt spår i den politiska världen förrän nyss i KD försvars- och säkerhetspolitiska rapport.
En illustration till behovet av något med längre räckvidd än Rb15 gavs en av de sista stora övningarna innan E1 avvecklades. Stormakt Röd förfogade över Mainstay över Östersjön varifrån air superiorityflyg som Su-27 leddes som paraply över en konventionell överskeppning. JA37 agerade som Su-27or och därmed kunde antalet nedskjutningar beräknas utan större gissningsmarginal. E1 led förluster som de enligt sin utvärdering inte ansåg acceptabla. E1 första anfallsvåg bestod av 44 st AJ37.
Hotbilden 2020 innehåller knappast stora överskeppningar men ändå ett behov att vid väpnad konflikt bekämpa sjöstridskrafter. Radarlett air superiorityflyg torde tveklöst höra till hotbilden. Min slutsats är definitivt att Hakkapellitternas skydd av Sverige inte kommer att sträcka sig långt ner i Östersjön. En attackrobot med räckvidd 35 - 40 mil når exempelvis från Blekinge till Kaliningradområdet med dess infrastruktur. Vore det provokativt om Sverige skaffade KEPD eller JASSM? Jag hoppas sådana aspekter luftas i den diskussion om defensiv kontra offensiv som Wiseman efterlyst.
"Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion. "
Men är det inte det framtida GBADOC High-delen till Low-delen IRIS-T SL (fast GBADOC kommer inte förrän 2018 eller 2020 nånting irriterande nog) är till för? Det är en radar och plattform för robotar med längre räckvidd än IRIS-T SL. Läs: http://www.artlvklubben.se/2013/01/02/lang-rackvidd-avgorande-for-luftvarnet-efter-2020/
"En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400."
Jag är beredd att hålla med dig om kryssningsmissiler. Fast S-400 och Iskander är väl mobila system.
"Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg."
Bombplanet B-52 har något sådant, jag tror att den bär så många som 4st decoys i varje plan. MALD är något vi borde ha på JAS.
När du presenterar luftmarksperspektiv så här lite försiktigt så håller jag med dig. MALD och kryssningsrobotar i all ära!
Roger Klang
I mitt ovanstående inlägg har jag än en gång visat att jag räknar som en kratta. Anfallsvågen bestod av 5 grupper vilket torde innebära 20 flygplan, varken mer eller mindre. Jag skäms och skyller på för många och för höga g-belastningar.
Bo H,
Glöm inte all radarstrålning genom åren…
Om ÖB gick ut på Tofta skjutfält och begärde lite arteld över anfallsmålet skulle han upptäcka att det finns vissa brister på materielsidan.
Om Öb gick ombord på en av våra nyligen (!) levererade korvetter och blev utsatt för ett anfall från luften skulle han upptäcka ännu en brist.
Jag vet inte vad han försöker säga med sin nya linje om att allt är bra men speciellt trovärdig blir han inte.
Jag skulle nog kunna fylla ett antal sidor med brister av olika slag som många är av avgörande betydelse för vårt försvar.
Allt ifrån luftvärnssystem till skydds- och personlig utrustning för enskilda soldater.
Att inte ta problemen med det ”nya” personalförsörjningssystemet på allvar som en avgörande faktor för vårt försvar är väl inte så trovärdigt?
Eftersom vi har så långa tidsperspektiv (bortom 2040) är det inte S-400/liknande utan vad som kommer efter vi skall dimensionera oss för.
Det många diskuterar just nu är sådant som, i den digitala eran, redan börjar bli gammalt innan det är infört.
System bli idag gamla mycket fortare än tidigare och krig är som bekant en materielsport. Jämför med korvetterna som är för gamla och egentligen inte passar in i vårt nya försvar. Detta innan de ens är färdiga och levererade!
Vi lyckades länge som land att ligga på teknisk framkant men den tiden är sedan länge förbi (även om en del verkar ha fastnat i vattendimman).
Nu gäller det istället att försöka hänga med i den internationella utvecklingen.
