Den "heta" solidaritetsförklaringen

En läsare tipsade nyss om att i Norrländska Socialdemokraten går den kände militärhistorikern och journalisten Lars Gyllenhaal samt f d chefen för K 4 och I 22, översten av 1. graden Björn Lundquist, kraftfullt angrepp på den försvarspolitik som bedrivs av försvarsminister Sten Tolgfors och framförallt den bild av dagens försvar som ministern målar upp. Förutom personalbrister och brist på övning lyfter man även frågan om försvarets nuvarande och framtida förmåga att leva upp till den svenska solidaritetsförklaringen.

I det sammanhanget är det också intressant att notera att socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist, idag har KU-anmält försvarsministern med anledning av de uppgifter som cirkulerar om att Försvarsdepartementet hindrat Kungliga Krigsvetenskapsakademins Karlis Neretnieks, pensionerad generalmajor, från att tala på arméinspektörens fältövning för några veckor sedan. Enligt uppgifterna hade Neretnieks bjudits in tillsammans med representanter från Försvarsdepartementet för att ge perspektiv på solidaritetsförklaringen, då ett av syftena med fältövningen var att diskutera det framtida svenska försvaret.


Solidaritetsförklaringen är en mycket het potatis som ingen verkar vara beredd att fånga. Det finns en oerhört stor politisk ovilja att konkretisera dess innebörd och samtliga påpekanden om vilka resurser som en solidaritetsförklaring, därtill ensidig och ej formaliserad, kräver och vilka följder den kan få, möts av tystnad från politiskt håll eller i bästa fall några avvärjande formuleringar. Trovärdigheten till solidaritetsförklaringen blir därmed mycket låg.

Utan att peka ut någon enskild person kan man för femtielfte gången konstatera problemet att högre militärer ytterst sällan uttrycker sin uppfattning offentligt medan de fortfarande är i tjänst. Efter pensionen blir de dock betydligt mer talföra och kritiska. Företeelsen är naturligtvis vanlig även i andra delar av förvaltningen och företag, men likväl är det fortfarande ett problem sett i det långa loppet. De högre och mycket engagerade officerare som tagit bladet från munnen under karriärens gång, hamnar ofta i kylan under viss tid och går aldrig vidare till de högre posterna där de hade gjort störst samhällsnytta.


Se gärna även Kungliga Krigsvetenskapsakademins bloggs senaste inlägg om solidaritetsförklaringen.

Tweet