Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?


Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.


Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.


Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.


Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA. 

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?


Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA. 

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.



I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.


Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.