Tyvärr verkar regeringen begärt rättning i leden och nu försöker ÖB och försvarsdepartementet överrösta varandra om hur bra allting ”egentligen” är inom FM.
Trovärdigheten för dessa uttalande är på minus. Vad har tillförts eller blivit bättre sedan förra året?
Hur man än försöker vända och vrida på orden så genomför Sverige ingen upprustning. Vi nedrustar från en otroligt låg nivå.
Detta vet ÖB, politiker, och alla ”sakkunniga”. Skulle de, av någon anledning, inte känna till hur verkligheten ser ut bör de snarast ta kontakt med arbetsförmedlingen för ett åtgärdsprogram. Vår omvärld är också pinsamt medveten om tillståndet inom vår FM. Vi har i närtid fått flera exempel på detta.
Vän av ordning (och jag) ställer sig då frågan. För vem framför de teaterföreställningen och vem försöker de lura?
Varken politiker, vissa militärer, s.k. ”sakkunniga” på försvarsdepartementet eller media tycks vara klara över att det försvar de debatterar inte finns i verkligheten förrän någon gång efter 2023-2025. Detta under förutsättning att en massa saker tillförs och åtgärder utförs.
Ingen är idag villig att tillföra/åtgärda dessa saker. Det är detta man skulle diskutera istället!
D.v.s. vad är respektive parti redo att ta bort från den planerade FM och hur påverkar detta ”enveckasförsvaret”?
Avslutningsvis är väl inte det faktum att Sverige betraktas som ett militärt och säkerhetspolitisk tomrum någon nyhet?
Vissa länder ser på vår sjunkande försvarsförmåga som en destabiliserande och säkerhetspolitiskt farlig väg att gå.
Detta har framförts officiellt under många år och inofficiellt under ännu längre tid.
Varken media eller politiker har dock velat lyssna.
Den nyligen publicerade brittiska rapporten är givetvis riktad till de egna politikerna och ett sätt att hävda ett större stöd till det egna försvaret. Vi får dock finna oss i att vara ett varnade och osäkert exempel i debatten. Jag får dock hålla med om att den blå tråden i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik saknas. Det verkar mest vara middagar och flygluffning på agendan.
Inläggen är en bra genomgång av tillståndet, så långt man kan komma utan att bli för intim. Hela luftförsvarsområdet är lite svårdebatterat p.g.a sekretessen.
Åtgärderna får man väl dock lägga under rubriken önskedrömmar då den nuvarande politiska viljan inte orkar ta tag i problemen.
Teaterdirektören.
Wiseman har tidigare puffat för denna, men ifall någon (politiker/general/skattebetalare) missat den så kommer den här igen:
http://cynismer.blogspot.se/2013/06/nu-ar-det-nog.html
Välkommen till vår verklighet!
@Bygemajoren:
I ärlighetens namn, lämnar man inte lika mycket för sin familjs skull, som för vantrivsel? Alla har en känsla för när de tycker att de har gjort sitt, när de tycker att de har gett vad de har att ge för fosterlandet. Det kan vara efter en Afghanistaninsats, det kan vara efter två insatser eller fyra insatser, men de flesta lämnar om de inte kan bli befordrade. Då är otrevnad inte så motiverande för att fortsätta. Jag tycker att det är fel att ett frontsvin inte kan bli befordrad till officer på basis av duglighet. Det är inte konstigt att fotsoldater slutar före de beräknade 6 åren när de inte har någonting att hoppas på i befordringsgången.
Detta är en fråga och inte ett påstående.
Roger Klang
Hm vi borde köpa in S300 eller S400 ordna lite modiferingar.
åke eckerwall om Wiktorin/ Wiseman kraftfulla predikan
Johan Wiktorin, i sin july 4 exposè och Wisemans luftförsvars-serie är den mest övertygande argumenteringen (fast kanske inte menad så?) för att det är hög tid att på allvar studera den `djupförsvarsidé` som antyds i KKrVA bok: För Sveriges Säkerhet.
Vakna politiker....vi har inte råd med ett insatsförsvar som har någon fredsbevarande effekt. Tänk om!
Skicka en kommentar